Vem fan bryr sig om Arlanda?

Nu är kollapsen nära. Vårt samhälle faller i bitar framför våra ögon. Sverige sviker sina invånare, det är dags för regeringen att ta sitt ansvar och avgå! Nu är det nämligen långa köer på Arlanda.

Man kan diskutera fram och tillbaka vems fel det är att köerna är så långa. Är det den nuvarande regeringens fel, som oppositionen vill hävda, eller finns det andra mer eller mindre komplexa anledningar som ligger bakom? Det finns säkert starka argument för båda sidor, men mitt argument är att båda sidor behöver hålla käften. För vem i helvete bryr sig om långa köer på Arlanda?

Hur är det här plötsligt en brinnande politisk fråga i pågående valrörelse? Jag har svårt att nog understryka hur extremt oviktigt det är för vårt samhälles fortlevnad att familjen Liljeståhl måste köa en timme extra på väg till Mallorca. Om man så hade behövt åka till flygplatsen med sovsäck och luftmadrass och vänta i dagar så hade det inte skrapat botten på Sveriges topp 100 viktigaste politiska frågor. Och om det börjar avskräcka folk från att vilja flyga? Bra! De borde inte flyga. Stanna på marken era jävla flan.

När diskussionen gällde höga bensinpriser kunde jag absolut förstå att det var på agendan. Jag var till och med nära att skriva ett blogginlägg om hur less jag är på att storstadsvänstern ibland tycks helt oförstående inför att det finns folk på landet som faktiskt måste köra bensinbil, vars ekonomi inte har utrymme för höjda bensinpriser. De verkar inte medvetna om att en bil är inte lika mycket av en klassmarkör på en plats där du mer eller mindre måste äga en.

Men samma sak gäller inte för långa köer på Arlanda. För det finns fan ingen som “måste” flyga och inte kan stå lite längre i kö. Och innan någon kommer och drömmer upp extremt specifika scenarion där någons liv hänger på att de kan ta sig igenom säkerhetskontrollen på Arlanda på under 20 minuter så ber jag på mina bara knän att ni istället håller käften från nu och till tidens ände.

“Vissa människor måste faktiskt flyga i jobbet.” Jaha? Då får väl jobbet räkna in väntetiden då? Det finns värre saker att göra på betald arbetstid än att stå i kö. Ännu bättre, be ditt jävla jobb att köpa tågbiljetter, eller ladda ner fucking zoom? Det är 2022, om ett företag inte listat ut hur man gör sitt jobb utan att flyga folk kors och tvärs vid det här laget så förtjänar de att gå i konkurs.

Köerna på Arlanda har ingen påverkan på det svenska samhället som sträcker sig förbi “vissa människor behövde stå och vänta när de skulle åka på charter och det gjorde dem ledsna”. Så om ett parti går till val på att lösa “Arlanda-kaoset” får man ju anta att de är helt och hållet politiskt irrelevanta.

Oscars 2022

2021 var ett svagt Oscars-år. Kanske var det pandemin som fortfarande höll strypgrepp om filmbranschen, kanske hade världens regissörer bara ett dåligt år överlag. Men den generella känslan efter att ha sett nomineringarna i galans huvudsakliga kategorier var “jaha?”. Men vi låter inte det stoppa oss! Här kommer min genomgång av bästa film, regissör, animerat och skådisar!

Bästa kvinnliga biroll

Den som direkt sticker ut i den här listan är Kirsten Dunst, eftersom hon till skillnad från resten inte var särskilt bra. Av någon anledning har Oscarsjuryn fått fullständig dille på allting som har med The Power of the Dog att göra, men nej, att gå runt och se lite ledsen ut i två timmar är inte tillräckligt för att imponera på mig.

Den som istället stack ut på ett bra sätt för mig vad Jessie Buckley i The Lost Daughter, som nog gav den bästa prestationen i en film med ganska många bra rollprestationer, men inte jättemycket annat. Aunjanue Ellis förtjänar ett omnämnande bara för att hon lyckades med konststycket att inte försvinna i Will Smiths skugga i King Richard, en film som var konstruerad helt och hållet kring hans prestation.

Judi Dench är Judi Dench och är i princip alltid bra, så länge hon inte spelar en kåt gammal katt. I Belfast delade hon dock nästan alla sina scener med Ciaran Hinds, som definitivt stal dem. Och jag kände med Ariana DeBose som jag kände med alla skådisar i West Side Story, nämligen att hon försvann lite i materialet. Det var inte nödvändigtvis en dålig sak, men det var inte de enskilda prestationerna som fastnade i minnet.

Vinnare: Jessie Buckley (The Lost Daughter)

Bästa manliga biroll

Sa jag att juryn älskade The Power of the Dog? Både Jesse Plemons och Kodi Smit-McPhee knep en nominering och trots att jag absolut älskar Jesse Plemons i nästan allt han är med i så tycker jag inte att det här var en särskilt stark roll. Kodi Smit-McPhee hade mer att jobba med, men… nja.

J.K. Simmons nominering för Being the Ricardos känns snarare som en nominering för trogen tjänst än något annat. Troy Kotsur var riktigt bra i CODA och lyckades leverera en mer grundad version av karaktären än vad François Damiens gjorde i det franska originalet, även om en del av det nog har att göra med ändringar i manuset. Men den klara vinnaren i kategorin, i alla fall i mina ögon, är Ciaran Hinds i Belfast, som kändes lite som den filmens hjärta. Fem av fem mysgubbe.

