Vet borgare inte hur ord fungerar?

First Aid Kit gillar inte moderaterna. Det är inte direkt något förvånande, av allt att döma är både Johanna och Klara tänkande människor, och tänkande människor har en tendens att nå insikten att Moderaterna luktar gammal gymsocka förr eller senare. Det är bara en logisk slutsats.

Det här borde alltså inte vara någonting värt att uppmärksamma under normala omständigheter, men nu faller det sig så att de negativa känslorna tydligen inte var besvarade, då Moderaterna valde att använda en av First Aid Kits låtar i en av sina reklamkampanjer på Instagram. First Aid Kit gick då ut och sa “snälla lägg av, vi hatar er” och en särdeles korkad debatt tog fart.

Den första försvarslinjen var att börja påpeka att eftersom First Aid Kit hade gjort sin musik tillgänglig för Instagrams användare så hade Moderaterna laglig rätt att använda deras musik hur de ville. Huruvida det stämmer eller ej – det verkar ha varit lite oklart om rätten sträcker sig även till politiska reklamkampanjer – intresserar mig inte särskilt mycket. Det är möjligt att de har rätt att använda musiken, det ändrar inte det faktum att det är ganska pinsamt att använda musik från ett band som tycker att man suger.

Men mer intressant än legalitetsargumentet var hur borgerligheten direkt högg på First Aid Kits användning av ordet “inkluderande” och började göra vad jag får anta att de trodde var sylvassa kommentarer om hur bandet faktiskt var hycklare. Ni förstår, genom att inte låta moderaterna använda deras musik i en reklamkampanj var de ju, i ordets bokstavliga bemärkelse, exkluderande mot moderater.

Ägghuvuden som Ben Shapiro har verkligen gjort omätbar skada på det allmänna samtalet. Videor av nasala besserwissrar som “vinner” debatter genom att prata snabbt och låta självsäkra har fått ett stort sjok av citat opinionsbildare att tro att politiska diskussioner är en ekvation att lösa, och att det bästa sättet att besegra motståndare är att kasta ordboksdefinitioner omkring sig som en lingvist med tourettes.

Visste ni att gratis skolmat inte tekniskt sett är gratis, då den är finansierad via skatten? Ifall du inte visste det finns det en smärre hord av människor på twitter redo att upplysa dig om den saken. Det har använts som en brännhet gotcha så många gånger att det blivit ett skämt och ifall någon oironiskt använder det argumentet idag är risken stor att de möts av hånskratt.

För så klart är gratis skolmat, eller för delen allt som staten erbjuder “gratis”, inte faktiskt gratis. Ingen människa på hela jorden trodde att det var gratis. När man säger gratis i den här kontexten menar man så klart att det är utan avgift. Det vet alla. Det är bara ett förenklat sätt att säga det och vi vet alla vad personen som sa det menar. Förutom de borgerliga besserwissrarna som gör sig själv aktivt dummare för att kunna plocka billiga poänger i en diskussion.

Samma sak händer så fort rasism är på tapeten. Ofrånkomligen kommer någon jävla pedant med en mellanstadieelevs förståelse för vad rasism är och börjar rabbla ordboksdefinitionen. De petar ilsket glasögonen så långt upp på näsan att näskuddarna penetrerar frontalloberna och förklarar att “rasism är att behandla raser olika“, vilket innebär att alla antirasistiska aktioner som försöker motverka strukturell rasism i samhället i själva verket måste vara rasism mot vita.

Antingen vet de inte vad de pratar om, eller så låtsas de inte veta vad de pratar om, och använder sin egen galopperande okunskap för att konstruera argument som är svåra att bemöta av den enkla anledningen att de, medvetet eller ej, missförstår själva premissen av diskussionen.

Vilket igen för oss tillbaka till First Aid Kit och inklusivitet.

Jag förstår inte. @FirstAidKitBand snackar om inkludering medan de själva inte inkluderar?twittrar Faw Azzat, och kliar sig i huvudet tills naglarna möter ben. “Hänger inte riktigt med här.erkänner Jenny Sonesson förvirrat. “Ni förespråkar ett inkluderande samhälle men moderater får inte spela er musik?

Förvirringen är, uppenbarligen, total. Enligt den bokstavliga definitionen av “inkluderande” så är det ju faktiskt så att det vore mer inkluderande att inkludera moderater i gruppen “människor som får använda First Aid Kits musik i sina reklamkampanjer” än att inte göra det. Innebär inte det att First Aid Kit är stora feta hycklare?

Om du som jag är en vuxen människa med en vuxen människas förståelse för ord och koncept så vet du förstås att First Aid Kit har en väldigt specifik typ av inkludering i åtanke när de kritiserar moderaterna. Vad de förespråkar här är alltså inte, som ovanstående twittrare låtsas tro, en fullständig och komplett inkludering av alla i allt. Till exempel förespråkar de inte att alla människor ska inkluderas i fotbollslandslaget, eftersom det då skulle vara för många människor på plan. Inte heller förespråkar de ett samhälle där alla partier får använda First Aid Kits musik i sin politiska reklam och att tro det är en absolut vild tolkning av vad de skrev.

Vad de menar när de skriver “ett inkluderande samhälle”, är ett samhälle som är inkluderande för minoriteter*. Det vill säga ett samhälle som exempelvis ger funktionshindrade fri tillgång till hjälpmedlen som de behöver för att navigera världen på samma premisser som alla andra. Eller, för att ta ett annat exempel, ett samhälle där vi motverkar rasism, istället för att samarbeta med ett parti fullt av nazister. Ni vet, den väldigt uppenbara betydelsen av ordet ”inkluderade” som ingen människa utan seriösa hjärnmaskar kan ha missförstått.

Kanske är jag hemmablind och missar fulspelet på min egen sida, men jag tycker mig verkligen inte se samma typ av spelad dumhet på vänstersidan som jag ser hos högern. Samma pedantiska ordmärkeri där man låtsas vara en rymdvarelse som inte förstår hur mänsklig kommunikation fungerar. Det händer säkert, men det känns inte alls lika utbrett.

Och jag kan inte låta bli att undra vem det är tänkt att övertyga. Andra människor som låtsas inte förstå hur ord fungerar, antar jag? Eller finns det människor som går runt och på riktigt är helt omedvetna om komplexa koncept som att språk påverkas av kontext? Tror människorna som skriver det här, personer som Faw Azzat och Jenny Sonesson, som ju uppenbarligen lägger en hel del tid på att opinionsbilda offentligt, verkligen på vad de själva säger? De är ju av allt att döma utbildade människor med ett intresse för kommunikation, så man tycker ju att de borde veta hur det går till. Eller?

Jag är genuint nyfiken, men jag tror tyvärr inte att jag kommer få några bra svar.

* Här måste jag också göra ett förtydligande för att undvika att attackeras av precis samma typ av pedant-tönt som jag pratar om i den här texten. De tenderar nämligen att med flit missförstå vad någon menar när de skriver ”minoriteter” och upplysa om att exempelvis miljardärer rent tekniskt är i minoritet i världen. Eller för den delen moderater. Har man inte barnhjärnasyndrom vet man så klart att minoritet i den här kontexten refererar till någon med minoritetsställning i samhället, alltså någon med mindre politisk och social makt som resultat av sin identitet.

 

 

Sluta vara jobbig då

Anna Björklund är inte vaccinerad. Ett ställningstagande kallar hon det i en text där försöker förhöja risken hon utsätter sig själv och andra för till någon slags dygd. Hon är inte dum i huvudet, slår hon själv fast, och fortsätter sedan skriva en text som är ett ganska bra argument mot den tesen.

Anna ger aldrig faktiskt ett koherent argument för att det inte är bra att ta vaccinet. Istället våfflar hon på om biverkningar och att de ju inte skyddar helt och att man kommer behöva ta fler sprutor. Alla argument som på egen hand inte håller särskilt mycket vatten – biverkningarna är få och i jämförelse med sjukdomens potentiella symptom små, vaccinet behöver inte skydda helt för att ha en stor effekt på större folkgrupper, och även de som smittas klarar sig bättre om de är vaccinerade, och att vaccin behöver fyllas på är inget nytt – men Anna verkar hoppas att om hon bara staplar dem på varandra så kommer det låta som att hennes motivering är något annat än att hon inte vill.

Om man gör sitt bästa för att läsa mellan raderna så går det dock att utläsa en ordentlig motivering bakom beslutet att inte ta vaccinet. Och det är inte rädsla för biverkningar, eller för att hennes kompis som är läkare sa att hon skulle vänta (om det var anledningen så borde hon väl vaccinera sig nu när väntetiden är över?). Nej den faktiska motiveringen är faktiskt samma som ligger till grund för mycket av Anna Björklunds åsikter, i alla fall om man ska utgå från hennes publikationshistorik: för att det går mot strömmen.

Anna går idag i bräschen för en typ av åsiktsjournalistik där poängen inte är åsikterna i sig, utan att åsikterna går stick i stäv med vad andra tycker. Ju mer folk argumenterar emot, desto mer rätt måste åsikten vara. Och det är vad som även verkar ligga bakom beslutet att inte vaccinera sig. Ju mer folk har sagt till henne att hon bara borde ta det jävla vaccinet och sluta vara så jävla motsträvig, desto motsträvigare har hon blivit.

I texten lägger hon fram exempel efter exempel på när hon inte gjort som allmänt rådande konsensus har sagt att hon borde. Inte för att slå fast att hon gjorde rätt, när alla andra hade fel, utan bara för att visa att hon gjorde annorlunda. Rätt eller fel är inte vad som är viktigt, det viktiga är att hon går sin egen väg. Det kanske är en sketen getstig som leder ut för ett stup, men hon är i alla fall ensam om att ta den.

“Jag är ovaccinerad för att jag är en jobbig person.”

Ja, Anna, där håller vi absolut med varandra.

Kalle Anka och Kränkman

Lättkränktheten har nu nått tidigare oanade nivåer. Inte kan man säga någonting utan att en veritabel tsunami av upprörda snöflingor väller fram och ska beklaga sig.

Den senaste saken som upprört armen av små känsliga bebisar är att Kalles Jul följdes upp av en textruta som påpekade att vissa delar av programmet innehåller utdaterade stereotyper.

”Det här programmet innehåller negativa skildringar och/eller oacceptabel behandling av människor eller kulturer. Stereotyper som dessa var fel då, och är fel nu. I stället för att ta bort innehållet vill vi erkänna att det har skadliga effekter, lära oss av det och och att inspirera till samtal så att vi skapar en mer inkluderande framtid tillsammans. Disney strävar efter att skapa inspirerande och aspirerande berättelser som visar människans rika mångfald världen över.”

Det här är en standard-text som Disney har börjat klistra på alla sina gamla filmer som potentiellt innehåller någonting som någon skulle kunna kritisera, även om ingen faktiskt kritiserat det. Och när de lättkränkta små barnhjärnorna på twitter fick höra om detta så tappade de sin absoluta skit.

Jag kräks” utbrister Peter Ceder, så upprörd över en tecknad film att han inte kan hålla nere maten. ”Ska man skratta eller gråta?” frågade sig signaturen Make Sweden Great Again, gissningsvis med tänderna hårt sammanbitna och tårar strömmande ner för sina kinder. Ja, hur är det meningen att vi ska reagera ens? En informationstext efter Kalle Anka, hur ska vi kunna bara låta det passera obemärkt förbi?

Om du tycker att detta är en överdriven reaktion på en textruta som majoriteten av människor inte ens märkte av förrän det skrevs om den i tidningen, så är det för att du inte förstår. Inte förstår allvaret. Skylten, förstår ni, är inte bara en ofarlig textruta som har absolut ingen som helst påverkan på någons liv, den är ett symptom på den värsta samhällssjukdomen av dem alla: wokeism!

Exakt vad problemet med wokeism är är lite oklart. Hjärntvätt, historieförfalskning och censur är alternativ som läggs fram. Att lägga till en textruta med information efter Kalle Ankas Jul är tydligen som taget direkt från 1984. Ni vet kapitlet i 1984 där de sätter en textruta efter den tecknade filmen.

Man får ju inte säga någonting längre!” gråter högermännen, och kräver sen att alla människor inblandade i beslutet att lägga till en informationsskylt efter en tecknad film ska få sparken, alternativt att hela Disney genast ska läggas ner. De må hata cancel-kultur, men om de ska behöva läsa en kort text om allas lika värde efter Kalle Ankas Jul så är det nog ändå det mindre av två onda ting.

Vem vet vad woke-disney kan få för sig.” säger den självutnämnda realisten Fritjof. Som alla realister vet han att det nu är dags att preppa sin domedagsbunker med en fulbandad version av Kalle Ankas Jul ifall Disney skulle få för sig att helt rycka programmet från tablån. Att skylten de lagt till är där specifikt för att de inte ska behöva ändra eller ta bort programmets innehåll är bara en rökridå, vilken dag som helst nu så kommer Disney ge upp möjligheten att göra gratisreklam för en hel nation.

Men Disney klarar sig ändå undan majoriteten av kritiken. Den mesta ilskan skickades istället mot SVT, som uppenbarligen borde läggas ner för sina brott mot Kalle Anka. Att SVT inte var inblandade alls i beslutet, som togs helt och hållet av Disney, som dessutom signerade budskapet med sitt företagsnamn, spelar ingen roll, det är förjävligt ändå.

