Lena Andersson är dum i huvudet

På den här bloggen försöker jag inte hålla någon form av god ton. Jag är ett rövhål, mest hela tiden. Men jag vill ändå tycka att jag gör någon form av ansträngning för att bemöta mina opponenters faktiska argument. Elakheten kommer sen av att deras argument är dumma som fan.

Men redan förra gången jag skrev om en text från Lena Andersson här så började det formatet stöta på problem. Som jag skrev då:

Av alla texter jag skrivit om på den här bloggen så är Lenas kanske den mest substanslösa.

Med sin text ”Hållbarhet är ett annat ord för planekonomi” gör hon det inte enklare för mig. Sällan tidigare har jag skådat en så på samma gång banal och självkärt högtravande kollektion av rent, koncentrerat nonsens. Och igen slås jag av en tanke från förra texten:

Jag vet inte hur mycket av detta är att Lena faktiskt är dum och hur mycket av det är att hon bara spelar dum för att göra sina poänger.

Så i den kommande texten kommer jag säga många saker om Lena Andersson som kommer låta elaka. Men jag vill vara väldigt tydlig med att det här är jag som gör den mest välvilliga tolkningen som jag möjligtvis kan göra.

Jag tänker utgå ifrån att Lena Andersson är dum i huvudet, och inte aktivt illvillig.

Lena Andersson är en sällsynt kombination av dum och fullständigt övertygad om hur intelligent hon är. Den typen av hjärnlös arrogans som får en att läsa ordet ”poststrukturalism” och anta att det är en hel filosofisk gren som bara ”inte tror på strukturer” och som man enkelt kan avfärda med ett välformulerat ”joho det finns visst strukturer”.

Hon är som en tonåring som precis lärt sig att de kan säga emot sina föräldrar och nu gjort det till hela sin personlighet.

Vid någon punkt i sitt liv insåg Lena Andersson att hon kan vinna argument bara genom sin förmåga att säga ord bra, och klev då in i vad vi i branschen kallar ”Jeff Winger”-stadiet i sitt liv. Det är inget konstigt, många av oss har varit där i våra tonår. Men som alla vi som sett den flerfaldigt prisbelönade serien Community vet, så behöver man förr eller senare mogna ur det stadiet.

Lena Andersson gjorde väldigt uppenbart inte det. Istället för att lära sig att världen är nyanserad och att man måste ta intryck och lära sig från många olika källor, så har hon fastnat i en snävare och snävare loop av att direkt avfärda nya idéer med samma retoriska knep utan att någonsin titta närmare på dem. Hon lärde sig aldrig skillnaden mellan att ha rätt, och att vinna en diskussion, insåg aldrig att bara för att någon inte orkar fortsätta diskutera med dig betyder det inte att de hade fel.

Det skulle förvåna mig starkt om Lena Andersson har tagit till sig en endaste riktigt ny idé de senaste femton åren.

Och först med allt det etablerat kan vi börja prata om det monumentala haveri som är den här texten. Jag ska försöka dissekera den stycke för stycke, och vi börjar med den bara genialt korkade rubriken:

Hållbarhet är ett annat ord för planekonomi

Först och främst, nej. Det är inkorrekt. Planekonomi är ett väldigt specifikt ekonomiskt system, medan hållbarhet är en väldigt vagt definierad term som används på väldigt olika sätt av väldigt många olika människor. För att på något koherent sätt kunna klumpa samman ”hållbarhet” till en monolitisk idéströmning måste man själv inta en så extrem hållning att den blir väldigt svår att försvara, vilket är varför Lena Andersson i texten inte kommer att ens nämna exakt var hon själv står i hela “klimatfrågan”.

För Lena Andersson är klimatskeptiker. Jag vet inte om hon själv skulle kännas vid den etiketten men det är en objektiv beskrivning av vad hon är. Kanske inte i den mest bokstavliga definitionen av ordet, någon som helt avfärdar mänskligt påverkad klimatförändring, men på ett praktiskt politiskt plan. Hennes politik ligger helt i linje med hela resten av det vida spektrat av klimatskeptiker och hennes mål är att motverka allt form av arbete för att minska mänsklig klimatpåverkan.

