Det finns få tydligare tecken på att någon kommer vara helt outhärdlig att interagera med än om de har både en Israel- och en Ukraina-flagga i sitt visningsnamn på sociala medier. Var för sig är de kanske inte toppen heller – Israel-förespråkarna blir mer bindgalet blodtörstiga för var dag som går, och även om jag också står på Ukrainas sida så tenderar Ukraina-flaggan signalera att det här är en person vars omvärldspolitiska intresse börjar och slutar vid “Putin är en dummis” – men tillsammans bildas en pissig helhet större än de pissiga delarna.
Ifall någon är en högljudd supporter av både Ukraina och Israel så är det i min erfarenhet osannolikt att de har en stark och konsekvent ideologisk grund som de bygger sina åsikter på. Istället tenderar de att bygga på en idé om onda och goda människor. Israel och Ukraina och goda, Ryssland och Hamas (vilket i förlängningen innebär alla Palestinier) är onda. Sedan jobbar de baklänges därifrån för att skapa en vagt ideologi-aktig fernissa.
Problemen med det här tillvägagångssättet är så klart många, men det kanske främsta är att det gör nyanser till ett aktivt hot mot ens världsbild. Om den enda motiveringen man har för sina åsikter om en väpnad konflikt är att ena sidan är hjältar och den andra är skurkar så känns allt som går emot det svartvita narrativet som ett hot.
Exempelvis så var det många som blev väldigt arga så fort någon påpekade att många hyllningar av ukrainska soldater lades ut med bilder där sagda soldater stolt visade upp svarta solar och SS-runor. Inte arga över att soldaterna sportade nazi chic, utan arga över att någon påpekade det. Att vara kritisk mot ukrainska nynazister likställdes direkt med att vara en Putinkramare.
Samma sak fast omvänt hände om man försökte säga att det kanske inte var rimligt att kollektivt bestraffa hela den ryska befolkningen. Baksätesdiplomater tyckte mer eller mindre att hela landet skulle svältas tills kriget var över. Gränserna skulle hermetiskt tillslutas så att ingen ryss hade möjlighet att söka sig därifrån. Att det skulle göra livet ofantligt mycket värre för de människor i landet som redan är förtryckta av sin regering spelade ingen roll. Är man ryss så är man ond och då förtjänar man att lida.
Och båda de åsikterna är så klart förståeliga om man bygger hela sin inställning till konflikten på att ryssar är dumma och ukrainare är snälla. Om någon antyder att inte alla ryssar är dumma eller att inte alla ukrainare är snälla så faller det väldigt enkla narrativet. Hur ska man då veta vem man ska heja på?
Jag personligen tycker att det är väldigt viktigt att inte okritiskt hylla militären i någon nation, och att vara väldigt försiktig med att ge nazister någon form av ett plattform att visa upp sig på, även om de skulle för tillfället råka stå på ”rätt” sida. Om en nazist så räddar ett halvdussin valpar ur en brinnande byggnad så ändras inte det faktum att de kan dra rakt åt helvete.
Och på andra sidan av det så tycker jag att det är väldigt viktigt att komma ihåg att ingen nation är en monolit, att inte varje enskild invånare i ett land är en representant för landet som stort eller deras politik. Speciellt inte i ett land som är en funktionell diktatur.
Men inget av det gör mig osäker på var jag står i konflikten. Varken det faktum att det finns snälla ryssar eller att det finns nassar i Ukrainas armé ändrar den grundläggande situationen: Putins invasion är illegitim och ett brott mot internationell lag. Att det finns nynazister i landet ändrar på inget sätt att Putins ursäkt om ”denazifiering” är skitsnack. Putin har så mycket ideologisk gemensamt med nynazister att påståendet är skrattretande. Och även om det inte vore skitsnack, även om Putin faktiskt trodde helhjärtat på sin ursäkt och till och med även om det fanns fog för hans påståenden om att Ukraina var fyllt till brädden av heilande dödsnazister så hade det fortfarande inte på egen hand gjort att en invasion var motiverad.
Eftersom mitt stöd för Ukraina bygger på min tro på nationell självständighet (av antiimperialistiska och inte nationalistiska skäl) och min generella motsättning till väpnad konflikt, speciellt om den riskerar civila liv, så är det inte nödvändigt för mig att låtsas som att alla ryssar är demoner och alla ukrainare är änglar. Jag måste inte platta till konflikten tills inga nyanser kvarstår. Ideologi är, rätt applicerat, ett verktyg som låter oss tolka och förstå komplexa situationer utan att behöva avfärda komplexiteterna.