Hur kan SVT göra så här? Försöka hjärntvätta oss på detta sättet? Varför kan vi inte bara få tänka själva?

Det var illa nog när SVT (fast egentligen Disney) klippte bort delar av programmet, men att de nu dessutom lägger till ytterligare information är verkligen droppen som fått bägaren att rinna över. Allt det här är ett försök att förfalska vår historia, eftersom alla vet att Kalle Anka på julafton är det huvudsakliga sättet vi bevarar vår historia och att alla historiska dokument alltid bör presenteras utan någon historisk kontext!

De kränkta små snöflingorna ramlar helt enkelt över varandra i sina försök att vara mest upprörd av alla över den tecknade filmen. Det är en ständig kamp om titeln Kränktast På Twitter, och slutspelet är helt tillägnat Kalles Jul.

Men om gnällgubbarna var här skulle de så klart säga att det inte alls är de som är kränkta. De är bara upprörda över hur kränkta alla andra är. Att de håller på att explodera av impotent ilska beror på att alla andra är känsliga och känslostyrda. Själv är de bara rationellt upprörda.

Ni förstår, skylten är så klart bara där för att skydda den lättkränkta vänstern, som hatar Kalle Ankas Jul eftersom programmet sårar deras små känslor. Ingen tycks kunna hitta ett exempel på någon på vänstern som faktiskt kritiserat Kalle Anka, men det spelar ingen roll. Det är ju så det är. Det är uppenbarligen vänsterns fel, en vänster som i det här fallet får representeras av marknadsavdelningen på ett multinationellt företag.

För Disney, företaget Disney, miljardföretaget Disney, det globala mediekonglomeratet The Walt Disney Company, värderat till över 200 miljoner dollar, är så klart vänster. Är en sak som är helt normal att tro.

Sanningen är att Disney i åratal har klippt och stuvat om sitt julprogram, varje gång föregånget av absolut inte ett ljud från någon på vänsterkanten. Det har inte funnits några kränkta snöflingor som har krävt att Kalles Jul ska ändras, eftersom ingen i hela vänstern bryr sig ett skit om Kalles jävla Jul. Men vet ni vem som bryr sig? Högern.

Deras hela politiska bas bygger på indignation och upprördhet, samtidigt som deras självbild säger att de är lugnare och mer rationella än alla andra. Resultatet blir att det skriker och gapar om de mest harmlösa och irrelevanta saker, och sedan låtsas att det är alla andra som är kränkta. “En textruta efter Kalle Anka?” gråtskriker de. “Varför är vänstern så känsliga?” hulkar de med snoret rinnande från näsan.

Men kanske är det trots allt jag som är den störste hycklaren av oss alla. För här sitter jag och hånar de lättkränkta Kalle Anka-älskarna för sitt emotionella engagemang i en tecknad serie, samtidigt som jag uppenbarligen bryr mig tillräckligt för att skriva den här texten. Jag bryr mig så klart inte om varken stereotypa skildringar i Kalle Ankas Jul, eller informationstexter som påpekar de stereotypa skildringarna i Kalle Ankas Jul, men fjantarna som blir arga över det senare går mig väldigt uppenbart så på nerverna att jag tvångsmässigt måste starta bråk i svaren till en Expressen-tweet.

Det är något med den absoluta världsfrånvändheten som får en person att ilskebajsa sina kalsonger fulla över en film samtidigt, som de är helt övertygade om att de är den vuxne i rummet, som är som grus i mina ögon. Jag får psykbryt över deras psykbryt.

Att deras små barnhjärnor inte förstår att varningstexten är där för att Disney är ett företag och för att det är det ekonomiska säkraste beslutet att göra allt man kan för att undvika allt som ens skulle kunna skapa kontrovers. Att de är så dumarga att de tror att anledningen att Disney kanske vill ursäkta sina stereotypa skildringar av asiater är för att blidka en vagt definierad “vänster” och inte för att Kina är en av världens viktigaste marknader.

Bölande kapitalismvurmare som tror att så fort kapitalismen producerar ett resultat som sårar deras känslor så är det i själva verket kommunism, eller något. Det stör mig.

Högerdebattörer skriver ilsket att vi måste stoppa gangsterrappen och från de frihetstörstande censur-hatarna hörs knappt ett ljud. Men en informationsskylt efter Kalle Anka? Det är minsann DDR-fasoner. Det får mig att vilja slå dem allihopa i ansiktet tills deras dumma jävla lerklumpar till hjärnor börjar fungera korrekt.

Kalle Anka-kontroversen gör mig till våldsvänstern.

Den Reaktionära Rädslan

Den moderna reaktionära högerns relation till rädsla är är en ytterst tudelad sådan. Å ena sidan har de tillbringat åratal mer att håna vänsterns mesighet och behov att gömma sig undan i safe spaces, å andra sidan verkar de i det närmsta stolta över att de själva hoppar till vid åsynen av sin egen skugga.

Nyligen har vi sett två stycken exempel på tweets som blivit virala, i vilka vuxna män uttryckt sin rädsla för vad som för vanliga människor är helt normala, vardagliga händelser. 

Först har vi Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på Tidskriften Kvartal, som beskrev rädslan som väcktes i hans bröst när han satt på en pizzeria och fick syn på “en man med mjukisbyxor och lite attityd”. Mjukisbyxor och attityd kan ju faktiskt vara tecken på gängtillhörighet, var Jörgens tankebana, och om den här mannen är med i ett gäng så skulle det faktiskt kunna bli skottlossning där på pizzerian.

Han erkänner att risken för det är väldigt liten, men hans rädsla är ändå där. 

Näst ut var Patrik Wahlén, ordförande i Volati och engagerad i Kvartal. Hans skräckupplevelse kom när det plötsligt knackade på dörren och ett DHL-bud stod utanför. Vem vet vad det budet hade i kikaren? Var det månne rånmord på gång?

Båda de här exemplen är så klart fullständigt verklighetsfrånvända, på gränsen till patologiska, och twitters reaktion var snabb och obönhörlig. Det tog inte många minuter förrän originaltweetsen följdes av en kavalkad av skämt om mjukisgangsters och DHL-lönnmördare. 

Jag ska inte sticka under stol med att jag själv hoppade på tåget. För, låt oss inte låtsas om något annat, de här tweetsen är tokroliga. Tanken på en vuxen man som står får hjärtat i halsgropen när han ser någon i mjukisbyxor är hysteriskt rolig. 

Men, kanske du som vän av ordning nu säger, är du inte lite av en hycklare här, Linus? Visst är högerns relation till rädsla inkonsekvent, men är inte det här ett bevis på att vänsterns relation är precis densamma? Är det inte vänstern som brukar förespråka att människor inte ska behöva känna sig otrygga? Hur kommer det sig att ni nu hoppar på de här stackars männen som bara uttrycker sina känslor? Är det inte ni vänsterfolk som älskar känslor?

Och om det är vad du nu sitter och säger till skärmen som om jag på något vis skulle kunna höra dig, så är du inte ensam. Precis den poängen dök upp även på twitter punkt com.

Är det fel att uttrycka sina känslor nu, va? Är det det? Får man inte ens känna saker? Ska man verkligen bli hånad för att man inte ens känner sig trygg i sitt eget hem, är det samhället vi vill ha?

Och nä, det är det så klart inte. Samhället vi vill ha alltså. Vi vill så klart ha ett samhälle där folk känner sig trygga. Och det stämmer att alla har rätt till sina känslor och att det är hälsosamt och bra att uttrycka dem. Men anledningen till att reaktionerna var hånfulla snarare än empatiska var att varken Patrik eller Jörgen inte faktiskt uttryckte sina känslor. Eller, inte huvudsakligen i alla fall. Vad de faktiskt gjorde kan man bäst utläsa från den sista meningen i Patrik Wahléns DHL-tweet. 

“Sverige 2021.”

Vad Jörgen och Patrik säger är inte “jag känner en ofantlig rädsla i min vardag”, något som absolut är en legitim känsla att ha, och som jag sympatiserar med. Jag känner mig ofta rädd och orolig i vardagliga situationer, och har sökt professionell hjälp för det. Det är inget fel med det alls och om det vore vad de här två herrarna hade sagt så hade de haft allt mitt stöd.

Men nej, vad Jörgen och Patrik sa var “jag känner en ofantlig rädsla i min vardag, och det är samhällets fel”.

Syftet med att prata om sina känslor är att på ett hälsosamt sätt kunna arbeta genom dem. Ibland kommer det leda till att man förändrar sitt eget beteende, ibland innebär det att man behöver förändra sina omständigheter och sin omvärld. Men syftet är alltså inte att alla andra ska behöva böja sig baklänges för att du ska må bättre.

Vi måste ta folks oro på allvar är en mening som lag och ordning-högern bankat in i våra huvuden i åratal nu. Under valrörelsen 2016 gjorde Newt Gingrich en ökänd intervju där han viftade bort det faktum att brott minskar med hänvisning till att det inte är så det känns.

Det kanske är ett faktum att brottsligheten minskar, men det är lika mycket ett faktum att människor tror att den ökar, var hans smått geniala argument. Och den här känsloargumentationen har fortsatt i oförminskad styrka sen dess. Vad som är viktigt är inte hur verkligheten ser ut, utan hur en viss grupp av människor tror att den ser ut. 

Om människor som Jörgen och Patrik måste skaka i skorna när de köper pizza eller tar emot paket, är inte det argument nog för att vi måste göra svepande rättspolitiska förändringar?

Lena Andersson är dum i huvudet

På den här bloggen försöker jag inte hålla någon form av god ton. Jag är ett rövhål, mest hela tiden. Men jag vill ändå tycka att jag gör någon form av ansträngning för att bemöta mina opponenters faktiska argument. Elakheten kommer sen av att deras argument är dumma som fan.

Men redan förra gången jag skrev om en text från Lena Andersson här så började det formatet stöta på problem. Som jag skrev då:

Av alla texter jag skrivit om på den här bloggen så är Lenas kanske den mest substanslösa.

Med sin text ”Hållbarhet är ett annat ord för planekonomi” gör hon det inte enklare för mig. Sällan tidigare har jag skådat en så på samma gång banal och självkärt högtravande kollektion av rent, koncentrerat nonsens. Och igen slås jag av en tanke från förra texten:

Jag vet inte hur mycket av detta är att Lena faktiskt är dum och hur mycket av det är att hon bara spelar dum för att göra sina poänger.

Så i den kommande texten kommer jag säga många saker om Lena Andersson som kommer låta elaka. Men jag vill vara väldigt tydlig med att det här är jag som gör den mest välvilliga tolkningen som jag möjligtvis kan göra.

Jag tänker utgå ifrån att Lena Andersson är dum i huvudet, och inte aktivt illvillig.

Lena Andersson är en sällsynt kombination av dum och fullständigt övertygad om hur intelligent hon är. Den typen av hjärnlös arrogans som får en att läsa ordet ”poststrukturalism” och anta att det är en hel filosofisk gren som bara ”inte tror på strukturer” och som man enkelt kan avfärda med ett välformulerat ”joho det finns visst strukturer”.

Hon är som en tonåring som precis lärt sig att de kan säga emot sina föräldrar och nu gjort det till hela sin personlighet.

Vid någon punkt i sitt liv insåg Lena Andersson att hon kan vinna argument bara genom sin förmåga att säga ord bra, och klev då in i vad vi i branschen kallar ”Jeff Winger”-stadiet i sitt liv. Det är inget konstigt, många av oss har varit där i våra tonår. Men som alla vi som sett den flerfaldigt prisbelönade serien Community vet, så behöver man förr eller senare mogna ur det stadiet.

Lena Andersson gjorde väldigt uppenbart inte det. Istället för att lära sig att världen är nyanserad och att man måste ta intryck och lära sig från många olika källor, så har hon fastnat i en snävare och snävare loop av att direkt avfärda nya idéer med samma retoriska knep utan att någonsin titta närmare på dem. Hon lärde sig aldrig skillnaden mellan att ha rätt, och att vinna en diskussion, insåg aldrig att bara för att någon inte orkar fortsätta diskutera med dig betyder det inte att de hade fel.

Det skulle förvåna mig starkt om Lena Andersson har tagit till sig en endaste riktigt ny idé de senaste femton åren.

Och först med allt det etablerat kan vi börja prata om det monumentala haveri som är den här texten. Jag ska försöka dissekera den stycke för stycke, och vi börjar med den bara genialt korkade rubriken:

Hållbarhet är ett annat ord för planekonomi

Först och främst, nej. Det är inkorrekt. Planekonomi är ett väldigt specifikt ekonomiskt system, medan hållbarhet är en väldigt vagt definierad term som används på väldigt olika sätt av väldigt många olika människor. För att på något koherent sätt kunna klumpa samman ”hållbarhet” till en monolitisk idéströmning måste man själv inta en så extrem hållning att den blir väldigt svår att försvara, vilket är varför Lena Andersson i texten inte kommer att ens nämna exakt var hon själv står i hela “klimatfrågan”.