I den förra av hennes texter som jag pratade om här så tog Lena Andersson positionen att man inte ska vara så säker på saker hela tiden. Kanske sker klimatförändringar, kanske gör de inte det, men det viktiga är att man inte kan veta helt säkert, så var öppensinnad. En ynkryggs version av klimatskepsis, helt enkelt. Den här gången tar hon ytterligare ett steg och vill inte ens röra frågan om klimatet, utan centrerar frågan helt på vad folk vill göra i respons till det skiftande klimatet.

Sker klimatförändringar? Vem bryr sig! Det viktiga är att vi inte borde ändra på någonting vi gör. Vill du försöka minska vår klimatpåverkan? Vem är du, Stalin?

Det är lätt att få intrycket att vi lever under en politisk ordning som nästan ingen vill ha. Men vad vill man ha i stället? En påtaglig numerär bland dem som skriver och talar tycks önska sig en radikalt annorlunda ordning, en där man gjort sig av med ojämn penningfördelning och den ekonomiska frihet de kallar kapitalism. Rätten att på eget initiativ chansa på att lyckas framställa och sälja onödiga saker som människor kanske kommer att vilja köpa är hårt ansatt, liksom konsumerandet av produkterna.

Tycker ni det nuvarande systemet är dåligt och tycker att vi borde ändra på det? Så då vill ni alltså ta ifrån folk deras friheter och rättigheter? Och med friheter menar vi så klart friheten att konsumera och med rättigheter menar vi så klart rättigheten att producera.

För i Lena Anderssons värld är det tydligen en mänsklig rättighet att sälja meningslösa konsumentvaror, och det är en rättighet hon är villig att låta miljontals människor i fattigare länder dö för att försvara.

I synnerhet nu när vår dekadens kan avläsas direkt på termometern har revolten åter blivit en accessoar, civilisationskritiken legio. Dock är det svårare i dag än förra gången det begav sig att urskilja den längtan efter centralstyrning och planhushållning som vilar under mumlet och kodorden.

Vi är nu två stycken in i texten och redan börjar Lenas ordlavin hamra på mitt stackars psyke. Det är så mycket koncentrerat vansinne att man nästan börjar gå vilse i meningarna. Men vi ska försöka bena ut vad det faktiskt är hon försöker säga här.

Att kritisera kapitalismen har blivit trendigt, menar Lena. Folk går runt och säger att de vill ändra samhället mest som en accessoar. Men de talar också i kodord, förstår ni. De här ytliga mode-civilisationskritikerna. De kanske säger “vi borde försöka minska våra utsläpp”, men vad de menar är “vi vill ha det lite Sovjet”.

Det är en intressant balansgång Lena valt att gå här, där hon i samma stycke vill kalla sina meningsmotståndare för ytliga trendhoppare och hemliga dödskommunister.

Mycken filosofi har sedan 1970-talet strömmat genom universitetskorridorerna och skvalpat ut på redaktionerna, till exempel poststrukturalism med tillhörande normkritik. Enligt den är sådant som formell ekonomisk frihet bara en godtycklig norm som har råkat uppstå ur historiska omständigheter, inte följden av en sammanhängande och analytiskt avvägd politisk teori. Några naturliga eller rationella logiker (strukturer) existerar inte, utan det rådande upprätthålls av emotionella skäl, för att en viss grupp ska kunna bevara sin makt och utsugning. Att avskaffa det innevarande för ett styre som gynnar en mer välförtjänt grupp är bara en fråga om vilja och kamp, inte om hur saker hänger samman.

När jag nämnde poststrukturalism tidigare i den här texten var det alltså inte bara något jag drog ur luften. Nej, det är ett faktiskt exempel i den här texten. Och det verkar alltså som sagt som att Lena bara har läst ordet, tänkt att hon nog förstår hela filosofin baserat på det och därför med en fnysning kan avfärda det som trams. Men låt mig bara vara tydlig med att säga:

Lena har uppenbarligen ingen som helst aning om vad poststrukturalism är och allting som hon skriver i det här stycket är inkorrekt, inte minst den sista meningen som antyder att vi inte kan göra fattiga människor mindre fattiga eftersom de är fattiga på grund av “hur saker hänger samman”. Läsare får själva tolka in vad hon menar med det.

Det är också talande för den extrema lilla politiska nisch Lena befinner sig i att hon på riktigt tror att vi lever i en värld där poststrukturalism är någon form av stor samhällsfarlig strömning. Det här är inte mycket mer än den moderna versionen av kulturmarxism, med serienumret bortfilat.