Vinnare: Ciaran Hinds (Belfast)

Bästa skådespelerska

Nicole Kidman och Jessica Chastain hade båda imponerande filmsminkningar för att mer efterlikna de riktiga personerna som de spelade. I The Eyes of Tammy Faye fungerade det riktigt bra och lät Jessica Chastain försvinna in i rollen. I Being the Ricardos förvandlade det Nicole Kidman till en absolut uncanny valley-mardröm som gjorde det helt omöjligt att avgöra om hon spelade bra eller inte eftersom allt min hjärna kunde tänka var “herregud vad är fel med hennes ansikte”.

Olivia Colman var precis som Jessie Buckley väldigt bra i The Lost Daughter, och jag tror ärligt talat det mest imponerande med de bådas prestationer var hur väl de lyckades spela samma person på olika platser i livet. Penélope Cruz spelade skiten ur Parallel Mothers, men hennes prestation blir, kanske lite orättvist, nedsvärtad av filmens otroligt svaga slut.

Bäst var i mina ögon Kristen Stewart, som på egen hand (med lite hjälp från Sally Hawkins) bar hela filmen Spencer. Till skillnad från när Natalie Portman spelade Jackie i filmen från 2016 av samma regissör kändes det här inte bara som en ganska bra imitation av en historisk person, utan prestationen användes faktiskt för att berätta en historia.

Vinnare: Kristen Stewart (Spencer)

Bästa skådis

Igen med jävla The Power of the Dog. Benedict Cumberbatch var definitivt filmens MVP, men eftersom filmen överlag inte klickade för mig så gjorde inte den här rollprestationen heller det. Javier Bardem var väldigt Javier Bardem i Being the Ricardos, men hade tyvärr inte särskilt mycket att jobba med. Aaron Sorkin försökte desperat få ihop ett narrativ ur en hel hög löst relaterade trådar, men till slut blev det mest pannkaka av alltihopa och inte ens Javier Bardems charmiga accent kunde rädda det.

Jag ska ärligt säga att jag är för korkad för att förstå Shakespeariansk engelska, så när jag tittade på The Tragedy of Macbeth så njöt jag mest av hur fint allt var, med en wikipediaartikel om pjäsen uppe på mobilen för att kunna hänga med i handlingen. Av vad jag kunde döma gjorde alla väldigt fina skådespelarinsatser, till och med Alex Hassell som skämde ut sig som Vicious i Cowboy Bebop förra året.

Men skit i honom, det är ju Denzel Washington som är nominerad. Och ja, han var så klart skitbra. Man kunde riktigt se hur han njöt av att få spela en ordentlig teaterroll, och till skillnad från när han gjorde det i Fences 2016 så var det inte så tråkigt att jag ville dö.

Jag tycker inte om Rent, och jag tror det färgade min upplevelse av Tick, Tick… Boom!. Filmen förutsätter lite att du tycker att Rent är Bra och Viktig. Men jag tycker inte det. Och Tick, Tick… Boom! lider lite av samma problem som Rent, nämligen att det går runt en vit, straight snubbe mitt i filmen och gnäller om sin “konst” medan en massa queera PoCs runt om honom dör av AIDS. Jag har svårt att riktigt bry mig om din 30-åriskris kompis. Men Andrew Garfield gör det bästa av situationen och är trots allt riktigt bra.

Jag vet inte om vinnaren i den här kategorin är solklar, men Will Smith är nog trots allt den som sticker ut mest för mig. King Richard var som sagt byggd kring Will Smiths prestation och det fungera. Det enda problemet är att Will Smiths val att härma Richard Williams väldigt speciella sätt att prata ibland slår över lite och får honom att kännas mer som en tecknad figur än en riktig människa. Vilket väl samtidigt inte är helt inkorrekt.

Vinnare: Will Smith (King Richard)

Bästa regissör:

Vinnare i den här kategorin är ju utan tvekan Denis Villeneuve för Dune, som hörde hemma i den här kategorin betydligt mer än den gjorde i bästa film. Att Dune över huvud taget fungerar som en film är Denis Villeneuves förtjänst och det är vansinnigt att den inte nominerades i den här kategorin. Men nu är det den världen i lever i, så låt oss gå vidare.

Alla filmerna i den här kategorin är också nominerade för bästa film, så jag sparar mina åsikter om majoriteten av dem till dess. Men jag tror att de två som förtjänar att nämnas specifikt här är Steven Spielberg för West Side Story och Ryusuke Hamaguchi för Drive My Car.

West Side Story är en hysteriskt välgjord film. Man känner i varenda bildruta att det här är en film regisserad av någon som Kan Sin Skit. Steven Spielberg är till ingens förvåning väldigt bra på att regissera filmer och det lyser verkligen igenom här.

Men det är Ryusuke Hamaguchi som kniper kategorin för mig. Drive My Car är ett tre timmar långt, lågmält drama som skiftar mellan japanska, engelska, kinesiska, koreanska och koreanskt teckenspråk, och på något vis lyckas Ryusuke Hamaguchi skapa en sammanhängande helhet av alltihopa. Det här var en av filmerna jag minst såg fram emot att se (tre timmar film där man måste läsa undertexterna kändes… mycket) men i slutändan satt jag som klistrad.

Vinnare: Ryusuke Hamaguchi (Drive My Car) (fast egentligen Denis Villeneuve (Dune))

Bästa animerade film

Om det var ett överlag svagt år för Oscarsfilmer, så var det ett extra svagt år specifikt för de animerade filmerna. Raya and the Last Dragon var kul, men försvann ur mitt huvud sekunden eftertexterna rullade. Encanto kändes genomgående halvbakad och både manus och låtar kändes inte sällan mer som ett första utkast än som något som borde ha kommit hela vägen till en färdig film. The Mitchells Vs. The Machines är den svagaste filmen jag sett hittills från Miller och Lord, och filmens animationsstil blev gammal snabbt.

