Month: August 2021

Trösten i en absolutistisk skepsis

”Istället för undergångsskräck borde medborgarna erbjudas en nyfiken och frimodig offentlig ventilering av oenigheterna om orsakssambanden i det komplexa system som naturen utgör.”

Så inleder Lena Andersson sin ledartext ”Trösten i en heltäckande förklaring” i Svenska Dagbladet. Det är en väldigt imponerande samling fina ord som nästan gör att man missar vad det är hon faktiskt säger: istället för att prata om global uppvärmning borde vi prata om att vissa faktiskt inte tror på global uppvärmning.

Jag tänker inte göra någon djupare genomgång om det aktuella forskningsläget, inte lägga energi på att visa att den enda kontrovers som finns gällande global uppvärmning är fullständigt artificiell och driven av oljepengar. Men, eh, håll det i tankarna. Nej, eftersom Lena Anderssons text är helt ointresserad av vetenskap så tänker jag fokusera på vad texten faktiskt handlar om: en radikal omdefinition av vad skepsis är.

”Den heltäckande förklaringen är en ständig frestelse. Somliga är psykoanalytiskt orienterade och har barndomen som förklaring till det som händer, andra är marxistiskt eller ekonomistiskt orienterade och belyser intresset. Den evolutionärt sinnade analyserar handlingar utifrån överlevnad och chansen att sprida de egna generna. En del tror att den strukturella rasismen ger svaren, andra att kulturen formar en till den man är. På nationell nivå kan kolonialismen, eller Montesquieus klimatlära, klargöra landets status och position.”

Den centrala tesen som Lena driver genom sin text är att det inte finns en enskild teori som kan förklara hela världen, och att alla försök att hitta en sån teori bara är ett försök att hitta ett substitut för Gud. På någon nivå kan jag väl hålla med Lena, världen är väldigt komplex och måste analyseras från flera olika synvinklar för att kunna helt förstås.

Men för att driva sitt argument så måste Lena bygga en armé av halmgubbar att attackera. Jag vet inte hur mycket av detta är att Lena faktiskt inte vet hur akademisk samhällsanalys fungerar och hur mycket av det är att hon bara spelar dum för att göra sina poänger, men teorierna som hon nämner har alltså inte som syfte att förkasta alla andra förklaringsmodeller. Det är fullt möjligt att exempelvis tro både på evolution och på marxistisk teori, och ingen av dem krockar med teorier om strukturell rasism eller kolonialism. Den “heltäckande förklaringen” som Lena är så arg på är inte något som någon av de här teorierna förespråkar.

Vad Lena vill etablera här är idén om vetenskapligt dogma. Att vetenskapsmän istället för att analysera data för att komma till en slutsats, använder sig av en existerande vetenskaplig modell och bara mosar in all data i den tills det passar. Och det finns väl säkert exempel på det överallt i vetenskapsvärlden, men istället för att på något konkret plan diskutera faktiska fall av det så vill Lena bara göra en vag gest och slå fast att det ju är så forskare är.

Av alla texter jag skrivit om på den här bloggen så är Lenas kanske den mest substanslösa. Den är en ren uppvisning i retorik, vilket nästan gör den svårare att bemöta än en text med riktiga argument. Lena försöker inte övertyga dig om att hon har rätt. Hon är uppenbarligen kritisk till rådande forskningskonsensus gällande klimatet, men istället för att försöka övertyga läsarna om att klimatet inte håller på att bli varmare eller att det inte är orsakat av människor, så försöker hon övertyga oss att den rimligaste hållningen är att inte tror på någonting alls.

Lena förespråkar i sin text en slags extrem skepsis. Inte skepsis som har som syfte att undersöka bevisen och komma till en slutsats, utan en skepsis vars hela syfte är att förkasta alla slutsatser och för evigt leva i en värld där man inte kan veta någonting säkert. Vissa människor tror att människor påverkar klimatet, andra tror inte det. Men eftersom det enligt Lena inte går att veta säkert vem som har rätt, så är det enda vi kan göra att konstant ifrågasätta.

Men det spelar ingen roll vilka retoriska krumbukter Lena ägnar sig åt, det ändrar inte det faktum att hennes text är vetenskapsföraktande nonsens som Svenska Dagbladet ärligt talat inte borde publicera på sin ledarplats.

Framtiden är här, och den suger

Varför tycker folk illa om elsparkcyklarna som sedan några år översvämmar våra storstäder? Det är frågan som Andreas Hatzigeorgiou, VD för Stockholms Handelskammare, ger sig på att besvara i sin text “Historien visar att inte bara elsparkcyklar ifrågasatts“ i DN Debatt. Är folk helt enkelt bara mossiga bakåtsträvare? Eller är det kanske “okunskap och rädsla” som ligger bakom kritiken?