Att politiska ordningar skulle utgöra en helhet som följer inneboende mönster är förlegad tro. Endast förstockelsen och fördomen hindrar oss från att förena oförenligheter. De fördomsfria slipper välja mellan brödköer och klassklyftor. Dikotomier av det slaget är falska och ska upplösas. Man kan dansa hela natten och vara utvilad på morgonen, man kan trycka pengar vid behov, kombinera som det passar och bara ta av godsakerna på buffén.

Den tramsiga halmgubbe som Lena har skapat är så kokobäng att den inte tror att politiska ordningar följer inneboende mönster, vad det nu ens betyder. Knasigt är det i varje fall, att inte tro på det alltså. Och Lena hoppas att det ska vara knasigt nog för henne att lyckas smita in sin nästa stora poäng som om det bara handlade om ett välkänt faktum:

Det finns ingen möjlig samhällsform som inte antingen har klassklyftor, eller brödköer. Du kan inte avskaffa klassklyftor utan att det direkt leder till massvält. Det är bara så det är.

Det här är ännu ett exempel på varför Lenas texter är så otroligt svåra att få grepp om. Istället för att argumentera för sin ståndpunkt så bara berättar hon hur tokig hennes påhittade motståndare är, och planterar så sin egen världsbild i läsarens hjärna som en illasinnad tumör. För stycket ovan är knappt ens läsbart om man inte väljer att bara acceptera att inte bara är dikotomin inte falsk, den är en naturlag.

Men Lena har fel. Det här är en falsk dikotomi. Och vet ni hur jag vet det? För att brödköer inte är något begränsat till nittonhundratalets Sovjet, utan lever och frodas i moderna USA. Så om klasskillnader nu skulle vara räddningen mot att behöva köa till mat, så har det misslyckats.

Jag vet att vi rör oss väldigt långsamt genom den här texten, men jag är ledsen, vi måste faktiskt stanna ytterligare en liten stund i det här stycket och titta på den sista meningen:

Man kan dansa hela natten och vara utvilad på morgonen, man kan trycka pengar vid behov, kombinera som det passar och bara ta av godsakerna på buffén.

Lena Andersson, som bara några meningar tidigare propagerade för den mänskliga rättigheten att producera värdelöst krimskrams, anklagar nu människor som tycker att vi ska försöka minska vår klimatpåverkan för att “trycka pengar vid behov” och “dansa hela natten”.

Hjärnmaskar. Den här texten ger mig hjärnmaskar.

Efter några decennier av kritisk teori riktad mot just dikotomier, menar planhushållarna av i dag att allt önskvärt går att sätta samman i en aldrig skådad ny samhällsordning, en som ska ”rädda planeten” och utjämna skillnader, men utan likriktning; rädda den liberala demokratin undan fascismen, men undergräva dess fundament; inte konsumera annat än för vår överlevnad, men undgå fattigdom. Någon oro för massarbetslöshet och misär anas ingenstans.

Jag hatar den här texten så mycket. Hatar varenda ord som utgör den. Den är en så oförblommerad uppvisning i fantasilöshet. Lena lägger uppenbarligen så mycket tid och energi på att fantisera ihop imaginära meningsmotståndare att hon inte för en sekund kan föreställa sig en värld som är på något plan bättre än den vi lever i idag. Att det finns en möjlighet att bygga ett samhälle som inte är strukturerat kring att alla människor ska konstant producera är inte ens tänkbart.

Och här vill jag vara försiktig med att göra en distinktion som Lena uppenbarligen inte gör. Jag, personligen, tror att en radikal, socialistisk omstrukturering av hela vårt samhälle är nödvändig och oundviklig. Jag är en såndär Marxist som Lena är så rädd för. Mer specifikt lutar jag väl åt någon slags anarkosocialism, men det är överkurs när man diskuterar med någon som verkar tro att folk som förespråkar högre skatt på rött kött är i samma kategori som folk som vill införa full planekonomi.

Men det finns alltså människor över en stor del av det politiska spektrat som är för att minska vår klimatpåverkan. Det är inte en extrem hållning på något vis.

Lena befinner sig så långt ut på sin ideologiska kant att alla människor på den rimliga sidan om henne har smält samman till en enda massa. Gröna kapitalister klumpas ihop med fulla ekokommunister. Vilket är varför hon lägger så mycket tid på att oroa sig över den kommande kommunismen, för att sedan börja beklaga sig över även den mildaste formen av grön politik.