Allt var inte bedrövligt dock. Luca var supermysig och rolig och hade varit en solklar vinnare i kategorin om det inte vore för Flee, som ärligt talat är den bästa filmen jag sett från hela galan. Det här är den andra animerade dokumentären jag någonsin sett (efter Waltz with Bashir) och det är vansinnigt hur väl det fungerar. Det är en helt fantastisk film som verkligen känns i hjärtat. Ska man se en film från någon kategori i årets gala så är det Flee.

Vinnare: Flee

Bästa Film

Jaha, då var vi framme vid huvudrätten. Vi tar filmerna i bokstavsordning.

Belfast var en av de första filmerna jag såg när jag började beta av Oscarsnomineringarna, om man inte räknar in filmerna jag hunnit se innan de utannonserades. Och såhär i efterhand är det en av mina absoluta favoriter. Jag var rädd att filmen skulle vara långtråkig, en svartvit film om konflikten mellan protestanter och katoliker i 60-talets Belfast fick mig inte direkt att studsa av spänning, men jag hade som tur var fel. Filmens tunga ämne lättas upp av välbehövd humor och värme och alla skådisar är fantastiska.

Roligt att vi fått se både Jamie Dornan och Dakota Johnson ge riktigt bra skådespelarinsatser i år, hoppas de kan komma långt ifrån Fifty Shades skugga.

Inför att se CODA passade jag på att se La Famille Bélier, vilket är det franska originalet. Och om jag ska vara helt ärlig så föredrog jag remaken. Flera av delarna av originalet som inte riktigt funkar har arbetats om, exempelvis har pappans försök att bli borgmästare skrivits om till att handla om att familjen försöker starta ett kooperativ, vilket funkar mycket bättre. Huvudkaraktärens intresse för musik har också skrivits om så att det är något hon har redan när filmen börjar och inte bara är något hon upptäcker av en slump för att hon följer efter en snygg kille.

Den största förändringen är filmens ton, mycket av originalets nästan buskis-aktiga humor har skalats bort och det är överlag till filmens fördel. Där originalet är överlägsen är dock slutet, som är betydligt starkare i La Famille Bélier. När vägen dit har förbättrats på så många sätt är det synd att slutet känns så blekt i jämförelse.

Jag älskar The Big Short. Tycker verkligen den är jättebra. Tyvärr har Adam McKays försök att återskapa samma känsla först i Vice och nu i Don’t Look Up gått sådär. Min åsikt om Don’t Look Up är att den är sådär. Den överdrivna berättarstilen fungerar inte alls lika bra när handlingen inte är baserad på riktiga händelser och satiren faller lite för ofta platt. Skådisarna gör ett hedervärt jobb dock, och framförallt romansen mellan Jennifer Lawrence och Timothee Chalamet var en höjdpunkt.

Jag har redan skrivit mina huvudsakliga tankar om Drive My Car, men ska jag ge den en kritik så är det att den trots allt var lite lång. Det hade nog gått att trimma den lite utan att tappa vad som gjorde den bra. Men överlag en riktigt… en del av mig vill säga “mysig” upplevelse, men det känns inte riktigt rätt. En mysigt melankolisk upplvelse kanske?

Dune var toppen. Men det är också bara en halv film med ganska märklig struktur. Som sagt, den här borde ha nominerats för bästa regi, och även om jag personligen tyckte väldigt mycket om den så kändes den inte som en bästa film.

King Richard var Will Smiths film och honom har vi redan pratat om. Det var en bra, om än inte exceptionell, film.

Jag vet inte riktigt hur jag känner inför Licorice Pizza. Vissa delar älskade jag, andra delar var betydligt svagare och i slutändan vet jag inte riktigt och det gick ihop till en sammanhängande helhet. Fantastiska rollprestationer av de två huvudrollsinnehavarna dock och en extremt rolig insats från Bradley Cooper som Jon Peters.

Nightmare Alley var en väldigt kompetent film rakt igenom, om än lite rumphuggen på slutet. Snygg och välspelad och väldigt stilistisk. Men jag har en misstanke om att jag inte kommer att tänka på den särskilt ofta efter att den här texten är färdig.

Jag gillade inte The Power of the Dog, som ni kanske har märkt genom den här texten. Oscarsjuryn älskade den och allting med den, men för mig klickade den inte alls. Jag kan väl på någon nivå se att det är en tekniskt välgjord film och att Benedict Cumberbatch jobbar väldigt hårt, men jag liksom… bryr mig inte särskilt mycket? Jag känner ingenting för karaktärerna och då spelar resten inte direkt någon roll.

Som jag sa tidigare så är Steven Spielberg väldigt bra på att göra filmer och det märks väldigt tydligt i West Side Story. Det är en väldigt välgjord film och av den anledningen hade jag väldigt trevligt när jag tittade på den. Men det var samtidigt “bara” West Side Story och jag bryr mig inte otroligt mycket om West Side Story.

Jag skiter i att utse en vinnare här, eftersom det ärligt talat inte finns någon film som känns riktigt solklar för den positionen. Förutom Flee. Flee är den bästa filmen på årets Oscarsgala.

Måste kyrkan vara så kristen?

Konservativa älskar kristna värderingar. Älskar dem. Bland det bästa de vet, kristna värderingar. Finns inget bättre.

Det enda problemet är att det kan vara lite svårt att spika exakt vilka värderingar som är de kristna värderingarna. Det tenderar att som mest finnas en vag aning om vad som faller under det paraplyet, och de exakta detaljerna kan variera kraftigt beroende på vem du pratar med. Till och med kyrkan har svängt rätt ordentligt i den frågan genom åren, för att inte tala om alla gånger helt nya grenar av kyrkan har sprungit upp när någon haft en annan åsikt om vad de kristna värderingarna innebär.

