Nu ska det äntligen löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden, meddelade vår finansminister Elisabeth Svantesson häromveckan. Hittills har det varit en ren förlustaffär tack vare våra jävla DDR-skatter, men det tar slut nu. Nu jävlar ska höginkomsttagarna äntligen få sig lite andrum. Och det kommer inte ens innebära några minskade inkomster till staten. Satsningen kommer nämligen, enligt vår kära finansminister, betala för sig själv, då den “gynnar tillväxten genom att de som tjänar mest också kommer jobba mer”.
Fantasin om att skattesänkningar betalar för sig själva och att alla kommer tjäna på att rika människor får mer pengar är inte ny för högern. Det är en klassisk högerfabel kallad ”trickle down”-effekten som säger att om rika människor får mer pengar så kommer de att stimulera ekonomin med investeringar och konsumtion, vilket kommer leda till mer pengar för alla. Men som de hökögda bland er kanske har noterat, så är vad Elisabeth Svantesson sa… inte det.
Trickle Down-effekten har motbevisats om och om igen. Det funkar inte så. Det är en dum teori. Men vad Elisabeth sa är ännu dummare. Menar hon att folk tjänar 125 000 i månaden låter bli att jobba så hårt de kan för att skatten är för hög? Går de runt med en extra energireserv redo för ifall skatten sänks? Förstår vår finansminister inte sin egen sidas dumma jävla propaganda? Har hon ens hört talas om Lafferkurvan? Är jag en bättre moderat än Elisabeth Svantesson?
Högern har en intressant relation till arbete. Å ena sidan hatar de arbetare. De vill att arbetare ska sluta klaga på låga löner och dåliga villkor och bara göra sitt fucking jobb. Det är chefer och ägare som bygger samhället, som skapar arbete, arbete som arbetare minsann ska tacka och ta emot. Å andra sidan fetischiserar de idén om hårt arbete. Och för att få den fyrkantiga klossen att gå in i det runda hålet så har de skapat en syn på världen där de tror, eller i alla fall låtsas utåt som att de tror, att chefer och ägare jobbar hårdare än någon annan. Specifikt tror de – eller så låtsas de tro – att hårt arbete och lön är direkt kausalt korrelerade. Hårt arbete leder till hög lön, så har du hög lön betyder det att du arbetar hårt. Har du inte hög lön? Ja, då jobbar du nog inte så hårt.
De kan vara villiga att göra undantag när det är ett citat “viktigt” jobb som diskuteras, eftersom de vet att det låter lite osympatiskt att kalla undersköterskor för parasiter (även om det inte alltid stoppar dem), så om de pressas kan de gå med på att lågavlönade vårdarbetare faktiskt jobbar hårt. Men där tar det slut. Om ett jobb inte är viktigt så ges absolut inte samma erkännande. Servicepersonal, städare, gigarbetande cykelbud, deras arbete kan ju rimligtvis inte vara så hårt, bara titta på deras små pisslöner.
Men sanningen är att både en undersköterska och någon som jobbar i kassan på McDonalds jobbar hårdare än en VD.
Jag twittrade om det här, och ja, det här blir en såndär text där jag skriver om svar jag fått på twitter, jag är hemskt, hemskt ledsen. Jag skrev “ingen som tjänar över 60k jobbar ‘hårt’” och fick över 200 mer eller mindre svinarga svar. Hur kan jag säga något så elakt mot höginkomsttagare? De sliter faktiskt sina små rumpor av sig för de pengarna!
Jag ska börja med att erkänna att jag var lite raljant. Det finns antagligen någon människa som tjänar över 60k i månaden som jobbar hårt. Letar man kan man säkert hitta två eller kanske till och med tre. Så om du tjänar 62 500 kronor i månaden och jobbar jättejättehårt, så kanske du är undantaget som bekräftar regeln. Grattis! Men det ändrar ändå inte att den hårt arbetande höginkomsttagaren är en myt. Och om något bevisar det så är det hur de arga twittrarna valde att försöka försvara myten. Om jag faktiskt hade fel borde det inte vara så svårt att säga det på ett inte dumt i huvudet sätt. Men det verkade stört omöjligt.