Så jag slängs hela tiden mellan att vilja försvara mer extrema insatser för att stoppa världen från att brinna upp, och att vilja förklara att nej, en höjd bensinskatt är inte faktiskt detsamma som full kommunism.

De flesta i vårt land som påtalar hoten mot den liberala demokratin undviker konsekvent att dra en lans för den fria ekonomin, trots att den är systemets grundbult. I stället förespråkas diffust formulerade varianter av funktionssocialism på drift mot planekonomi. Gemensamt för dem är att naturen är viktigare än människan, framtiden viktigare än nuet, undantagstillståndet mer vitaliserande än vardagslivet.

Att en fri demokrati inte kan existera utan en fri marknad tänker jag inte lägga någon tid på att bemöta här. Lena har fel, men hon delar den felaktiga föreställningen med en bred del av högern och det är ingenting vi har tid att bena mer i här. Men jag vill föra till protokollet att en fri marknad inte är detsamma som en kapitalistisk fri marknad. Det är fullt möjligt att ha en fri marknad annorlunda från den fria marknad vi har idag. Men det kräver så klart ett uns av fantasi, vilket Lena som bekant besitter försvinnande lite av.

Det är också intressant att hon här anklagar samma människor som tidigare ville festa hela natten för att nu plötsligt bara leva för framtiden. Det är kanske en liten detalj, men det är i lägen som det här som Lenas många verbösa eskapader verkligen börjar slå knut på sig själva.

Utöver det är det en direkt skrattretande mening bara utifrån sitt innehåll. Poängen är inte att
naturen är viktigare än människan, utan att människan lever i naturen. Jorden är liksom platsen vi alla lever. Och jag tror inte att jag är ensam om att vilja att platsen som jag bor ska vara fortsatt möjlig att bo på även i framtiden. Ibland, Lena, måste man göra uppoffringar i nuet för att säkra framtiden. Lena, det är inte ett komplicerat koncept. Lena, jag antar att du har ett sparkonto, Lena. Där du sätter undan pengar nu för att kunna använda dem senare, Lena. Du spenderar inte alla pengarna nu eftersom du vet att du kommer existera även i framtiden och kan behöva dem då, Lena.

Lena är du verkligen så här korkad?

I detta strålande samhälle där medborgarna är medel för ett mål finns endast nödvändiga ting och åsikter, godkända av myndigheten för övervakande av produktion, konsumtion och livskvalitet med avseende på kommunens och statens måluppfyllelse.

Okej, vi måste röra oss framåt, nu bara upprepar du dig Lena. Jajaja, full kommunism, 1984, du börjar låta som en trasig skiva.

Senast i raden av planhushållningsivrare är fyra forskare i marknadsföring och kulturantropologi (DN Debatt 27/9-21). De kritiserar tron på att frivillighet räcker för att medborgarna ska handla mindre och så stoppa höjningen av utomhustemperaturen. I stället ska konsumtion och produktion ”ställas om i sin helhet”, något som visat sig nödvändigt eftersom den ohållbara konsumtionen inte är ”ett informationsproblem, utan ett systemfel”.

Och så har vi slutligen kommit till ett exempel. Efter att ha våfflat på om de snikna marxisterna som vill stjäla all vår frihet kan vi nu äntligen få se vem det är som hällt grus i Lenas maskineri. Och det är alltså en debattartikel i DN. Det är vad hela den här grejen handlar om.

Utifrån Lenas beskrivning så är det en ganska radikal text som publicerats i DN Debatt, krav på att hela vårt produktions- och konsumtionssätt ska ändras från grunden. Det är inte utan att det låter lite som vad hon beskrivit, en grupp människor som med klimatet som ledstjärna vill nedmontera kapitalismen.

Och igen, jag tycker att det hade varit en alldeles rimlig hållning att ha. Vi springer raka vägen mot klimatapokalypsen och det nuvarande systemet har absolut inga bromsar inbyggda, så kanske testa ett annat system? Vad vet jag.

Men frågan är, är det vad som faktiskt sägs i debattartikeln?

Notering: nu har jag alltså registrerat mig för två olika svenska dagstidningar för att kunna komma åt artiklar för att skriva den här texten, så jag hoppas att det är värt det.