För vissa är hänvisningar till ”kristna värderingar” mer än något annat ett sätt att antyda att människor från en kultur är moraliskt överlägsna människor från en annan kultur utan att låta explicit rasistiska. Det har ju ingenting med ras att göra, förstår ni, utan att vi står på en grund av kristna värderingar. Värderingar som vi har, som de saknar.

Det är helt enkelt rörigt. Och än rörigare har det blivit sen svenska kyrkan tydligen slutat stå för kristna värderingar för att istället börjat förespråka vänstervärderingar.

”Om Svenska kyrkan vill vara en bred kyrka där svenskar i gemen känner sig hemma bör den tänka över sina ständiga försök att påverka svensk politik från en vänsterposition.”

Så låter det i en osignerad text från Expressens ledarredaktion. Kyrkan har gått och blivit politiskt vänster och är därmed inte längre en plats där gemene svensk känner sig hemma. Och Expressen kommer inte utan kvitton.

Huvudexemplet i texten är kyrkans ställningstagande i frågan om huruvida gruvdrift ska tillåtas på samisk mark, men mer intressant är övriga exempel som ges.

”Det är inte ovanligt att Svenska kyrkan tar ställning i politiskt laddade frågor. 2005 krävde man exempelvis, i det så kallade påskuppropet på initiativ av Sveriges kristna råd, amnesti för alla som fått avslag på sin asylansökan. 2011 krävde samtliga biskopar konkreta lättnader i sjukförsäkringen i ett öppet brev till regeringen.

2016 var det julupprop mot den omlagda migrationspolitiken efter flyktingkrisen. 2021 kritiserades regeringsförslaget att kräva kunskaper i svenska och kunskaper om det svenska samhället för att få medborgarskap.

Det är självklart att kyrkan vill hjälpa människor i nöd. Att man ger sig in i den politiska debatten och försöker påverka lagar och regler, i regel från en vänsterposition, är en annan sak.”

De här tre styckena är lite svåra att helt få ordning på i huvudet. Texten tycks här erkänna att vad man ser som kristna värderingar är att hjälpa människor i nöd, och att det kyrkan har gjort i de här frågorna är att förespråka just det, men slutsatsen är fortfarande att det är fel, eftersom det är i linje med vad som klassas som vänsterpolitik.

Så ifall det är vänsterpolitik att hjälpa människor i nöd, så bör kyrkan avstå, även ifall det också är i linje med kristna värderingar. Självklart vill kyrkan hjälpa människor i nöd, men de borde inte göra det om det inte är politiskt neutralt. Om vänstern säger att vi ska hjälpa människor i nöd och högern säger att vi inte ska det, ja då måste kyrkan hitta en medelväg och säga att vi borde hjälpa vissa människor i nöd, eller något.

Texten ifråga presenterar inte några alternativa kristna värderingar som kyrkan bör följa, utan argumenterar bara att de bör följa nuvarande värderingar lite mindre. Kyrkan måste vara bredare, mer centristisk, ha högt i tak och inte stå för saker som vissa människor inte håller med om. Kristna värderingar bör helt enkelt vara lite upp till var och en, och kyrkan borde inte komma här och säga vad som är och inte är i linje med dem. Kanske tycker man inte att vi bör hjälpa människor i nöd, men vill fortfarande säga att man står för kristna värderingar, vem är då ärkebiskopen att komma och säga att det är fel?

Det vi ser här är att kristna värderingar, ur en högerpolitisk synpunkt, inte så mycket är en konkret samling värderingar som man kan välja att stå bakom eller inte. Istället följer man logiken att kristna värderingar är bra, och våra värderingar är bra, därför måste våra värderingar vara kristna värderingar och alla som säger motsatsen har fel.

När den här diskussionen briserade på twitter skrev twittraren @JockeE73 en väldigt avslöjande tweet.

 

Och vet du? Nä, jag hade inte tyckt om ifall kyrkan hade slagsida åt höger. För jag tycker att högervärderingar är dåliga värderingar. Och jag tycker att kyrkan borde ha bra värderingar. Och jag har inte någon slags illusion om att det är kyrkans uppgift att vara politiskt neutral och ser inte “neutralitet” som ett i sig positivt attribut.

Jag tror inte direkt att det är kontroversiellt att säga att kyrkan, historiskt, haft en slagsida åt höger. En tendens att vara överlag konservativ. Den här “vänsterdragningen” är något relativt nytt, och absolut inte genomgående för den kristna kyrkan internationellt. Och precis som människor till höger kritiserar kyrkan nu, kritiserade människor till vänster kyrkan då. Skillnaden är att kritiken då var mot att kyrkan hade dåliga värderingar, inte mot att de inte var neutrala nog.

Om nu Expressens ledarredaktion inte tycker om värderingarna som kyrkan ger uttryck för kan de väl säga det istället för att lite fegt gömma sig bakom pseudoargument om att kyrkan är “polariserande”. Om ni inte tycker att kyrkan borde vilja hjälpa människor i nöd, säg det då. Säg att ni vill ha en kyrka som åtminstone implicit stöttar hårdare gränskontroll, eller håll käften.

Korrekta pronomen är tyranni

Vet ni vad som är värre än statlig censur? Att som lärare vara tvungen att kalla icke-binära elever för “hen”. Det är faktiskt statligt tvångsspråk och öppnar dörren till en helt ny nivå av diskursiv tyranni.