Personligen känner väl jag att kritiken mot elsparkcyklarna har varit väldigt tydlig och att det inte är särskilt svårt att ta reda på varför förslag om förbud, eller åtminstone reglering, framförts. Elsparkcyklarna har blivit ett stort problem för framkomligheten i städer, inte minst för de med nedsatt syn och rörelsehinder. Om det kan man läsa här, här, här, här och här, exempelvis.

Därför är det intressant att Andreas trots det fortsätter behandla kritiken mot elsparkcyklarna som något nästan mystiskt, något man endast kan spekulera kring. Varför är folk så kritiska mot elsparkcyklarna? Vem vet.

“Vad är teknikmotståndet sprunget ur? Det är en svår men viktig fråga.”

För att vara rättvis så tar Andreas faktiskt upp den ovanstående kritiken till viss del. I exakt ett stycke påpekar han att kritiken mot hur elsparkcyklarna placeras på olämpliga ställen “kan […] betraktas som legitim” och att det är “beklagligt” att människor råkar ut för allvarliga olyckor.

“På samma sätt kan kritiken mot elsparkcyklar som placerats på olämpliga ställen eller förare som kör vårdslöst betraktas som legitim. Det är beklagligt när människor far illa och drabbas av allvarliga olyckor.”

Något motargument mot den här kritiken kommer dock aldrig, utan istället hoppar Andreas direkt tillbaka till sin centrala tes i början på nästa stycke:

“Motståndet mot ny teknik, särskilt om det får genomslag i politiken, kan sätta krokben för utveckling och nödvändig omställning.”

För medan inget riktigt klart svar ges på frågan om varför folk är så arga på elsparkcyklarna så är det tydligt vad Andreas vill få oss läsare att tro att problemet är: folk gillar helt enkelt inte nya saker, trots att nya saker alltid är bra.

Hästar, hästbussar, bilar och tunnelbana tas alla upp som exempel på teknologi som bakåtsträvare genom tiderna varit arga på, och på så vis försöker Andreas dra en rak linje genom historien som visar att kritik mot ny teknik alltid är ganska dum. Inte vill du väl vara som alla de där människorna som uppenbarligen hade fel?

Inte heller när det gäller de här historiska innovationerna bemöter Andreas dock riktigt vad den faktiska kritiken var. Han tar exempelvis upp att oron kring den ökade mängden hästar i städerna var att städerna skulle täckas av “tre meter hästgödsel”, en så klart fullkomligt löjeväckande tanke, då vi nu ju vet att städerna aldrig täcktes av hästbajs.

Vad Andreas dock missar här är att hästbajset faktiskt var ett legitimt problem och att det aldrig riktigt löstes. Det som istället hände var att hästarna ersattes av bilar, och om Andreas tittar sig omkring nästan gång han är ute och spankulerar på stan kanske han kan notera att mängden hästar nu är betydligt lägre än vad den var år 1894. En hästfylld stad var kanske ändå inte den bästa idén.

Inte heller anekdoten om automobiler är riktigt den slam dunk som Andreas verkar tro. Som han själv senare i texten kommer försöka argumentera så är ju en bilfylld innerstad inte heller skitbra. Bilar i innerstan är ett problem både för den lokala och den globala miljön, och det går absolut att argumentera att det hade varit bättre om städer redan för 120 år sedan strukturerades bilfritt.

Men att faktiskt fundera ett varv extra på varför ny teknik ibland möter kritik skulle sätta käppar i hjulet på Andreas centrala argument, att utveckling alltid är bra och att motstånd mot teknik alltid är dåligt.

Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig en text skriven med helt motsatt premiss. Minns ni zeppelinaren? Det var en otroligt dålig idé, eller hur? Så ny teknologi är faktiskt direkt farligt! Nu skulle en sån text också vara intellektuellt lat och dålig, vilket är varför jag inte faktiskt försöker argumentera med Andreas på det sättet. För jag är inte lat.

Andreas, däremot, är inte färdig med att vara lat, utan har en till intressant läxa han vill att vi ska hämta från det förflutna.

“Cykelns genombrott i slutet av 1800-talet var viktig för den ökade rörligheten, inte minst för kvinnor. Den amerikanska rösträttsaktivisten Susan B Anthony hävdade att ‘cykeln har gjort mer för kvinnans frigörelse än någonting annat i världen’. Den snabba ökningen av elsparkcykelanvändandet förklaras delvis av att allt fler kvinnor väljer att nyttja dem.”