Debattartikeln i fråga är en text från fyra forskare som slår fast att utifrån existerande underlag så finns inte belägg för att information om vilka produkter som har en negativ klimatpåverkan räcker för att få folk att ändra på sitt beteende till den grad som behövs för att uppnå våra klimatmål. Helt enkelt, vi kommer behöva mer än informationskampanjer om vi vill stoppa haven från att koka över.

Och i sin beskrivning av detta använder författarna ganska radikala uttryck. Lena ljuger inte när hon citerar dem. De förespråkar faktiskt att ”konsumtion och produktion behöver ställas om i sin helhet”, och eftersom Lena inte har samma frihet som jag att bara citera en hel text så är det fullt legitimt att plocka ut citat som man tycker representerar den centrala tesen i texten.

Men. Det som gör Lenas representation av texten något missvisande är att hon inte nämner vad textförfattarna faktiskt föreslår i texten. Eftersom det inte skulle låta läskigt nog. Ja, forskarna nämner att vi måste ändra systemet, men det är alltså inte via en övergång till planekonomi eller införandet av en myndighet för övervakande av produktion, konsumtion och livskvalitet med avseende på kommunens och statens måluppfyllelse.

Vad de faktiskt föreslår är tre saker:

  1. Vi borde införa regleringar på marknadsföring av produkter med en negativ klimatpåverkan, på samma sätt som vi reglerar reklam för exempelvis alkohol och tobak.
  2. Vi borde även reglera priser för att minska efterfrågan på produkter med negativ klimatpåverkan, exempelvis via höjd skatt på vissa produkter och sänkt skatt på andra, dock med hänsyn till ekonomiskt resurssvaga grupper.
  3. Ovanstående reglering bör baseras på vetenskaplig evidens, inte på spekulation eller politiska värderingar.

Förslagen är alltså inte mycket mer än mer av samma insatser vi redan gör idag, en ganska mjäkig grön liberalsocialism. Och det är detta som gör Lena så otroligt upprörd. Det är detta som gjort henne så orolig över att alla våra friheter och rättigheter ska tas ifrån oss.

Utöver att bli upprörd över de praktiska förslagen, så är Lena väldigt uppenbart rasande över vetenskapen som forskarna refererar till, eftersom den antyder att människor inte är 100% rationella aktörer, vilket går emot Lenas politiska ideologi. Och i kommande stycken kommer Lena försöka argumentera mot vetenskapen med en utdragen version av att skrika “så är det inte alls!!!”

Det båtar föga, framhåller de, att informera fria medborgare om att deras konsumerande leder till mänsklighetens snara katastrof, de konsumerar glatt vidare ändå. Orsaken till detta irrationella agerande är att människan är slav under utbudet och enkla stimuli i form av reklam och prestige. Därför måste utbud och stimuli sättas under politikens kontroll. Friheten att producera och marknadsföra sådant som höjer temperaturen måste bort. Priserna ska regleras ”för att styra konsumtionen i hållbar riktning”.

Baserat på kontexten antar jag i den första meningen i det här stycket är sarkastisk. Det är Lena som med sin vassa penna sticker hål på forskarnas otroligt löjliga påståenden.

Bara ett problem, Lena. Trots information om att människors konsumerande leder till mänsklighetens snara katastrof konsumerar de glatt vidare ändå. Det är inte något tossigt hypotetiskt scenario, det är bokstavligt talat vad som händer i världen just nu. Inte, som Lena fortsätter raljera, för att människor är slavar under reklam (även om reklam absolut har en påverkan, annars skulle reklam inte finnas), utan av en kombination av komplexa anledningar.

Vissa människor har inte råd att leva mer klimatsmart, för andra är klimatkrisen så stor och abstrakt att det är svårt att konceptualisera att deras vardagliga liv påverkar den. Ytterligare andra tror inte ens på att den globala uppvärmningen är ett faktiskt, reellt problem, något du kanske har en viss erfarenhet av, Lena.

Vad som då krävs, men som inte står i artikeln, är ett ämbetsverk för skiljande av hållbart från ohållbart, sådant som ska få ett lågt pris från det som ska få ett högt. (Tydligen ska vi ändå vara tillåtna att, om än mycket dyrt, konsumera ett och annat som för mot undergången. Varför?) En annan sak som inte nämns är att omvälvningen innebär ett samhälle lett av forskare, vilket aldrig kan vara fallet i en liberal demokrati.