I alla fall är det vad Adam Cwejman tror och har fisit ur sig en ledartext om i Göteborgs-Posten. Han har så klart fel och hela texten är enormt fjantig, precis som Adam själv. Att lärare ska respektera sina elever och hänvisa till dem med det pronomen som de identifierar sig som är inte alls särskilt konstigt. Det är exempelvis inte olikt om en lärare vägrade använda en elevs namn till förmån för ett annat som läraren tycker är mer korrekt. Det vore inte heller då tyranni att säga åt läraren att lägga ner sin skit.

Men låt oss titta närmare på hur Adam har skrämt liv i hen-debatten och tvångsförflyttat oss alla tillbaka till 2011.

Bakgrunden till att Adam fått tuppjuck är att en lärare vägrade använda en elevs rätta pronomen, hen, under en hel termin, trots upprepade tillsägningar. Som en snabb bisats kan det vara värt att notera att Adam kontinuerligt refererar till att föräldrarna har begärt att lärarna ska använda ett könsneutralt pronomen, för att förringa elevens egen vilja så mycket som möjligt. Skolan blev i alla fall anmäld till diskrimineringsombudsmannen som slog fast att det här handlade om diskriminering. Eftersom det är vad det var.

Den här händelsen har skrämt Adam så att kalsongerna glidit hela vägen upp i tolvfingertarmen och fått honom att ryta till. Tyranni! Är ju uppenbarligen vad det är.

Adam gör två centrala argument i sin text och lyckas på så vis ha fel två gånger om.

Adam argumenterar att det å ena sidan kan ses som en social konvention att använda “hen”, och att staten inte borde tvinga oss att ändra våra sociala normer. Språk borde istället ändras ”organiskt”. Å andra sidan argumenterar han att användningen av ”hen” kan ses som en politisk ståndpunkt, och att staten då inte borde bestämma över vad folk får tycka.

Där Adam nästan har rätt är att huruvida man använder hen eller eller inte, både är en politisk ståndpunkt och en social konvention, samtidigt. Men det hindrar inte det läraren gjorde från att vara kränkande, eller staten från att slå fast att det är diskriminering. Att kalla folk för jävla bög var väldigt organiskt förekommande i språkbruket på min högstadieskola, men det betyder inte att det inte är kränkande. Och det kan vara din politiska övertygelse att homosexualitet är fel, men det blir inte mindre diskriminerande för det.

Magitricket Adam gör är att presentera ”att inte använda någons rätta pronomen” som väsensskilt från att ”säga något kränkande” eftersom det ena handlar om att säga något och det andra om att inte säga något. Men det är bara en ytlig estetisk skillnad. Man kan lika gärna uttrycka det som ”att medvetet använda fel pronomen”, vilket gör tydligt att det i båda fallen handlar om att aktivt välja att uttrycka sig på ett sätt som kränker en annan person.

Ett organiskt språkbruk hade varit att inte upprepade gånger använda ett pronomen som en person explicit ber dig att inte använda. Det läraren har gjort här är alltså inte att följa social konvention, som ganska klart stipulerar att vi bör visa grundläggande respekt för våra medmänniskor, utan har istället använt varje interaktion med eleven som en möjlighet att slå fast sin politiska ideologi: det finns två kön och ickebinära personer finns inte.

Det är så klart en åsikt du får ha, antar jag. Men i din roll som lärare finns det vissa begränsningar för vad du får ge uttryck för, oavsett hur mycket Adam låtsas att det vore tyranni. Det finns många politiska åsikter som staten i sin tyranni säger att man inte får ge uttryck för som lärare eftersom det skulle vara kränkande mot eleverna. Och det gäller oavsett om det är åsikter de uttrycker genom att säga något, eller att undvika att säga något.

Fortfarande triggade av triggervarningar

Få har antagligen missat att den attack mot utbildningsväsendet som just nu pågår i USA. En astroturfad, konservativ masshysteri över en missförstådd definition av konceptet “critical race theory” har fått politiker över hela landet att börja förbjuda en uppsjö av ämnen relaterade till landets rasistiska historia och pågående strukturella rasism. Böcker som korrekt beskriver USAs behandling av minoriteter förbjuds och istället ska fokus läggas på en tillrättalagd och patriotisk historiebeskrivning.

Och det är mot den bakgrunden som Ann-Charlotte Marteus bestämmer sig för att skriva en en text om hur hela den västerländska universitetstraditionen är hotad för att ett universitet i England lagt triggervarningar på vissa böcker i läslistan för en litteraturkurs.

“Storbritannien: konservativt och osentimentalt, hemvist för stora tänkare och med en tradition av smart, grym humor.

Hon kommer inte ligga med dig, Ann-Charlotte. Och med “hon” menar jag Storbritannien. Landet Storbritannien kommer inte ligga med dig, oavsett hur mycket du smörar.

Man hade kunnat tro att ett sådant land skulle stå väl rustat mot de stolligheter som först utvecklades på amerikanska universitet – sådant som triggervarningar, mikroaggressioner och krav på trygga rum. Studenter som kräver att deras akademiska miljö ska vara ett mentalt kuddrum där de har rätt att fredas från allt som de uppfattar som kränkande eller upprörande. Vilket är gränslöst mycket, från enstaka ord till gästföreläsare med fel åsikter, tidningar och sånger.”

Stolligheter, är alltså vad det är, och dessutom stolligheter importerade från USA, vilket på något vis gör dem värre. Personligen känner jag väl att om Ann-Charlotte nu inte vill importera dumheter från USA kunde hon ju först låta bli att själv stå som importör för deras specifika genrer av triggervarnings-panik, men vad vet jag? Kanske är den här paniken helt motiverad.