Ett av de vanligaste motargumenten kom i form av välbärgade människor (eller twittertroll som låtsades vara välbärgade människor) som indignant berättade hur hårt de faktiskt jobbar, och tog i så att de nästan sket ner sina välpressade kostymbyxor (eller chipsfläckiga mjukisbyxor). Det här är en sång och dans jag är mycket van vid, framförallt från egenföretagare som älskar inget mer än att skryta om hur dåliga de är på att vara egenföretagare. De jobbar minsann 23 timmar om dygnet, sover stående, har försakat barn och familj och äter bara proteinshakes som de häller i sig samtidigt som de bajsar för att inte förlora livsviktig arbetstid. De har inte alls tagit på sig för mycket arbete och saknar förmåga att strukturera sitt arbetsliv på ett hållbart sätt, de lever the grindset.
Ta till exempel Linda. Hon förklarade för mig att hon faktiskt jobbar 50 timmar i veckan och bara hinner ta tio minuters lunch, om hon hinner med lunch alls. Och det låter ju verkligen som ett hon jobbar väldigt hårt! Eller, nja, mest låter det väl som en lögn – som så många twitter-entreprenörer från förr så verkar Linda helt omedveten om att hennes twitterhistorik är helt publik och att man därför enkelt kan se att hennes väldigt hårda arbetsdagar till störst del verkar bestå av att posta rasistiska tweets.
När jag påpekade att det kändes udda att hon inte hann äta lunch när hon postat åtta tweets bara mellan 08 och 11 den dagen svarade hon att hon minsann inte jobbar några sossiga 8-17, utan också jobbar kvällar och helger. Så hennes arbetsvecka består alltså av kvällar, helger och så ett möte precis över lunchen.
Varför hon inte kunde flytta sin lunch så att hon åt den medan hon satt och twittrade maniskt vet jag inte.
Men låt oss för en stund ignorera den verkliga risken att det här är komplett skitsnack, att den här personen är helt och fullt fingerad. Vi tar henne på orden och antar att det här är en riktig person som på riktigt tjänar över 60k i månaden. Låt oss till och med acceptera att hon inte medvetet ljuger om hur mycket hon arbetar.
För jag tror absolut att det finns en möjlighet att det här är något som, för henne, är emotionellt sant. De flesta av oss är ganska dåliga på att objektivt utvärdera våra egna liv och överskattar gärna hur svårt och jobbigt vårt liv är jämfört med andras. Och eftersom jobb generellt är ganska jobbigt så är det inte konstigt att folk överskattar sitt jobbs jobbighet.
Jag är säker på att Linda har genuint jobbiga dagar på jobbet. Men låt oss inte glömma att hennes exempel på hur hårt hon arbetar fortfarande är möten. Och jag menar, möten är jobbiga, men är det så jävla hårt arbete om vi ska vara ärliga?
Jag har tillbringat hela dagar i möten. Häromveckan hade jag en arbetsdag som bestod av mer än 8 timmar bara möte. Det var jättejobbigt. Och då är det lätt att hjärnan börjar tänka “gud, jag jobbar helt otroligt hårt, möten från morgon till kväll!”. Men då försöker jag komma ihåg hur mina arbetsdagar såg ut tidigare i min karriär, för att inte tala om hur de kan se ut i tuffare branscher, och så inser jag att jag suttit hela dagen på min röv. Igen, möten kan vara jobbiga, men det känns som att många av de här hårt arbetande höginkomsttagarna har dålig koll på hur tuffa jobb faktiskt kan vara.
Det är inte utan att man får vibben av att det här är människor som antingen aldrig haft ett riktigt tufft jobb, eller har de glömt hur det var.
En person argumenterade att folk med hög lön förtjänar den både för att de jobbar så många timmar och för att deras arbete sträcker sig utanför arbetstiden. De är mer stressade, kan ha svårt att lämna arbetet på jobbet och slappna av. Och det här känns, igen, som någon som inte har någon aning om hur det är att vara lågavlönad.
Chefer som ligger och vrider sig i sängen över alla storpojke-beslut de måste ta har inte monopol på att stressa över sitt jobb utanför arbetstid. Och vet ni vem som också måste jobba många timmar? Folk med låg lön.
Att ha hög lön gör allting i livet enklare, inklusive att jobba många timmar. Du har råd att ha någon som städar ditt hem, tar hand om dina barn, lagar din mat. Och dina “icke-sossiga” arbetstider innebär antagligen att du kan strukturera ditt arbete runt ditt liv enklare än någon som har ett klassiskt timarbete.
