Lena Andersson är dum i huvudet

På den här bloggen försöker jag inte hålla någon form av god ton. Jag är ett rövhål, mest hela tiden. Men jag vill ändå tycka att jag gör någon form av ansträngning för att bemöta mina opponenters faktiska argument. Elakheten kommer sen av att deras argument är dumma som fan.

Men redan förra gången jag skrev om en text från Lena Andersson här så började det formatet stöta på problem. Som jag skrev då:

Av alla texter jag skrivit om på den här bloggen så är Lenas kanske den mest substanslösa.

Med sin text ”Hållbarhet är ett annat ord för planekonomi” gör hon det inte enklare för mig. Sällan tidigare har jag skådat en så på samma gång banal och självkärt högtravande kollektion av rent, koncentrerat nonsens. Och igen slås jag av en tanke från förra texten:

Jag vet inte hur mycket av detta är att Lena faktiskt är dum och hur mycket av det är att hon bara spelar dum för att göra sina poänger.

Så i den kommande texten kommer jag säga många saker om Lena Andersson som kommer låta elaka. Men jag vill vara väldigt tydlig med att det här är jag som gör den mest välvilliga tolkningen som jag möjligtvis kan göra.

Jag tänker utgå ifrån att Lena Andersson är dum i huvudet, och inte aktivt illvillig.

Lena Andersson är en sällsynt kombination av dum och fullständigt övertygad om hur intelligent hon är. Den typen av hjärnlös arrogans som får en att läsa ordet ”poststrukturalism” och anta att det är en hel filosofisk gren som bara ”inte tror på strukturer” och som man enkelt kan avfärda med ett välformulerat ”joho det finns visst strukturer”.

Hon är som en tonåring som precis lärt sig att de kan säga emot sina föräldrar och nu gjort det till hela sin personlighet.

Vid någon punkt i sitt liv insåg Lena Andersson att hon kan vinna argument bara genom sin förmåga att säga ord bra, och klev då in i vad vi i branschen kallar ”Jeff Winger”-stadiet i sitt liv. Det är inget konstigt, många av oss har varit där i våra tonår. Men som alla vi som sett den flerfaldigt prisbelönade serien Community vet, så behöver man förr eller senare mogna ur det stadiet.

Lena Andersson gjorde väldigt uppenbart inte det. Istället för att lära sig att världen är nyanserad och att man måste ta intryck och lära sig från många olika källor, så har hon fastnat i en snävare och snävare loop av att direkt avfärda nya idéer med samma retoriska knep utan att någonsin titta närmare på dem. Hon lärde sig aldrig skillnaden mellan att ha rätt, och att vinna en diskussion, insåg aldrig att bara för att någon inte orkar fortsätta diskutera med dig betyder det inte att de hade fel.

Det skulle förvåna mig starkt om Lena Andersson har tagit till sig en endaste riktigt ny idé de senaste femton åren.

Och först med allt det etablerat kan vi börja prata om det monumentala haveri som är den här texten. Jag ska försöka dissekera den stycke för stycke, och vi börjar med den bara genialt korkade rubriken:

Hållbarhet är ett annat ord för planekonomi

Först och främst, nej. Det är inkorrekt. Planekonomi är ett väldigt specifikt ekonomiskt system, medan hållbarhet är en väldigt vagt definierad term som används på väldigt olika sätt av väldigt många olika människor. För att på något koherent sätt kunna klumpa samman ”hållbarhet” till en monolitisk idéströmning måste man själv inta en så extrem hållning att den blir väldigt svår att försvara, vilket är varför Lena Andersson i texten inte kommer att ens nämna exakt var hon själv står i hela “klimatfrågan”.

För Lena Andersson är klimatskeptiker. Jag vet inte om hon själv skulle kännas vid den etiketten men det är en objektiv beskrivning av vad hon är. Kanske inte i den mest bokstavliga definitionen av ordet, någon som helt avfärdar mänskligt påverkad klimatförändring, men på ett praktiskt politiskt plan. Hennes politik ligger helt i linje med hela resten av det vida spektrat av klimatskeptiker och hennes mål är att motverka allt form av arbete för att minska mänsklig klimatpåverkan.

I den förra av hennes texter som jag pratade om här så tog Lena Andersson positionen att man inte ska vara så säker på saker hela tiden. Kanske sker klimatförändringar, kanske gör de inte det, men det viktiga är att man inte kan veta helt säkert, så var öppensinnad. En ynkryggs version av klimatskepsis, helt enkelt. Den här gången tar hon ytterligare ett steg och vill inte ens röra frågan om klimatet, utan centrerar frågan helt på vad folk vill göra i respons till det skiftande klimatet.

Sker klimatförändringar? Vem bryr sig! Det viktiga är att vi inte borde ändra på någonting vi gör. Vill du försöka minska vår klimatpåverkan? Vem är du, Stalin?

Det är lätt att få intrycket att vi lever under en politisk ordning som nästan ingen vill ha. Men vad vill man ha i stället? En påtaglig numerär bland dem som skriver och talar tycks önska sig en radikalt annorlunda ordning, en där man gjort sig av med ojämn penningfördelning och den ekonomiska frihet de kallar kapitalism. Rätten att på eget initiativ chansa på att lyckas framställa och sälja onödiga saker som människor kanske kommer att vilja köpa är hårt ansatt, liksom konsumerandet av produkterna.

Tycker ni det nuvarande systemet är dåligt och tycker att vi borde ändra på det? Så då vill ni alltså ta ifrån folk deras friheter och rättigheter? Och med friheter menar vi så klart friheten att konsumera och med rättigheter menar vi så klart rättigheten att producera.

För i Lena Anderssons värld är det tydligen en mänsklig rättighet att sälja meningslösa konsumentvaror, och det är en rättighet hon är villig att låta miljontals människor i fattigare länder dö för att försvara.

I synnerhet nu när vår dekadens kan avläsas direkt på termometern har revolten åter blivit en accessoar, civilisationskritiken legio. Dock är det svårare i dag än förra gången det begav sig att urskilja den längtan efter centralstyrning och planhushållning som vilar under mumlet och kodorden.

Vi är nu två stycken in i texten och redan börjar Lenas ordlavin hamra på mitt stackars psyke. Det är så mycket koncentrerat vansinne att man nästan börjar gå vilse i meningarna. Men vi ska försöka bena ut vad det faktiskt är hon försöker säga här.

Att kritisera kapitalismen har blivit trendigt, menar Lena. Folk går runt och säger att de vill ändra samhället mest som en accessoar. Men de talar också i kodord, förstår ni. De här ytliga mode-civilisationskritikerna. De kanske säger “vi borde försöka minska våra utsläpp”, men vad de menar är “vi vill ha det lite Sovjet”.

Det är en intressant balansgång Lena valt att gå här, där hon i samma stycke vill kalla sina meningsmotståndare för ytliga trendhoppare och hemliga dödskommunister.

Mycken filosofi har sedan 1970-talet strömmat genom universitetskorridorerna och skvalpat ut på redaktionerna, till exempel poststrukturalism med tillhörande normkritik. Enligt den är sådant som formell ekonomisk frihet bara en godtycklig norm som har råkat uppstå ur historiska omständigheter, inte följden av en sammanhängande och analytiskt avvägd politisk teori. Några naturliga eller rationella logiker (strukturer) existerar inte, utan det rådande upprätthålls av emotionella skäl, för att en viss grupp ska kunna bevara sin makt och utsugning. Att avskaffa det innevarande för ett styre som gynnar en mer välförtjänt grupp är bara en fråga om vilja och kamp, inte om hur saker hänger samman.

När jag nämnde poststrukturalism tidigare i den här texten var det alltså inte bara något jag drog ur luften. Nej, det är ett faktiskt exempel i den här texten. Och det verkar alltså som sagt som att Lena bara har läst ordet, tänkt att hon nog förstår hela filosofin baserat på det och därför med en fnysning kan avfärda det som trams. Men låt mig bara vara tydlig med att säga:

Lena har uppenbarligen ingen som helst aning om vad poststrukturalism är och allting som hon skriver i det här stycket är inkorrekt, inte minst den sista meningen som antyder att vi inte kan göra fattiga människor mindre fattiga eftersom de är fattiga på grund av “hur saker hänger samman”. Läsare får själva tolka in vad hon menar med det.

Det är också talande för den extrema lilla politiska nisch Lena befinner sig i att hon på riktigt tror att vi lever i en värld där poststrukturalism är någon form av stor samhällsfarlig strömning. Det här är inte mycket mer än den moderna versionen av kulturmarxism, med serienumret bortfilat.

Att politiska ordningar skulle utgöra en helhet som följer inneboende mönster är förlegad tro. Endast förstockelsen och fördomen hindrar oss från att förena oförenligheter. De fördomsfria slipper välja mellan brödköer och klassklyftor. Dikotomier av det slaget är falska och ska upplösas. Man kan dansa hela natten och vara utvilad på morgonen, man kan trycka pengar vid behov, kombinera som det passar och bara ta av godsakerna på buffén.

Den tramsiga halmgubbe som Lena har skapat är så kokobäng att den inte tror att politiska ordningar följer inneboende mönster, vad det nu ens betyder. Knasigt är det i varje fall, att inte tro på det alltså. Och Lena hoppas att det ska vara knasigt nog för henne att lyckas smita in sin nästa stora poäng som om det bara handlade om ett välkänt faktum:

Det finns ingen möjlig samhällsform som inte antingen har klassklyftor, eller brödköer. Du kan inte avskaffa klassklyftor utan att det direkt leder till massvält. Det är bara så det är.

Det här är ännu ett exempel på varför Lenas texter är så otroligt svåra att få grepp om. Istället för att argumentera för sin ståndpunkt så bara berättar hon hur tokig hennes påhittade motståndare är, och planterar så sin egen världsbild i läsarens hjärna som en illasinnad tumör. För stycket ovan är knappt ens läsbart om man inte väljer att bara acceptera att inte bara är dikotomin inte falsk, den är en naturlag.

Men Lena har fel. Det här är en falsk dikotomi. Och vet ni hur jag vet det? För att brödköer inte är något begränsat till nittonhundratalets Sovjet, utan lever och frodas i moderna USA. Så om klasskillnader nu skulle vara räddningen mot att behöva köa till mat, så har det misslyckats.

Jag vet att vi rör oss väldigt långsamt genom den här texten, men jag är ledsen, vi måste faktiskt stanna ytterligare en liten stund i det här stycket och titta på den sista meningen:

Man kan dansa hela natten och vara utvilad på morgonen, man kan trycka pengar vid behov, kombinera som det passar och bara ta av godsakerna på buffén.

Lena Andersson, som bara några meningar tidigare propagerade för den mänskliga rättigheten att producera värdelöst krimskrams, anklagar nu människor som tycker att vi ska försöka minska vår klimatpåverkan för att “trycka pengar vid behov” och “dansa hela natten”.

Hjärnmaskar. Den här texten ger mig hjärnmaskar.

Efter några decennier av kritisk teori riktad mot just dikotomier, menar planhushållarna av i dag att allt önskvärt går att sätta samman i en aldrig skådad ny samhällsordning, en som ska ”rädda planeten” och utjämna skillnader, men utan likriktning; rädda den liberala demokratin undan fascismen, men undergräva dess fundament; inte konsumera annat än för vår överlevnad, men undgå fattigdom. Någon oro för massarbetslöshet och misär anas ingenstans.

Jag hatar den här texten så mycket. Hatar varenda ord som utgör den. Den är en så oförblommerad uppvisning i fantasilöshet. Lena lägger uppenbarligen så mycket tid och energi på att fantisera ihop imaginära meningsmotståndare att hon inte för en sekund kan föreställa sig en värld som är på något plan bättre än den vi lever i idag. Att det finns en möjlighet att bygga ett samhälle som inte är strukturerat kring att alla människor ska konstant producera är inte ens tänkbart.

Och här vill jag vara försiktig med att göra en distinktion som Lena uppenbarligen inte gör. Jag, personligen, tror att en radikal, socialistisk omstrukturering av hela vårt samhälle är nödvändig och oundviklig. Jag är en såndär Marxist som Lena är så rädd för. Mer specifikt lutar jag väl åt någon slags anarkosocialism, men det är överkurs när man diskuterar med någon som verkar tro att folk som förespråkar högre skatt på rött kött är i samma kategori som folk som vill införa full planekonomi.

Men det finns alltså människor över en stor del av det politiska spektrat som är för att minska vår klimatpåverkan. Det är inte en extrem hållning på något vis.

Lena befinner sig så långt ut på sin ideologiska kant att alla människor på den rimliga sidan om henne har smält samman till en enda massa. Gröna kapitalister klumpas ihop med fulla ekokommunister. Vilket är varför hon lägger så mycket tid på att oroa sig över den kommande kommunismen, för att sedan börja beklaga sig över även den mildaste formen av grön politik.

Så jag slängs hela tiden mellan att vilja försvara mer extrema insatser för att stoppa världen från att brinna upp, och att vilja förklara att nej, en höjd bensinskatt är inte faktiskt detsamma som full kommunism.

De flesta i vårt land som påtalar hoten mot den liberala demokratin undviker konsekvent att dra en lans för den fria ekonomin, trots att den är systemets grundbult. I stället förespråkas diffust formulerade varianter av funktionssocialism på drift mot planekonomi. Gemensamt för dem är att naturen är viktigare än människan, framtiden viktigare än nuet, undantagstillståndet mer vitaliserande än vardagslivet.

Att en fri demokrati inte kan existera utan en fri marknad tänker jag inte lägga någon tid på att bemöta här. Lena har fel, men hon delar den felaktiga föreställningen med en bred del av högern och det är ingenting vi har tid att bena mer i här. Men jag vill föra till protokollet att en fri marknad inte är detsamma som en kapitalistisk fri marknad. Det är fullt möjligt att ha en fri marknad annorlunda från den fria marknad vi har idag. Men det kräver så klart ett uns av fantasi, vilket Lena som bekant besitter försvinnande lite av.

Det är också intressant att hon här anklagar samma människor som tidigare ville festa hela natten för att nu plötsligt bara leva för framtiden. Det är kanske en liten detalj, men det är i lägen som det här som Lenas många verbösa eskapader verkligen börjar slå knut på sig själva.

Utöver det är det en direkt skrattretande mening bara utifrån sitt innehåll. Poängen är inte att
naturen är viktigare än människan, utan att människan lever i naturen. Jorden är liksom platsen vi alla lever. Och jag tror inte att jag är ensam om att vilja att platsen som jag bor ska vara fortsatt möjlig att bo på även i framtiden. Ibland, Lena, måste man göra uppoffringar i nuet för att säkra framtiden. Lena, det är inte ett komplicerat koncept. Lena, jag antar att du har ett sparkonto, Lena. Där du sätter undan pengar nu för att kunna använda dem senare, Lena. Du spenderar inte alla pengarna nu eftersom du vet att du kommer existera även i framtiden och kan behöva dem då, Lena.

Lena är du verkligen så här korkad?

I detta strålande samhälle där medborgarna är medel för ett mål finns endast nödvändiga ting och åsikter, godkända av myndigheten för övervakande av produktion, konsumtion och livskvalitet med avseende på kommunens och statens måluppfyllelse.

Okej, vi måste röra oss framåt, nu bara upprepar du dig Lena. Jajaja, full kommunism, 1984, du börjar låta som en trasig skiva.