Universitetsstudenter kräver att inte utsättas för någonting som utmanar dem. Utöver textens centrala exempel pekar Ann-Charlotte inte på något konkret, utan gestikulerar bara vagt mot vad som uppenbarligen är en gränslös mängd exempel. Att hon inte specificerar dem kan vara för att läsare då kan granska vad det egentligen är elever protesterat mot, vilket snabbt kan bli jobbigt om det visar sig inte vara så tramsigt som Ann-Charlotte vill få det att framstå. Så låt oss istället titta på det exempel som faktiskt ges.

“Det senaste exemplet står Salford University för. Till litteraturlistan för ämnet engelsk litteratur har universitetet utfärdat en varning för böcker som innehåller ‘scener och diskussioner om våld och sexuellt våld”’ Ty sådant kan en del studenter uppfatta som ‘distressing’, uppskakande.
Bland de rödflaggade romanerna återfinns Charlotte Brontës ‘Jane Eyre’ och Charles Dickens ‘Lysande utsikter’.

Dagens litteraturstudenter på Salford University varnas alltså för att läsa en roman som i viss mån speglar levnadsförhållanden och synen på barn i England för 170 år sedan. Detsamma kan i än högre grad sägas om Charles Dickens; han satte medvetet ljuset på sociala problem och inspirerade till sociala reformer.

Men denna genre – denna del av världslitteraturen – kan alltså vara för uppskakande för dagens privilegierade studenter. Och, i detta fall, litteraturstudenter.

Skolan varnar alltså eleverna för att läsa ett antal litteratur-klassiker, vilket ju inte låter så bra. Inte lika illa som tidigare nämnda förbud av böcker, ett ämne man tycker att Ann-Charlotte kanske också borde ägna lite energi åt, men att säga åt elever att undvika böcker som behandlar jobbiga ämnen är något man definitivt kan vara kritisk mot. Nu är det ju inte det som hänt, men om det vore vad som hade hänt så hade man så klart kunnat kritisera det.

Låt oss ta en titt på vad det faktiskt är som inträffat. Det som stämmer är att universitetet i Salford har lagt in en liten varning i sin läslista:

“There are scenes and discussions of violence and sexual violence in several of the primary texts studied on this module. Some students may find the content of the following texts distressing.”

Aha! Kanske du säger nu. Då har ju Ann-Charlotte helt rätt. De varnar eleverna för att läsa böcker! Och om man kisar lite och tolkar vad Ann-Charlotte skrev så välvilligt som absolut möjligt, så kanske man kan säga att vad hon sa stämmer. Skolan har utfärdat en varning.

Vad de däremot inte har gjort är att “rödlista” böckerna, eller sagt att böckerna är för “uppskakande för dagens privilegierade studenter. Låt oss se vad skolan själva sagt om varningarna.

“We never issue trigger warnings for literature, only content notes. The wellbeing of our students is important to us. Some texts contain sensitive issues so we give students the opportunity to have a discussion with their lecturer in advance if they wish to.”

Distinktionen mellan triggervarningar och “content notes” känns ärligt talat lite som hårklyverier, så jag tänker inte säga att Ann-Charlotte har fel i sitt ordval. Men vad skolan säger är alltså inte att elever inte bör läsa böckerna, utan bara att de bör vara medvetna om att visst innehåll kan vara upprörande för vissa elever.

Triggervarningar är ett vida bespottat uttryck av människor som inte lagt någon som helst energi på att förstå vad de har för syfte. Ordet “trigger” anspelar på saker som “triggar” posttraumatisk stress. Det här handlar alltså inte om att eleverna är små snöflingor som inte kan läsa jobbiga saker, utan att vissa elever kan ha utsatts för exempelvis sexuellt våld, och därför kan ha väldigt kraftiga reaktioner på beskrivningar av sexuellt våld. Det kan därför vara bra att de känner till att det är något som kan komma att dyka upp i böckerna de läser, så att de kan ta nödvändiga åtgärder.

Om vi tittar närmare på själva varningen kan vi till och med se att vad den varnar för är innehållet i vissa böcker som är “Studied in this module“. Det betyder alltså, för den som har svårt med engelskan, att böckerna ingår i läroplanen. De har inte censurerats eller plockas bort, de ingår precis som innan i kursens läslista. Det finns bara en liten text som upplyser eleverna om att de innehåller beskrivningar av våld och sexuellt våld.

Det ligger väl lite i konservatismens natur att inte vara först på några bollar, men att skriva en småhysterisk text om triggervarningar år 2022 känns trött till och med med deras mått mätt. Som buzzword har det lite förlorat sin buzz. Så min rekommendation till Ann-Charlotte är att släppa sargen och komma in i matchen. Ska om vara en reaktionär skithög kan hon väl i alla fall vara en relevant reaktionär skithög.

Vet borgare inte hur ord fungerar?

First Aid Kit gillar inte moderaterna. Det är inte direkt något förvånande, av allt att döma är både Johanna och Klara tänkande människor, och tänkande människor har en tendens att nå insikten att Moderaterna luktar gammal gymsocka förr eller senare. Det är bara en logisk slutsats.

Det här borde alltså inte vara någonting värt att uppmärksamma under normala omständigheter, men nu faller det sig så att de negativa känslorna tydligen inte var besvarade, då Moderaterna valde att använda en av First Aid Kits låtar i en av sina reklamkampanjer på Instagram. First Aid Kit gick då ut och sa “snälla lägg av, vi hatar er” och en särdeles korkad debatt tog fart.

Den första försvarslinjen var att börja påpeka att eftersom First Aid Kit hade gjort sin musik tillgänglig för Instagrams användare så hade Moderaterna laglig rätt att använda deras musik hur de ville. Huruvida det stämmer eller ej – det verkar ha varit lite oklart om rätten sträcker sig även till politiska reklamkampanjer – intresserar mig inte särskilt mycket. Det är möjligt att de har rätt att använda musiken, det ändrar inte det faktum att det är ganska pinsamt att använda musik från ett band som tycker att man suger.