Här placeras två separata faktum bredvid varandra med förhoppningen att den som läser ska tolka in ett samband. Rösträttsaktivisten Susan B Anthony sa på 1800-talet att cykeln var otroligt viktig för kvinnlig frigörelse. Fler kvinnor har börjat använda elsparkcyklar. Så alltså är elsparkcyklar… feministiska?

Att cyklar ledde till kvinnlig frigörelse ser jag ingen anledning att ifrågasätta, det stämmer säkert. Och att fler kvinnor börjat använda elsparkcyklar stämmer väl säkert det också, även om jag har svårt att hitta någon statistik kring det. Snarare pekar den mesta statistik som jag kan hitta på att det framförallt är män som använder elsparkcyklarna, men om den totala mängden elsparkcykelanvändande går upp får vi anta det även gäller för antalet kvinnor. Så vi kan väl säga att det antagligen stämmer, även om det är lite lurigt formulerat. Jag menar, “allt fler kvinnor” skulle kunna stämma även om andelen kvinnor i själva verket var på väg nedåt.

Men allt det åsido, försöker Andreas här alltså antyda att elsparkcyklarna är ännu ett steg i kvinnlig frigörelse? Tänker han att det är en massa kvinnor som hoppar upp på en praktiskt placerad elsparkcykel och sprätter iväg från sin förtryckande man? Av någon anledning känner jag mig tveksam.

Det är tydligt att Andreas haft en otroligt givande eftermiddag på Wikipedia när han skrev den här texten, men han har faktiskt inte begränsat sin efterforskning till att lusläsa artikeln om cyklar i jakt på feministiska citat. Nej, han har faktiskt också läst Vois pressmaterial.

“Även om elsparkcykeln är ett relativt nytt fenomen finns en hel del som tyder på att elsparkcykeln har potential att spela en viktig roll för att realisera de klimatpolitiska målen.”

Det görs många tveksamma påståenden i Andreas text, men när han börjar slira in på klimatpåverkan blir det ändå några nivåer värre. “En hel del” tyder enligt Andreas på att elsparkcykeln har “potential att spela en viktig roll” i klimatkampen. Vad den hela delen är specificeras inte riktigt, och Andreas ser också till att undvika att slå fast att elsparkcyklarna faktiskt är bra för klimatet. Då skulle någon kunna påpeka att så inte är fallet. Men de skulle ju faktiskt kunna vara bra för klimatet i framtiden. Och eftersom ingen kan se in i framtiden är det ingen som kan säga att det inte stämmer.

Och för att vara tydlig, det stämmer alltså verkligen inte att elsparkcyklarna har en positiv klimatpåverkan.

“I Sverige är varannan bilresa kortare än fem kilometer, vilket delvis kan förklara den snabba ökningen av andelen bilresor som nu byts ut mot resa med elsparkcykel.”

Här har vi ännu en av Andreas luriga meningar. Jag har inte hittat någon källa för det här påståendet, men jag har egentligen ingen anledning att ifrågasätta det, eftersom det är så otroligt löst formulerat. En snabb ökning av andelen bilresor som byts ut mot elsparkcykel betyder nämligen nästan ingenting. Ifall 0.0001% av bilresor byts ut mot elsparkcykel idag och 0.0002% byts ut imorgon så är det en fördubbling, vilket onekligen kan kallas för en snabb ökning.

Men om man faktiskt tittar på siffrorna så pekar det mesta på att bara en väldigt liten del av resorna med elspark ersätter bilresor. Vois egna siffror säger tydligen att det är så högt som en fjärdedel, men statistik som inte tagits fram av företaget som tjänar pengar på att vi tror att elsparkcyklarna är bra för klimatet pekar på att det snarare är en tiondel. Resten ersätter istället promenader och kollektivtrafik, vilket har en direkt negativ klimatpåverkan. Miljöinstitutet IVL har beräknat att en elsparkcykel resulterar i uppemot 30 gånger högre utsläpp än att ta Stockholms tunnelbana, och att promenera genererar faktiskt inga utsläpp alls.

Andreas text är pepprad med ord som “innovationskraft” och “förändringsbenägenhet“. Kritiker beskrivs som okunniga och teknikrädda. Andreas vill inte att läsare ska tänka särskilt mycket på elsparkcyklarna eller vilken kritik man kan ha mot dem, han vill istället att vi ska känna. Känna oss som en del av framtiden, känna optimism och hopp. Om han själv faktiskt tror på vad han säger vet jag inte, men det är tydligt att han inte riktigt litar på sina egna argument. För hade han gjort det, så får man väl anta att han faktiskt hade presenterat dem.