Senast i raden av planhushållningsivrare är fyra forskare i marknadsföring och kulturantropologi (DN Debatt 27/9-21). De kritiserar tron på att frivillighet räcker för att medborgarna ska handla mindre och så stoppa höjningen av utomhustemperaturen. I stället ska konsumtion och produktion ”ställas om i sin helhet”, något som visat sig nödvändigt eftersom den ohållbara konsumtionen inte är ”ett informationsproblem, utan ett systemfel”.

Och så har vi slutligen kommit till ett exempel. Efter att ha våfflat på om de snikna marxisterna som vill stjäla all vår frihet kan vi nu äntligen få se vem det är som hällt grus i Lenas maskineri. Och det är alltså en debattartikel i DN. Det är vad hela den här grejen handlar om.

Utifrån Lenas beskrivning så är det en ganska radikal text som publicerats i DN Debatt, krav på att hela vårt produktions- och konsumtionssätt ska ändras från grunden. Det är inte utan att det låter lite som vad hon beskrivit, en grupp människor som med klimatet som ledstjärna vill nedmontera kapitalismen.

Och igen, jag tycker att det hade varit en alldeles rimlig hållning att ha. Vi springer raka vägen mot klimatapokalypsen och det nuvarande systemet har absolut inga bromsar inbyggda, så kanske testa ett annat system? Vad vet jag.

Men frågan är, är det vad som faktiskt sägs i debattartikeln?

Notering: nu har jag alltså registrerat mig för två olika svenska dagstidningar för att kunna komma åt artiklar för att skriva den här texten, så jag hoppas att det är värt det.

Debattartikeln i fråga är en text från fyra forskare som slår fast att utifrån existerande underlag så finns inte belägg för att information om vilka produkter som har en negativ klimatpåverkan räcker för att få folk att ändra på sitt beteende till den grad som behövs för att uppnå våra klimatmål. Helt enkelt, vi kommer behöva mer än informationskampanjer om vi vill stoppa haven från att koka över.

Och i sin beskrivning av detta använder författarna ganska radikala uttryck. Lena ljuger inte när hon citerar dem. De förespråkar faktiskt att ”konsumtion och produktion behöver ställas om i sin helhet”, och eftersom Lena inte har samma frihet som jag att bara citera en hel text så är det fullt legitimt att plocka ut citat som man tycker representerar den centrala tesen i texten.

Men. Det som gör Lenas representation av texten något missvisande är att hon inte nämner vad textförfattarna faktiskt föreslår i texten. Eftersom det inte skulle låta läskigt nog. Ja, forskarna nämner att vi måste ändra systemet, men det är alltså inte via en övergång till planekonomi eller införandet av en myndighet för övervakande av produktion, konsumtion och livskvalitet med avseende på kommunens och statens måluppfyllelse.

Vad de faktiskt föreslår är tre saker:

  1. Vi borde införa regleringar på marknadsföring av produkter med en negativ klimatpåverkan, på samma sätt som vi reglerar reklam för exempelvis alkohol och tobak.
  2. Vi borde även reglera priser för att minska efterfrågan på produkter med negativ klimatpåverkan, exempelvis via höjd skatt på vissa produkter och sänkt skatt på andra, dock med hänsyn till ekonomiskt resurssvaga grupper.
  3. Ovanstående reglering bör baseras på vetenskaplig evidens, inte på spekulation eller politiska värderingar.

Förslagen är alltså inte mycket mer än mer av samma insatser vi redan gör idag, en ganska mjäkig grön liberalsocialism. Och det är detta som gör Lena så otroligt upprörd. Det är detta som gjort henne så orolig över att alla våra friheter och rättigheter ska tas ifrån oss.

Utöver att bli upprörd över de praktiska förslagen, så är Lena väldigt uppenbart rasande över vetenskapen som forskarna refererar till, eftersom den antyder att människor inte är 100% rationella aktörer, vilket går emot Lenas politiska ideologi. Och i kommande stycken kommer Lena försöka argumentera mot vetenskapen med en utdragen version av att skrika “så är det inte alls!!!”

Det båtar föga, framhåller de, att informera fria medborgare om att deras konsumerande leder till mänsklighetens snara katastrof, de konsumerar glatt vidare ändå. Orsaken till detta irrationella agerande är att människan är slav under utbudet och enkla stimuli i form av reklam och prestige. Därför måste utbud och stimuli sättas under politikens kontroll. Friheten att producera och marknadsföra sådant som höjer temperaturen måste bort. Priserna ska regleras ”för att styra konsumtionen i hållbar riktning”.

Baserat på kontexten antar jag i den första meningen i det här stycket är sarkastisk. Det är Lena som med sin vassa penna sticker hål på forskarnas otroligt löjliga påståenden.

Bara ett problem, Lena. Trots information om att människors konsumerande leder till mänsklighetens snara katastrof konsumerar de glatt vidare ändå. Det är inte något tossigt hypotetiskt scenario, det är bokstavligt talat vad som händer i världen just nu. Inte, som Lena fortsätter raljera, för att människor är slavar under reklam (även om reklam absolut har en påverkan, annars skulle reklam inte finnas), utan av en kombination av komplexa anledningar.

Vissa människor har inte råd att leva mer klimatsmart, för andra är klimatkrisen så stor och abstrakt att det är svårt att konceptualisera att deras vardagliga liv påverkar den. Ytterligare andra tror inte ens på att den globala uppvärmningen är ett faktiskt, reellt problem, något du kanske har en viss erfarenhet av, Lena.

Vad som då krävs, men som inte står i artikeln, är ett ämbetsverk för skiljande av hållbart från ohållbart, sådant som ska få ett lågt pris från det som ska få ett högt. (Tydligen ska vi ändå vara tillåtna att, om än mycket dyrt, konsumera ett och annat som för mot undergången. Varför?) En annan sak som inte nämns är att omvälvningen innebär ett samhälle lett av forskare, vilket aldrig kan vara fallet i en liberal demokrati.

Här ställer Lena faktiskt en fråga som är intressant och relevant, som en ordentligt tappad höna som mot all förmodan lyckas stoppa ett frö i käften. Varför ska man få kunna konsumera saker som är dåliga för klimatet bara för att man har mer pengar?

Mycket intressant! En fråga värd att diskutera. Själv är jag av åsikten att den typ av styrning som föreslås i debattartikeln inte på långa vägar är tillräcklig, och att viss konsumtion borde regleras hårdare än så. Kanske borde vi faktiskt förbjuda exempelvis charterflyg till Thailand eller stadsjeepar? Men det är som sagt bara min åsikt, och inte textförfattarnas åsikt. Eftersom deras åsikt är mycket mjäkigare.

Så vad Lena säger här är “varför förespråkar inte människorna jag säger förespråkar planekonomi, faktiskt planekonomi?“. Ja, jag vet inte Lena, kanske för att du är full av skit?

Lena ålägger också de fyra forskarna åsikten att samhället ska “ledas av forskare”, vilket är en lögn. De säger inte det någonstans i sin text. Vad de gör är att  pläderade till politiker att lyssna på forskning, vilket jag inte känner är en särskilt knasig åsikt att ha. Men Lena är väl rädd att det skulle begränsa hennes rätt att använda sitt rationella agerande för att rösta igenom politik som inte är i linje med vetenskaplig konsensus.

De fyra forskarna menar därtill att ”ideal och normer för hur vi äter, bor, umgås, reser” måste ändras drastiskt. Jag tror de kan vara lugna. Förändringen lär sköta sig själv när vi fått en genomförd planekonomi, där företag i bästa fall blir ett slags statens franchisetagare, och dess ödmjuka tjänare.

FULL. KOMMUNISM.

Ingen som propagerar för det vidgår förstås att det är en planerad ekonomi och totalitär ordning som förespråkas. Man tror att detta obehagliga förhållande går att undfly om man bara lutar sig mot föreställningen om normers godtycklighet, nya definitioner på orden och upplösandet av strukturer, logiker och motsatser. Människan är blank, så när ny evidens kommer formar man en ny, med nya sätt att tänka och bete sig. Saken kan också uttryckas som att människan är en robot, aningslöst styrd av sina programmerare Samhället och Kapitalismen.

Ingen av människorna som Lena låtsas vill ha en totalitär planekonomi erkänner att de vill ha en totalitär planekonomi. Chockerande!

I övrigt är det här stycket en förvirrad röra som jag ärligt talat har svårt att bemöta eftersom jag inte vet vad i helvete Lena svamlar om. Vad jag tror att hon säger, i alla fall, är att det är fånigt att tro att människor skulle ändra hur de tänker baserat på evidens. Jag är inte helt säker, men det är det enda rimliga sättet jag kan tolka meningen “Människan är blank, så när ny evidens kommer formar man en ny, med nya sätt att tänka och bete sig“. Hon ironiserar över idén att människor är så blanka att allt de behöver är bevis för att ändra sina åsikter.

Vilket… ja, det stämmer. Det är vad författarna av texten du är arg på skrev. Att det krävs mer än bara information för att ändra beteenden och åsikter. Vilket du inte höll med om. Menar du att rationella aktörer är människor som inte lyssnar på evidens? Lena, läser du ens vad du själv skriver?

Den tanken är det definitivt något ontologiskt fel på. Normer och reklam formar inte i grunden våra val. I den mån de påverkar är det för att de erinrar om något vi redan anar. Det är ingen principiell skillnad på att ta intryck av en annons och att ta efter en omtyckt vän som gör något beundransvärt, lever bättre, har en generös läggning.

The Hypodermic needle model är media- och kommunikationsteorin som säger att media vi konsumerar direkt injicerar tankar och idéer i våra hjärnor. Det vill säga, om vi ser en idé uttryckas på tv, så kommer vi direkt börja tro på den idén.

Det finns ingen som faktiskt tror på den teorin. Den är otroligt utdaterad, och många ifrågasätter att den någonsin varit en teori som folk trott på. Så du har rätt, Lena, reklam formar inte i grunden våra val. Du argumenterar mot ingen alls, men jag antar att du har rätt.

Allt annat du säger i stycket är dock extremt oklart. På vilket sätt formar normer inte i grunden våra val? Det är ett väldigt märkligt uttalande som du på inget vis alls belägger. Normer är extremt grundläggande för hur vi agerar, är det ens kontroversiellt? Vad menar du, Lena? Lena, snälla förklara.

Och vad menar du med att det inte finns någon principiell skillnad mellan att ta intryck från en annons och att ta efter en vän? Vad betyder det? Vilka principer är det du utgår ifrån? För de saker känns extremt olika enligt mig. Och framförallt så är hela frågan helt irrelevant för vad vi pratar om. Den här texten börjar verkligen tappa tråden.

För att alls kunna urskilja och begripliggöra ’beundransvärt’, ’bättre’ och ’generös’ måste det finnas en redan existerande jämförelseskala inom oss. Ifall det vore sant att vi automatiserat följer det vi matas med skulle vi inte sortera bort något som reklamen vill sälja eller vännen gör och hävdar, men vi sorterar bort det mesta. Av allt att döma är vi i besittning av en reflekterande själslig instans som föregår stimuli.

Det här stycket är det kanske mest fascinerande i hela texten. Vad Lena har, får jag anta av ren snubblande slump, ramlat in i här är faktisk en väldigt gammal filosofisk fråga. Är människan vid födsel ett tomt ark, eller har vi delar av vår mänsklighet som är medfödda, en inneboende essens? Finns det en moral, en grupp värderingar, som är så fundamentala att ingen behöver lära oss dem?

Det är en intressant fråga, som diskuterats av mången filosof genom åren. Idén om tabula rasa, det tomma arket, kan spåras hela vägen tillbaka till antika Grekland och frågan har stötts och blötts ända sedan dess, och antagligen dessförinnan också.

Inget av detta verkar Lena veta någonting om, eller ha det minsta intresse av. Istället slår hon bara fast att eftersom vi vet vad ord som “bättre” och “generös” betyder så måste vi ha en medfödd skala från “bra” till “dåligt” som är orelaterad till yttre intryck. Vilket är ett uttalande bara en människa som inte förväntar sig att någon ska ifrågasätta någonting av vad de säger skulle göra.

Med Lenas, i brist på bättre ord, logik så måste samhällen där andra saker anses vara “beundransvärda” än sakerna vi finner beundransvärda i vårt nuvarande samhälle, bero på att folk bara föddes med en annan måttstock.

För att Lenas världsbild ska gå ihop måste människan vara en absolut rationell aktör, och allting som går emot det måste vara falskt. Att reglera saker är att antyda att människor inte kan reglera sig själva. Vilket är fel! I alla fall när det handlar om klimatet, jag har inte sett någonstans att Lena dragit lans för full legalisering av heroin.

Jag ser bara ett litet problem med idén om att människor kan reglera sig själva, Lena. Människor har vetat om den stundande klimatkrisen i snart 100 år och har fortfarande inte bara misslyckats att stoppa den, utan dessutom misslyckats att inte fortsätta accelerera mot den. Så när exakt är det du tänker att den inneboende rationella självregleringen ska kicka in och rädda oss?

Så om vi inte lever hållbart nog är det inte för att det saknas idealbilder av ett utjämnat, konsumtionsbefriat liv i harmoni med naturen, utan för att vi är underkunniga om att det blir fult, stagnerat, kvävande, torftigt, livsförnekande, och doftar av centralkommitté.

Egentligen skulle vi kunna ha skippat över hela resten av texten och bara läst det här sista stycket, för det summerar väldigt bra Lenas hela tes: saker är bra som de är och vi borde absolut inte ändra på dem. Att leva i en värld utan klassklyftor, i harmoni med naturen och utan konsumtion vore det värsta som möjligtvis skulle kunna hända. Mycket värre än klimatkrisen. Så bara fortsätt som vi gör, och försök inte ändra på någonting.

Jag hoppas att jag nu gjort väldigt tydligt att Lena Andersson är dum i huvudet. Hon är väldigt, väldigt korkad, och väldigt övertygad om att så inte är fallet. Hon har en världsbild så fullständigt grundad på en uppsjö baslösa antaganden att hon helt saknar förmåga att förstå några synsätt förutom sitt eget. Hon har konstruerat en egen liten värld som hon lever i och ignorerar gladeligen allt som går emot någon del av den.

Det är ett barnsligt och farligt sätt att tänka och vi borde inte över huvud taget ta Lena på allvar i någon fråga. För om Lenas tankar skulle tillåtas styra vår värld så skulle den bli ful, stagnerad, kvävande, torftig, livsförnekande och doftande av brinnande regnskogar.

Imorgonkriget

Jag kan inte sluta tänka på filmen The Tomorrow War. Den har borrat sig in i min hjärna och byggt bo. Vilket är ett problem eftersom ingen människa bryr sig det minsta om filmen The Tomorrow War. När jag tittar folk i ögonen och upprört berättar att filmen heter The Tomorrow War, men att kriget i filmen kontinuerligt refereras till som The Future War så tittar folk bara blankt tillbaka och frågar om jag pratar om den där filmen med Chris Pratt som de inte har sett.

Men vad folk inte förstår är att The Tomorrow War är en fascinerande film! Inte en bra film, definitivt inte en bra film. Men en intressant film.

The Tomorrow War handlar om ett krig i framtiden. Någon form av läskig rymdvarelse har kommit till jorden och börjat mörda ihjäl folk och mänskligheten har gått ihopa för att besegra dem, men håller trots det på att förlora. Mänskligheten använder då all sin teknologiska kunskap, inte för att skapa robotsoldater eller mer effektiva drönare eller typ större bomber, utan för att skapa en tidsmaskin så att de kan åka bakåt i tiden och rekrytera människor i det förflutna för att åka framåt i tiden och hjälpa dem i kriget.