Men mer intressant än legalitetsargumentet var hur borgerligheten direkt högg på First Aid Kits användning av ordet “inkluderande” och började göra vad jag får anta att de trodde var sylvassa kommentarer om hur bandet faktiskt var hycklare. Ni förstår, genom att inte låta moderaterna använda deras musik i en reklamkampanj var de ju, i ordets bokstavliga bemärkelse, exkluderande mot moderater.

Ägghuvuden som Ben Shapiro har verkligen gjort omätbar skada på det allmänna samtalet. Videor av nasala besserwissrar som “vinner” debatter genom att prata snabbt och låta självsäkra har fått ett stort sjok av citat opinionsbildare att tro att politiska diskussioner är en ekvation att lösa, och att det bästa sättet att besegra motståndare är att kasta ordboksdefinitioner omkring sig som en lingvist med tourettes.

Visste ni att gratis skolmat inte tekniskt sett är gratis, då den är finansierad via skatten? Ifall du inte visste det finns det en smärre hord av människor på twitter redo att upplysa dig om den saken. Det har använts som en brännhet gotcha så många gånger att det blivit ett skämt och ifall någon oironiskt använder det argumentet idag är risken stor att de möts av hånskratt.

För så klart är gratis skolmat, eller för delen allt som staten erbjuder “gratis”, inte faktiskt gratis. Ingen människa på hela jorden trodde att det var gratis. När man säger gratis i den här kontexten menar man så klart att det är utan avgift. Det vet alla. Det är bara ett förenklat sätt att säga det och vi vet alla vad personen som sa det menar. Förutom de borgerliga besserwissrarna som gör sig själv aktivt dummare för att kunna plocka billiga poänger i en diskussion.

Samma sak händer så fort rasism är på tapeten. Ofrånkomligen kommer någon jävla pedant med en mellanstadieelevs förståelse för vad rasism är och börjar rabbla ordboksdefinitionen. De petar ilsket glasögonen så långt upp på näsan att näskuddarna penetrerar frontalloberna och förklarar att “rasism är att behandla raser olika“, vilket innebär att alla antirasistiska aktioner som försöker motverka strukturell rasism i samhället i själva verket måste vara rasism mot vita.

Antingen vet de inte vad de pratar om, eller så låtsas de inte veta vad de pratar om, och använder sin egen galopperande okunskap för att konstruera argument som är svåra att bemöta av den enkla anledningen att de, medvetet eller ej, missförstår själva premissen av diskussionen.

Vilket igen för oss tillbaka till First Aid Kit och inklusivitet.

Jag förstår inte. @FirstAidKitBand snackar om inkludering medan de själva inte inkluderar?twittrar Faw Azzat, och kliar sig i huvudet tills naglarna möter ben. “Hänger inte riktigt med här.erkänner Jenny Sonesson förvirrat. “Ni förespråkar ett inkluderande samhälle men moderater får inte spela er musik?

Förvirringen är, uppenbarligen, total. Enligt den bokstavliga definitionen av “inkluderande” så är det ju faktiskt så att det vore mer inkluderande att inkludera moderater i gruppen “människor som får använda First Aid Kits musik i sina reklamkampanjer” än att inte göra det. Innebär inte det att First Aid Kit är stora feta hycklare?

Om du som jag är en vuxen människa med en vuxen människas förståelse för ord och koncept så vet du förstås att First Aid Kit har en väldigt specifik typ av inkludering i åtanke när de kritiserar moderaterna. Vad de förespråkar här är alltså inte, som ovanstående twittrare låtsas tro, en fullständig och komplett inkludering av alla i allt. Till exempel förespråkar de inte att alla människor ska inkluderas i fotbollslandslaget, eftersom det då skulle vara för många människor på plan. Inte heller förespråkar de ett samhälle där alla partier får använda First Aid Kits musik i sin politiska reklam och att tro det är en absolut vild tolkning av vad de skrev.

Vad de menar när de skriver “ett inkluderande samhälle”, är ett samhälle som är inkluderande för minoriteter*. Det vill säga ett samhälle som exempelvis ger funktionshindrade fri tillgång till hjälpmedlen som de behöver för att navigera världen på samma premisser som alla andra. Eller, för att ta ett annat exempel, ett samhälle där vi motverkar rasism, istället för att samarbeta med ett parti fullt av nazister. Ni vet, den väldigt uppenbara betydelsen av ordet ”inkluderade” som ingen människa utan seriösa hjärnmaskar kan ha missförstått.

Kanske är jag hemmablind och missar fulspelet på min egen sida, men jag tycker mig verkligen inte se samma typ av spelad dumhet på vänstersidan som jag ser hos högern. Samma pedantiska ordmärkeri där man låtsas vara en rymdvarelse som inte förstår hur mänsklig kommunikation fungerar. Det händer säkert, men det känns inte alls lika utbrett.

Och jag kan inte låta bli att undra vem det är tänkt att övertyga. Andra människor som låtsas inte förstå hur ord fungerar, antar jag? Eller finns det människor som går runt och på riktigt är helt omedvetna om komplexa koncept som att språk påverkas av kontext? Tror människorna som skriver det här, personer som Faw Azzat och Jenny Sonesson, som ju uppenbarligen lägger en hel del tid på att opinionsbilda offentligt, verkligen på vad de själva säger? De är ju av allt att döma utbildade människor med ett intresse för kommunikation, så man tycker ju att de borde veta hur det går till. Eller?

Jag är genuint nyfiken, men jag tror tyvärr inte att jag kommer få några bra svar.