För Lena Andersson är klimatskeptiker. Jag vet inte om hon själv skulle kännas vid den etiketten men det är en objektiv beskrivning av vad hon är. Kanske inte i den mest bokstavliga definitionen av ordet, någon som helt avfärdar mänskligt påverkad klimatförändring, men på ett praktiskt politiskt plan. Hennes politik ligger helt i linje med hela resten av det vida spektrat av klimatskeptiker och hennes mål är att motverka allt form av arbete för att minska mänsklig klimatpåverkan.

I den förra av hennes texter som jag pratade om här så tog Lena Andersson positionen att man inte ska vara så säker på saker hela tiden. Kanske sker klimatförändringar, kanske gör de inte det, men det viktiga är att man inte kan veta helt säkert, så var öppensinnad. En ynkryggs version av klimatskepsis, helt enkelt. Den här gången tar hon ytterligare ett steg och vill inte ens röra frågan om klimatet, utan centrerar frågan helt på vad folk vill göra i respons till det skiftande klimatet.

Sker klimatförändringar? Vem bryr sig! Det viktiga är att vi inte borde ändra på någonting vi gör. Vill du försöka minska vår klimatpåverkan? Vem är du, Stalin?

Det är lätt att få intrycket att vi lever under en politisk ordning som nästan ingen vill ha. Men vad vill man ha i stället? En påtaglig numerär bland dem som skriver och talar tycks önska sig en radikalt annorlunda ordning, en där man gjort sig av med ojämn penningfördelning och den ekonomiska frihet de kallar kapitalism. Rätten att på eget initiativ chansa på att lyckas framställa och sälja onödiga saker som människor kanske kommer att vilja köpa är hårt ansatt, liksom konsumerandet av produkterna.

Tycker ni det nuvarande systemet är dåligt och tycker att vi borde ändra på det? Så då vill ni alltså ta ifrån folk deras friheter och rättigheter? Och med friheter menar vi så klart friheten att konsumera och med rättigheter menar vi så klart rättigheten att producera.

För i Lena Anderssons värld är det tydligen en mänsklig rättighet att sälja meningslösa konsumentvaror, och det är en rättighet hon är villig att låta miljontals människor i fattigare länder dö för att försvara.

I synnerhet nu när vår dekadens kan avläsas direkt på termometern har revolten åter blivit en accessoar, civilisationskritiken legio. Dock är det svårare i dag än förra gången det begav sig att urskilja den längtan efter centralstyrning och planhushållning som vilar under mumlet och kodorden.

Vi är nu två stycken in i texten och redan börjar Lenas ordlavin hamra på mitt stackars psyke. Det är så mycket koncentrerat vansinne att man nästan börjar gå vilse i meningarna. Men vi ska försöka bena ut vad det faktiskt är hon försöker säga här.

Att kritisera kapitalismen har blivit trendigt, menar Lena. Folk går runt och säger att de vill ändra samhället mest som en accessoar. Men de talar också i kodord, förstår ni. De här ytliga mode-civilisationskritikerna. De kanske säger “vi borde försöka minska våra utsläpp”, men vad de menar är “vi vill ha det lite Sovjet”.

Det är en intressant balansgång Lena valt att gå här, där hon i samma stycke vill kalla sina meningsmotståndare för ytliga trendhoppare och hemliga dödskommunister.

Mycken filosofi har sedan 1970-talet strömmat genom universitetskorridorerna och skvalpat ut på redaktionerna, till exempel poststrukturalism med tillhörande normkritik. Enligt den är sådant som formell ekonomisk frihet bara en godtycklig norm som har råkat uppstå ur historiska omständigheter, inte följden av en sammanhängande och analytiskt avvägd politisk teori. Några naturliga eller rationella logiker (strukturer) existerar inte, utan det rådande upprätthålls av emotionella skäl, för att en viss grupp ska kunna bevara sin makt och utsugning. Att avskaffa det innevarande för ett styre som gynnar en mer välförtjänt grupp är bara en fråga om vilja och kamp, inte om hur saker hänger samman.

När jag nämnde poststrukturalism tidigare i den här texten var det alltså inte bara något jag drog ur luften. Nej, det är ett faktiskt exempel i den här texten. Och det verkar alltså som sagt som att Lena bara har läst ordet, tänkt att hon nog förstår hela filosofin baserat på det och därför med en fnysning kan avfärda det som trams. Men låt mig bara vara tydlig med att säga:

Lena har uppenbarligen ingen som helst aning om vad poststrukturalism är och allting som hon skriver i det här stycket är inkorrekt, inte minst den sista meningen som antyder att vi inte kan göra fattiga människor mindre fattiga eftersom de är fattiga på grund av “hur saker hänger samman”. Läsare får själva tolka in vad hon menar med det.

Det är också talande för den extrema lilla politiska nisch Lena befinner sig i att hon på riktigt tror att vi lever i en värld där poststrukturalism är någon form av stor samhällsfarlig strömning. Det här är inte mycket mer än den moderna versionen av kulturmarxism, med serienumret bortfilat.

Att politiska ordningar skulle utgöra en helhet som följer inneboende mönster är förlegad tro. Endast förstockelsen och fördomen hindrar oss från att förena oförenligheter. De fördomsfria slipper välja mellan brödköer och klassklyftor. Dikotomier av det slaget är falska och ska upplösas. Man kan dansa hela natten och vara utvilad på morgonen, man kan trycka pengar vid behov, kombinera som det passar och bara ta av godsakerna på buffén.

Den tramsiga halmgubbe som Lena har skapat är så kokobäng att den inte tror att politiska ordningar följer inneboende mönster, vad det nu ens betyder. Knasigt är det i varje fall, att inte tro på det alltså. Och Lena hoppas att det ska vara knasigt nog för henne att lyckas smita in sin nästa stora poäng som om det bara handlade om ett välkänt faktum:

Det finns ingen möjlig samhällsform som inte antingen har klassklyftor, eller brödköer. Du kan inte avskaffa klassklyftor utan att det direkt leder till massvält. Det är bara så det är.

Det här är ännu ett exempel på varför Lenas texter är så otroligt svåra att få grepp om. Istället för att argumentera för sin ståndpunkt så bara berättar hon hur tokig hennes påhittade motståndare är, och planterar så sin egen världsbild i läsarens hjärna som en illasinnad tumör. För stycket ovan är knappt ens läsbart om man inte väljer att bara acceptera att inte bara är dikotomin inte falsk, den är en naturlag.

Men Lena har fel. Det här är en falsk dikotomi. Och vet ni hur jag vet det? För att brödköer inte är något begränsat till nittonhundratalets Sovjet, utan lever och frodas i moderna USA. Så om klasskillnader nu skulle vara räddningen mot att behöva köa till mat, så har det misslyckats.

Jag vet att vi rör oss väldigt långsamt genom den här texten, men jag är ledsen, vi måste faktiskt stanna ytterligare en liten stund i det här stycket och titta på den sista meningen:

Man kan dansa hela natten och vara utvilad på morgonen, man kan trycka pengar vid behov, kombinera som det passar och bara ta av godsakerna på buffén.

Lena Andersson, som bara några meningar tidigare propagerade för den mänskliga rättigheten att producera värdelöst krimskrams, anklagar nu människor som tycker att vi ska försöka minska vår klimatpåverkan för att “trycka pengar vid behov” och “dansa hela natten”.

Hjärnmaskar. Den här texten ger mig hjärnmaskar.

Efter några decennier av kritisk teori riktad mot just dikotomier, menar planhushållarna av i dag att allt önskvärt går att sätta samman i en aldrig skådad ny samhällsordning, en som ska ”rädda planeten” och utjämna skillnader, men utan likriktning; rädda den liberala demokratin undan fascismen, men undergräva dess fundament; inte konsumera annat än för vår överlevnad, men undgå fattigdom. Någon oro för massarbetslöshet och misär anas ingenstans.

Jag hatar den här texten så mycket. Hatar varenda ord som utgör den. Den är en så oförblommerad uppvisning i fantasilöshet. Lena lägger uppenbarligen så mycket tid och energi på att fantisera ihop imaginära meningsmotståndare att hon inte för en sekund kan föreställa sig en värld som är på något plan bättre än den vi lever i idag. Att det finns en möjlighet att bygga ett samhälle som inte är strukturerat kring att alla människor ska konstant producera är inte ens tänkbart.

Och här vill jag vara försiktig med att göra en distinktion som Lena uppenbarligen inte gör. Jag, personligen, tror att en radikal, socialistisk omstrukturering av hela vårt samhälle är nödvändig och oundviklig. Jag är en såndär Marxist som Lena är så rädd för. Mer specifikt lutar jag väl åt någon slags anarkosocialism, men det är överkurs när man diskuterar med någon som verkar tro att folk som förespråkar högre skatt på rött kött är i samma kategori som folk som vill införa full planekonomi.

Men det finns alltså människor över en stor del av det politiska spektrat som är för att minska vår klimatpåverkan. Det är inte en extrem hållning på något vis.

Lena befinner sig så långt ut på sin ideologiska kant att alla människor på den rimliga sidan om henne har smält samman till en enda massa. Gröna kapitalister klumpas ihop med fulla ekokommunister. Vilket är varför hon lägger så mycket tid på att oroa sig över den kommande kommunismen, för att sedan börja beklaga sig över även den mildaste formen av grön politik.

Så jag slängs hela tiden mellan att vilja försvara mer extrema insatser för att stoppa världen från att brinna upp, och att vilja förklara att nej, en höjd bensinskatt är inte faktiskt detsamma som full kommunism.

De flesta i vårt land som påtalar hoten mot den liberala demokratin undviker konsekvent att dra en lans för den fria ekonomin, trots att den är systemets grundbult. I stället förespråkas diffust formulerade varianter av funktionssocialism på drift mot planekonomi. Gemensamt för dem är att naturen är viktigare än människan, framtiden viktigare än nuet, undantagstillståndet mer vitaliserande än vardagslivet.

Att en fri demokrati inte kan existera utan en fri marknad tänker jag inte lägga någon tid på att bemöta här. Lena har fel, men hon delar den felaktiga föreställningen med en bred del av högern och det är ingenting vi har tid att bena mer i här. Men jag vill föra till protokollet att en fri marknad inte är detsamma som en kapitalistisk fri marknad. Det är fullt möjligt att ha en fri marknad annorlunda från den fria marknad vi har idag. Men det kräver så klart ett uns av fantasi, vilket Lena som bekant besitter försvinnande lite av.

Det är också intressant att hon här anklagar samma människor som tidigare ville festa hela natten för att nu plötsligt bara leva för framtiden. Det är kanske en liten detalj, men det är i lägen som det här som Lenas många verbösa eskapader verkligen börjar slå knut på sig själva.

Utöver det är det en direkt skrattretande mening bara utifrån sitt innehåll. Poängen är inte att
naturen är viktigare än människan, utan att människan lever i naturen. Jorden är liksom platsen vi alla lever. Och jag tror inte att jag är ensam om att vilja att platsen som jag bor ska vara fortsatt möjlig att bo på även i framtiden. Ibland, Lena, måste man göra uppoffringar i nuet för att säkra framtiden. Lena, det är inte ett komplicerat koncept. Lena, jag antar att du har ett sparkonto, Lena. Där du sätter undan pengar nu för att kunna använda dem senare, Lena. Du spenderar inte alla pengarna nu eftersom du vet att du kommer existera även i framtiden och kan behöva dem då, Lena.

Lena är du verkligen så här korkad?

I detta strålande samhälle där medborgarna är medel för ett mål finns endast nödvändiga ting och åsikter, godkända av myndigheten för övervakande av produktion, konsumtion och livskvalitet med avseende på kommunens och statens måluppfyllelse.

Okej, vi måste röra oss framåt, nu bara upprepar du dig Lena. Jajaja, full kommunism, 1984, du börjar låta som en trasig skiva.

Senast i raden av planhushållningsivrare är fyra forskare i marknadsföring och kulturantropologi (DN Debatt 27/9-21). De kritiserar tron på att frivillighet räcker för att medborgarna ska handla mindre och så stoppa höjningen av utomhustemperaturen. I stället ska konsumtion och produktion ”ställas om i sin helhet”, något som visat sig nödvändigt eftersom den ohållbara konsumtionen inte är ”ett informationsproblem, utan ett systemfel”.

Och så har vi slutligen kommit till ett exempel. Efter att ha våfflat på om de snikna marxisterna som vill stjäla all vår frihet kan vi nu äntligen få se vem det är som hällt grus i Lenas maskineri. Och det är alltså en debattartikel i DN. Det är vad hela den här grejen handlar om.

Utifrån Lenas beskrivning så är det en ganska radikal text som publicerats i DN Debatt, krav på att hela vårt produktions- och konsumtionssätt ska ändras från grunden. Det är inte utan att det låter lite som vad hon beskrivit, en grupp människor som med klimatet som ledstjärna vill nedmontera kapitalismen.

Och igen, jag tycker att det hade varit en alldeles rimlig hållning att ha. Vi springer raka vägen mot klimatapokalypsen och det nuvarande systemet har absolut inga bromsar inbyggda, så kanske testa ett annat system? Vad vet jag.