Och det kanske låter som en vild jävla premiss, eftersom det är det. Man försöker sälja det genom att hålla en väldigt seriös ton när man säger alla väldigt vilda saker, men det lyckas väl överlag ”sådär”. Under ingen del av filmen känner man riktigt ”amen okej, under etablerade premisser känns det här inte helt orimligt”. Men inget av det är riktigt varför jag inte kan sluta tänka på filmen. Jag har sett scifi-filmer som haft lite problem att sälja in sin egen premiss förr, och jag kan se förbi det och ha en rolig liten stund i soffan.

Men The Tomorrow War är också en film om PTSD. Eller, den var antagligen en film om PTSD under någon gång mellan att den skrevs och att den blev en färdig film. I den färdiga filmen finns det inte så mycket ett PTSD-tema som det finns de sprattlande resterna av ett PTSD-tema. Jag har inte kunnat hitta en kopia av det ursprungliga manuset, men enligt den information jag kan hitta hade filmen från början en betydligt mörkare ton, och gissningsvis ett mörkare slut, men studion fegade ur och valde att istället döna på med ett riktigt actionfilmsslut där alla lever lyckliga i resten av sina dar.

För att verkligen förstå vad det är jag pratar om behöver vi lite kort gå igenom handlingen av The Tomorrow War.

Snoppsis

Huvudrollsinnehavare i filmen är Chris Pratt, som spelar en generisk amerikansk man. Han har ett förflutet i det militära, men är nu en biologilärare med drömmar om att få bedriva någon form av forskning. Han är lyckligt gift, med en fru som jobbar med soldater som lider av PTSD, och har en dotter som han älskar och som älskar honom. Han har också en pappa som han inte har kontakt med längre efter att han övergav Chris Pratt och hans mamma när Chris Pratt var ett barn.

Akt 1

Filmen öppnar med att vi får se Chris Pratt bli nekad sitt drömjobb som forskare, något som gör honom väldigt ledsen. Han lägger dock de känslorna åt sidan för att gå och titta på en fotbollsmatch på TV med sin dotter. Om det känns som att jag lägger mycket fokus på små detaljer så är det för att det här kommer att få betydelse senare, på det absolut dummaste tänkbara sättet. Men vi kommer till det.

Matchen de tittar på blir plötsligt avbruten när ett gäng futuriska soldater kliver ut på planen genom en portal och säger ”hej vi är från framtiden och vi har ett framtidskrig mot rymdvarelser som ni måste tidsresa till för att hjälpa oss”.

Och istället för att direkt fängsla soldaterna i Guantánamo Bay och försöka tortera fram på vilket sätt de egentligen är terrorister, vilket antagligen är vad som skulle hända i verkligheten, så säger alla “okej, kör i vind”. En rekryteringsprocess sätts upp och alla vuxna män och kvinnor som anses kunna tillföra något i ett krig rekryteras, förutsatt att deras framtida jag har hunnit dö i framtiden.

Det visar sig att Chris Pratt passar perfekt in på den beskrivningen och efter att kriget pågått ett tag blir han inkallad för att hoppa till framtiden och kriga. Han får reda på att hans framtida jag dog i en bilolycka ett gäng år innan rymdvarelserna dök upp och att det därför är svinlungt att hiva honom genom tid och rum. För att han inte ska försöka fly fäster de en högteknologisk armboja på hans arm som kommer hålla koll på var han är.

Han går moloken därifrån och åker för att berätta vad som hänt för sin fru. Han väljer att göra detta när hon är på jobbet, mitt i en gruppterapi-session, vilket känns som en icke-optimal tid att göra det. Jag förstår att det här är ett jobbigt läge för dig, Chris, men snälla respektera din frus arbetstid.

Syftet med den här scenen är så klart att påminna oss tittare om att Chris Pratts fru jobbar med veteraner som lider av PTSD. Hon har sen framtidskriget började pratat med otaliga trasiga människor som kommit tillbaka och är fullt förståeligt mindre sugen på att skicka iväg sin man till samma konflikt. Hon bestämmer sig därför för att det bästa de kan göra är att fly, vilket kommer kräva att de får bort armbojan. Som tur är är Chris Pratts pappa en regeringshatande konspirationsteoretiker som lever utanför samhället och vet exakt hur man går tillväga för att för att få bort den, och Chris Pratt går motvilligt med på att gå och be honom om hjälp.

Chris Pratt går till flygplanshangaren där hans pappa… bor(?) och ber honom ta av bojan, och de två börjar prata om deras förflutna. Chris Pratt är arg på sin pappa för att han övergav Chris Pratt och hans mamma, och inte ens dök upp när Chris Pratts mamma dog. Chris Pratts pappa förklarar att han hade så hemsk PTSD när han kom hem från Vietnam att han ansåg att det var det bästa för alla inblandade ifall han höll sig borta. Chris Pratt tycker den förklaringen är skitsnack och blir så arg att han går därifrån utan att ta bort armbojan.

Han meddelar för sin familj att han tänker göra kriget i alla fall och drar iväg till träningslägret där han och hans medsoldater ska briefas. Jag säger medsoldater, men i själva verket är nästan alla människor där civila, eftersom man redan har hunnit bränna igenom landets militär och nu bara skickar vem fan man än kan hitta.

De här människorna, som i många fall aldrig har hanterat ett vapen förut, ska nu få sju dagars utbildning innan de skickas framåt i tiden till det dödligaste kriget i mänsklig historia. Vilket låter som en genial plan utan brister. De kommer att hoppas framåt i tiden, tillbringa en vecka där, och sedan automatiskt skickas tillbaka oavsett var de råkar befinna sig vid den tidpunkten.

Här blir vi också för första gången presenterade för filmens monster. Eller snarare, vi blir presenterade för det faktum att monstrena är så läskiga att de inte vill visa dem för någon av de blivande soldaterna, eftersom ingen då skulle vilja åka och slåss mot dem, vilket känns som en märklig motivering med tanke på att folk inte direkt har ett val. Och med tanke på hur många människor som dör och hur människorna som kommer tillbaka mår så tycker jag att folk redan borde vara maximalt otaggade på att ge sig av, men vad vet jag.

Innan träningsveckan är över så uppstår en kris i framtiden och Chris Pratt och co måste skickas iväg i förtid. Hoppet går dessutom fel och släpper av dem långt över marken, vilket gör att bara de få som har turen att landa i en pool på taket av ett höghus överlever.

Akt 2

Den lilla gruppen som överlevde går samman och ger sig iväg för att utföra uppdraget, vilket består av att försöka extrahera en grupp forskare från en byggnad. Det visar sig snabbt att det är monster överallt och att forskarna redan är döda, men Chris Pratt får tag i ett provrör med forskningsvätska och lyckas fly från staden precis innan den blir bombad från luften.

Efter det vaknar Chris Pratt upp på en militärbas, där han träffar överstemilitärforskaren som var den som ville ha forskningsvätskan. Det visar sig att hon är hans framtida dotter, som har väldigt kluvna känslor inför honom eftersom hennes pappa skiljde sig från hennes mamma, eftersom han var missnöjd med sitt liv, och sen dog i en bilkrasch. Det här är väldigt upprörande för Chris Pratt eftersom han är så arg på sin pappa för att han övergav familjen, och att han därför inte kan tänka sig att han skulle göra samma sak.

De sätter sina personliga känslor åsido och börjar jobba vidare på forskningsvätskan, som visar sig vara basen till ett gift som ska döda rymdvarelserna. De har lyckats ta fram ett gift som fungerar på artens hanar, men inget som funkar på de mer ovanliga honorna, vilket de nu måste ordna. De tar en hona fången och flyger henne till deras flytande forskningsbas ute i havet, dit de tror att monstren inte kan ta sig.

Akt 3

Tillsammans forskar Chris Pratt och hans dotter fram ett fungerande gift och medan han tänker “toppen, nu kan vi döda alla monster” så säger hon att deras framtid redan är för långt gången. De har ingen möjlighet att producera giftet i så stor skala som de behöver, utan han måste istället ta med sig giftet till det förflutna och massproducera det där, så att samma sak inte händer i deras tidslinje.

Precis när giftet är klart och tiden börjar ta slut på Chris Pratts vecka så blir deras havsbas attackerad av en massiv svärm av monster som kommit för att frita honan. Chris Pratt och hans dotter försöker fly, men monstren är för många. Chris Pratts dotter faller mot sin död och Chris Pratt kastar sig efter henne, men just då kickar tidsresemaskinen igång och kastar honom tillbaka i tiden.

En ärrad Chris Pratt landar tillbaka i sin egen tid, lämnar över motgiftet och åker hem, där han fortfarande chockad träffar sin fru och dotter. På samma gång samma dotter som han precis såg dö, och en helt annan person.

Det här är nog Chris Pratts bäst agerade scen i filmen, och hade filmen tagit slut här hade jag antagligen inte tänkt så mycket mer på den. Den hade sorterats in i min mentala mapp med mediokra actionfilmer och sen hade jag aldrig tänkt på den igen.

Men filmen tar inte slut här. Istället tuggar den mödosamt igång igen och släpar med oss in i vad jag bara kan beskriva som en andra tredje akt.

Akt 3: II

Chris Pratt bestämmer sig för att han på egen hand måste stoppa den monsterfyllda framtiden från att inträffa, och samlar ihop två personer han hängde med på sitt uppdrag till framtiden, en snubbe som har en monsterklo som en souvenir och en snubbe som är geolog. Tillsammans lyckas de hitta skum vulkanaska på klon och med hjälp av en av Chris Pratts högstadieelever som gillar vulkaner listar de ut att rymdvarelserna är infrusna i den sibiriska tundran och kommer att attackera när den globala uppvärmningen smälter isen runt dem.

Chris Pratt tar informationen till regeringen, men eftersom den sista attacken i framtiden förstörde tidsresemaskinen är hela mänskligheten övertygad om att de alla kommer dö inom 30 år och regeringen är inte intresserade av att skicka iväg en expedition till Sibirien. Istället tar Chris Pratt hjälp av några av soldaterna från framtiden som strandats i deras tid för att producera mer av giftet, och beger sig med sina två kompisar, och sin pappa som vet hur man flyger militärflygplan, på egen hand till Sibirien.

I Sibirien hittar de skeppet med rymdvarelserna och börjar injicera dem med giftet, men en av dem lyckas fly, så Chris Pratt och hans pappa jagar efter. Monstret lyckas nästan mörda Chris Pratt, men hans pappa offrar sig själv för att lura monstret över en kant. Det är en väldigt emotionell scen där Chris Pratts pappa till slut får visa att han verkligen älskar honom genom att ge sitt liv för hans.

Förutom att det inte händer, för Chris Pratt lyckas använda distraktionen för att döda monstret och båda överlever, vilket gör att hela den emotionella uppbyggnaden mot att hans pappa ska offra sig inte leder till något.

Istället förlåter Chris Pratt sin pappa och de åker hem igen och Chris Pratt introducerar sin pappa för sin dotter för första gången och säger i voice over att hans “best future was always right in front of me”.

Men varför?

Så, varför har jag nu lagt nästan 10 000 ord på att beskriva handlingen i en tidsresefilm med Chris Pratt? Jo, för att jag inte kan sluta fascineras över hur bisarr den här filmen är på ett rent strukturellt plan. Om man kisar ser den ut som bara ännu en ganska generisk scifi-actionfilm, men så fort man börjar syna den närmare så är det något som bara inte stämmer. Överallt finns det små tecken på att den här filmen är resultatet av att någon tagit en färdig berättelse, hackat upp den till småflisor och sedan limmat ihop den igen i en något sånär berättelseliknande form.

Vad vi vet är att under filmens produktion så togs beslutet att filmen de höll på att göra var alldeles för mörk och deprimerande. Filmen skrevs därför om för att bli mer lättsam, så att den skulle kunna dra en bredare publik, vilket av allt att döma innebar att stora delar av originalmanuset togs bort, och andra delar lite hafsigt lades till.

Men när filmen ändrades så lämnades för mycket av originalmanuset kvar, och resultatet blev att man kan se formen som den ursprungliga filmen antagligen skulle ha haft, med formen som filmen slutligen fick lite hastigt slängd över sig.

Jag tänker nu ta och lista alla saker i filmen som är skitkonstiga och mina teorier kring varför de är så. Vi börjar med de kortare punkterna där jag inte har så mycket belägg för mina gissningar.

Varför gömma monstren?

Hela delen där de pratar om monstren är som sagt konstig. Det är märkligt hur mycket vikt de lägger vid att de inte visar monstren. Först sägs det rakt ut att soldaterna inte kommer få se bilder av monstren och när de väl hoppar till framtiden så fortsätter filmen bygga upp monstren med hintar och glimtar innan vi faktiskt får se dem.

Sen när vi väl får se dem så är de bara… vanliga CGI-monster. Ganska väldesignade CGI-monster, det ger jag dem, men absolut inget spektakulärt.

Och en del av mig är medveten om att det finns en väldigt uppenbar förklaring för det här. De ville hypea upp sitt monster, låta det gro i tittarnas fantasier innan de visades upp. Det är ett klassiskt filmtrick. Men något med det så utstuderade sättet som deras utseende undanhålls oss får mig att känna som att filmen bygger upp mot en twist som sen aldrig kommer.

Och jag har en teori om varför. Det här är min allra minst underbyggda teori, min vildaste gissning, så ta allt det här med en enorm nypa salt.

Jag tror att monstren ursprungligen var tänkta att inte vara rymdvarelser, utan någon form av förvrängda människor. När människorna som skickats framåt i tiden först får se dem blir twisten alltså att det inte är något yttre hot, utan att något hänt i tidsspannet mellan de två tidsperioderna som gjort att vissa människor blivit monster. Det skulle förklara bättre varför framtidssoldaterna var så måna om att undanhålla sanningen och det skulle passa bättre in i hur filmen bygger upp monstren.

Men jag har exakt inga bevis för detta utöver min magkänsla.

Varför tar det så lång tid innan Chris Pratt blir inkallad?

Mellan det att kriget börjar och det att Chris Pratt blir värvad hinner det gå en relativt lång tid. När Chris Pratt blir inkallad har kriget tuggat sig genom en väsentlig del av världens befolkning, och hans pappa har hunnit hjälpa så många människor undfly militärtjänstgöring att han utan problem kan hjälpa till och plocka bort armbojan.

Så medan filmen gör tydligt att så många människor går åt i kriget att de väldigt snabbt måste börja skeppa över civila tjommar som varken är fysiskt eller psykiskt kapabla, med minimal träning, så lommar Chris Pratt bara runt i godan ro. Vi ska alltså köpa att Chris Pratt är en erfaren soldat i deffad Chris Pratt-form som uppfyller alla kriterier, men regeringen börjar skicka in skräckslagna lattemammor i krigszonen innan de hör av sig?

Min gissning är att rollen Chris Pratt innehar skrevs om ganska ordentligt när de lyckades haffa Chris Pratt. Kanske var karaktären äldre, mer ur form och/eller skadad på något vis från sin militära bakgrund, och att militären därför först inte ville kalla in honom. Men när man har Chris Pratt så vill man ju ha fräsiga hunk-Chris Pratt, och då kan man inte ge honom en massa brister.

Igen, det här är gissningar, och det kan vara så att det bara beror på att manuset är märkligt skrivet. Men när jag hör pitchen ”emotionell action-scifi om PTSD” så är min första tanke inte ”Chris Pratt”. Jag tror att redan när han castades så hade idéer börjat flyta om hur man skulle göra filmen mindre deppig och mer lättsam.