Här ställer Lena faktiskt en fråga som är intressant och relevant, som en ordentligt tappad höna som mot all förmodan lyckas stoppa ett frö i käften. Varför ska man få kunna konsumera saker som är dåliga för klimatet bara för att man har mer pengar?

Mycket intressant! En fråga värd att diskutera. Själv är jag av åsikten att den typ av styrning som föreslås i debattartikeln inte på långa vägar är tillräcklig, och att viss konsumtion borde regleras hårdare än så. Kanske borde vi faktiskt förbjuda exempelvis charterflyg till Thailand eller stadsjeepar? Men det är som sagt bara min åsikt, och inte textförfattarnas åsikt. Eftersom deras åsikt är mycket mjäkigare.

Så vad Lena säger här är “varför förespråkar inte människorna jag säger förespråkar planekonomi, faktiskt planekonomi?“. Ja, jag vet inte Lena, kanske för att du är full av skit?

Lena ålägger också de fyra forskarna åsikten att samhället ska “ledas av forskare”, vilket är en lögn. De säger inte det någonstans i sin text. Vad de gör är att  pläderade till politiker att lyssna på forskning, vilket jag inte känner är en särskilt knasig åsikt att ha. Men Lena är väl rädd att det skulle begränsa hennes rätt att använda sitt rationella agerande för att rösta igenom politik som inte är i linje med vetenskaplig konsensus.

De fyra forskarna menar därtill att ”ideal och normer för hur vi äter, bor, umgås, reser” måste ändras drastiskt. Jag tror de kan vara lugna. Förändringen lär sköta sig själv när vi fått en genomförd planekonomi, där företag i bästa fall blir ett slags statens franchisetagare, och dess ödmjuka tjänare.

FULL. KOMMUNISM.

Ingen som propagerar för det vidgår förstås att det är en planerad ekonomi och totalitär ordning som förespråkas. Man tror att detta obehagliga förhållande går att undfly om man bara lutar sig mot föreställningen om normers godtycklighet, nya definitioner på orden och upplösandet av strukturer, logiker och motsatser. Människan är blank, så när ny evidens kommer formar man en ny, med nya sätt att tänka och bete sig. Saken kan också uttryckas som att människan är en robot, aningslöst styrd av sina programmerare Samhället och Kapitalismen.

Ingen av människorna som Lena låtsas vill ha en totalitär planekonomi erkänner att de vill ha en totalitär planekonomi. Chockerande!

I övrigt är det här stycket en förvirrad röra som jag ärligt talat har svårt att bemöta eftersom jag inte vet vad i helvete Lena svamlar om. Vad jag tror att hon säger, i alla fall, är att det är fånigt att tro att människor skulle ändra hur de tänker baserat på evidens. Jag är inte helt säker, men det är det enda rimliga sättet jag kan tolka meningen “Människan är blank, så när ny evidens kommer formar man en ny, med nya sätt att tänka och bete sig“. Hon ironiserar över idén att människor är så blanka att allt de behöver är bevis för att ändra sina åsikter.

Vilket… ja, det stämmer. Det är vad författarna av texten du är arg på skrev. Att det krävs mer än bara information för att ändra beteenden och åsikter. Vilket du inte höll med om. Menar du att rationella aktörer är människor som inte lyssnar på evidens? Lena, läser du ens vad du själv skriver?

Den tanken är det definitivt något ontologiskt fel på. Normer och reklam formar inte i grunden våra val. I den mån de påverkar är det för att de erinrar om något vi redan anar. Det är ingen principiell skillnad på att ta intryck av en annons och att ta efter en omtyckt vän som gör något beundransvärt, lever bättre, har en generös läggning.

The Hypodermic needle model är media- och kommunikationsteorin som säger att media vi konsumerar direkt injicerar tankar och idéer i våra hjärnor. Det vill säga, om vi ser en idé uttryckas på tv, så kommer vi direkt börja tro på den idén.

Det finns ingen som faktiskt tror på den teorin. Den är otroligt utdaterad, och många ifrågasätter att den någonsin varit en teori som folk trott på. Så du har rätt, Lena, reklam formar inte i grunden våra val. Du argumenterar mot ingen alls, men jag antar att du har rätt.

Allt annat du säger i stycket är dock extremt oklart. På vilket sätt formar normer inte i grunden våra val? Det är ett väldigt märkligt uttalande som du på inget vis alls belägger. Normer är extremt grundläggande för hur vi agerar, är det ens kontroversiellt? Vad menar du, Lena? Lena, snälla förklara.