Men frågan är, är det vad som faktiskt sägs i debattartikeln?

Notering: nu har jag alltså registrerat mig för två olika svenska dagstidningar för att kunna komma åt artiklar för att skriva den här texten, så jag hoppas att det är värt det.

Debattartikeln i fråga är en text från fyra forskare som slår fast att utifrån existerande underlag så finns inte belägg för att information om vilka produkter som har en negativ klimatpåverkan räcker för att få folk att ändra på sitt beteende till den grad som behövs för att uppnå våra klimatmål. Helt enkelt, vi kommer behöva mer än informationskampanjer om vi vill stoppa haven från att koka över.

Och i sin beskrivning av detta använder författarna ganska radikala uttryck. Lena ljuger inte när hon citerar dem. De förespråkar faktiskt att ”konsumtion och produktion behöver ställas om i sin helhet”, och eftersom Lena inte har samma frihet som jag att bara citera en hel text så är det fullt legitimt att plocka ut citat som man tycker representerar den centrala tesen i texten.

Men. Det som gör Lenas representation av texten något missvisande är att hon inte nämner vad textförfattarna faktiskt föreslår i texten. Eftersom det inte skulle låta läskigt nog. Ja, forskarna nämner att vi måste ändra systemet, men det är alltså inte via en övergång till planekonomi eller införandet av en myndighet för övervakande av produktion, konsumtion och livskvalitet med avseende på kommunens och statens måluppfyllelse.

Vad de faktiskt föreslår är tre saker:

  1. Vi borde införa regleringar på marknadsföring av produkter med en negativ klimatpåverkan, på samma sätt som vi reglerar reklam för exempelvis alkohol och tobak.
  2. Vi borde även reglera priser för att minska efterfrågan på produkter med negativ klimatpåverkan, exempelvis via höjd skatt på vissa produkter och sänkt skatt på andra, dock med hänsyn till ekonomiskt resurssvaga grupper.
  3. Ovanstående reglering bör baseras på vetenskaplig evidens, inte på spekulation eller politiska värderingar.

Förslagen är alltså inte mycket mer än mer av samma insatser vi redan gör idag, en ganska mjäkig grön liberalsocialism. Och det är detta som gör Lena så otroligt upprörd. Det är detta som gjort henne så orolig över att alla våra friheter och rättigheter ska tas ifrån oss.

Utöver att bli upprörd över de praktiska förslagen, så är Lena väldigt uppenbart rasande över vetenskapen som forskarna refererar till, eftersom den antyder att människor inte är 100% rationella aktörer, vilket går emot Lenas politiska ideologi. Och i kommande stycken kommer Lena försöka argumentera mot vetenskapen med en utdragen version av att skrika “så är det inte alls!!!”

Det båtar föga, framhåller de, att informera fria medborgare om att deras konsumerande leder till mänsklighetens snara katastrof, de konsumerar glatt vidare ändå. Orsaken till detta irrationella agerande är att människan är slav under utbudet och enkla stimuli i form av reklam och prestige. Därför måste utbud och stimuli sättas under politikens kontroll. Friheten att producera och marknadsföra sådant som höjer temperaturen måste bort. Priserna ska regleras ”för att styra konsumtionen i hållbar riktning”.

Baserat på kontexten antar jag i den första meningen i det här stycket är sarkastisk. Det är Lena som med sin vassa penna sticker hål på forskarnas otroligt löjliga påståenden.

Bara ett problem, Lena. Trots information om att människors konsumerande leder till mänsklighetens snara katastrof konsumerar de glatt vidare ändå. Det är inte något tossigt hypotetiskt scenario, det är bokstavligt talat vad som händer i världen just nu. Inte, som Lena fortsätter raljera, för att människor är slavar under reklam (även om reklam absolut har en påverkan, annars skulle reklam inte finnas), utan av en kombination av komplexa anledningar.

Vissa människor har inte råd att leva mer klimatsmart, för andra är klimatkrisen så stor och abstrakt att det är svårt att konceptualisera att deras vardagliga liv påverkar den. Ytterligare andra tror inte ens på att den globala uppvärmningen är ett faktiskt, reellt problem, något du kanske har en viss erfarenhet av, Lena.

Vad som då krävs, men som inte står i artikeln, är ett ämbetsverk för skiljande av hållbart från ohållbart, sådant som ska få ett lågt pris från det som ska få ett högt. (Tydligen ska vi ändå vara tillåtna att, om än mycket dyrt, konsumera ett och annat som för mot undergången. Varför?) En annan sak som inte nämns är att omvälvningen innebär ett samhälle lett av forskare, vilket aldrig kan vara fallet i en liberal demokrati.

Här ställer Lena faktiskt en fråga som är intressant och relevant, som en ordentligt tappad höna som mot all förmodan lyckas stoppa ett frö i käften. Varför ska man få kunna konsumera saker som är dåliga för klimatet bara för att man har mer pengar?

Mycket intressant! En fråga värd att diskutera. Själv är jag av åsikten att den typ av styrning som föreslås i debattartikeln inte på långa vägar är tillräcklig, och att viss konsumtion borde regleras hårdare än så. Kanske borde vi faktiskt förbjuda exempelvis charterflyg till Thailand eller stadsjeepar? Men det är som sagt bara min åsikt, och inte textförfattarnas åsikt. Eftersom deras åsikt är mycket mjäkigare.

Så vad Lena säger här är “varför förespråkar inte människorna jag säger förespråkar planekonomi, faktiskt planekonomi?“. Ja, jag vet inte Lena, kanske för att du är full av skit?

Lena ålägger också de fyra forskarna åsikten att samhället ska “ledas av forskare”, vilket är en lögn. De säger inte det någonstans i sin text. Vad de gör är att  pläderade till politiker att lyssna på forskning, vilket jag inte känner är en särskilt knasig åsikt att ha. Men Lena är väl rädd att det skulle begränsa hennes rätt att använda sitt rationella agerande för att rösta igenom politik som inte är i linje med vetenskaplig konsensus.

De fyra forskarna menar därtill att ”ideal och normer för hur vi äter, bor, umgås, reser” måste ändras drastiskt. Jag tror de kan vara lugna. Förändringen lär sköta sig själv när vi fått en genomförd planekonomi, där företag i bästa fall blir ett slags statens franchisetagare, och dess ödmjuka tjänare.

FULL. KOMMUNISM.

Ingen som propagerar för det vidgår förstås att det är en planerad ekonomi och totalitär ordning som förespråkas. Man tror att detta obehagliga förhållande går att undfly om man bara lutar sig mot föreställningen om normers godtycklighet, nya definitioner på orden och upplösandet av strukturer, logiker och motsatser. Människan är blank, så när ny evidens kommer formar man en ny, med nya sätt att tänka och bete sig. Saken kan också uttryckas som att människan är en robot, aningslöst styrd av sina programmerare Samhället och Kapitalismen.

Ingen av människorna som Lena låtsas vill ha en totalitär planekonomi erkänner att de vill ha en totalitär planekonomi. Chockerande!

I övrigt är det här stycket en förvirrad röra som jag ärligt talat har svårt att bemöta eftersom jag inte vet vad i helvete Lena svamlar om. Vad jag tror att hon säger, i alla fall, är att det är fånigt att tro att människor skulle ändra hur de tänker baserat på evidens. Jag är inte helt säker, men det är det enda rimliga sättet jag kan tolka meningen “Människan är blank, så när ny evidens kommer formar man en ny, med nya sätt att tänka och bete sig“. Hon ironiserar över idén att människor är så blanka att allt de behöver är bevis för att ändra sina åsikter.

Vilket… ja, det stämmer. Det är vad författarna av texten du är arg på skrev. Att det krävs mer än bara information för att ändra beteenden och åsikter. Vilket du inte höll med om. Menar du att rationella aktörer är människor som inte lyssnar på evidens? Lena, läser du ens vad du själv skriver?

Den tanken är det definitivt något ontologiskt fel på. Normer och reklam formar inte i grunden våra val. I den mån de påverkar är det för att de erinrar om något vi redan anar. Det är ingen principiell skillnad på att ta intryck av en annons och att ta efter en omtyckt vän som gör något beundransvärt, lever bättre, har en generös läggning.

The Hypodermic needle model är media- och kommunikationsteorin som säger att media vi konsumerar direkt injicerar tankar och idéer i våra hjärnor. Det vill säga, om vi ser en idé uttryckas på tv, så kommer vi direkt börja tro på den idén.

Det finns ingen som faktiskt tror på den teorin. Den är otroligt utdaterad, och många ifrågasätter att den någonsin varit en teori som folk trott på. Så du har rätt, Lena, reklam formar inte i grunden våra val. Du argumenterar mot ingen alls, men jag antar att du har rätt.

Allt annat du säger i stycket är dock extremt oklart. På vilket sätt formar normer inte i grunden våra val? Det är ett väldigt märkligt uttalande som du på inget vis alls belägger. Normer är extremt grundläggande för hur vi agerar, är det ens kontroversiellt? Vad menar du, Lena? Lena, snälla förklara.

Och vad menar du med att det inte finns någon principiell skillnad mellan att ta intryck från en annons och att ta efter en vän? Vad betyder det? Vilka principer är det du utgår ifrån? För de saker känns extremt olika enligt mig. Och framförallt så är hela frågan helt irrelevant för vad vi pratar om. Den här texten börjar verkligen tappa tråden.

För att alls kunna urskilja och begripliggöra ’beundransvärt’, ’bättre’ och ’generös’ måste det finnas en redan existerande jämförelseskala inom oss. Ifall det vore sant att vi automatiserat följer det vi matas med skulle vi inte sortera bort något som reklamen vill sälja eller vännen gör och hävdar, men vi sorterar bort det mesta. Av allt att döma är vi i besittning av en reflekterande själslig instans som föregår stimuli.

Det här stycket är det kanske mest fascinerande i hela texten. Vad Lena har, får jag anta av ren snubblande slump, ramlat in i här är faktisk en väldigt gammal filosofisk fråga. Är människan vid födsel ett tomt ark, eller har vi delar av vår mänsklighet som är medfödda, en inneboende essens? Finns det en moral, en grupp värderingar, som är så fundamentala att ingen behöver lära oss dem?

Det är en intressant fråga, som diskuterats av mången filosof genom åren. Idén om tabula rasa, det tomma arket, kan spåras hela vägen tillbaka till antika Grekland och frågan har stötts och blötts ända sedan dess, och antagligen dessförinnan också.

Inget av detta verkar Lena veta någonting om, eller ha det minsta intresse av. Istället slår hon bara fast att eftersom vi vet vad ord som “bättre” och “generös” betyder så måste vi ha en medfödd skala från “bra” till “dåligt” som är orelaterad till yttre intryck. Vilket är ett uttalande bara en människa som inte förväntar sig att någon ska ifrågasätta någonting av vad de säger skulle göra.

Med Lenas, i brist på bättre ord, logik så måste samhällen där andra saker anses vara “beundransvärda” än sakerna vi finner beundransvärda i vårt nuvarande samhälle, bero på att folk bara föddes med en annan måttstock.

För att Lenas världsbild ska gå ihop måste människan vara en absolut rationell aktör, och allting som går emot det måste vara falskt. Att reglera saker är att antyda att människor inte kan reglera sig själva. Vilket är fel! I alla fall när det handlar om klimatet, jag har inte sett någonstans att Lena dragit lans för full legalisering av heroin.

Jag ser bara ett litet problem med idén om att människor kan reglera sig själva, Lena. Människor har vetat om den stundande klimatkrisen i snart 100 år och har fortfarande inte bara misslyckats att stoppa den, utan dessutom misslyckats att inte fortsätta accelerera mot den. Så när exakt är det du tänker att den inneboende rationella självregleringen ska kicka in och rädda oss?

Så om vi inte lever hållbart nog är det inte för att det saknas idealbilder av ett utjämnat, konsumtionsbefriat liv i harmoni med naturen, utan för att vi är underkunniga om att det blir fult, stagnerat, kvävande, torftigt, livsförnekande, och doftar av centralkommitté.

Egentligen skulle vi kunna ha skippat över hela resten av texten och bara läst det här sista stycket, för det summerar väldigt bra Lenas hela tes: saker är bra som de är och vi borde absolut inte ändra på dem. Att leva i en värld utan klassklyftor, i harmoni med naturen och utan konsumtion vore det värsta som möjligtvis skulle kunna hända. Mycket värre än klimatkrisen. Så bara fortsätt som vi gör, och försök inte ändra på någonting.

Jag hoppas att jag nu gjort väldigt tydligt att Lena Andersson är dum i huvudet. Hon är väldigt, väldigt korkad, och väldigt övertygad om att så inte är fallet. Hon har en världsbild så fullständigt grundad på en uppsjö baslösa antaganden att hon helt saknar förmåga att förstå några synsätt förutom sitt eget. Hon har konstruerat en egen liten värld som hon lever i och ignorerar gladeligen allt som går emot någon del av den.

Det är ett barnsligt och farligt sätt att tänka och vi borde inte över huvud taget ta Lena på allvar i någon fråga. För om Lenas tankar skulle tillåtas styra vår värld så skulle den bli ful, stagnerad, kvävande, torftig, livsförnekande och doftande av brinnande regnskogar.

