Har du ens hört talas om lafferkurvan?

Jasså, ni vill höja skatten på rika? Har ni ens hört talas om lafferkurvan? Den säger faktiskt att höjda skatter på rika är dåligt, eftersom höjda skatter gör att ekonomin saktar ner, vilket leder till mindre skatt för staten. Schack matt, sossar!

"Har du hört om lefferkurvan?" frågar Lovisa Lanryd på Timbo Per Sicking som skrivit om hur regeringen sänker skatten och välfärden tar en smäll.

Vad enkelt det verkar vara att jobba för Timbro.

Nu ska sägas att jag inte är ekonom. Huruvida det faktiskt finns några belägg för att lafferkurvan har någon relevans för verkligheten, och var i så fall gränsen går där höjd skatt leder till lägre intäkter, det lämnar jag till någon annan. Vi kan väl lite kort säga att “lafferkurvan” av allt att döma inte är den slam dunk som Timbroiterna verkar tro, eller kanske låtsas, att den är.

Men det åsido, så har jag lite frågor. Specifikt kan jag inte låta bli att undra vem det är, i den liberala världsbilden, som driver ekonomin?

Svaret på den frågan kan verka enkelt. Rika människor. Det är rika människor som driver ekonomin, vilket är varför rika människor behöver lägre skatter. Det är vad Lovisa menar när hon hänvisar till lafferkurvan. Mer pengar till de rikaste kommer leda till en mer aktiv ekonomi, och i slutändan mer pengar till alla andra. Trickle down, och så vidare.

"Låt några köra Merca så att andra kan köra Volvo" frågar något flan vänsterpartiet efter att de twittrat ut att de fem rikaste personerna i Sverige äger mer än vad fem miljoner svenskar äger tillsammans.

Och det kan man ju som sagt ifrågasätta. Tricke down-effekten har historiskt visat sig svår att se några resultat från. Men det är fortfarande inte vad den här texten riktigt handlar om.

Så, rika människor driver ekonomin i den liberala världsbilden. Ägaren av fabriken, inte arbetarna i den. Inget nytt där. Förutom att det inte alltid verkar stämma. Mer specifikt så verkar det inte stämma när inflation kommer på tal.

En twitterdiskussion mellan mig och något nylle som argumenterar att för att vi ska stävja inflationen så måste det vara de fattiga som får mindre, eftersom rikas pengar inte påverkar marknaden lika mycket.

De rika behöver alltså sina pengar för att driva på ekonomin, men om vi behöver sakta ner ekonomin för att stävja inflation, då har deras pengar plötsligt ingen större påverkan. Då är det plötsligt de fattigaste som är den drivande faktorn. Ska pengar ges, så bör de ges till de som redan har mest, men ska de tas, då bör de tas från de med minst.

Liberaler gömmer sig alltid bakom argumentet att de bara vill vad som är bäst för ekonomin, och därmed för alla. De vill inte nödvändigtvis att de rika ska bli rikare, men det är vad som är bäst för ekonomin, så då måste det bli så. Men konstigt nog verkar deras motivering för varför rika måste blir rikare skifta beroende på situationen. De ekonomiska teorierna skiftar, slutsatsen att rika behöver bli rikare kvarstår.

När det faktum att ökande klyfter faktiskt har en negativ effekt på deras annars så vördade tillväxt kommer på tal, så blir det tyst. Att skydda ekonomin slutar vara det högsta målet när vägen dit skulle innebära mindre pengar till våra allra rikaste. Då blir det istället snack om ideal som “personlig frihet”, trots att ideal annars alltid fått stå åtsidan för ekonomisk pragmatism.

I slutändan verkar den enda konstanta faktorn vara att mycket minsann förtjänar mer.

Jag är medveten om att jag i den här texten plockar exempel från ett antal lösryckta personer, som inte nödvändigtvis helt och hållet delar ideologi, vilket ju kan kan ses som något oärligt. Men jag har valt de här utdragen inte för att exemplifiera en specifik persons hyckleri, utan för att de väldigt väl representerar tankar jag ser återkomma från vårt lands marknadsliberaler som kollektiv. Att ses som ett kollektiv gör dem antagligen superarga, vilket är en liten bonus.

Det ska löna sig att födas rik

Sveriges rikaste fem personer har gemensamt mer pengar än vad Sveriges fem miljoner fattigaste har. Det är fem personer med mer pengar än strax under halva landets befolkning. Av dessa fem har fyra ärvt sina pengar, medan den femte inte ärvde sina pengar, utan istället ärvde HM.

Det ska löna sig att arbeta heter det. Men vad som lönar sig mest är uppenbarligen att ha rika föräldrar.

Trots detta lever och frodas myten om meritokratin i vår svenska politik. Den som jobbar hårt blir också belönad. Pengarna går till de som förtjänar dem, vilket är varför inkomstklyftor inte bara är acceptabelt, utan rent ut sagt bra. Det är motiverande. Varför skulle någon jobba hårt om de inte kunde bli ohemult rika?

Men om nu meritokrati är vad vi vill ha, om de personer som tror på konceptet verkligen vill att det är så världen ska fungera, så borde vi väl eliminera arv som en faktor? Om förmögenhet ska fungera som en belöning för hårt arbete, borde inte alla börja på samma punkt? Det känns ju inte rättvist att guldmedaljen går till någon som började racet halvvägs till mållinjen. Eller för den delen redan i mål.

Men här börjar meritokrati-vurmarna direkt protestera. Kanske har arvingarna inte gjort sig förtjänta av pengarna, men deras rika föräldrar har min själ gjort sig förtjänta av att kunna lämna pengar till sina barn. Klart människor som jobbat hårt hela livet ska ha rätt att ta hand om sina efterlevande.

Men då är ju frågan hur många generationer den införtjänade rätten sträcker sig? Om någon blivit rik tack vare sitt arv, och sedan skänker den förmögenheten vidare i generation efter generation, faller det för evigt under deras arbetande förfaders rätt? Har en arbetande person tjänat in rätten för deras ätt att för evigt leva på avkastningen och aldrig igen lyfta ett finger? Och i så fall, vad skiljer det systemet från att bara ha en adel? Man får ju anta att någon av adelsfamiljens förfäder också gjort någonting för att tillskansa sig titeln som deras ättlingar nu lever gott av. Så då kan vi väl bara säga Johan af HM och få det överstökat.

Om vi nu inte faktiskt vill återinföra adelssystemet så behöver vi någonstans sätta en gräns för när någon inte längre kan leva helt på sina förfäders pengar. Och rent praktiskt är det svårt att se en annan lösning än att sätta stopp för det redan i första ledet. Jag förespråkar inte nödvändigtvis att ingenting ska kunna överlämnas från förälder till barn, men någon slags begränsning känns inte på något vis som ett extremt förslag. En övre gräns, för att förhindra uppkomsten av en modern adel.

Hur man kan titta på en situation där fem personer har mer än fem miljoner och tänka att det är precis som det ska kan jag för mitt liv inte förstå. Men att dessutom acceptera att de fem personerna till stor del ärvt sig till sin förmögenhet är rent av bisarrt.

”Vadå, tycker du att någon annan har mer rätt till de pengarna?” frågas det upprört i svaren till en tweet om de fem arvingarna. Och vet ni vad? Ja, jag tycker att Sveriges fattigaste fem miljoner förtjänar de pengarna mer än vad fem personer som gjorde det hårda arbetet att födas i rätt familj gör. Och om du inte håller med kunde du väl i alla fall göra mig tjänsten att vara ärlig och erkänna att det är feodalism och inte meritokrati du förespråkar.