Vadå paradox?

När Chris Pratt ska skickas framåt i tiden får han veta att ett av grundkraven för att någon ska få skickas är att deras framtida jag redan har dött. Filmen säger klart och tydligt att anledningen att bara folk som inte längre lever i framtiden kan skickas dit är för att undvika paradoxer.

Men det här hänger inte alls ihop med hur filmens tidsresor fungerar. Med reglerna de har satt upp skulle det inte blir några paradoxer. De har klart och tydligt etablerat en förgrenande tidslinje, där händelser i det förflutna inte påverkar framtiden. Om Chris Pratt stötte på sitt framtids-jag skulle det baserat på allt vi får veta inte ha större risk att orsaka paradoxer än att han träffar sin dotter, eller för den delen vilken annan person som helst.

Igen, det här skulle kunna vara bara manuset som är märkligt skrivet. Kanske ville de bara ha ett svepskäl för att ingen får träffa sina framtida versioner och använde hittepå-tidsrese-vetenskap för att göra det. Men poängen de gör om att ens framtida jag måste vara död har ingen egentlig påverkan på filmen. Man skulle kunna klippa det helt utan att det skulle ändra någonting. Chris Pratts framtida jag skulle kunna vara död utan att det var ett krav för att han skulle få tidsresa, så varför ger man det ett sånt specifikt fokus?

Min gissning är att tidsresor inte från början var tänkta att fungera som de gör i den färdiga filmen. Specifikt tror jag inte att det handlade om två helt separata tidslinjer, utan att de var direkt sammankopplade. Det skulle förklara reglerna kring paradoxer, eftersom om de skickade fram en person som fortfarande levde i framtiden och de sen dog i kriget, så skulle deras äldre version också dö, och dessutom ha varit död under hela perioden då kriget pågick.

Det här skulle så klart introducera en hel hög med nya problem, så som tidsresor alltid gör, och det skulle behövas en massa extraregler för att förklara vad som är möjligt och inte, och jag tror att det är den komplexiteten som i slutändan gjorde att man valde en simplare väg. Den simplare vägen tror jag dock hade en enorm påverkan på filmens behandling av PTSD och var en av anledningarna till att den aspekten av filmen blev så hackig och menlös som den blev.

Vad fan hände med filmens centrala tema?

Det är ganska uppenbart att den ursprungliga tanken med The Tomorrow War var att utforska PTSD. Chris Pratts fru jobbar med veteraner som lider av PTSD och hans pappa övergav honom och hans mamma på grund av PTSD. Filmen försöker och misslyckas sen med att skapa en parallell mellan Chris Pratt och hans pappa, och när Chris Pratt kommer hem från kriget är det uppenbart att han är drabbad väldigt hårt av vad han precis upplevt. I ungefär en kvart, innan filmen börjar på sin pajiga andra tredje akt.

När Chris Pratt träffar på sin dotter i framtiden så är hon väldigt arg på honom, eftersom han övergav henne när hon var liten, på samma sätt som Chris Pratts pappa övergav honom. Det här är uppenbart menat att sätta upp en parallell som i slutändan kommer vara en chans för Chris Pratt att förstå och kanske till och med förlåta sin pappa. Men parallellen så som den är upplagd i filmen fungerar inte, eftersom Chris Pratts anledning för att lämna sin familj inte har någon som helst likhet med hans pappas.

Chris Pratts pappa lämnade familjen eftersom han led av PTSD och var orolig för att hans emotionella instabilitet skulle vara farlig för dem. Chris Pratt övergav tydligen sin familj bara för att han var… missnöjd med livet? Vilket enbart etablerats i scenen där han blir besviken över att han inte får sitt drömjobb, vilket är en helt rimlig reaktion och absolut inte är ett bevis för att han är djupt olycklig med sitt liv. Det kommer sedan tillbaka exakt en gång, när Chris Pratt i slutet av filmen säger att han nu lärt sig uppskatta sitt liv, något filmen alltså helt har misslyckats med att visa att han inte gjorde innan.

Chris Pratts sätt att “överge” sin familj visar sig dessutom vara att han och hans fru skiljer sig, och att han sen dör i en bilolycka. Vilket absolut kan vara väldigt jobbigt för hans dotter att processa, speciellt eftersom det skedde när hon var en tonåring, men det är väldigt annorlunda från vad Chris Pratts pappa gjorde. Kort sagt, ingen del av det här fungerar i den färdiga filmen.

Vad som däremot hade fungerat vore om det inte handlade om två tidslinjer, utan att Chris Pratts dotter växte upp med en Chris Pratt som kommit hem från framtidskriget med PTSD. Hon skulle då i framtiden veta att den version av hennes pappa hon nu träffade var det sista som fanns kvar av den pappa hon mindes från innan kriget, innan han såg henne dö i framtiden och sen kom tillbaka förändrad.

Den traumatiserade versionen av hennes pappa vore sen den versionen som hade övergivit familjen, av precis samma anledning som hans pappa hade övergivit sin familj, och när han träffar sin dotter i framtiden skulle han få se resultatet av det redan innan det ens inträffade. Vilket vore extremt intressant att se.

Jag tror dessutom att tidslinjen gällande hans död var ungefär densamma som i filmen, fast inte för att han dog i en bilolycka. Istället tror jag att han i originalmanuset tog livet av sig innan kriget han visste skulle börja, började.

Jag tror sen att Chris Pratt kom tillbaka till nutiden med giftet för att döda monstren, och på så vis ändrade tidslinjen, men att han fortfarande var traumatiserad av det som hände. Och där skulle filmen sluta, på en enormt bitterljuv not.

Slutkläm

Så, då var vi framme vid slutet av den här alldeles för långa texten om en film som ingen bryr sig om. Jag har en vag aning om att ingen kommer orka läsa hela vägen hit, men det viktigaste är att jag nu kommer kunna sluta tänka på filmen. Jag kan nu evakuera den delen av hjärnan och börja ägna mina tankar åt andra, mer givande saker.

Vill ni ha det som i sovjet eller vaddå?

Svensk höger har en otroligt intressant relation till Sovjet. Dess skugga hänger tungt över dem och får dem att skaka i sina konsultdojor så fort någon nämner en höjning av marginalskatten eller en övre gräns på hur mycket deras kompis som driver en skolkoncern får plocka ut i vinst.

Men samtidigt verkar de också vilja ha det lite som i Sovjet ändå. De skulle aldrig erkänna det så klart, det viktigaste ordet i deras politiska ordbok är ”frihet” och motsatsen till frihet heter minsann ”kommunism”. Men för att vara så måna om frihet så är de ganska sugna på att börja begränsa den, i alla fall för vissa människor.

Nyligen hölls det en folkomröstning i Berlin om att nationalisera stora delar av bostadsmarknaden för att lösa den pågående bostadskrisen. Och med snäv majoritet så röstade berlinarna ja, till moderaten Dennis Wedins stora förtret och trots hans tappra försök att få dem på andra tankar.

Dennis gjorde vad han kunde för att påminna berlinarna om DDR, något de uppenbarligen alla hade glömt bort. Socialiserad bostadsmarknad? Jotack, det luktar Östtyskland lång väg. Och inte vill ni väl ha det som där?

Inte långt därefter så twittrade moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forsell om att han vill att regeringen ska införa proaktiv avlyssning, utvisning av gängmedlemmar även om de inte dömts för brott, tillåtande av anonyma vittnen, dubblerade straff och fler övervakningskameror och poliser. Och bara timmar senare så ville Moderaternas samarbetspartner SD inte vara sämre, utan gick ut och kräver visitationszoner, anonyma vittnen, undantagstillstånd och militärstöd till polisen.

Så de vill inte ha det som i DDR, men tydligen bara delen av DDR som innebar en socialiserad bostadsmarknad. Ett militärstött bevakningssamhälle är ju däremot precis vad de vill ha. Så jag får väl anta att de tror att DDR hade varit alldeles problemfritt så länge bostadsmarknaden privatiserades?

Tidigare i år välkomnade liberalerna Mauricio Rojas tillbaka till partiet med öppna armar. Rojas har under de senaste åren befunnit sig i Chile, där han bland annat hade posten som kulturminister i fyra dagar, innan han tvingades avgå efter en kritikstorm kring uttalanden han gjort om Pinochet.

Rojas är nämligen av åsikten att Pinochet faktiskt var det bästa av två dåliga alternativ. Allende må ha varit demokratiskt vald, men han var också socialist. Och vi vet alla att socialism är ett hot mot friheten, och om vi måste införa militärdiktatur för att skydda friheten, må så vara.

Med andra ord, det är okej om vi har det lite som i Sovjet så länge det skyddar oss från att ha det som i Sovjet.

Jag tror personligen starkt på att socialism är den bästa vägen framåt för världen. Vårt nuvarande kapitalistiska system är bedrövligt på att effektivt fördela resurser, har ingen inbyggd säkerhetsspärr mot uppkomsten av massiva monopol och håller aktivt på att förstöra vårt klimat. Men jag vill absolut inte ha det som i Sovjet.

Jag är emot militärdiktatorer och övervakningssamhällen, jag vill inte ha poliser med kraftigt utökande mandat som inskränker på mänskliga rättigheter, och jag vill inte ha ett samhälle där stora grupper människor fängslas. Av alla de anledningarna vill jag inte ha det som i Sovjet. Eller för den delen som i Pinochets Chile. Jag är ganska konsekvent på det sättet.

Det är därför jag blir lite förvirrad över att svensk höger gör allt de kan för att fördöma kommunismens fasor, samtidigt som de verkar ganska okej med just själva fasorna. Det får mig att börja undra lite om det som de verkligen är rädda för är att någon ska ta ifrån dem deras pengar.

Nej vi vill inte ha det som i Sovjet,
vår’t idealsamhälle förverkligas inte genom Kalashnikovkarbiner mot tinningen
utan genom fönsterkuvert i brevlådan.
Vår revolution kommer inte att höras som granatexplosion,
vår revolution kommer att höras som tusen små dunsar,
mot din hallmatta.

Trösten i en absolutistisk skepsis

”Istället för undergångsskräck borde medborgarna erbjudas en nyfiken och frimodig offentlig ventilering av oenigheterna om orsakssambanden i det komplexa system som naturen utgör.”

Så inleder Lena Andersson sin ledartext ”Trösten i en heltäckande förklaring” i Svenska Dagbladet. Det är en väldigt imponerande samling fina ord som nästan gör att man missar vad det är hon faktiskt säger: istället för att prata om global uppvärmning borde vi prata om att vissa faktiskt inte tror på global uppvärmning.

Jag tänker inte göra någon djupare genomgång om det aktuella forskningsläget, inte lägga energi på att visa att den enda kontrovers som finns gällande global uppvärmning är fullständigt artificiell och driven av oljepengar. Men, eh, håll det i tankarna. Nej, eftersom Lena Anderssons text är helt ointresserad av vetenskap så tänker jag fokusera på vad texten faktiskt handlar om: en radikal omdefinition av vad skepsis är.

”Den heltäckande förklaringen är en ständig frestelse. Somliga är psykoanalytiskt orienterade och har barndomen som förklaring till det som händer, andra är marxistiskt eller ekonomistiskt orienterade och belyser intresset. Den evolutionärt sinnade analyserar handlingar utifrån överlevnad och chansen att sprida de egna generna. En del tror att den strukturella rasismen ger svaren, andra att kulturen formar en till den man är. På nationell nivå kan kolonialismen, eller Montesquieus klimatlära, klargöra landets status och position.”

Den centrala tesen som Lena driver genom sin text är att det inte finns en enskild teori som kan förklara hela världen, och att alla försök att hitta en sån teori bara är ett försök att hitta ett substitut för Gud. På någon nivå kan jag väl hålla med Lena, världen är väldigt komplex och måste analyseras från flera olika synvinklar för att kunna helt förstås.

Men för att driva sitt argument så måste Lena bygga en armé av halmgubbar att attackera. Jag vet inte hur mycket av detta är att Lena faktiskt inte vet hur akademisk samhällsanalys fungerar och hur mycket av det är att hon bara spelar dum för att göra sina poänger, men teorierna som hon nämner har alltså inte som syfte att förkasta alla andra förklaringsmodeller. Det är fullt möjligt att exempelvis tro både på evolution och på marxistisk teori, och ingen av dem krockar med teorier om strukturell rasism eller kolonialism. Den “heltäckande förklaringen” som Lena är så arg på är inte något som någon av de här teorierna förespråkar.

Vad Lena vill etablera här är idén om vetenskapligt dogma. Att vetenskapsmän istället för att analysera data för att komma till en slutsats, använder sig av en existerande vetenskaplig modell och bara mosar in all data i den tills det passar. Och det finns väl säkert exempel på det överallt i vetenskapsvärlden, men istället för att på något konkret plan diskutera faktiska fall av det så vill Lena bara göra en vag gest och slå fast att det ju är så forskare är.

Av alla texter jag skrivit om på den här bloggen så är Lenas kanske den mest substanslösa. Den är en ren uppvisning i retorik, vilket nästan gör den svårare att bemöta än en text med riktiga argument. Lena försöker inte övertyga dig om att hon har rätt. Hon är uppenbarligen kritisk till rådande forskningskonsensus gällande klimatet, men istället för att försöka övertyga läsarna om att klimatet inte håller på att bli varmare eller att det inte är orsakat av människor, så försöker hon övertyga oss att den rimligaste hållningen är att inte tror på någonting alls.

Lena förespråkar i sin text en slags extrem skepsis. Inte skepsis som har som syfte att undersöka bevisen och komma till en slutsats, utan en skepsis vars hela syfte är att förkasta alla slutsatser och för evigt leva i en värld där man inte kan veta någonting säkert. Vissa människor tror att människor påverkar klimatet, andra tror inte det. Men eftersom det enligt Lena inte går att veta säkert vem som har rätt, så är det enda vi kan göra att konstant ifrågasätta.

Men det spelar ingen roll vilka retoriska krumbukter Lena ägnar sig åt, det ändrar inte det faktum att hennes text är vetenskapsföraktande nonsens som Svenska Dagbladet ärligt talat inte borde publicera på sin ledarplats.

Framtiden är här, och den suger

Varför tycker folk illa om elsparkcyklarna som sedan några år översvämmar våra storstäder? Det är frågan som Andreas Hatzigeorgiou, VD för Stockholms Handelskammare, ger sig på att besvara i sin text “Historien visar att inte bara elsparkcyklar ifrågasatts i DN Debatt. Är folk helt enkelt bara mossiga bakåtsträvare? Eller är det kanske “okunskap och rädsla” som ligger bakom kritiken?

Personligen känner väl jag att kritiken mot elsparkcyklarna har varit väldigt tydlig och att det inte är särskilt svårt att ta reda på varför förslag om förbud, eller åtminstone reglering, framförts. Elsparkcyklarna har blivit ett stort problem för framkomligheten i städer, inte minst för de med nedsatt syn och rörelsehinder. Om det kan man läsa här, här, här, här och här, exempelvis.

Därför är det intressant att Andreas trots det fortsätter behandla kritiken mot elsparkcyklarna som något nästan mystiskt, något man endast kan spekulera kring. Varför är folk så kritiska mot elsparkcyklarna? Vem vet.

Vad är teknikmotståndet sprunget ur? Det är en svår men viktig fråga.