Imorgonkriget

Jag kan inte sluta tänka på filmen The Tomorrow War. Den har borrat sig in i min hjärna och byggt bo. Vilket är ett problem eftersom ingen människa bryr sig det minsta om filmen The Tomorrow War. När jag tittar folk i ögonen och upprört berättar att filmen heter The Tomorrow War, men att kriget i filmen kontinuerligt refereras till som The Future War så tittar folk bara blankt tillbaka och frågar om jag pratar om den där filmen med Chris Pratt som de inte har sett.

Men vad folk inte förstår är att The Tomorrow War är en fascinerande film! Inte en bra film, definitivt inte en bra film. Men en intressant film.

The Tomorrow War handlar om ett krig i framtiden. Någon form av läskig rymdvarelse har kommit till jorden och börjat mörda ihjäl folk och mänskligheten har gått ihopa för att besegra dem, men håller trots det på att förlora. Mänskligheten använder då all sin teknologiska kunskap, inte för att skapa robotsoldater eller mer effektiva drönare eller typ större bomber, utan för att skapa en tidsmaskin så att de kan åka bakåt i tiden och rekrytera människor i det förflutna för att åka framåt i tiden och hjälpa dem i kriget.

Och det kanske låter som en vild jävla premiss, eftersom det är det. Man försöker sälja det genom att hålla en väldigt seriös ton när man säger alla väldigt vilda saker, men det lyckas väl överlag ”sådär”. Under ingen del av filmen känner man riktigt ”amen okej, under etablerade premisser känns det här inte helt orimligt”. Men inget av det är riktigt varför jag inte kan sluta tänka på filmen. Jag har sett scifi-filmer som haft lite problem att sälja in sin egen premiss förr, och jag kan se förbi det och ha en rolig liten stund i soffan.

Men The Tomorrow War är också en film om PTSD. Eller, den var antagligen en film om PTSD under någon gång mellan att den skrevs och att den blev en färdig film. I den färdiga filmen finns det inte så mycket ett PTSD-tema som det finns de sprattlande resterna av ett PTSD-tema. Jag har inte kunnat hitta en kopia av det ursprungliga manuset, men enligt den information jag kan hitta hade filmen från början en betydligt mörkare ton, och gissningsvis ett mörkare slut, men studion fegade ur och valde att istället döna på med ett riktigt actionfilmsslut där alla lever lyckliga i resten av sina dar.

För att verkligen förstå vad det är jag pratar om behöver vi lite kort gå igenom handlingen av The Tomorrow War.

Snoppsis

Huvudrollsinnehavare i filmen är Chris Pratt, som spelar en generisk amerikansk man. Han har ett förflutet i det militära, men är nu en biologilärare med drömmar om att få bedriva någon form av forskning. Han är lyckligt gift, med en fru som jobbar med soldater som lider av PTSD, och har en dotter som han älskar och som älskar honom. Han har också en pappa som han inte har kontakt med längre efter att han övergav Chris Pratt och hans mamma när Chris Pratt var ett barn.

Akt 1

Filmen öppnar med att vi får se Chris Pratt bli nekad sitt drömjobb som forskare, något som gör honom väldigt ledsen. Han lägger dock de känslorna åt sidan för att gå och titta på en fotbollsmatch på TV med sin dotter. Om det känns som att jag lägger mycket fokus på små detaljer så är det för att det här kommer att få betydelse senare, på det absolut dummaste tänkbara sättet. Men vi kommer till det.

Matchen de tittar på blir plötsligt avbruten när ett gäng futuriska soldater kliver ut på planen genom en portal och säger ”hej vi är från framtiden och vi har ett framtidskrig mot rymdvarelser som ni måste tidsresa till för att hjälpa oss”.

Och istället för att direkt fängsla soldaterna i Guantánamo Bay och försöka tortera fram på vilket sätt de egentligen är terrorister, vilket antagligen är vad som skulle hända i verkligheten, så säger alla “okej, kör i vind”. En rekryteringsprocess sätts upp och alla vuxna män och kvinnor som anses kunna tillföra något i ett krig rekryteras, förutsatt att deras framtida jag har hunnit dö i framtiden.

Det visar sig att Chris Pratt passar perfekt in på den beskrivningen och efter att kriget pågått ett tag blir han inkallad för att hoppa till framtiden och kriga. Han får reda på att hans framtida jag dog i en bilolycka ett gäng år innan rymdvarelserna dök upp och att det därför är svinlungt att hiva honom genom tid och rum. För att han inte ska försöka fly fäster de en högteknologisk armboja på hans arm som kommer hålla koll på var han är.

Han går moloken därifrån och åker för att berätta vad som hänt för sin fru. Han väljer att göra detta när hon är på jobbet, mitt i en gruppterapi-session, vilket känns som en icke-optimal tid att göra det. Jag förstår att det här är ett jobbigt läge för dig, Chris, men snälla respektera din frus arbetstid.

Syftet med den här scenen är så klart att påminna oss tittare om att Chris Pratts fru jobbar med veteraner som lider av PTSD. Hon har sen framtidskriget började pratat med otaliga trasiga människor som kommit tillbaka och är fullt förståeligt mindre sugen på att skicka iväg sin man till samma konflikt. Hon bestämmer sig därför för att det bästa de kan göra är att fly, vilket kommer kräva att de får bort armbojan. Som tur är är Chris Pratts pappa en regeringshatande konspirationsteoretiker som lever utanför samhället och vet exakt hur man går tillväga för att för att få bort den, och Chris Pratt går motvilligt med på att gå och be honom om hjälp.

Chris Pratt går till flygplanshangaren där hans pappa… bor(?) och ber honom ta av bojan, och de två börjar prata om deras förflutna. Chris Pratt är arg på sin pappa för att han övergav Chris Pratt och hans mamma, och inte ens dök upp när Chris Pratts mamma dog. Chris Pratts pappa förklarar att han hade så hemsk PTSD när han kom hem från Vietnam att han ansåg att det var det bästa för alla inblandade ifall han höll sig borta. Chris Pratt tycker den förklaringen är skitsnack och blir så arg att han går därifrån utan att ta bort armbojan.

Han meddelar för sin familj att han tänker göra kriget i alla fall och drar iväg till träningslägret där han och hans medsoldater ska briefas. Jag säger medsoldater, men i själva verket är nästan alla människor där civila, eftersom man redan har hunnit bränna igenom landets militär och nu bara skickar vem fan man än kan hitta.

De här människorna, som i många fall aldrig har hanterat ett vapen förut, ska nu få sju dagars utbildning innan de skickas framåt i tiden till det dödligaste kriget i mänsklig historia. Vilket låter som en genial plan utan brister. De kommer att hoppas framåt i tiden, tillbringa en vecka där, och sedan automatiskt skickas tillbaka oavsett var de råkar befinna sig vid den tidpunkten.

Här blir vi också för första gången presenterade för filmens monster. Eller snarare, vi blir presenterade för det faktum att monstrena är så läskiga att de inte vill visa dem för någon av de blivande soldaterna, eftersom ingen då skulle vilja åka och slåss mot dem, vilket känns som en märklig motivering med tanke på att folk inte direkt har ett val. Och med tanke på hur många människor som dör och hur människorna som kommer tillbaka mår så tycker jag att folk redan borde vara maximalt otaggade på att ge sig av, men vad vet jag.

Innan träningsveckan är över så uppstår en kris i framtiden och Chris Pratt och co måste skickas iväg i förtid. Hoppet går dessutom fel och släpper av dem långt över marken, vilket gör att bara de få som har turen att landa i en pool på taket av ett höghus överlever.

Akt 2

Den lilla gruppen som överlevde går samman och ger sig iväg för att utföra uppdraget, vilket består av att försöka extrahera en grupp forskare från en byggnad. Det visar sig snabbt att det är monster överallt och att forskarna redan är döda, men Chris Pratt får tag i ett provrör med forskningsvätska och lyckas fly från staden precis innan den blir bombad från luften.

Efter det vaknar Chris Pratt upp på en militärbas, där han träffar överstemilitärforskaren som var den som ville ha forskningsvätskan. Det visar sig att hon är hans framtida dotter, som har väldigt kluvna känslor inför honom eftersom hennes pappa skiljde sig från hennes mamma, eftersom han var missnöjd med sitt liv, och sen dog i en bilkrasch. Det här är väldigt upprörande för Chris Pratt eftersom han är så arg på sin pappa för att han övergav familjen, och att han därför inte kan tänka sig att han skulle göra samma sak.

De sätter sina personliga känslor åsido och börjar jobba vidare på forskningsvätskan, som visar sig vara basen till ett gift som ska döda rymdvarelserna. De har lyckats ta fram ett gift som fungerar på artens hanar, men inget som funkar på de mer ovanliga honorna, vilket de nu måste ordna. De tar en hona fången och flyger henne till deras flytande forskningsbas ute i havet, dit de tror att monstren inte kan ta sig.

Akt 3

Tillsammans forskar Chris Pratt och hans dotter fram ett fungerande gift och medan han tänker “toppen, nu kan vi döda alla monster” så säger hon att deras framtid redan är för långt gången. De har ingen möjlighet att producera giftet i så stor skala som de behöver, utan han måste istället ta med sig giftet till det förflutna och massproducera det där, så att samma sak inte händer i deras tidslinje.

Precis när giftet är klart och tiden börjar ta slut på Chris Pratts vecka så blir deras havsbas attackerad av en massiv svärm av monster som kommit för att frita honan. Chris Pratt och hans dotter försöker fly, men monstren är för många. Chris Pratts dotter faller mot sin död och Chris Pratt kastar sig efter henne, men just då kickar tidsresemaskinen igång och kastar honom tillbaka i tiden.

En ärrad Chris Pratt landar tillbaka i sin egen tid, lämnar över motgiftet och åker hem, där han fortfarande chockad träffar sin fru och dotter. På samma gång samma dotter som han precis såg dö, och en helt annan person.

Det här är nog Chris Pratts bäst agerade scen i filmen, och hade filmen tagit slut här hade jag antagligen inte tänkt så mycket mer på den. Den hade sorterats in i min mentala mapp med mediokra actionfilmer och sen hade jag aldrig tänkt på den igen.

Men filmen tar inte slut här. Istället tuggar den mödosamt igång igen och släpar med oss in i vad jag bara kan beskriva som en andra tredje akt.

Akt 3: II

Chris Pratt bestämmer sig för att han på egen hand måste stoppa den monsterfyllda framtiden från att inträffa, och samlar ihop två personer han hängde med på sitt uppdrag till framtiden, en snubbe som har en monsterklo som en souvenir och en snubbe som är geolog. Tillsammans lyckas de hitta skum vulkanaska på klon och med hjälp av en av Chris Pratts högstadieelever som gillar vulkaner listar de ut att rymdvarelserna är infrusna i den sibiriska tundran och kommer att attackera när den globala uppvärmningen smälter isen runt dem.

Chris Pratt tar informationen till regeringen, men eftersom den sista attacken i framtiden förstörde tidsresemaskinen är hela mänskligheten övertygad om att de alla kommer dö inom 30 år och regeringen är inte intresserade av att skicka iväg en expedition till Sibirien. Istället tar Chris Pratt hjälp av några av soldaterna från framtiden som strandats i deras tid för att producera mer av giftet, och beger sig med sina två kompisar, och sin pappa som vet hur man flyger militärflygplan, på egen hand till Sibirien.

I Sibirien hittar de skeppet med rymdvarelserna och börjar injicera dem med giftet, men en av dem lyckas fly, så Chris Pratt och hans pappa jagar efter. Monstret lyckas nästan mörda Chris Pratt, men hans pappa offrar sig själv för att lura monstret över en kant. Det är en väldigt emotionell scen där Chris Pratts pappa till slut får visa att han verkligen älskar honom genom att ge sitt liv för hans.

Förutom att det inte händer, för Chris Pratt lyckas använda distraktionen för att döda monstret och båda överlever, vilket gör att hela den emotionella uppbyggnaden mot att hans pappa ska offra sig inte leder till något.

Istället förlåter Chris Pratt sin pappa och de åker hem igen och Chris Pratt introducerar sin pappa för sin dotter för första gången och säger i voice over att hans “best future was always right in front of me”.

Men varför?

Så, varför har jag nu lagt nästan 10 000 ord på att beskriva handlingen i en tidsresefilm med Chris Pratt? Jo, för att jag inte kan sluta fascineras över hur bisarr den här filmen är på ett rent strukturellt plan. Om man kisar ser den ut som bara ännu en ganska generisk scifi-actionfilm, men så fort man börjar syna den närmare så är det något som bara inte stämmer. Överallt finns det små tecken på att den här filmen är resultatet av att någon tagit en färdig berättelse, hackat upp den till småflisor och sedan limmat ihop den igen i en något sånär berättelseliknande form.

Vad vi vet är att under filmens produktion så togs beslutet att filmen de höll på att göra var alldeles för mörk och deprimerande. Filmen skrevs därför om för att bli mer lättsam, så att den skulle kunna dra en bredare publik, vilket av allt att döma innebar att stora delar av originalmanuset togs bort, och andra delar lite hafsigt lades till.