Wall Street Journal har publicerade för ett gäng år sen statistik från Executive Time Use Project som bröt ner arbetstiden för 65 VDar under en månad 2009. Så klart rapporterade de att de jobbade 55 timmar i veckan, men hur de fyllde ut den arbetstiden är fascinerande.
Det är 18 timmar möten, och fyra timmar telefonsamtal och konferenssamtal – så också möten. Sen är det två timmar “publika evenemang”, vilket jag antar betyder mingel aka “ostrukturerade möten” och fem timmar jobbmåltider – så möten/betalda luncher. Kvar efter det finns sex timmar “eget arbete” och 20 timmar “miscellaneous”, där de räknade in saker som resor, träning och personliga ärenden.
Låt oss sammanfatta det här: deras arbetsveckor består av sex timmar arbete och 29 timmar möten, eller totalt 35 timmar jobb. Och då har jag väldigt generöst räknat in de betalda måltiderna. Sen har de betalt 20 timmar till för att bara glida runt.
Elon Musk var vid ett tillfälle VD för tre företag samtidigt, och tillbringade ändå hela sin vakna tid med att twittra. Linda hinner inte äta lunch för hon måste sitta på kontoret och skriva online om hur hårt hon arbetar.
Rika människor jobbar inte hårt.
Den absolut vanligaste responsen på min tweet var att jag bara säger så för att jag inte själv tjänar mycket pengar. En gnällig fattilapp, det är vad jag är. Ounnsam och avundsjuk. Men som jag skrivit tidigare på den här bloggen så är det faktiskt inte fallet. Det stämmer kanske att jag inte tjänar 60 papp och att jag gärna hade gjort det, vem hade inte, men jag tjänar inte dåligt. Jag är något så sjukt som en välavlönad marxist. Eller, jag är så klart inte välavlönad som marxist, jag är välavlönad som devops-tekniker, att jag är marxist bara råkar också vara sant. Jag tjänar inga 60k, men jag närmar mig ärligt talat i rasande takt.
Och jag jobbar inte hårt.
Jag är ett perfekt exempel på att hög lön och hårt arbete inte följs åt på något meningsfullt sätt. Jag har jobbat hårt, så hårt som man nu gör på ett jobb som sker helt och hållet framför en dator, men inte medan jag haft en hög lön. När jag tjänade 18 000 steg jag upp tidigare, jobbade fler timmar och hårdare per timme än jag gör nu när jag tjänar 2.5 gånger det. I takt med att jag fått högre lön har jag också fått mer frihet, ökad flexibilitet, fler semesterdagar och ja, mindre arbete. För det är så arbetsmarknaden funkar, och om någon borde veta det så är det väl marknadsliberalerna?
Jag har bra betalt inte för att jag “jobbar superhårt”, jag har betalt för att jag besitter specifika kompetenser. Och jag tar betalt för dem delvis i lön, men också delvis i bekvämlighet. Det kallas “förmåner” och känns, igen, som något marknadsliberaler borde ha koll på?
Om du tjänar väldigt mycket pengar och inte konverterar delar av den ökade inkomsten till ett bekvämare liv så är jag ledsen, men det är ditt problem. Att du inte kan balansera ditt liv är inget att skryta om.
“Hårdare arbete ger mer pengar” är ett barns syn på världen. Det är tramsigt. Men det är en nödvändig världssyn att hålla fast i om man vill fortsätta leva i en orättvis värld och låtsas som att den är rättvis. Om man vill fortsätta låtsas att rika och fattiga är rika och fattiga för att det är vad de förtjänar.
Om du börjar prata om talang och förmåga kan folk påpeka att de sakerna kan relatera direkt till oförtjänta privilegier. Ingen väljer hur smarta de är, eller hur bra utbildning de har tillgång till. Men hårt arbete är vi alla likvärdiga inför. Vem som helst kan bara “jobba hårt”*. Så om du bara kan övertyga världen om att du jobbar hårt så kan ingen säga att det finns någon annan som skulle förtjäna någon del av dina pengar. Låt de fattiga asen svälta, om de ville äta hade de ju kunnat jobba hårt. Som jag.
*Inte vem som helst kan jobba hårt, möjligheten att “jobba hårt” är på många sätt ett oförtjänt privilegium det också. Fysisk och psykisk förmåga beror på så många faktorer utanför vår kontroll. Men jag simplifierar här, eftersom högerns världsbild i slutändan är väldigt… simpel.