För att vara rättvis så tar Andreas faktiskt upp den ovanstående kritiken till viss del. I exakt ett stycke påpekar han att kritiken mot hur elsparkcyklarna placeras på olämpliga ställen “kan […] betraktas som legitim” och att det är “beklagligt” att människor råkar ut för allvarliga olyckor.

På samma sätt kan kritiken mot elsparkcyklar som placerats på olämpliga ställen eller förare som kör vårdslöst betraktas som legitim. Det är beklagligt när människor far illa och drabbas av allvarliga olyckor.

Något motargument mot den här kritiken kommer dock aldrig, utan istället hoppar Andreas direkt tillbaka till sin centrala tes i början på nästa stycke:

Motståndet mot ny teknik, särskilt om det får genomslag i politiken, kan sätta krokben för utveckling och nödvändig omställning.

För medan inget riktigt klart svar ges på frågan om varför folk är så arga på elsparkcyklarna så är det tydligt vad Andreas vill få oss läsare att tro att problemet är: folk gillar helt enkelt inte nya saker, trots att nya saker alltid är bra.

Hästar, hästbussar, bilar och tunnelbana tas alla upp som exempel på teknologi som bakåtsträvare genom tiderna varit arga på, och på så vis försöker Andreas dra en rak linje genom historien som visar att kritik mot ny teknik alltid är ganska dum. Inte vill du väl vara som alla de där människorna som uppenbarligen hade fel?

Inte heller när det gäller de här historiska innovationerna bemöter Andreas dock riktigt vad den faktiska kritiken var. Han tar exempelvis upp att oron kring den ökade mängden hästar i städerna var att städerna skulle täckas av “tre meter hästgödsel”, en så klart fullkomligt löjeväckande tanke, då vi nu ju vet att städerna aldrig täcktes av hästbajs.

Vad Andreas dock missar här är att hästbajset faktiskt var ett legitimt problem och att det aldrig riktigt löstes. Det som istället hände var att hästarna ersattes av bilar, och om Andreas tittar sig omkring nästan gång han är ute och spankulerar på stan kanske han kan notera att mängden hästar nu är betydligt lägre än vad den var år 1894. En hästfylld stad var kanske ändå inte den bästa idén.

Inte heller anekdoten om automobiler är riktigt den slam dunk som Andreas verkar tro. Som han själv senare i texten kommer försöka argumentera så är ju en bilfylld innerstad inte heller skitbra. Bilar i innerstan är ett problem både för den lokala och den globala miljön, och det går absolut att argumentera att det hade varit bättre om städer redan för 120 år sedan strukturerades bilfritt.

Men att faktiskt fundera ett varv extra på varför ny teknik ibland möter kritik skulle sätta käppar i hjulet på Andreas centrala argument, att utveckling alltid är bra och att motstånd mot teknik alltid är dåligt.

Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig en text skriven med helt motsatt premiss. Minns ni zeppelinaren? Det var en otroligt dålig idé, eller hur? Så ny teknologi är faktiskt direkt farligt! Nu skulle en sån text också vara intellektuellt lat och dålig, vilket är varför jag inte faktiskt försöker argumentera med Andreas på det sättet. För jag är inte lat.

Andreas, däremot, är inte färdig med att vara lat, utan har en till intressant läxa han vill att vi ska hämta från det förflutna.

Cykelns genombrott i slutet av 1800-talet var viktig för den ökade rörligheten, inte minst för kvinnor. Den amerikanska rösträttsaktivisten Susan B Anthony hävdade att ‘cykeln har gjort mer för kvinnans frigörelse än någonting annat i världen’. Den snabba ökningen av elsparkcykelanvändandet förklaras delvis av att allt fler kvinnor väljer att nyttja dem.

Här placeras två separata faktum bredvid varandra med förhoppningen att den som läser ska tolka in ett samband. Rösträttsaktivisten Susan B Anthony sa på 1800-talet att cykeln var otroligt viktig för kvinnlig frigörelse. Fler kvinnor har börjat använda elsparkcyklar. Så alltså är elsparkcyklar… feministiska?

Att cyklar ledde till kvinnlig frigörelse ser jag ingen anledning att ifrågasätta, det stämmer säkert. Och att fler kvinnor börjat använda elsparkcyklar stämmer väl säkert det också, även om jag har svårt att hitta någon statistik kring det. Snarare pekar den mesta statistik som jag kan hitta på att det framförallt är män som använder elsparkcyklarna, men om den totala mängden elsparkcykelanvändande går upp får vi anta det även gäller för antalet kvinnor. Så vi kan väl säga att det antagligen stämmer, även om det är lite lurigt formulerat. Jag menar, “allt fler kvinnor” skulle kunna stämma även om andelen kvinnor i själva verket var på väg nedåt.

Men allt det åsido, försöker Andreas här alltså antyda att elsparkcyklarna är ännu ett steg i kvinnlig frigörelse? Tänker han att det är en massa kvinnor som hoppar upp på en praktiskt placerad elsparkcykel och sprätter iväg från sin förtryckande man? Av någon anledning känner jag mig tveksam.

Det är tydligt att Andreas haft en otroligt givande eftermiddag på Wikipedia när han skrev den här texten, men han har faktiskt inte begränsat sin efterforskning till att lusläsa artikeln om cyklar i jakt på feministiska citat. Nej, han har faktiskt också läst Vois pressmaterial.

Även om elsparkcykeln är ett relativt nytt fenomen finns en hel del som tyder på att elsparkcykeln har potential att spela en viktig roll för att realisera de klimatpolitiska målen.

Det görs många tveksamma påståenden i Andreas text, men när han börjar slira in på klimatpåverkan blir det ändå några nivåer värre. “En hel del” tyder enligt Andreas på att elsparkcykeln har “potential att spela en viktig roll” i klimatkampen. Vad den hela delen är specificeras inte riktigt, och Andreas ser också till att undvika att slå fast att elsparkcyklarna faktiskt är bra för klimatet. Då skulle någon kunna påpeka att så inte är fallet. Men de skulle ju faktiskt kunna vara bra för klimatet i framtiden. Och eftersom ingen kan se in i framtiden är det ingen som kan säga att det inte stämmer.

Och för att vara tydlig, det stämmer alltså verkligen inte att elsparkcyklarna har en positiv klimatpåverkan.

I Sverige är varannan bilresa kortare än fem kilometer, vilket delvis kan förklara den snabba ökningen av andelen bilresor som nu byts ut mot resa med elsparkcykel.

Här har vi ännu en av Andreas luriga meningar. Jag har inte hittat någon källa för det här påståendet, men jag har egentligen ingen anledning att ifrågasätta det, eftersom det är så otroligt löst formulerat. En snabb ökning av andelen bilresor som byts ut mot elsparkcykel betyder nämligen nästan ingenting. Ifall 0.0001% av bilresor byts ut mot elsparkcykel idag och 0.0002% byts ut imorgon så är det en fördubbling, vilket onekligen kan kallas för en snabb ökning.

Men om man faktiskt tittar på siffrorna så pekar det mesta på att bara en väldigt liten del av resorna med elspark ersätter bilresor. Vois egna siffror säger tydligen att det är så högt som en fjärdedel, men statistik som inte tagits fram av företaget som tjänar pengar på att vi tror att elsparkcyklarna är bra för klimatet pekar på att det snarare är en tiondel. Resten ersätter istället promenader och kollektivtrafik, vilket har en direkt negativ klimatpåverkan. Miljöinstitutet IVL har beräknat att en elsparkcykel resulterar i uppemot 30 gånger högre utsläpp än att ta Stockholms tunnelbana, och att promenera genererar faktiskt inga utsläpp alls.

Andreas text är pepprad med ord som “innovationskraft” och “förändringsbenägenhet“. Kritiker beskrivs som okunniga och teknikrädda. Andreas vill inte att läsare ska tänka särskilt mycket på elsparkcyklarna eller vilken kritik man kan ha mot dem, han vill istället att vi ska känna. Känna oss som en del av framtiden, känna optimism och hopp. Om han själv faktiskt tror på vad han säger vet jag inte, men det är tydligt att han inte riktigt litar på sina egna argument. För hade han gjort det, så får man väl anta att han faktiskt hade presenterat dem.

De rika männen kommer inte rädda världen

När jag gick i högstadiet hade jag en SO-lärare som var liberal. Det vet jag inte för att han sa det, utanför att jag i efterhand har insett att hans sätt att lära ut samhällskunskap hade en viss vinkling.

På SO:n fick jag lära mig att det fanns två huvudsakliga inriktningar i svensk politik: vänster och höger, där högern ville att alla skulle få vad de förtjänade och vänstern ville att folk som bara latade sig skulle få av de arbetandes pengar.

Jag gick ut högstadiet som folkpartist.

Med åren har jag sen lärt mig att min SO-lärare inte riktigt hade återgivit en korrekt version av det politiska spektrat, och att min politiska förståelse i den åldern var väldigt grund och barnslig. I takt med att jag lärt mig mer och mer om hur världen fungerar har jag rört mig längre och längre vänsterut.

Anledningen att jag berättar allt det här är att det ibland känns som att många vuxna liberaler inte tycks ha utvecklats förbi den där ytliga högstadiementaliteten.

Och på tal om det, låt oss prata om Margareta Barabashs text ”Låt de rika männen rädda världen”.

Det är inte lätt att ha mycket pengar. Utomstående har ständigt åsikter om vad man borde göra med sina rikedomar, och man kan inte göra någonting rätt. Väljer den rike att lägga pengarna på sig själv, är denne en dålig människa eftersom hen inte har skänkt dem till välgörenhet i stället.

En av Margaretas centrala teser i den här texten är att det är väldigt jobbigt att vara rik. Folk bara går runt och har åsikter om vad man ska göra med sina pengar och det är väldigt, väldigt jobbigt för rika människor. Man kan riktigt föreställa sig hur de ligger vakna om natten i sina massiva herrgårdar. Kanske måste de till och med be hembiträdet om ett glas varm mjölk.

Jag har dock en liten fråga till Margareta: hur tror hon det är att vara fattig? Jag menar, folk har konstant åsikter om vad fattiga borde och inte borde göra med sina pengar, och medan folk som Bezos kan skita högaktningsfullt i folks åsikter – oavsett vad folk tycker har han fortfarande mer pengar än vad en människa kan göra av med under tio livstider – så är fattiga människor i högsta grad påverkade om exempelvis politiker bestämmer sig för att de inte har rätt att spara sitt socialbidrag.

En annan stor skillnad mellan att vara rik och att vara fattig är att det är väldigt enkelt att sluta vara rik, men väldigt svårt att sluta vara fattig. Om du tycker att det är jobbigt att vara rik, ge bort dina pengar. Så enkelt är det! Då slipper du att folk säger dumma saker om dig på internet. I alla fall av den anledningen.

Men, argumenterar Margareta, folk kommer faktiskt inte tycka om dig ändå!

Väljer den rike att skänka pengar till välgörande ändamål är denne en dålig människa, eftersom det inte anses vara tillräckligt – eller också är det bevis för att denne bara vill försöka framstå som en bättre person, utan att vara äkta i sin gärning.

Vad Margareta missar när hon skriver ovanstående är att rika människor faktiskt får enormt mycket beröm när de skänker till välgörenhet. “Kolla vad mycket pengar den här personen skänkte” är praktiskt taget en helt egen journalistisk genre.

Vad Margareta har rätt om är att den typen av artiklar har mött mer och mer motstånd de senaste åren. Vilket, med Margaretas inramning, kan låta märkligt. Jag menar, hur kan man vara kritisk mot att någon skänker pengar till välgörenhet? Men hade Margareta tagit ungefär fyra sekunder och faktiskt läst kritiken hade det genast blivit lättare att förstå vad det handlar om.

Det är nämligen så att de stora summorna som väldigt rika människor skänker, procentuellt ofta är under genomsnittet. De skänker alltså mindre av sin förmögenhet än vad betydligt mindre rika människor gör. Att det fortfarande blir mycket pengar beror enbart på att de har väldigt mycket pengar. Så att berömma dem blir lite som att berömma en väldigt lång person för att de når väldigt högt.

Pengarna de skänker till välgörenhet används också väldigt ofta som en skatteavskrivning, så att rika människor istället för att betala skatt kan skicka in stora summor pengar till välgörenhetsföreningar som de inte sällan själva har en position inom, eller där de åtminstone har sitt namn på dörren. Istället för att bara bidra till det gemensamma goda så blir det alltså ett sätt för dem att förbättra sitt varumärke. För om det är något rika människor älskar så är det att sätta sitt namn på saker.

Och väljer den rike att ge bort hela sin förmögenhet är denne en dålig människa i alla fall. Ingen skulle förstås ha haft så mycket pengar i första taget.

Här skulle jag vilja fråga Margareta vad hon har för källa. Vilka är dessa rika personer som gett bort alla sina pengar? Jag kan hitta några enstaka exempel på människor som det hävdas har gjort det, och som fått väldigt mycket beröm för det, men det är alltid med vissa asterisker. De ger bort sina pengar lagom tills de dör, när de ändå inte behöver dem, eller så ger de bort “alla” sina pengar, förutom pengarna de satt undan för att kunna fortsätta leva mer bekvämt än 99% av jordens befolkning.

Och för att adressera slutet på Margaretas mening: nej, ingen borde ha så mycket pengar. Så mycket pengar har du bara från första början för att du tjänat pengar på andras arbete. Ingen människa kan jobba ihop miljarder, det är omöjligt. Så nej, jag kommer inte berömma någon bara för att de ger bort sina illegitima rikedomar. Men om de bestämmer sig för att ge bort sina pengar och ansluta sig till den politiska kampen, så kommer jag alltid att välkomna en ny kamrat.

För “rik” är inte ett inneboende karaktärsdrag. Det här handlar inte om någon slags rasism mot rika. Det handlar om en kritik mot systematisk ojämlikhet.

Men nog om rikemansmobbningen, låt oss komma till Margaretas faktiska poäng.

Av den anledningen väcker rymdkapplöpningen mellan miljardärerna Jeff Bezos, Richard Branson och Elon Musk starka känslor. USA:s tidigare arbetsmarknadsminister Robert Reich twittrade, med anledning av Bransons rymdfärd tidigare i veckan, att det är bekymmersamt att miljardärer ägnar sig åt privata rymdresor, medan det rekordvarma vädret ”har skapat moln likt eldsprutande drakar och leder till att havets djur kokas till döds i sina skal”.

Folk borde sluta twittra elakt om miljardärernas rymdskepp. Det sårar deras väldigt rika känslor. Antar jag. Margareta kommer framåt i texten försöka få det här att verka handla om något större och bredare, men håll hela tiden i huvudet att det här handlar om att folk twittrar kritiskt om miljardärer.

Liknande tongångar hörs från andra. Man menar att miljardärerna borde ägna sig åt att lösa klimatkrisen, få slut på världshungern och råda bot på global fattigdom, i stället för att skjutsa runt sina rika vänner bland stjärnorna.

Margareta radar här upp folks knasiga idéer om att rika människor borde lösa klimatkrisen eller värdshungern, utan att nämna att de faktiskt skulle kunna göra reel skillnad i båda de fallen. Deras pengar skulle kunna ha en faktisk positiv effekt för miljarder människor, istället för att gå till att skjuta ut rika människor i rymden. Det Margareta nämner här är en rimlig hållning.

Men hon har så klart motargument.

Det är sant att de flesta av oss aldrig kommer att ha råd med en turistresa med Bransons Virgin Galactic – prislappen för en biljett ligger mellan 200 000 och 250 000 dollar (1,7–2,1 miljoner kronor). Det spelar likväl ingen roll. Vi kommer nämligen ha nytta av tekniken som bolagen utvecklar på andra sätt.