Men när filmen ändrades så lämnades för mycket av originalmanuset kvar, och resultatet blev att man kan se formen som den ursprungliga filmen antagligen skulle ha haft, med formen som filmen slutligen fick lite hastigt slängd över sig.

Jag tänker nu ta och lista alla saker i filmen som är skitkonstiga och mina teorier kring varför de är så. Vi börjar med de kortare punkterna där jag inte har så mycket belägg för mina gissningar.

Varför gömma monstren?

Hela delen där de pratar om monstren är som sagt konstig. Det är märkligt hur mycket vikt de lägger vid att de inte visar monstren. Först sägs det rakt ut att soldaterna inte kommer få se bilder av monstren och när de väl hoppar till framtiden så fortsätter filmen bygga upp monstren med hintar och glimtar innan vi faktiskt får se dem.

Sen när vi väl får se dem så är de bara… vanliga CGI-monster. Ganska väldesignade CGI-monster, det ger jag dem, men absolut inget spektakulärt.

Och en del av mig är medveten om att det finns en väldigt uppenbar förklaring för det här. De ville hypea upp sitt monster, låta det gro i tittarnas fantasier innan de visades upp. Det är ett klassiskt filmtrick. Men något med det så utstuderade sättet som deras utseende undanhålls oss får mig att känna som att filmen bygger upp mot en twist som sen aldrig kommer.

Och jag har en teori om varför. Det här är min allra minst underbyggda teori, min vildaste gissning, så ta allt det här med en enorm nypa salt.

Jag tror att monstren ursprungligen var tänkta att inte vara rymdvarelser, utan någon form av förvrängda människor. När människorna som skickats framåt i tiden först får se dem blir twisten alltså att det inte är något yttre hot, utan att något hänt i tidsspannet mellan de två tidsperioderna som gjort att vissa människor blivit monster. Det skulle förklara bättre varför framtidssoldaterna var så måna om att undanhålla sanningen och det skulle passa bättre in i hur filmen bygger upp monstren.

Men jag har exakt inga bevis för detta utöver min magkänsla.

Varför tar det så lång tid innan Chris Pratt blir inkallad?

Mellan det att kriget börjar och det att Chris Pratt blir värvad hinner det gå en relativt lång tid. När Chris Pratt blir inkallad har kriget tuggat sig genom en väsentlig del av världens befolkning, och hans pappa har hunnit hjälpa så många människor undfly militärtjänstgöring att han utan problem kan hjälpa till och plocka bort armbojan.

Så medan filmen gör tydligt att så många människor går åt i kriget att de väldigt snabbt måste börja skeppa över civila tjommar som varken är fysiskt eller psykiskt kapabla, med minimal träning, så lommar Chris Pratt bara runt i godan ro. Vi ska alltså köpa att Chris Pratt är en erfaren soldat i deffad Chris Pratt-form som uppfyller alla kriterier, men regeringen börjar skicka in skräckslagna lattemammor i krigszonen innan de hör av sig?

Min gissning är att rollen Chris Pratt innehar skrevs om ganska ordentligt när de lyckades haffa Chris Pratt. Kanske var karaktären äldre, mer ur form och/eller skadad på något vis från sin militära bakgrund, och att militären därför först inte ville kalla in honom. Men när man har Chris Pratt så vill man ju ha fräsiga hunk-Chris Pratt, och då kan man inte ge honom en massa brister.

Igen, det här är gissningar, och det kan vara så att det bara beror på att manuset är märkligt skrivet. Men när jag hör pitchen ”emotionell action-scifi om PTSD” så är min första tanke inte ”Chris Pratt”. Jag tror att redan när han castades så hade idéer börjat flyta om hur man skulle göra filmen mindre deppig och mer lättsam.

Vadå paradox?

När Chris Pratt ska skickas framåt i tiden får han veta att ett av grundkraven för att någon ska få skickas är att deras framtida jag redan har dött. Filmen säger klart och tydligt att anledningen att bara folk som inte längre lever i framtiden kan skickas dit är för att undvika paradoxer.

Men det här hänger inte alls ihop med hur filmens tidsresor fungerar. Med reglerna de har satt upp skulle det inte blir några paradoxer. De har klart och tydligt etablerat en förgrenande tidslinje, där händelser i det förflutna inte påverkar framtiden. Om Chris Pratt stötte på sitt framtids-jag skulle det baserat på allt vi får veta inte ha större risk att orsaka paradoxer än att han träffar sin dotter, eller för den delen vilken annan person som helst.

Igen, det här skulle kunna vara bara manuset som är märkligt skrivet. Kanske ville de bara ha ett svepskäl för att ingen får träffa sina framtida versioner och använde hittepå-tidsrese-vetenskap för att göra det. Men poängen de gör om att ens framtida jag måste vara död har ingen egentlig påverkan på filmen. Man skulle kunna klippa det helt utan att det skulle ändra någonting. Chris Pratts framtida jag skulle kunna vara död utan att det var ett krav för att han skulle få tidsresa, så varför ger man det ett sånt specifikt fokus?

Min gissning är att tidsresor inte från början var tänkta att fungera som de gör i den färdiga filmen. Specifikt tror jag inte att det handlade om två helt separata tidslinjer, utan att de var direkt sammankopplade. Det skulle förklara reglerna kring paradoxer, eftersom om de skickade fram en person som fortfarande levde i framtiden och de sen dog i kriget, så skulle deras äldre version också dö, och dessutom ha varit död under hela perioden då kriget pågick.

Det här skulle så klart introducera en hel hög med nya problem, så som tidsresor alltid gör, och det skulle behövas en massa extraregler för att förklara vad som är möjligt och inte, och jag tror att det är den komplexiteten som i slutändan gjorde att man valde en simplare väg. Den simplare vägen tror jag dock hade en enorm påverkan på filmens behandling av PTSD och var en av anledningarna till att den aspekten av filmen blev så hackig och menlös som den blev.

Vad fan hände med filmens centrala tema?

Det är ganska uppenbart att den ursprungliga tanken med The Tomorrow War var att utforska PTSD. Chris Pratts fru jobbar med veteraner som lider av PTSD och hans pappa övergav honom och hans mamma på grund av PTSD. Filmen försöker och misslyckas sen med att skapa en parallell mellan Chris Pratt och hans pappa, och när Chris Pratt kommer hem från kriget är det uppenbart att han är drabbad väldigt hårt av vad han precis upplevt. I ungefär en kvart, innan filmen börjar på sin pajiga andra tredje akt.

När Chris Pratt träffar på sin dotter i framtiden så är hon väldigt arg på honom, eftersom han övergav henne när hon var liten, på samma sätt som Chris Pratts pappa övergav honom. Det här är uppenbart menat att sätta upp en parallell som i slutändan kommer vara en chans för Chris Pratt att förstå och kanske till och med förlåta sin pappa. Men parallellen så som den är upplagd i filmen fungerar inte, eftersom Chris Pratts anledning för att lämna sin familj inte har någon som helst likhet med hans pappas.

Chris Pratts pappa lämnade familjen eftersom han led av PTSD och var orolig för att hans emotionella instabilitet skulle vara farlig för dem. Chris Pratt övergav tydligen sin familj bara för att han var… missnöjd med livet? Vilket enbart etablerats i scenen där han blir besviken över att han inte får sitt drömjobb, vilket är en helt rimlig reaktion och absolut inte är ett bevis för att han är djupt olycklig med sitt liv. Det kommer sedan tillbaka exakt en gång, när Chris Pratt i slutet av filmen säger att han nu lärt sig uppskatta sitt liv, något filmen alltså helt har misslyckats med att visa att han inte gjorde innan.

Chris Pratts sätt att “överge” sin familj visar sig dessutom vara att han och hans fru skiljer sig, och att han sen dör i en bilolycka. Vilket absolut kan vara väldigt jobbigt för hans dotter att processa, speciellt eftersom det skedde när hon var en tonåring, men det är väldigt annorlunda från vad Chris Pratts pappa gjorde. Kort sagt, ingen del av det här fungerar i den färdiga filmen.

Vad som däremot hade fungerat vore om det inte handlade om två tidslinjer, utan att Chris Pratts dotter växte upp med en Chris Pratt som kommit hem från framtidskriget med PTSD. Hon skulle då i framtiden veta att den version av hennes pappa hon nu träffade var det sista som fanns kvar av den pappa hon mindes från innan kriget, innan han såg henne dö i framtiden och sen kom tillbaka förändrad.

Den traumatiserade versionen av hennes pappa vore sen den versionen som hade övergivit familjen, av precis samma anledning som hans pappa hade övergivit sin familj, och när han träffar sin dotter i framtiden skulle han få se resultatet av det redan innan det ens inträffade. Vilket vore extremt intressant att se.

Jag tror dessutom att tidslinjen gällande hans död var ungefär densamma som i filmen, fast inte för att han dog i en bilolycka. Istället tror jag att han i originalmanuset tog livet av sig innan kriget han visste skulle börja, började.

Jag tror sen att Chris Pratt kom tillbaka till nutiden med giftet för att döda monstren, och på så vis ändrade tidslinjen, men att han fortfarande var traumatiserad av det som hände. Och där skulle filmen sluta, på en enormt bitterljuv not.

Slutkläm

Så, då var vi framme vid slutet av den här alldeles för långa texten om en film som ingen bryr sig om. Jag har en vag aning om att ingen kommer orka läsa hela vägen hit, men det viktigaste är att jag nu kommer kunna sluta tänka på filmen. Jag kan nu evakuera den delen av hjärnan och börja ägna mina tankar åt andra, mer givande saker.

Vill ni ha det som i sovjet eller vaddå?

Svensk höger har en otroligt intressant relation till Sovjet. Dess skugga hänger tungt över dem och får dem att skaka i sina konsultdojor så fort någon nämner en höjning av marginalskatten eller en övre gräns på hur mycket deras kompis som driver en skolkoncern får plocka ut i vinst.

Men samtidigt verkar de också vilja ha det lite som i Sovjet ändå. De skulle aldrig erkänna det så klart, det viktigaste ordet i deras politiska ordbok är ”frihet” och motsatsen till frihet heter minsann ”kommunism”. Men för att vara så måna om frihet så är de ganska sugna på att börja begränsa den, i alla fall för vissa människor.

Nyligen hölls det en folkomröstning i Berlin om att nationalisera stora delar av bostadsmarknaden för att lösa den pågående bostadskrisen. Och med snäv majoritet så röstade berlinarna ja, till moderaten Dennis Wedins stora förtret och trots hans tappra försök att få dem på andra tankar.

Dennis gjorde vad han kunde för att påminna berlinarna om DDR, något de uppenbarligen alla hade glömt bort. Socialiserad bostadsmarknad? Jotack, det luktar Östtyskland lång väg. Och inte vill ni väl ha det som där?

Inte långt därefter så twittrade moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forsell om att han vill att regeringen ska införa proaktiv avlyssning, utvisning av gängmedlemmar även om de inte dömts för brott, tillåtande av anonyma vittnen, dubblerade straff och fler övervakningskameror och poliser. Och bara timmar senare så ville Moderaternas samarbetspartner SD inte vara sämre, utan gick ut och kräver visitationszoner, anonyma vittnen, undantagstillstånd och militärstöd till polisen.

Så de vill inte ha det som i DDR, men tydligen bara delen av DDR som innebar en socialiserad bostadsmarknad. Ett militärstött bevakningssamhälle är ju däremot precis vad de vill ha. Så jag får väl anta att de tror att DDR hade varit alldeles problemfritt så länge bostadsmarknaden privatiserades?

Tidigare i år välkomnade liberalerna Mauricio Rojas tillbaka till partiet med öppna armar. Rojas har under de senaste åren befunnit sig i Chile, där han bland annat hade posten som kulturminister i fyra dagar, innan han tvingades avgå efter en kritikstorm kring uttalanden han gjort om Pinochet.

Rojas är nämligen av åsikten att Pinochet faktiskt var det bästa av två dåliga alternativ. Allende må ha varit demokratiskt vald, men han var också socialist. Och vi vet alla att socialism är ett hot mot friheten, och om vi måste införa militärdiktatur för att skydda friheten, må så vara.

Med andra ord, det är okej om vi har det lite som i Sovjet så länge det skyddar oss från att ha det som i Sovjet.

Jag tror personligen starkt på att socialism är den bästa vägen framåt för världen. Vårt nuvarande kapitalistiska system är bedrövligt på att effektivt fördela resurser, har ingen inbyggd säkerhetsspärr mot uppkomsten av massiva monopol och håller aktivt på att förstöra vårt klimat. Men jag vill absolut inte ha det som i Sovjet.

Jag är emot militärdiktatorer och övervakningssamhällen, jag vill inte ha poliser med kraftigt utökande mandat som inskränker på mänskliga rättigheter, och jag vill inte ha ett samhälle där stora grupper människor fängslas. Av alla de anledningarna vill jag inte ha det som i Sovjet. Eller för den delen som i Pinochets Chile. Jag är ganska konsekvent på det sättet.

Det är därför jag blir lite förvirrad över att svensk höger gör allt de kan för att fördöma kommunismens fasor, samtidigt som de verkar ganska okej med just själva fasorna. Det får mig att börja undra lite om det som de verkligen är rädda för är att någon ska ta ifrån dem deras pengar.