Vilket för oss till Israel. Och här måste vi tyvärr lägga lite tid på att etablera en gemensam faktabas innan vi kan återkomma till den faktiska poängen i den här texten. Det är inte som att folk inte kommer kalla mig antisemit och terroristkramare oavsett vad jag säger här – igen, nyanser är inte en av de här människornas styrkor – men kanske kan vi åtminstone undvika att köra i de mest uppenbara väggroparna.
Vi börjar här: Hamas attack den sjunde oktober 2023 går inte att ursäkta. Det var en på alla sätt moraliskt oförsvarbar aktion och för det bör Hamas fördömas å det grövsta. Även bortsett från den attacken är jag inget fan av Hamas. De är fundamentalistiska extremister och jag tror inte att vi hade kommit överens alls.
Med det sagt hoppas jag att det är klart att jag inte stöttar Hamas. Vad jag däremot stöttar är det palestinska folkets rätt att, ni vet, inte bli folkmördade. De har en rätt till sitt land, ett land som tagits ifrån dem. Min övertygelse om vad som är rätt och fel är densamma här som den är i Ukraina. Jag tycker att Hamas borde ställas inför rätta för sin attack, men jag tycker inte att invånarna i Gaza förtjänar att systematiskt utrotas.
Över 20 000 döda civila i Gaza är inte ett proportionerligt svar på 700 mördade israeler.
Motiveringarna som ges för varför civila palestiniers liv kan förbrukas med sådan lätthet varierar, och vi behöver titta närmare på några stycken av dem. Ett av de mer extrema argumenten är att alla palestinier i slutändan är ansvariga för Hamas, och därför förtjänar vad som händer dem, eftersom de valt Hamas till sina ledare.
Hålen i det argumentet är många. Hamas kom till makten i valet 2006, vilket var det sista valet som hölls i Gaza. De vann då makten med mindre än 50% av rösterna. 2006 var det alltså mindre än hälften av den röstande befolkningen som stöttade Hamas, ett parti som på den tiden var betydligt mindre extremt än det är idag.
År 2020 var medelåldern i Gaza 20 år. 40% av invånarna var 14 eller yngre, det vill säga födda efter valet 2006. Statistiskt sett är majoriteten av människorna som röstade på Hamas 2006 inte längre vid liv. Invånarna i Gaza kan på inget sätt sägas ha valt Hamas.
En annan motivering är att det faktiskt är Hamas fel att civila dör eftersom Hamas använder mänskliga sköldar. Även här finns det flera problem. För det första så har det vid flera tillfällen visat sig att byggnader som Israel bombat med ursäkten att de varit Hamas-baser, inte alls varit Hamas-baser. Det var alltså ingen som gömde sig bakom den mänskliga skölden.
För det andra så verkar argumentet om mänskliga sköldar ofta helt omedvetet om hur stort Gaza faktiskt är. Gazaremsan är fyra mil lång och en mil bred. Den får med lätthet plats inom Stockholms län. Det finns med andra ord väldigt få platser i Gaza där Hamas kan befinnas sig där de är helt och hållet separerade från civilbefolkningen.
Och för det tredje, och det här är kanske den viktigaste poängen, även om vi skulle köpa Israels argument helt och fullt (vilket jag argumenterar att vi inte bör) så ändrar det inte det faktum att majoriteten av människorna som dödas av israeliska missiler är civila. Är det faktum att Hamas eventuellt gömmer sig bland civilbefolkningen verkligen ett argument för att man urskiljningslöst har rätt att bomba oskyldiga människor?
Ni vet när polisen hanterar en gisslansituation, hur de generellt inte skjuter rakt igenom gisslan? Tänk värt.
Jag vill göra en sista poäng innan vi återgår till den här textens huvudtes, och det är att Israels handlingar inte huvudsakligen är en reaktion på Hamas attack den sjunde oktober. Israel gör vad Israel ville göra, med Hamas handlingar som ursäkt. På många sätt är orsakssambandet det exakt motsatta: Hamas existens och agerande är en direkt reaktion på Israels mångåriga förtryck av Palestinas befolkning.
Det är inte en ursäkt, men det är en nödvändig kontext. Och det är ett tydligt bevis för att Israels nuvarande taktik i Gaza inte har någon chans att lyckas om målet är att stoppa Hamas. Deras agerande just nu är exakt hur man skapar våldsamma extremister och det enda sättet att undvika det är ifall de dödar varenda människa i hela Gazaremsan. Något man visserligen verkar vara på god väg att göra.
Att Israel behandling av Gaza inte i huvudsak är en reaktion på Hamas vet vi eftersom den har pågått sen långt innan attacken 2023. Den pågick innan Hamas tog makten i Gaza 2006. Den pågick innan Hamas ens grundades 1987, och pågår aktivt på Västbanken, där Hamas inte har makten. Israel är en apartheid-stat som sedan sitt grundande har fördrivit och förtryckt områdets ursprungliga invånare. Vad som sker just nu i Gaza är ett folkmord, men det är ett folkmord som har pågått betydligt längre än sen hösten 2023.