Det här är ett klassiskt liberalt argument, bara i rymddräkt. Om vi bara låter rika människor göra lite vad fan de vill, så kommer det ha som sekundär effekt att något bra händer för oss alla andra. Det är precis så som trickle down economics är tänkt att funka. Om rika människor bara får tjäna jättemycket pengar så kommer lite pengar också komma till de fattiga.

Det uppenbara motargumentet här är så klart, tänk om vi istället bara la pengarna på att utveckla sakerna som är bra för oss alla, istället för att lägga majoriteten av dem på att låta rika turista på månen? Tänk om de positiva sakerna vara huvudfokus, istället för bara en sidoeffekt?

Effekten av rymdturism, och den teknologi som krävs, är att rymden görs tillgänglig för allt fler. Det är viktigt, eftersom hela den digitala infrastrukturen som behövs för att vår värld ska fungera upprätthålls av komplexa satellitsystem. Internet, telefoni, television, navigation, väder- observation bygger på den sortens teknik. Rymdturismen är på grund av sina höga kostnader bara förbehållet några få privatpersoner, men tillgängligheten som den nya tekniken skapar gynnar företag och forskningsinstitut. Det i sin tur kommer att hjälpa många människor i vardagen.

Margareta pratar här som om vi inte hade internet och TV innan rika jeppar började sin raketbaserade kukmätartävling. Som om inte infrastruktur kan byggas och historiskt har byggts genom kollektiva satsningar.

Och här nämns heller inget om de negativa effekterna. Anledningen att USA:s tidigare arbetsmarknadsminister Robert Reich twittrade om rymdturismen i relation till klimatet är att rymdturism ur ett klimatperspektiv är lite som vanlig turism på steroider. Vilket vore dåligt.

Det finns en anledning till varför stater backar på rymdområdet. Teknologin har med åren blivit mer avancerad och resurskrävande, vilket gör att det offentliga tvingats omprioritera.

Det här är bara en bisarr poäng. Stater åker inte till rymden för att det är för dyrt. Men stater har generellt tillgång till enormt mycket mer resurser än vad privata företag har. Och det är av den anledningen som många av de privata företagen förlitat sig på statlig finansiering.

Som Margareta själv kommer nämna i samma stycke så är ett av de huvudsakliga sättet företagen tjänar pengar genom att sälja till NASA, så helt utfattiga är NASA uppenbarligen inte.

Samtidigt har privata aktörer upptäckt att det går att tjäna pengar på tekniken, vilket gör att statliga myndigheter som NASA i stället kan köpa in färdiga system från företagen. Den fria konkurrensen fortsätter dessutom att driva forskningen inom området framåt snabbare än någonsin, eftersom den inte längre begränsas av statlig byråkrati.

Här kan jag nästan höra min egen spruckna högstadiestämma. Att som vuxen människa haspla ur sig den här typen av innehållslös kapitalistpropaganda vore nästan gulligt om det inte var så pinsamt. Men låt oss faktiskt titta på vad vi fått ut av att slippa all statlig byråkrati:

SpaceX’s Starlink-satelliter kunde exempelvis skippa över de jobbiga stegen man behöver ta för att inte helt förstöra natthimlen för astronomer. SpaceX har också kunnat chilla lite med säkerhetsaspekterna, och skita helt i vad människorna som bor nära deras uppskjutningsplats tycker och tänker. Och så behöver de så klart inte tänka på vad de har för effekter på utrotningshotade djur.

Move fast and break things är ett talesätt från Silicon Valley som haft enorm påverkan på vår nya generation av teknikmiljardärer. Och fort går det, absolut. Men ibland är det nog bättre att det går lite långsamt.

Det finns sådant som är helt legitimt att diskutera och ifrågasätta när det gäller rymdkapplöparna och deras förmögenheter. Exempelvis har både Jeff Bezos och Elon Musk kritiserats för att de knappt betalar någon inkomstskatt i USA, trots enorma inkomster. Men att sitta och klaga på rika män och deras ”rymdleksaker” är den mest lata formen av vänsterpopulism. Världen blir en bättre plats tack vare vetenskapens framsteg och modern teknik. Oavsett om det råkar vara just rika män som säkerställer den utvecklingen.

Att Margareta inte här kan lägga ihop två och två och inse att kritiken mot hur miljardärerna spenderar sina pengar, och det faktum att de inte betalar någon skatt, på något sätt hänger ihop är fascinerande. Att hon inte heller drar någon koppling mellan det och hennes argument om att det blivit dyrt för stater att investera i rymdforskning är också det imponerande.

Men jag kan väl på något vis hålla med henne om att ifall kritiken mot miljardärernas rymdleksaker bara handlade om just deras rymdleksaker, så vore det en ganska lat kritik. Men bara för att Margaretas tolkning av kritiken är lat och innehållslös, betyder inte det att den faktiska kritiken är det.

Lena Mellin och den politiska kaffesumpen

Få saker får det att pirra till i magen på politiska kommentatorer som en ny opinionsundersökning att sätta tänderna i. Likt en spågumma petar de fingrarna djupt i den politiska kaffesumpen och slänger ur sig vilda spekulationer som vore det strålat in i deras huvuden direkt från en högre makt.

Det som möjligtvis kan konkurrera om att ge politikspanarna ståpäls är en gammal hederlig regeringskris. Aldrig har det funnits ett mer gyllene läge att med säker stämma deklarera vad precis alla borde ha gjort annorlunda.

Så föreställ er bara den jackpot det innebär när de två sakerna kombineras.

Häromdagen var det Lena Mellin på Aftonbladets tur att låta ögonen lysa mjölkvita och spana in i etern. Och resultatet blev ett politiskt horoskop dränkt från ingress till byline i tveksamma slutsatser och genomskinlig partiskhet. Låt oss ta en närmre titt!

Förtroendet för V-ledaren Nooshi Dadgostar har gått som en raket under denna korta period. Andelen som har stort eller mycket stort förtroende för henne har ökat med hela sju procentenheter under denna korta tid. Nu har 39 procent, nästan fyra av tio, stort eller mycket stort förtroende för henne.

Förtroendet för Vänsterpartiets partiledare har skjutit i höjden efter att hon tog ställning mot marknadshyror. Det här var något Vänsterpartiet hade lovat att göra sen länge, och att en politiker faktiskt gör vad de lovat är uppenbarligen något som uppskattas av många väljare. Det här är ärligt talat en ganska enkel analys att göra. Men den verkar inte passa in i Lena Mellins världsbild, för hon väljer istället en annan väg.

Man kan tycka att det är märkligt eftersom det var Vänsterpartiets motstånd mot ett utredningsförslag om fri hyressättning i nybyggda hus som utlöste den nuvarande krisen och att regeringen röstades bort. Många väljare anser att det är rent trams. Men trots det ökar förtroendet för Dadgostar.

Trots att Lena Mellin alltså sitter på facit – att det Nooshi Dadgostar och vänsterpartiet gjorde var enormt populärt bland deras väljare – så väljer hon att kasta bort det till förmån för att påpeka att många väljare faktiskt tyckte att det var tramsigt. Istället för att fundera på varför förtroendet ökar gör hon poängen att det inte borde öka.

Om jag vore en cyniker hade jag kanske sagt att Lena Mellin är mer intresserad av att uttrycka sin egen åsikt än att skildra verkligheten här. Men låt oss istället gå vidare och se vad mer för guldkorn vi kan gräva fram.

Det gör det också för statsminister Stefan Löfven. Under den senaste veckan, sedan han röstades bort för att en majoritet i riksdagen saknade förtroende för honom, har hans förtroende stärkts hos allmänheten med två procentenheter.

Här görs ingen analys alls, vilket kan tyckas märkligt. Ungefär lika märkligt som det kan tyckas att Löfven stigit i förtroende trots att han röstats bort från sin position som statsminister. Kanske kände Lena inte att hon hade någon bra analys här och gav istället bara upp.

En intressant sak att ta upp här är konceptet felmarginal. En sak som ni kanske inte vet om mig är att jag pluggade journalistik en gång för ungefär fyra miljarder år sedan. Jag var visserligen en absolut bedrövlig student som snubblade mig genom mina tre år på universitetet och sedan direkt gav upp på idén att bli journalist, men någonstans långt bak i huvudet minns jag fortfarande lektionerna i statistik.

När man gör en statistisk undersökning är det sällan möjligt att fråga hela populationen man vill dra slutsatser om. Demoskop, som utfört den här opinionsundersökningen, har exempelvis inte frågat alla tio miljoner invånare i Sverige om deras åsikt om partiledarna. Istället har de frågat 1184 personer, och extrapolerat statistiken från svaren de fick.

Man kan så klart inte veta säkert att de 1184 personerna är ett perfekt genomsnitt för det svenska folket, så därför måste man räkna med en viss felmarginal. Aftonbladet har inte valt att publicera någon information om undersökningens felmarginal, i alla fall inte i den här texten, vilket tyvärr är vanligare än man skulle önska i tidningsbranschen, men lite googlande tog mig till Demoskops egen sida om felmarginal.

Säg att skattningen av sympatierna för ett visst parti är 18 % i ett urval om 1000 personer. Det ger en felmarginal på +/- 2,5 %. Felmarginalen kompletteras med något slags sannolikhetsutlåtande, en konfidensnivå. Ofta är denna nivå satt till 95%. Det betyder att om undersökningen upprepades många gånger skulle felmarginalen skriven som ett konfidensintervall 18% +/- 2,5 % innehålla det sanna värdet i 95 % av fallen.

De räknar alltså med en felmarginal på 2,5%, med en konfidensnivå på 95%. När jag gjorde en egen uträkning via en tjänst online så fick jag det till 3%, men jag är ganska dum i huvudet, så jag kan inte svara på vem som har rätt. Oavsett om felmarginalen är 2,5% eller 3% så är den dock högre än den rapporterade ökningen med två procentenheter för Löfven. Vilket betyder att den siffran är helt meningslös, något man tycker att en professionell journalist som Lena Mellin borde veta.

Har förtroendet för Löfven ökat? Kanske. Men statistiken som Aftonbladet har kan inte användas för att dra den slutsatsen.

Förlorat på regeringskrisen har däremot Centerledaren Annie Lööf gjort. Väljarnas förtroende för henne har minskat med tre procentenheter på drygt en vecka.

Tre procentenheter är precis över felmarginalen som Demoskop anger, så låt oss anta att förtroendet faktiskt har sjunkit för Annie Lööf, även om det är ganska osäkert. Vad kan då detta bero på?

Förklaringen kan vara hennes motstånd mot allt samarbete med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Hon kan framstå som alltför principfast.

Slutsatsen att det är Annies Lööfs överdrivna principfasthet som gjort att hon fallit i allmänhetens ögon är bara möjlig om man ignorerar det faktum att Nooshi Dadgostar fått ökat förtroende just tack vare sin principfasthet. Som tur är har Lena Mellin gjort precis det, så här finns ingen logisk inkonsistens att hitta.

Det kan så klart vara så att det faktiskt är ovilligheten att samarbeta med båda SD och V som satt henne i skiten, det låter för mig som en inte helt otrolig analys faktiskt, men om det är så så skulle jag inte säga att problemet var hennes principfasthet. Om jag skulle gissa skulle jag istället tro att problemet är det konsekventa likställandet av de två partierna som folk nu börjar tycka skaver.

Men vi är inte här för att diskutera vad jag tror, det här är Lenas tid att skina.

Tappat har också Moderatledaren Ulf Kristersson gjort. Han förklarade att det var omöjligt för honom att väljas till statsminister efter att ha funderat på saken i mindre än två dygn.

Förtroendet för Kristersson har under den senaste veckan minskat lika mycket som den ökat för Stefan Löfven, två procentenheter. Men Kristersson är fortfarande den partiledare som flest väljare har stort eller mycket stort förtroende för.

Här har vi igen ett fall där ändringen faller inom felmarginalen, så vi borde helt bortse från siffran. Men det har inte Lena Mellin gjort, så det är fortfarande intressant att ta det i beaktning när vi tänker på hennes övergripande analys. Om det nu faktiskt var så att Ulf hade fallit i opinionen så går det ju lite emot Lena Mellins tankar om att det skulle vara Annie Lööfs principfasthet som var problemet, eftersom Kristersson helt saknar principer.

Det kan ju fortfarande vara så att det är Kristerssons principlöshet som gjort honom så populär som han är, och att det är andra saker som nu ställt till det (eller inte ställt till det, siffrorna är som sagt fortfarande inom felmarginalen), men nog känns det lite som att Lena mest gissar här.

Vilket ju så klart är precis vad hon gör.

Nooshi Dadgostar når tre toppnoteringar i den här mätningen. Hon är för det första den partiledare som de kvinnliga väljarna just nu har det högsta förtroendet för. För det andra är hon den partiledare som den yngsta väljargruppen, under 30 år, har högst förtroende för. Det kan bero på frågan hon tagit stridit för eller snarare emot, fri hyressättning. Den frågan är större och viktigare bland de yngre väljarna än bland andra.

Ding ding ding! Det känns kanske lite märkligt att det tog så här lång tid innan Lena Mellin nådde slutsatsen att väljarna gillar en politikers politik, men jag är bara glad att hon till slut hittade hit. Grattis Lena!

Dadgostar är dessutom den partiledare som lägst andel väljare saknar förtroende för. ”Bara” en fjärdedel av väljarkollektivet saknar helt förtroende för henne. Samma siffra för Nyamko Sabuni (L), som ligger sämst till, är 64 procent.

Tänka sig, trots att “många väljare”, enligt Lena Mellin, anser att V:s handlingar är “rent trams” så är det väldigt få som inte har förtroende Dadgostar. Det är ju rent av chockerande.

Stefan Löfven ligger femma i partiledarnas förtroendeliga. Statsministern borde ligga högre men har alltså stärkt sin ställning något sedan han röstades bort.

Det har han alltså inte.

Noteras bör dock att det är fler som helt saknar förtroende för Löfven, 52 procent, än som har det, 35 procent.

Hälften av alla manliga väljare har stort eller mycket stort förtroende för Ulf Kristersson (M), något färre än för en vecka sedan. Det är där han har sin starkaste supportergrupp. Annie Lööf har alltså tappat förtroende i hela väljarkollektivet men allra mest bland männen. Där kan man tala om ett ras, nio procentenheter på bara drygt en vecka. Kanske retar hennes principfasta hållning upp dem?

Lenas något inkonsekventa hållning tidigare får här kanske sin förklaring. Det är så klart män som hatar principfasthet. De ser något med principer och börjar genast tugga fradga, slå näven i bordet och hoppa upp och ner i rent raseri.

Men Lööf har också tappat stort bland väljarna under 30 år under den senaste veckan, fem procentenheter. Förklaringen kan vara samma som för Dadgostars uppgång – hyresfrågan. En varningsklocka för Lööf borde det också vara att hela 60 procent helt saknar förtroende för henne. Bara Nyamko Sabuni och Per Bolund (MP) ligger sämre till.

Liberalerna med Nyamko Sabuni i spetsen bytte sidan i politiken samma dag som Stefan Löfven fick sparken av riksdagen och den förra Demoskopmätningen gjordes. Sedan dess har förtroendet för henne ökat något, med två procentenheter. Hon ligger inte längre sist i förtreondeligan. Bara näst sist. Vi får se om trenden är bestående.