Nej vi vill inte ha det som i Sovjet,
vår’t idealsamhälle förverkligas inte genom Kalashnikovkarbiner mot tinningen
utan genom fönsterkuvert i brevlådan.
Vår revolution kommer inte att höras som granatexplosion,
vår revolution kommer att höras som tusen små dunsar,
mot din hallmatta.

Trösten i en absolutistisk skepsis

”Istället för undergångsskräck borde medborgarna erbjudas en nyfiken och frimodig offentlig ventilering av oenigheterna om orsakssambanden i det komplexa system som naturen utgör.”

Så inleder Lena Andersson sin ledartext ”Trösten i en heltäckande förklaring” i Svenska Dagbladet. Det är en väldigt imponerande samling fina ord som nästan gör att man missar vad det är hon faktiskt säger: istället för att prata om global uppvärmning borde vi prata om att vissa faktiskt inte tror på global uppvärmning.

Jag tänker inte göra någon djupare genomgång om det aktuella forskningsläget, inte lägga energi på att visa att den enda kontrovers som finns gällande global uppvärmning är fullständigt artificiell och driven av oljepengar. Men, eh, håll det i tankarna. Nej, eftersom Lena Anderssons text är helt ointresserad av vetenskap så tänker jag fokusera på vad texten faktiskt handlar om: en radikal omdefinition av vad skepsis är.

”Den heltäckande förklaringen är en ständig frestelse. Somliga är psykoanalytiskt orienterade och har barndomen som förklaring till det som händer, andra är marxistiskt eller ekonomistiskt orienterade och belyser intresset. Den evolutionärt sinnade analyserar handlingar utifrån överlevnad och chansen att sprida de egna generna. En del tror att den strukturella rasismen ger svaren, andra att kulturen formar en till den man är. På nationell nivå kan kolonialismen, eller Montesquieus klimatlära, klargöra landets status och position.”

Den centrala tesen som Lena driver genom sin text är att det inte finns en enskild teori som kan förklara hela världen, och att alla försök att hitta en sån teori bara är ett försök att hitta ett substitut för Gud. På någon nivå kan jag väl hålla med Lena, världen är väldigt komplex och måste analyseras från flera olika synvinklar för att kunna helt förstås.

Men för att driva sitt argument så måste Lena bygga en armé av halmgubbar att attackera. Jag vet inte hur mycket av detta är att Lena faktiskt inte vet hur akademisk samhällsanalys fungerar och hur mycket av det är att hon bara spelar dum för att göra sina poänger, men teorierna som hon nämner har alltså inte som syfte att förkasta alla andra förklaringsmodeller. Det är fullt möjligt att exempelvis tro både på evolution och på marxistisk teori, och ingen av dem krockar med teorier om strukturell rasism eller kolonialism. Den “heltäckande förklaringen” som Lena är så arg på är inte något som någon av de här teorierna förespråkar.

Vad Lena vill etablera här är idén om vetenskapligt dogma. Att vetenskapsmän istället för att analysera data för att komma till en slutsats, använder sig av en existerande vetenskaplig modell och bara mosar in all data i den tills det passar. Och det finns väl säkert exempel på det överallt i vetenskapsvärlden, men istället för att på något konkret plan diskutera faktiska fall av det så vill Lena bara göra en vag gest och slå fast att det ju är så forskare är.

Av alla texter jag skrivit om på den här bloggen så är Lenas kanske den mest substanslösa. Den är en ren uppvisning i retorik, vilket nästan gör den svårare att bemöta än en text med riktiga argument. Lena försöker inte övertyga dig om att hon har rätt. Hon är uppenbarligen kritisk till rådande forskningskonsensus gällande klimatet, men istället för att försöka övertyga läsarna om att klimatet inte håller på att bli varmare eller att det inte är orsakat av människor, så försöker hon övertyga oss att den rimligaste hållningen är att inte tror på någonting alls.

Lena förespråkar i sin text en slags extrem skepsis. Inte skepsis som har som syfte att undersöka bevisen och komma till en slutsats, utan en skepsis vars hela syfte är att förkasta alla slutsatser och för evigt leva i en värld där man inte kan veta någonting säkert. Vissa människor tror att människor påverkar klimatet, andra tror inte det. Men eftersom det enligt Lena inte går att veta säkert vem som har rätt, så är det enda vi kan göra att konstant ifrågasätta.

Men det spelar ingen roll vilka retoriska krumbukter Lena ägnar sig åt, det ändrar inte det faktum att hennes text är vetenskapsföraktande nonsens som Svenska Dagbladet ärligt talat inte borde publicera på sin ledarplats.

Framtiden är här, och den suger

Varför tycker folk illa om elsparkcyklarna som sedan några år översvämmar våra storstäder? Det är frågan som Andreas Hatzigeorgiou, VD för Stockholms Handelskammare, ger sig på att besvara i sin text “Historien visar att inte bara elsparkcyklar ifrågasatts i DN Debatt. Är folk helt enkelt bara mossiga bakåtsträvare? Eller är det kanske “okunskap och rädsla” som ligger bakom kritiken?

Personligen känner väl jag att kritiken mot elsparkcyklarna har varit väldigt tydlig och att det inte är särskilt svårt att ta reda på varför förslag om förbud, eller åtminstone reglering, framförts. Elsparkcyklarna har blivit ett stort problem för framkomligheten i städer, inte minst för de med nedsatt syn och rörelsehinder. Om det kan man läsa här, här, här, här och här, exempelvis.

Därför är det intressant att Andreas trots det fortsätter behandla kritiken mot elsparkcyklarna som något nästan mystiskt, något man endast kan spekulera kring. Varför är folk så kritiska mot elsparkcyklarna? Vem vet.

Vad är teknikmotståndet sprunget ur? Det är en svår men viktig fråga.

För att vara rättvis så tar Andreas faktiskt upp den ovanstående kritiken till viss del. I exakt ett stycke påpekar han att kritiken mot hur elsparkcyklarna placeras på olämpliga ställen “kan […] betraktas som legitim” och att det är “beklagligt” att människor råkar ut för allvarliga olyckor.

På samma sätt kan kritiken mot elsparkcyklar som placerats på olämpliga ställen eller förare som kör vårdslöst betraktas som legitim. Det är beklagligt när människor far illa och drabbas av allvarliga olyckor.

Något motargument mot den här kritiken kommer dock aldrig, utan istället hoppar Andreas direkt tillbaka till sin centrala tes i början på nästa stycke:

Motståndet mot ny teknik, särskilt om det får genomslag i politiken, kan sätta krokben för utveckling och nödvändig omställning.

För medan inget riktigt klart svar ges på frågan om varför folk är så arga på elsparkcyklarna så är det tydligt vad Andreas vill få oss läsare att tro att problemet är: folk gillar helt enkelt inte nya saker, trots att nya saker alltid är bra.

Hästar, hästbussar, bilar och tunnelbana tas alla upp som exempel på teknologi som bakåtsträvare genom tiderna varit arga på, och på så vis försöker Andreas dra en rak linje genom historien som visar att kritik mot ny teknik alltid är ganska dum. Inte vill du väl vara som alla de där människorna som uppenbarligen hade fel?

Inte heller när det gäller de här historiska innovationerna bemöter Andreas dock riktigt vad den faktiska kritiken var. Han tar exempelvis upp att oron kring den ökade mängden hästar i städerna var att städerna skulle täckas av “tre meter hästgödsel”, en så klart fullkomligt löjeväckande tanke, då vi nu ju vet att städerna aldrig täcktes av hästbajs.

Vad Andreas dock missar här är att hästbajset faktiskt var ett legitimt problem och att det aldrig riktigt löstes. Det som istället hände var att hästarna ersattes av bilar, och om Andreas tittar sig omkring nästan gång han är ute och spankulerar på stan kanske han kan notera att mängden hästar nu är betydligt lägre än vad den var år 1894. En hästfylld stad var kanske ändå inte den bästa idén.

Inte heller anekdoten om automobiler är riktigt den slam dunk som Andreas verkar tro. Som han själv senare i texten kommer försöka argumentera så är ju en bilfylld innerstad inte heller skitbra. Bilar i innerstan är ett problem både för den lokala och den globala miljön, och det går absolut att argumentera att det hade varit bättre om städer redan för 120 år sedan strukturerades bilfritt.

Men att faktiskt fundera ett varv extra på varför ny teknik ibland möter kritik skulle sätta käppar i hjulet på Andreas centrala argument, att utveckling alltid är bra och att motstånd mot teknik alltid är dåligt.

Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig en text skriven med helt motsatt premiss. Minns ni zeppelinaren? Det var en otroligt dålig idé, eller hur? Så ny teknologi är faktiskt direkt farligt! Nu skulle en sån text också vara intellektuellt lat och dålig, vilket är varför jag inte faktiskt försöker argumentera med Andreas på det sättet. För jag är inte lat.

Andreas, däremot, är inte färdig med att vara lat, utan har en till intressant läxa han vill att vi ska hämta från det förflutna.

Cykelns genombrott i slutet av 1800-talet var viktig för den ökade rörligheten, inte minst för kvinnor. Den amerikanska rösträttsaktivisten Susan B Anthony hävdade att ‘cykeln har gjort mer för kvinnans frigörelse än någonting annat i världen’. Den snabba ökningen av elsparkcykelanvändandet förklaras delvis av att allt fler kvinnor väljer att nyttja dem.

Här placeras två separata faktum bredvid varandra med förhoppningen att den som läser ska tolka in ett samband. Rösträttsaktivisten Susan B Anthony sa på 1800-talet att cykeln var otroligt viktig för kvinnlig frigörelse. Fler kvinnor har börjat använda elsparkcyklar. Så alltså är elsparkcyklar… feministiska?

Att cyklar ledde till kvinnlig frigörelse ser jag ingen anledning att ifrågasätta, det stämmer säkert. Och att fler kvinnor börjat använda elsparkcyklar stämmer väl säkert det också, även om jag har svårt att hitta någon statistik kring det. Snarare pekar den mesta statistik som jag kan hitta på att det framförallt är män som använder elsparkcyklarna, men om den totala mängden elsparkcykelanvändande går upp får vi anta det även gäller för antalet kvinnor. Så vi kan väl säga att det antagligen stämmer, även om det är lite lurigt formulerat. Jag menar, “allt fler kvinnor” skulle kunna stämma även om andelen kvinnor i själva verket var på väg nedåt.

Men allt det åsido, försöker Andreas här alltså antyda att elsparkcyklarna är ännu ett steg i kvinnlig frigörelse? Tänker han att det är en massa kvinnor som hoppar upp på en praktiskt placerad elsparkcykel och sprätter iväg från sin förtryckande man? Av någon anledning känner jag mig tveksam.

Det är tydligt att Andreas haft en otroligt givande eftermiddag på Wikipedia när han skrev den här texten, men han har faktiskt inte begränsat sin efterforskning till att lusläsa artikeln om cyklar i jakt på feministiska citat. Nej, han har faktiskt också läst Vois pressmaterial.

Även om elsparkcykeln är ett relativt nytt fenomen finns en hel del som tyder på att elsparkcykeln har potential att spela en viktig roll för att realisera de klimatpolitiska målen.

Det görs många tveksamma påståenden i Andreas text, men när han börjar slira in på klimatpåverkan blir det ändå några nivåer värre. “En hel del” tyder enligt Andreas på att elsparkcykeln har “potential att spela en viktig roll” i klimatkampen. Vad den hela delen är specificeras inte riktigt, och Andreas ser också till att undvika att slå fast att elsparkcyklarna faktiskt är bra för klimatet. Då skulle någon kunna påpeka att så inte är fallet. Men de skulle ju faktiskt kunna vara bra för klimatet i framtiden. Och eftersom ingen kan se in i framtiden är det ingen som kan säga att det inte stämmer.

Och för att vara tydlig, det stämmer alltså verkligen inte att elsparkcyklarna har en positiv klimatpåverkan.

I Sverige är varannan bilresa kortare än fem kilometer, vilket delvis kan förklara den snabba ökningen av andelen bilresor som nu byts ut mot resa med elsparkcykel.

Här har vi ännu en av Andreas luriga meningar. Jag har inte hittat någon källa för det här påståendet, men jag har egentligen ingen anledning att ifrågasätta det, eftersom det är så otroligt löst formulerat. En snabb ökning av andelen bilresor som byts ut mot elsparkcykel betyder nämligen nästan ingenting. Ifall 0.0001% av bilresor byts ut mot elsparkcykel idag och 0.0002% byts ut imorgon så är det en fördubbling, vilket onekligen kan kallas för en snabb ökning.

Men om man faktiskt tittar på siffrorna så pekar det mesta på att bara en väldigt liten del av resorna med elspark ersätter bilresor. Vois egna siffror säger tydligen att det är så högt som en fjärdedel, men statistik som inte tagits fram av företaget som tjänar pengar på att vi tror att elsparkcyklarna är bra för klimatet pekar på att det snarare är en tiondel. Resten ersätter istället promenader och kollektivtrafik, vilket har en direkt negativ klimatpåverkan. Miljöinstitutet IVL har beräknat att en elsparkcykel resulterar i uppemot 30 gånger högre utsläpp än att ta Stockholms tunnelbana, och att promenera genererar faktiskt inga utsläpp alls.