Precis som folket i Ukraina har rätt till sitt land, har Palestinierna rätt till sitt, och i båda fallen fördömer jag de illegala ockupationerna.
Nu kan vi fortsätta.
Det enda sättet att ursäkta vad som händer just nu i Gaza är att skapa en fantasivärld där det här är en konflikt inte mellan två nationer, utan mellan gott och ont. Hamas är bokstavligt talat värre än nazisterna, och därför är alla medel tillåtna för att stoppa dem. Det spelar ingen roll hur många civila som dödas i kampen mot ondskan. I alla fall inte civila palestinier.
Eftersom det finns dumma människor i Gaza är det rätt av Israel att bomba urskiljningslöst. Det kan inte finnas begränsningar på vad man får göra för att stoppa de onda. Precis som med Ukraina så saknas här en solid ideologisk grund, det finns ingen central idé som säger något om hur världen överlag bör struktureras. Att Israel bryter som internationell lag ursäktas inte med argument om att lagarna bör förändras, utan att lagarna inte spelar någon roll, eftersom de som bryter mot dem är goda och de som drabbas är onda.
Det här är varför folk som är pro-Israel, eller kanske mer korrekt anti-Palestina, älskar att ta upp hur mycket bättre HBTQ-politik Israel har än Palestina. Även om vi skulle köpa det rakt av (vilket vi absolut inte bör) så kvarstår fortfarande frågan: menar de här människorna att det är rimligt att ockupera ett land för att de har dålig HBTQ-politik? Kan man invadera ett land med argumentet att de är homofober? Vad är annars syftet med att ta upp det?
Svaret är så klart att inte heller det här är en del av någon koherent ideologi. Folket som säger det skiter högaktningsfullt i HBTQ-personer och deras rättigheter. Det enda syftet det här fyller är att förstärka idén om att Israel är goda och Palestina är onda och att vi därför borde acceptera Israels agerande villkorslöst.
Låt oss avsluta här med ett litet tankeexperiment. Lite spekulativ fiktion.
En pågående ockupation är som sagt ett väldigt bra grogrund för våldsam extremism. Om Rysslands ockupation av Ukraina pågår länge nog, är det då inte möjligt att en organisation lik Hamas skulle kunna ta form där? Är det omöjligt att våldsamma attacker skulle kunna ske mot civila ryssar på andra sidan gränsen? Och om det skedde, hur tror ni att reaktionerna hade varit bland människorna som idag säger att Hamas attack gör dem värre än nazisterna?
Min reaktion hade varit densamma som den är idag. En attack mot civila ryssar hade varit något jag å det grövsta hade fördömt. Men det hade inte fått mig att ändra min åsikt om konflikten som stort. En attack mot civila är oförsvarbar. Men den rättfärdigar inte Rysslands ockupation. Min hållning är oförändrad eftersom jag vet vad mina principer är och står fast vid dem.
Jag tror så klart inte att människorna jag kritiserar heller skulle ändra sin grundläggande åsikt. De skulle fortfarande också stötta Ukraina. Men de skulle sannolikt vara betydligt mindre villiga att fördöma en sådan attack, förutsatt att de ens skulle erkänna att den inträffade. Deras syn på konflikten är fortfarande baserad på att en sida är god och den andra ond, och ingenting får tillåtas att komplicera det.
En handling är inte ond för att handlingen är ond, den är ond ifall den utförs av en ond person. Om en ond handling utförs av en god person så måste det finnas en moraliskt försvarbar anledningen att de gjorde det. Handlingen måste i själva verket ha varit god.
Det som allt som oftast ligger bakom den väldigt specifika kombinationen av Israels och Ukrainas flagga är en i grunden ganska barnslig syn på världen. En syn som säger att i konflikter så finns det en god sida och en ond sida, och att allt som den goda sidan gör är gott och allt som den onda sidan gör är ont.
Men krig är komplicerat. Alltid. Det finns aldrig en sida som är moraliskt ren i ett krig. Krig tillåter det inte. En av anledningarna till att andra världskriget är ett av de mest överrepresenterade krigen i mer eller mindre alla medieformer är att det är ett relativt simpelt krig, ett krig där det mer än i många fall finns en ordentlig skurk. Men inte ens det är så enkelt som folk vill få det till. De allierade begick också krigsbrott. Storbritannien var en kolonialmakt som använde folkgrupper de såg som mindre värda som kanonfoder. Det finns inget ärligt sätt att försvara USAs användning av atombomberna. Det finns inga hjältar. Hitler, Truman, Churchill och Stalin brinner alla i helvetet.
Det är dags att växa upp nu.