Och vad menar du med att det inte finns någon principiell skillnad mellan att ta intryck från en annons och att ta efter en vän? Vad betyder det? Vilka principer är det du utgår ifrån? För de saker känns extremt olika enligt mig. Och framförallt så är hela frågan helt irrelevant för vad vi pratar om. Den här texten börjar verkligen tappa tråden.

För att alls kunna urskilja och begripliggöra ’beundransvärt’, ’bättre’ och ’generös’ måste det finnas en redan existerande jämförelseskala inom oss. Ifall det vore sant att vi automatiserat följer det vi matas med skulle vi inte sortera bort något som reklamen vill sälja eller vännen gör och hävdar, men vi sorterar bort det mesta. Av allt att döma är vi i besittning av en reflekterande själslig instans som föregår stimuli.

Det här stycket är det kanske mest fascinerande i hela texten. Vad Lena har, får jag anta av ren snubblande slump, ramlat in i här är faktisk en väldigt gammal filosofisk fråga. Är människan vid födsel ett tomt ark, eller har vi delar av vår mänsklighet som är medfödda, en inneboende essens? Finns det en moral, en grupp värderingar, som är så fundamentala att ingen behöver lära oss dem?

Det är en intressant fråga, som diskuterats av mången filosof genom åren. Idén om tabula rasa, det tomma arket, kan spåras hela vägen tillbaka till antika Grekland och frågan har stötts och blötts ända sedan dess, och antagligen dessförinnan också.

Inget av detta verkar Lena veta någonting om, eller ha det minsta intresse av. Istället slår hon bara fast att eftersom vi vet vad ord som “bättre” och “generös” betyder så måste vi ha en medfödd skala från “bra” till “dåligt” som är orelaterad till yttre intryck. Vilket är ett uttalande bara en människa som inte förväntar sig att någon ska ifrågasätta någonting av vad de säger skulle göra.

Med Lenas, i brist på bättre ord, logik så måste samhällen där andra saker anses vara “beundransvärda” än sakerna vi finner beundransvärda i vårt nuvarande samhälle, bero på att folk bara föddes med en annan måttstock.

För att Lenas världsbild ska gå ihop måste människan vara en absolut rationell aktör, och allting som går emot det måste vara falskt. Att reglera saker är att antyda att människor inte kan reglera sig själva. Vilket är fel! I alla fall när det handlar om klimatet, jag har inte sett någonstans att Lena dragit lans för full legalisering av heroin.

Jag ser bara ett litet problem med idén om att människor kan reglera sig själva, Lena. Människor har vetat om den stundande klimatkrisen i snart 100 år och har fortfarande inte bara misslyckats att stoppa den, utan dessutom misslyckats att inte fortsätta accelerera mot den. Så när exakt är det du tänker att den inneboende rationella självregleringen ska kicka in och rädda oss?

Så om vi inte lever hållbart nog är det inte för att det saknas idealbilder av ett utjämnat, konsumtionsbefriat liv i harmoni med naturen, utan för att vi är underkunniga om att det blir fult, stagnerat, kvävande, torftigt, livsförnekande, och doftar av centralkommitté.

Egentligen skulle vi kunna ha skippat över hela resten av texten och bara läst det här sista stycket, för det summerar väldigt bra Lenas hela tes: saker är bra som de är och vi borde absolut inte ändra på dem. Att leva i en värld utan klassklyftor, i harmoni med naturen och utan konsumtion vore det värsta som möjligtvis skulle kunna hända. Mycket värre än klimatkrisen. Så bara fortsätt som vi gör, och försök inte ändra på någonting.

Jag hoppas att jag nu gjort väldigt tydligt att Lena Andersson är dum i huvudet. Hon är väldigt, väldigt korkad, och väldigt övertygad om att så inte är fallet. Hon har en världsbild så fullständigt grundad på en uppsjö baslösa antaganden att hon helt saknar förmåga att förstå några synsätt förutom sitt eget. Hon har konstruerat en egen liten värld som hon lever i och ignorerar gladeligen allt som går emot någon del av den.

Det är ett barnsligt och farligt sätt att tänka och vi borde inte över huvud taget ta Lena på allvar i någon fråga. För om Lenas tankar skulle tillåtas styra vår värld så skulle den bli ful, stagnerad, kvävande, torftig, livsförnekande och doftande av brinnande regnskogar.