Andreas text är pepprad med ord som “innovationskraft” och “förändringsbenägenhet“. Kritiker beskrivs som okunniga och teknikrädda. Andreas vill inte att läsare ska tänka särskilt mycket på elsparkcyklarna eller vilken kritik man kan ha mot dem, han vill istället att vi ska känna. Känna oss som en del av framtiden, känna optimism och hopp. Om han själv faktiskt tror på vad han säger vet jag inte, men det är tydligt att han inte riktigt litar på sina egna argument. För hade han gjort det, så får man väl anta att han faktiskt hade presenterat dem.

De rika männen kommer inte rädda världen

När jag gick i högstadiet hade jag en SO-lärare som var liberal. Det vet jag inte för att han sa det, utanför att jag i efterhand har insett att hans sätt att lära ut samhällskunskap hade en viss vinkling.

På SO:n fick jag lära mig att det fanns två huvudsakliga inriktningar i svensk politik: vänster och höger, där högern ville att alla skulle få vad de förtjänade och vänstern ville att folk som bara latade sig skulle få av de arbetandes pengar.

Jag gick ut högstadiet som folkpartist.

Med åren har jag sen lärt mig att min SO-lärare inte riktigt hade återgivit en korrekt version av det politiska spektrat, och att min politiska förståelse i den åldern var väldigt grund och barnslig. I takt med att jag lärt mig mer och mer om hur världen fungerar har jag rört mig längre och längre vänsterut.

Anledningen att jag berättar allt det här är att det ibland känns som att många vuxna liberaler inte tycks ha utvecklats förbi den där ytliga högstadiementaliteten.

Och på tal om det, låt oss prata om Margareta Barabashs text ”Låt de rika männen rädda världen”.

Det är inte lätt att ha mycket pengar. Utomstående har ständigt åsikter om vad man borde göra med sina rikedomar, och man kan inte göra någonting rätt. Väljer den rike att lägga pengarna på sig själv, är denne en dålig människa eftersom hen inte har skänkt dem till välgörenhet i stället.

En av Margaretas centrala teser i den här texten är att det är väldigt jobbigt att vara rik. Folk bara går runt och har åsikter om vad man ska göra med sina pengar och det är väldigt, väldigt jobbigt för rika människor. Man kan riktigt föreställa sig hur de ligger vakna om natten i sina massiva herrgårdar. Kanske måste de till och med be hembiträdet om ett glas varm mjölk.

Jag har dock en liten fråga till Margareta: hur tror hon det är att vara fattig? Jag menar, folk har konstant åsikter om vad fattiga borde och inte borde göra med sina pengar, och medan folk som Bezos kan skita högaktningsfullt i folks åsikter – oavsett vad folk tycker har han fortfarande mer pengar än vad en människa kan göra av med under tio livstider – så är fattiga människor i högsta grad påverkade om exempelvis politiker bestämmer sig för att de inte har rätt att spara sitt socialbidrag.

En annan stor skillnad mellan att vara rik och att vara fattig är att det är väldigt enkelt att sluta vara rik, men väldigt svårt att sluta vara fattig. Om du tycker att det är jobbigt att vara rik, ge bort dina pengar. Så enkelt är det! Då slipper du att folk säger dumma saker om dig på internet. I alla fall av den anledningen.

Men, argumenterar Margareta, folk kommer faktiskt inte tycka om dig ändå!

Väljer den rike att skänka pengar till välgörande ändamål är denne en dålig människa, eftersom det inte anses vara tillräckligt – eller också är det bevis för att denne bara vill försöka framstå som en bättre person, utan att vara äkta i sin gärning.

Vad Margareta missar när hon skriver ovanstående är att rika människor faktiskt får enormt mycket beröm när de skänker till välgörenhet. “Kolla vad mycket pengar den här personen skänkte” är praktiskt taget en helt egen journalistisk genre.

Vad Margareta har rätt om är att den typen av artiklar har mött mer och mer motstånd de senaste åren. Vilket, med Margaretas inramning, kan låta märkligt. Jag menar, hur kan man vara kritisk mot att någon skänker pengar till välgörenhet? Men hade Margareta tagit ungefär fyra sekunder och faktiskt läst kritiken hade det genast blivit lättare att förstå vad det handlar om.

Det är nämligen så att de stora summorna som väldigt rika människor skänker, procentuellt ofta är under genomsnittet. De skänker alltså mindre av sin förmögenhet än vad betydligt mindre rika människor gör. Att det fortfarande blir mycket pengar beror enbart på att de har väldigt mycket pengar. Så att berömma dem blir lite som att berömma en väldigt lång person för att de når väldigt högt.

Pengarna de skänker till välgörenhet används också väldigt ofta som en skatteavskrivning, så att rika människor istället för att betala skatt kan skicka in stora summor pengar till välgörenhetsföreningar som de inte sällan själva har en position inom, eller där de åtminstone har sitt namn på dörren. Istället för att bara bidra till det gemensamma goda så blir det alltså ett sätt för dem att förbättra sitt varumärke. För om det är något rika människor älskar så är det att sätta sitt namn på saker.

Och väljer den rike att ge bort hela sin förmögenhet är denne en dålig människa i alla fall. Ingen skulle förstås ha haft så mycket pengar i första taget.

Här skulle jag vilja fråga Margareta vad hon har för källa. Vilka är dessa rika personer som gett bort alla sina pengar? Jag kan hitta några enstaka exempel på människor som det hävdas har gjort det, och som fått väldigt mycket beröm för det, men det är alltid med vissa asterisker. De ger bort sina pengar lagom tills de dör, när de ändå inte behöver dem, eller så ger de bort “alla” sina pengar, förutom pengarna de satt undan för att kunna fortsätta leva mer bekvämt än 99% av jordens befolkning.

Och för att adressera slutet på Margaretas mening: nej, ingen borde ha så mycket pengar. Så mycket pengar har du bara från första början för att du tjänat pengar på andras arbete. Ingen människa kan jobba ihop miljarder, det är omöjligt. Så nej, jag kommer inte berömma någon bara för att de ger bort sina illegitima rikedomar. Men om de bestämmer sig för att ge bort sina pengar och ansluta sig till den politiska kampen, så kommer jag alltid att välkomna en ny kamrat.

För “rik” är inte ett inneboende karaktärsdrag. Det här handlar inte om någon slags rasism mot rika. Det handlar om en kritik mot systematisk ojämlikhet.

Men nog om rikemansmobbningen, låt oss komma till Margaretas faktiska poäng.

Av den anledningen väcker rymdkapplöpningen mellan miljardärerna Jeff Bezos, Richard Branson och Elon Musk starka känslor. USA:s tidigare arbetsmarknadsminister Robert Reich twittrade, med anledning av Bransons rymdfärd tidigare i veckan, att det är bekymmersamt att miljardärer ägnar sig åt privata rymdresor, medan det rekordvarma vädret ”har skapat moln likt eldsprutande drakar och leder till att havets djur kokas till döds i sina skal”.

Folk borde sluta twittra elakt om miljardärernas rymdskepp. Det sårar deras väldigt rika känslor. Antar jag. Margareta kommer framåt i texten försöka få det här att verka handla om något större och bredare, men håll hela tiden i huvudet att det här handlar om att folk twittrar kritiskt om miljardärer.

Liknande tongångar hörs från andra. Man menar att miljardärerna borde ägna sig åt att lösa klimatkrisen, få slut på världshungern och råda bot på global fattigdom, i stället för att skjutsa runt sina rika vänner bland stjärnorna.

Margareta radar här upp folks knasiga idéer om att rika människor borde lösa klimatkrisen eller värdshungern, utan att nämna att de faktiskt skulle kunna göra reel skillnad i båda de fallen. Deras pengar skulle kunna ha en faktisk positiv effekt för miljarder människor, istället för att gå till att skjuta ut rika människor i rymden. Det Margareta nämner här är en rimlig hållning.

Men hon har så klart motargument.

Det är sant att de flesta av oss aldrig kommer att ha råd med en turistresa med Bransons Virgin Galactic – prislappen för en biljett ligger mellan 200 000 och 250 000 dollar (1,7–2,1 miljoner kronor). Det spelar likväl ingen roll. Vi kommer nämligen ha nytta av tekniken som bolagen utvecklar på andra sätt.

Det här är ett klassiskt liberalt argument, bara i rymddräkt. Om vi bara låter rika människor göra lite vad fan de vill, så kommer det ha som sekundär effekt att något bra händer för oss alla andra. Det är precis så som trickle down economics är tänkt att funka. Om rika människor bara får tjäna jättemycket pengar så kommer lite pengar också komma till de fattiga.

Det uppenbara motargumentet här är så klart, tänk om vi istället bara la pengarna på att utveckla sakerna som är bra för oss alla, istället för att lägga majoriteten av dem på att låta rika turista på månen? Tänk om de positiva sakerna vara huvudfokus, istället för bara en sidoeffekt?

Effekten av rymdturism, och den teknologi som krävs, är att rymden görs tillgänglig för allt fler. Det är viktigt, eftersom hela den digitala infrastrukturen som behövs för att vår värld ska fungera upprätthålls av komplexa satellitsystem. Internet, telefoni, television, navigation, väder- observation bygger på den sortens teknik. Rymdturismen är på grund av sina höga kostnader bara förbehållet några få privatpersoner, men tillgängligheten som den nya tekniken skapar gynnar företag och forskningsinstitut. Det i sin tur kommer att hjälpa många människor i vardagen.

Margareta pratar här som om vi inte hade internet och TV innan rika jeppar började sin raketbaserade kukmätartävling. Som om inte infrastruktur kan byggas och historiskt har byggts genom kollektiva satsningar.

Och här nämns heller inget om de negativa effekterna. Anledningen att USA:s tidigare arbetsmarknadsminister Robert Reich twittrade om rymdturismen i relation till klimatet är att rymdturism ur ett klimatperspektiv är lite som vanlig turism på steroider. Vilket vore dåligt.

Det finns en anledning till varför stater backar på rymdområdet. Teknologin har med åren blivit mer avancerad och resurskrävande, vilket gör att det offentliga tvingats omprioritera.

Det här är bara en bisarr poäng. Stater åker inte till rymden för att det är för dyrt. Men stater har generellt tillgång till enormt mycket mer resurser än vad privata företag har. Och det är av den anledningen som många av de privata företagen förlitat sig på statlig finansiering.

Som Margareta själv kommer nämna i samma stycke så är ett av de huvudsakliga sättet företagen tjänar pengar genom att sälja till NASA, så helt utfattiga är NASA uppenbarligen inte.

Samtidigt har privata aktörer upptäckt att det går att tjäna pengar på tekniken, vilket gör att statliga myndigheter som NASA i stället kan köpa in färdiga system från företagen. Den fria konkurrensen fortsätter dessutom att driva forskningen inom området framåt snabbare än någonsin, eftersom den inte längre begränsas av statlig byråkrati.

Här kan jag nästan höra min egen spruckna högstadiestämma. Att som vuxen människa haspla ur sig den här typen av innehållslös kapitalistpropaganda vore nästan gulligt om det inte var så pinsamt. Men låt oss faktiskt titta på vad vi fått ut av att slippa all statlig byråkrati:

SpaceX’s Starlink-satelliter kunde exempelvis skippa över de jobbiga stegen man behöver ta för att inte helt förstöra natthimlen för astronomer. SpaceX har också kunnat chilla lite med säkerhetsaspekterna, och skita helt i vad människorna som bor nära deras uppskjutningsplats tycker och tänker. Och så behöver de så klart inte tänka på vad de har för effekter på utrotningshotade djur.

Move fast and break things är ett talesätt från Silicon Valley som haft enorm påverkan på vår nya generation av teknikmiljardärer. Och fort går det, absolut. Men ibland är det nog bättre att det går lite långsamt.

Det finns sådant som är helt legitimt att diskutera och ifrågasätta när det gäller rymdkapplöparna och deras förmögenheter. Exempelvis har både Jeff Bezos och Elon Musk kritiserats för att de knappt betalar någon inkomstskatt i USA, trots enorma inkomster. Men att sitta och klaga på rika män och deras ”rymdleksaker” är den mest lata formen av vänsterpopulism. Världen blir en bättre plats tack vare vetenskapens framsteg och modern teknik. Oavsett om det råkar vara just rika män som säkerställer den utvecklingen.

Att Margareta inte här kan lägga ihop två och två och inse att kritiken mot hur miljardärerna spenderar sina pengar, och det faktum att de inte betalar någon skatt, på något sätt hänger ihop är fascinerande. Att hon inte heller drar någon koppling mellan det och hennes argument om att det blivit dyrt för stater att investera i rymdforskning är också det imponerande.

Men jag kan väl på något vis hålla med henne om att ifall kritiken mot miljardärernas rymdleksaker bara handlade om just deras rymdleksaker, så vore det en ganska lat kritik. Men bara för att Margaretas tolkning av kritiken är lat och innehållslös, betyder inte det att den faktiska kritiken är det.