Återigen pratar vi här om en ändring med två procentenheter, vilket är inom felmarginalen och kan ignoreras. Men att byta sida i politiken är antagligen principlöst nog för att ökningen ska passa perfekt in i Lena Mellins världsbild.

En solklar vinnare på regeringskrisen är alltså Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. Av huvudrollsinnehavarna har också Stefan Löfven gynnats. Medan förtroendet för Annie Lööf och Ulf Kristersson har minskat.

Av de fyra partiledare som Lena Mellin lyfter fram i sin slutsats är det alltså bara två vars popularitetsförändring faktiskt är statistiskt säkerställd, och den ena av dem bara precis. Men sådana detaljer kan vi så klart inte låta stå i vägen när vi plirar i spåkulan.

Jag har en teori om att politisk analys har en degenerativ effekt på den mänskliga hjärnan. Jag har inga direkta belägg för den teorin, men det känns väl ganska passande i sammanhanget.

Folk som tillbringar all sin tid med att kommentera politik som om det vore en fotbollsmatch förlorar med tiden sin förmåga att faktiskt förstå att politiken också påverkar och påverkas av verkligheten. Istället reduceras politiken till en rad taktiska manövrer vars enda syfte är att plocka politiska poäng. Och det är bara i den världsbilden som principfasthet kan presenteras som ett problem att göra sig av med.

Nej, du måste inte genomgå en könskorrigering, Helena

“Varför kan jag inte få felköna transpersoner?” frågar sig Helena Granström i en text på Expressens kultursidor. Hennes text erbjuder ett smörgåsbord av gamla transfoba käpphästar och bidrar med väldigt lite nytt till debatten som fått ny fart i kölvattnet efter Kajsa Ekis Ekmans nya bok ”Om könets existens”.

Det brukar sägas att fakta inte bryr sig om dina känslor, men Helena Granström går ett steg längre och bryr sig varken om fakta eller känslor. Diskussioner om sakfel eller bristande empati är enligt henne oviktiga, istället bör vi diskutera runt det och fokusera på bokens kärnfråga, som hon beskriver som “hur vi som samhälle kommit att gå från en syn på genus som social konstruktion, till en syn på genus som som absolut och okränkbar essens”.

Det är lätt att missa den lilla retoriska fint hon gör här, men genom att slå fast att den syn hon och Ekis argumenterar mot är vida accepterad av “samhället” placerar hon sig själv som en underdog, en tråd som löper genom texten. Helena är allt bra modig som vågar stå upp mot det elaka trans-etablissemanget. För vi vet ju alla att transpersoner är en otroligt privilegierad klass år 2021.

Helena tycker att det är jobbigt att personer som bara vill diskutera huruvida transpersoner faktiskt är könet de är anklagas för att gå till angrepp på ”extremt utsatta människor”, en term hon valt att sätta inom citationstecken. Det faktum att transpersoner alldeles uppenbart är en extremt utsatt grupp, det har ingen plats i den här diskussionen.

Ett exempel på hur det egentligen är debattörer som Helena som är de mest utsatta i den här debatten, är att Kajsa Ekis Ekman en gång inte fick föreläsa för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige efter att hennes bok kommit ut. Helena beskriver Roks som “ett nätverk som alltså organiserar kvinnojourer”, och det är visserligen korrekt, men sättet hon skriver det har också som syfte att påpeka det, enligt henne, bisarra att en kvinnojour inte accepterar transexkluderande retorik. 

Själv tycker jag att det känns ganska självklart att någon som inte anser att en hel underkategori av kvinnor faktiskt är kvinnor, inte ska föreläsa för en kvinnojour. Men det är kanske bara jag.

Att transpersoner, bara genom att existera, argumenterar för kön som en “okränkbar essens” är en myt som fortsätter återkomma. Den okränkbara essensen tycks sällan tas upp av transpersoner själva, utan det är istället kritikerna som gång på gång ålägger dem den åsikten, uppenbarligen omedvetna om att transpersoner inte är någon monolit som alla delar samma åsikter om vad kön är.

Men låt oss för tillfället acceptera Helenas premiss. Synen på genus har av “samhället” kommit att skifta från att vara en social konstruktion till en okränkbar essens. Okej. Det logiska resultatet av det borde väl i så fall vara att könskorrigerande behandlingar helt övergavs, eller? Och eftersom transvården fortfarande tillhandahåller könskorrigerande vård, tyder inte det snarare på att deras syn på kön faktiskt är ganska materialistisk?

Helena verkar tro att erkännandet av transpersoners blotta existens på något vis negerar idén om att vår syn på kön är formad av kulturella könsstereotyper. Vilket det alltså inte gör. Vi är alla, oavsett var vi befinner oss på könsspektrat, påverkade av samhällets syn på kön, och det är det ingen som förnekar. Men det förändrar inte heller det faktum att transpersoner fortfarande existerar. 

Det verkar som att vad Helena försöker säga att om vi levde i ett samhälle utan könsstereotyper så hade det inte funnits något behov för någon att transitionera. Och kanske har hon rätt om det, vad vet jag. Men vi lever inte i det samhället, och så länge hon inte har en plan för att få oss dit inom de kommande sex månaderna eller så, så kommer könsbekräftande medicin fortfarande vara nödvändigt för att rädda liv.

Helena frågar sig om hon också ska behöva genomgå en könskorrigerande behandling eftersom hon inte tycker om hur samhället behandlar kvinnor. Och om det är en farhåga hon har kan jag förstå att trans-debatten känns väldigt akut för henne. Men vilken tur att jag då kan stilla den oron. Nej, Helena, du behöver inte genomgå en könsbekräftande behandling om du inte vill. Om du vill fortsätta leva som kvinna är det helt och hållet upp till dig. Att du som cis-kvinna skulle tvingas att genomgå en transition är snarare att jämföra med att som transkvinna förnekas en transition. Istället för att som cis-kvinna försöka projicera dig själv på transmän kanske det vore mer givande att försöka sätta dig i en transkvinnas skor. Hur skulle det kännas för dig om du tvingades att leva i en mans kropp?

Både Helena och Kajsa Ekis Ekman verkar ha en stark oro över att transition ska tvingas på människor. Citatet ”då man förr tog bort klänningen från barn med penis, vill man nu ta bort penisen från barn med klänning.” är onekligen slående, men vem är dessa “man” som springer runt med skalpellen i högsta hugg och inte vill något hellre än att hugga penisen av pojkar i klänning? Sist jag kollade krävdes månader av utredningar innan ens de första stegen av en hormonbehandling hamnade på bordet.

Det känns som att Helena vet väldigt lite om den faktiska verkligheten som transpersoner lever i. Vad som faktiskt krävs för att tillåtas genomgå könsbekräftande behandling. Effekterna av att nekas tillgång till den behandlingen. Hon kallar det empati att oroa sig över biverkningarna av behandlingen, men har av allt att döma inget intresse av att lyssna på de hon säger sig sympatisera med. 

Särskilt mycket empati tycker jag mig inte finna i texten när hon går vidare och slår fast att det faktiskt inte är kränkande alls att kalla alla personer med penis för man, och alla personer med livmoder för kvinna. Det är enligt henne helt i linje med vad den feministiska rörelsen alltid velat. Att kalla transkvinnor för män och transmän för kvinnor är enligt en logik jag själv har svårt att följa tydligen en del av “feminismens kamp för att skilja könsroller från könsorgan”.

I slutändan argumenterar Helena här om en slags köns-metafysik. Transpersoners hela existens reduceras till en tanke-övning, en abstraktion. Hon slår ut med armarna och frågar sig hur det kan vara hotfullt att insistera att den som har livmoder ska kallas kvinna och den som har penis är en man. I hennes teoretiska ramverk är det inte det minsta hotfullt! Men kanske skulle Helena kunna lägga några minuter på att googla “trans panic” och läsa om det våld transpersoner utsätts för och hur det är direkt kopplat till att människor förnekar deras könsidentitet. Läsa om hur transkvinnor gång på gång mördas av män som inte anser att de är riktiga kvinnor och ser sin attraktion till dem som ett bedrägeri.

Hon frågar sig vad vi har att vinna på att tillåta transpersoner att leva som det kön de identifierar sig med. Att det räddar liv är tydligen inte tillräckligt. Åtminstone inte tillräckligt för att överväga hennes framfantiserade rädsla över att inte få “uttrycka sin mänsklighet”. Som om någon annans rätt att leva som sitt sanna jag på något vis skulle begränsa hennes.

Helena har en nedlåtande ton när hon tar upp diskussionen kring “den privilegierade ställningen för de så kallade ‘cis-personer’”, men det är svårt att förneka att hennes text är ett enda långt exempel på just det.

Vi på Saltkråkhen

Kulturkriget rasar ständigt vidare. Den här veckan är det Jennifer Wegerup som plockat upp stridsyxan och gett sig ut på slagfältet med ett gutturalt krigsrop. Här ska PK-huvuden rulla, det ska ni fan få se. 

Men ska man vara reaktionär måste man liksom ha något att reagera på, och tyvärr verkar det varit riktigt tomt på den fronten just nu. För Jennifer kände sig uppenbarligen nödgad att spinna en hel text baserad på ett hypotetiskt argument som ingen människa verkar ha framfört. 

Ska Båtsman heta Båtsperson i nya Saltkråkan?

Tänk vad tokigt om någon hade föreslagit det, tycker Jennifer. Det tycker jag också, faktiskt. Det hade varit väldigt tokigt. Om någon hade föreslagit det. Nu har ju ingen gjort det, så att lägga 3,5 tusen tecken på att argumentera om hur tokigt det hade varit känns i alla fall för mig lite som overkill. Men av oss två är det bara Jennifer som har ett jobb som krönikör på Expressen, så antar att det är jag som är idioten.

Den kanske roligaste frågan i debatten kring nyheten att en modernare version ska spelas in. 

Nja, om vi får hitta på våra egna argument baserade på absolut ingenting så tror jag inte faktiskt att det är den roligaste frågan. Jag skulle nog kunna komma på något ännu tokigare som ingen argumenterat, om jag la manken till. Tänk om någon ville kalla serien Vi på Saltkråkhen, hade inte det varit alldeles kokobäng, så säg?

Att filmer och tv-serier görs om i modern tappning är inget unikt. Ibland blir det bättre, ibland sämre. Vi får se om nya Saltkråkan lyfter eller kraschlandar. 

Detta är korrekt. Ibland blir remakes bra och ibland blir de dåliga, och vi vet inte hur den här serien kommer att bli eftersom den inte ens är inspelad än. Efter att ha skrivit de här två meningarna kan jag känna att Jennifer borde ha pausat lite och insett vilken fullständigt meningslös text hon var på väg att skriva.

Somliga har framfört att Astrid Lindgren verkligen hade budskap bortom underhållningen, ett patos, en vilja att beskriva samhället. Det är sant. Men som den stora författare hon var skedde det framför allt mellan raderna. Hon blev aldrig öppet politisk, övertydlig, dömande. 

Om vi ignorerar de gånger Astrid Lindgren var öppet politisk så stämmer det absolut att Astrid Lindgren inte var öppet politisk. (Astrid Lindgren skrev bland annat ett flertal debattartiklar just i Expressen, men jag får väl anta att Jennifer bara refererar till hennes böcker). Däremot var hon väldigt ofta politisk, och inte superdiskret heller. Att lyfta upp Astrid Lindgren som om hennes storhet låg i att hon var apolitisk är nästan skrattretande. Och det faller precis i linje med konservativas tendens att hylla urvattnade versioner av historiska personer som de med all sannolikhet inte hade hållit med om de faktiskt var samtida. 

Hon försökte inte få med varenda tänkbar grupp i samhället i varje bok, för så ser inte verkligheten ut, det blir inte trovärdigt. Istället skrev hon många olika berättelser, tog med oss till olika världar. 

Jennifer fortsätter klampa runt och sparka upp imaginära dörrar. Astrid försökte faktiskt inte få med varenda tänkbar grupp i samhället i varje bok, till skillnad från… Ja, det är lite oklart. Någon hypotetiskt PK-författare som Jennifer fantiserat fram, antar jag.

Hon talade inte om för oss för vem vi skulle tycka om, tycka illa om eller tycka synd om. Det lämnade hon till oss läsare. Som en sann konstnär – och demokrat. 

Jag vet inte vad Jennifer menar här med att kalla Astrid Lindgren för en “sann demokrat”. Men om jag kisar lite och försöker förvrida min hjärna så att den här texten skulle kunna upplevas som nästan rimlig, så antar jag att hon menar att sanna demokrater, det är människor som absolut inte tar någon sida, någonsin. För en människa som är så upprörd över historierevisionism som Jennifer verkar vara, verkar hon också helt okej med att själv historierevisionera Astrid Lindgren till någon slags mellanmjölkig centrist. Om vi nu ska prata om Astrid Lindgren som en moralisk förebild ska vi kanske istället läsa vad hon faktiskt sa angående att hennes verk kanske inte till 100% höll i en föränderlig värld.

Jag vill förresten bara flika in här att en karaktär i en av Astrid Lindgrens mest kända böcker bokstavligt talat hade ett hjärta av sten, vilket vissa litteraturvetare har spekulerat i kan vara hennes subtila sätt att berätta vem vi ska tycka illa om.

Jag hoppas att de som nu ska nyförvalta hennes arv gör det i denna hennes geniala och toleranta anda.

Här får vi dra fram dekoder-ringen igen. Med tolerans menar Jennifer här så klart inte tolerans för olika samhällsgrupper, eller sånt PK-trams, utan en mer abstrakt tolerans för alla tänkbara sidor i en diskussion. En tolerans som innebär att aldrig säga att någon är bra eller dålig.

Det är ju annars märkliga tider vi lever i. Så upplysta och ändå stundtals så självrättfärdigt inskränkta att det till och med finns de vill skriva om vår historia. Böcker ska förbjudas, sånger ändras, statyer rivas. Äldre tiders bokbål i digital version. Men det är som den tyske författaren Heinrich Heine skrev redan för 200 år sen: ”Där man bränner böcker bränner man till sist också människor”. Drygt hundra år senare fanns hans verk bland dem nazisterna slängde på bålen. 

Nu är det dags för det tunga artilleriet. Att människor teoretiskt skulle vilja döpa om en hund i en TV-serie baserad på en barnbok, ja nog känns väl det ganska likt när nazisterna brände böcker? Det är en brant backe från Båtsperson till folkmord, förstår ni. Att det till stor del var specifikt böcker om transpersoner som brändes av nazisterna, och inte böcker som var alldeles för PK gällande kön, det gör vi så klart bäst i att förtränga.

Det är också i det här stycket som Jennifer breddar sitt argument och sätter det hela i kontext. Vi lever i en dingding värld, där kultur systematiskt förstörs. Böcker förbjuds, sånger ändras, statyer rivs. Hon presenterar inga exempel, utan gestikulerar bara lite vagt, men vi får väl anta att statyerna hon nämner är en referens till rörelsen att vilja ta ner statyer som är uppsatta för att hylla rasister och slavägare. Vilket reaktionärer varit riktigt upprörda över de senaste åren. Vi kan ju inte förstöra vår historia, säger de upprört. Och vi måste med trött stämma påpeka, igen och igen, att statyer inte är det främsta verktyget vi har för att bevara vår historia. Vilket är varför vi exempelvis kan minnas andra världskriget, utan att ha statyer av Hitler överallt.

Vilka böcker och sånger hon menar är jag mindre säker på. Kanske menar hon den där gången en Tintin-bok flyttades till en annan sektion i ett bibliotek. Vem vet. Annars är det ju faktiskt mest folk betydligt längre till höger som tenderar att förbjuda böcker, i min erfarenhet. 

Den som har makten över orden har i slutändan makten över våra tankar. Men vem ger någon rätten att ändra i vår historia? Vart leder det oss?

Om vi nu trots allt måste argumentera med Jennifers grundtes tagen för givet, vilket jag för att förtydliga egentligen absolut inte vill göra, så vill jag bara påpeka att om nyversionen av Saltkråkan döper om hunden, så kommer det alltså inte innebära att alla versioner av den tidigare serien letas upp och bränns på bål. Den kommer fortfarande att finnas kvar. Du kan faktiskt, och detta är helt sant, titta på den precis just nu, om du vill.

Frågan aktualiserades i vårt grannland Finland när en man från Kenya spelade Gustaf Mannerheim i en film. Många, inte minst krigsveteraner, tog extremt illa vid sig av att en finsk nationalhjälte spelades av en svart man, i en slags omskrivning av historien. 

Vad Jennifer refererar till här är filmen The Marshal of Finland, en finsk-kenyansk samproduktion från 2012, som presenterar en fiktionell version av Gustaf Mannerheim, och utspelar sig i Kenya. Man kan så klart kalla det för en omskrivning av historien, men det känns lite som att vara arg över att Abraham Lincoln: Vampire Hunter inte var en korrekt representation av Abe Lincolns liv. Det är också intressant att vad Jennifer väljer att fokusera på det faktum att huvudrollsinnehavaren var svart, och inte att filmen utspelar sig i Kenya. Hudfärgen är tydligen den viktigaste delen av den här historieskrivningen.

Konstens roll är att tänja på gränser. Å andra sidan bör de som fördömer protesterna fråga sig vad som hänt om en vit man skulle spelat Nelson Mandela eller Martin Luther King. 

Jag måste säga, jag är imponerad. Att år 2021 spela “omvänd rasism”-kortet utan att ens blinka är vad vi i branschen kallar ett baller ass move.

Tanken bakom att göra färgblinda historiska fantasi-dramer, som Familjen Bridgerton, känns skön och rätt i tiden. Å ena sidan. Å andra sidan skulle jag som kvinna inte vilja se könsblinda verk där vi låtsas som om det var annorlunda än det verkligen var förr. Det är ju ur vårt historiska kämpande och lidande, allt i från häxbålen till rösträttsbarrikaderna, och kunskapen om denna resa, som vi formar dagen och morgondagen.

“Att låta svarta människor vara med i kostymdraman är ju bra och så, men” fortsätter Jennifer. Tänk om alla kostymdramer skrevs om så att kvinnor hade byxor, hade inte det varit helt fruktansvärt? Hur skulle vi då, i den hypotetiska situation, ens komma ihåg att de faktiskt brukade ha klänning? Värt att tänka på.

Som liten flicka led jag av att det inte fanns några böcker med tjejer som fotbollstjärnor. Men aldrig skulle jag vilja skriva om min barndoms böcker eller se en film där man låtsas att vi tjejer räknades lika mycket som grabbarna på 1980-talets planer. Istället har jag skrivit en rad egna nutida böcker med spelande flickor i centrum. 

Och vet ni vad som också hade varit hemskt? Om någon skrev en fotbollsbok som utspelade sig på 80-talet där en tjej har huvudrollen och inte utsätts för en massa sexism. Det hade varit att atombomda vårt kollektiva minne av 80-talet. Ingen skulle ha någon som helst aning om att sexism ens fanns på 80-talet.

Där har jag också varit noga med att få med alla bra, sköna män som tränar damlag. Även männen är ju barn av vårt förflutna, föränderliga också de; vår färd framåt gör vi tillsammans, utan forcerade ställningskrig utifrån identitet.

Nu har Jennifer pratat väldigt mycket om sexism för att kunna göra sin poäng, men hon vill inte riskera att förlora sin huvudmålgrupp, som jag måste anta är medelålders, arga, vita män, så det är viktigt att påpeka att män faktiskt också är bra. Så att de inte känner sig attackerade.

Värt att tänka på är också att en dag kommer även vår samtid att granskas, revideras, kritiseras. Som de ska rotera i sina gravar då, de som så förmätet tycker att just de har alla rätt. Just de, just nu, trots att de likt oss alla bara är en blinkning i evigheten. Blott ett ögonblick i en historia utan slut. En historia vi inte ska skriva om, inte ens dess värsta kapitel, men aldrig sluta lära av.

Och så har vi då kommit till det tomma, platitydfyllda slutet. Vi är blott ett damkorn i ett evigt expanderande universum och det är faktiskt viktigt att barn får läsa böcker med n-ordet. 

Liberaler vet fortfarande inte vad identitetspolitik är

Då har det visst blivit dags att börja blogga igen. Jag var väldigt säker på att den eran av mitt liv var över, men så läste jag en text som bara borrade sig in i min hjärna och tvingade mig att skriva ord. Det var den här texten om identitetspolitik publicerad i Expressen, ett lysande stycke tom retorik där skribenten Arvid Åhlund tar upp kampen mot de vänstervridna väderkvarnarna.

Men nog förspel, låt oss ta en titt på detta mästerverk.

USA präglas fortfarande starkt av strukturell rasism. Att påtala det är inte kontroversiellt, ens bland den mer behärskade amerikanska högern. 

Svarta amerikaner, främst män, lever kortare, tjänar mindre, döms hårdare i domstol och skjuts oftare av poliser än andra amerikaner. 

Mönstret är beständigt och förklaringarna som alltid sammansatta – men grundorsakerna är slaveriet samt det efterföljande apartheid-systemet, som avskaffades på 1960-talet men som fortsätter att göra sig gällande på mer eller mindre konkreta sätt.

Arvid går ut starkt och etablerar direkt sitt första fakta: rasism finns och är strukturell. Gott så, inga invändningar där. Vi håller med varandra så här långt. 

”Identitetspolitiken” – numera ett vanligt begrepp också i Sverige – har sina rötter i den bedrövliga realiteten. 

Den syftade i början till att belysa rasismens mer raffinerade mekanismer,

Okej, nu börjar vi kanske svaja lite, men fortfarande är vi inte helt ute och cyklar. Identitetspolitiken har sina rötter i realiteten att våra identiteter har en enorm påverkan på hur vi interagerar med världen och hur världen interagerar med oss. Och Arvid har tekniskt sett inte fel om att begreppet är vanligt också i Sverige nu, men med tanke på att han snart kommer försöka ta rollen som någon slags Vanliga Människans Förkämpe vore det kanske på sin plats att nämna att begreppets huvudsakliga användningsområden är i fisljumna ledartexter. 

Det riktigt besvärliga här är dock det där suggestiva “i början”-et, som leder oss in i textens första stora

men

Du vet att du är på rätt väg när du etablerar att rasism är verkligt och behöver bekämpas och sedan följer upp med ett riktigt kryddigt men. Okej, lägg det på mig, Arvid, men vadå?

men utvecklades efter hand till en inflytelserik lära som ser rasförtrycket i allt och alla och försöker bekämpa den på sätt som tenderar att gå över huvudet på vanligt folk.

Och så är vi framme vid Arvids centrala tes. Identitetspolitiken var kanske på rätt spår när den etablerades, men nu har antirasismen faktiskt gått för långt. I klassisk tramspopulistisk anda frammanar Arvid också här ett mytiskt “vanligt folk” som minsann inte förstår all den här snoffsiga identitetspolitiken. Arvid förstår så klart, men ni förstår, det vanliga folket. De hänger inte riktigt med.

Men du kan så klart inte bara kasta ur dig en halvbakad teori utan att ge lite halvbakade exempel. 

I liberala bastionen San Francisco har man till exempel beslutat att döpa om alla skolor som har namn efter Abraham Lincoln. På andra håll har den antirasistiska klassikern To Kill a Mockingbird – Obama citerade den i sitt sista tal som president – strukits ur undervisningen för att den innehåller n-ordet. 

Det här är textens enda två exempel på den här identitetspolitiken som löpt amok. I San Francisco har man beslutat att byta namn på skolor vars nuvarande namn refererar till personer med lite besvärliga kopplingar till landets rasistiska historia. Det är inte, som texten vill få det till, bara skolor döpta efter Abraham Lincoln det handlar om, men Abraham Lincoln är ett bra exempel. För han stoppade ju slaveriet! Han är ju en hjälte! Så människorna som vill ta bort hans namn från saker är ju uppenbarligen tokiga.

Vi kan lägga åsido det faktum att Abraham Lincolns relation till slaveri var mer komplicerad än “han avskaffade det”, vilket är en debatt för en helt annan dag, och istället nöja oss med att säga att det här inte är något stort eller skandalöst alls. Det är ett beslut som fått en hel del kritik från båda hållen, men är i slutändan bara en kommunpolitiskt fråga om att byta namn på skolor. Är det det viktigaste i världen? Nej. Är det fel? Jag skulle inte säga det. Är det ett bevis för att identitetspolitiken gått alldeles för långt? Snälla.

Exempel nummer två är om möjligt ännu tunnare. “På andra håll” borde egentligen vara “på annat håll” i singular, eftersom vad som hänvisas till hände i ett skoldistrikt i en delstat. En rad böcker plockades bort från läroplanen eftersom fyra föräldrar, varav tre svarta, invände mot böckernas användning av n-ordet, eftersom barn som lärt sig ordet från böckerna använt det mot svarta elever. 

Här kan man så klart ha olika åsikter om hur detta bör hanteras. Jag kanske inte, som Arvid, tycker att en bok står över kritik bara för att den citerades av Obama en gång, men tycker inte heller att böcker borde kategoriskt väljas bort för att de använder vissa ord. Jag vill dock inte tala över svarta röster när de berättar hur de upplever böckerna, och det är intressant att Arvid tydligen känner sig bekväm med att göra det med tanke på att han snart ska försöka argumentera att det är just att vita tar över diskussionerna och alienerar svarta som är problemet.

Det finns fler problem än så med exemplen som ges, men om vi inte går vidare kommer vi vara här hela dagen.

Det är moraliskt vansinne eftersom det sätter likhetstecken mellan dem som kämpade mot slaveriet och dem som slogs för det, samt mellan historiska verk som åskådliggör rasismen och sådana som ursäktar eller till och med försvarar den. 

“Moraliskt vansinne” är en fullständigt transcendental fras och är nästan tillräckligt distraherande för att man ska missa den fullständiga fabrikationen som upptar meningens andra halva. Nej, det sätter inte alls ett likhetstecken mellan dem. Det är inte alls vad det gör. Ingenstans har det dragits några likhetstecken. Det där hittade du bara på, Arvid. 

Men framför allt är det korttänkt politik. Inte för att de identitetspolitiska idéerna triggar arga vita män som hämnas genom att rösta på högerpopulister, utan för att idéerna inte talar till de grupper som förespråkarna anser sig tala för. 

Här kommer det då, det här är vita människor som talar över svarta människor, och det tycker Arvid Åhlund är ett problem. Det faktum att det exempelvis var huvudsakligen svarta personer som fick böckerna borttagna från läroplanen är en detalj vi kan ignorera.

Det är också intressant att Arvid kallar det för korttänkt politik, när ett av hans två (2) exempel inte ens handlar om politik (utöver i den mån allting så klart är politiskt). Att ett skoldistrikt väljer att ta bort böcker från läroplanen efter kritik från föräldrar är inte direkt demokratisk partipolitik, Arvid.

Omfattande ny röststatistik från valet i november visar det tydligt. Demokraterna fick fler röster än någonsin och ökade kraftigt bland högutbildade vita jämfört med fyra år tidigare. Samtidigt sjönk stödet bland svarta, spansktalande och asiatiska amerikaner.

Kanske har det något att göra med att minoriteter har en viss misstro mot det amerikanska etablissemanget och att demokraternas kandidat var Joe jävla Biden, men nä, absolut, det är nog för att några skolor skulle byta namn.

Partiets vita väljare ligger numera klart ”till vänster” om minoritetsväljarna i de stora frågorna om skatter, kriminalpolitik och rasdiskriminering, enligt opinionsanalytikern David Shor, som tidigare jobbade för Obama. 

Förklaringen är att högutbildade amerikaner har ”mer extrema åsikter än dem med arbetaryrken” samt tenderar att vara vita. 

Jag antar att Arvid här menar att de extrema åsikterna är att vissa skolor borde byta namn, annars är det lite oklart vad identitetspolitiken har att göra med skatte- och kriminalpolitiska frågor. Men det är väl en god poäng att ett av resultaten av den strukturella rasismen är att minoriteter i större utsträckning saknar högre utbildning, och att det korrelerar med åsikter som ligger längre åt höger. Men igen, lite oklart vad det har med identitetspolitiken att göra.  

”När vi lyfter ideologiska frågor där miljoner minoritetsväljare inte håller med oss, då förlorar vi”, konstaterar Shor.

Om vi för politik som våra väljare inte håller med om så förlorar vi de väljarna, säger Uppenbara Saker Vetaren. 

Journalisten Ezra Klein går ännu längre. Han varnar att de identitetspolitiska ”symbolhandlingarna” riskerar att bli ett slags substitut för riktig rättvisa och pekar ut Kalifornien som förebud. 

Där står Black Lives Matter-skyltarna som spön i backen i svindyra områden där invånarna i själva verket skickar ungarna till privatskola och bjuder benhårt motstånd så fort konkreta åtgärder som ”bussning” eller lokala ”sociala bostäder” föreslås.

Politiken i Kalifornien, konstaterar Klein, håller på att bli estetik. 

Ungefär där någonstans landar det. Identitetspolitiken syftar till att råda bot på vita privilegier. Men i praktiken är den på väg att utvecklas till ett slags botbevis för privilegierade vita. 

Det finns ironi där. 

För att knyta ihop säcken är vi tillbaka på ett område där jag och Arvid faktiskt håller med varandra. Politiska symbolhandlingar används ofta för att täcka för bristande realpolitik. Absolut. Mellanmjölkig liberalism älskar att sätta ett antirasistiskt klistermärke utanpå sin rasistiska politik, och det är dåligt. Men det är inte för att den är “för långt till vänster”, som verkar vara Arvids tes. Folk “på vänstern” gillar inte heller meningslös symbolpolitik. 

Det verkar råda en viss begreppsförvirring i Arvids hjärna. Symbolpolitik och identitetspolitik har på något vis blivit synonymer, och han glider sömlöst mellan att referera till det ena och till det andra utan att någonsin tydligt definiera sina termer. Istället slänger han ur sig modeord och svepande generaliseringar, som att antyda att Black Lives Matter tydligen är någon slags överklassrörelse? Eller så menar han bara att rika, vita människor bara stöttar BLM på ett ytligt plan, vilket igen, är något jag inte säger emot, men som inte heller riktigt har något att göra med textens centrala tes.

Någonstans i den här förvirrade röran till text finns kanske en vettig poäng om symbolpolitik, men nu är det identitetspolitik som är på modet att uppröras över, så då är det tydligen det som måste skrivas om. Och som vanligt blir resultatet mest blaj. 

Innan vi helt knyter ihop säcken måste vi prata om den enda delen av texten som jag hittills inte nämnt: rubriken. 

Identitetspolitiken drev svarta i famnen på Trump

Det är en väldigt slående rubrik. Väldigt kontroversiell, väldigt klickbar. Vore ju bra om det faktiskt underbyggdes över huvud taget i den faktiska texten, men jag antar att vi inte kan få allt här i världen.