* Här måste jag också göra ett förtydligande för att undvika att attackeras av precis samma typ av pedant-tönt som jag pratar om i den här texten. De tenderar nämligen att med flit missförstå vad någon menar när de skriver ”minoriteter” och upplysa om att exempelvis miljardärer rent tekniskt är i minoritet i världen. Eller för den delen moderater. Har man inte barnhjärnasyndrom vet man så klart att minoritet i den här kontexten refererar till någon med minoritetsställning i samhället, alltså någon med mindre politisk och social makt som resultat av sin identitet.

 

 

Sluta vara jobbig då

Anna Björklund är inte vaccinerad. Ett ställningstagande kallar hon det i en text där försöker förhöja risken hon utsätter sig själv och andra för till någon slags dygd. Hon är inte dum i huvudet, slår hon själv fast, och fortsätter sedan skriva en text som är ett ganska bra argument mot den tesen.

Anna ger aldrig faktiskt ett koherent argument för att det inte är bra att ta vaccinet. Istället våfflar hon på om biverkningar och att de ju inte skyddar helt och att man kommer behöva ta fler sprutor. Alla argument som på egen hand inte håller särskilt mycket vatten – biverkningarna är få och i jämförelse med sjukdomens potentiella symptom små, vaccinet behöver inte skydda helt för att ha en stor effekt på större folkgrupper, och även de som smittas klarar sig bättre om de är vaccinerade, och att vaccin behöver fyllas på är inget nytt – men Anna verkar hoppas att om hon bara staplar dem på varandra så kommer det låta som att hennes motivering är något annat än att hon inte vill.

Om man gör sitt bästa för att läsa mellan raderna så går det dock att utläsa en ordentlig motivering bakom beslutet att inte ta vaccinet. Och det är inte rädsla för biverkningar, eller för att hennes kompis som är läkare sa att hon skulle vänta (om det var anledningen så borde hon väl vaccinera sig nu när väntetiden är över?). Nej den faktiska motiveringen är faktiskt samma som ligger till grund för mycket av Anna Björklunds åsikter, i alla fall om man ska utgå från hennes publikationshistorik: för att det går mot strömmen.

Anna går idag i bräschen för en typ av åsiktsjournalistik där poängen inte är åsikterna i sig, utan att åsikterna går stick i stäv med vad andra tycker. Ju mer folk argumenterar emot, desto mer rätt måste åsikten vara. Och det är vad som även verkar ligga bakom beslutet att inte vaccinera sig. Ju mer folk har sagt till henne att hon bara borde ta det jävla vaccinet och sluta vara så jävla motsträvig, desto motsträvigare har hon blivit.

I texten lägger hon fram exempel efter exempel på när hon inte gjort som allmänt rådande konsensus har sagt att hon borde. Inte för att slå fast att hon gjorde rätt, när alla andra hade fel, utan bara för att visa att hon gjorde annorlunda. Rätt eller fel är inte vad som är viktigt, det viktiga är att hon går sin egen väg. Det kanske är en sketen getstig som leder ut för ett stup, men hon är i alla fall ensam om att ta den.

“Jag är ovaccinerad för att jag är en jobbig person.”

Ja, Anna, där håller vi absolut med varandra.

Kalle Anka och Kränkman

Lättkränktheten har nu nått tidigare oanade nivåer. Inte kan man säga någonting utan att en veritabel tsunami av upprörda snöflingor väller fram och ska beklaga sig.

Den senaste saken som upprört armen av små känsliga bebisar är att Kalles Jul följdes upp av en textruta som påpekade att vissa delar av programmet innehåller utdaterade stereotyper.

”Det här programmet innehåller negativa skildringar och/eller oacceptabel behandling av människor eller kulturer. Stereotyper som dessa var fel då, och är fel nu. I stället för att ta bort innehållet vill vi erkänna att det har skadliga effekter, lära oss av det och och att inspirera till samtal så att vi skapar en mer inkluderande framtid tillsammans. Disney strävar efter att skapa inspirerande och aspirerande berättelser som visar människans rika mångfald världen över.”

Det här är en standard-text som Disney har börjat klistra på alla sina gamla filmer som potentiellt innehåller någonting som någon skulle kunna kritisera, även om ingen faktiskt kritiserat det. Och när de lättkränkta små barnhjärnorna på twitter fick höra om detta så tappade de sin absoluta skit.

Jag kräks” utbrister Peter Ceder, så upprörd över en tecknad film att han inte kan hålla nere maten. ”Ska man skratta eller gråta?” frågade sig signaturen Make Sweden Great Again, gissningsvis med tänderna hårt sammanbitna och tårar strömmande ner för sina kinder. Ja, hur är det meningen att vi ska reagera ens? En informationstext efter Kalle Anka, hur ska vi kunna bara låta det passera obemärkt förbi?

Om du tycker att detta är en överdriven reaktion på en textruta som majoriteten av människor inte ens märkte av förrän det skrevs om den i tidningen, så är det för att du inte förstår. Inte förstår allvaret. Skylten, förstår ni, är inte bara en ofarlig textruta som har absolut ingen som helst påverkan på någons liv, den är ett symptom på den värsta samhällssjukdomen av dem alla: wokeism!

Exakt vad problemet med wokeism är är lite oklart. Hjärntvätt, historieförfalskning och censur är alternativ som läggs fram. Att lägga till en textruta med information efter Kalle Ankas Jul är tydligen som taget direkt från 1984. Ni vet kapitlet i 1984 där de sätter en textruta efter den tecknade filmen.

Man får ju inte säga någonting längre!” gråter högermännen, och kräver sen att alla människor inblandade i beslutet att lägga till en informationsskylt efter en tecknad film ska få sparken, alternativt att hela Disney genast ska läggas ner. De må hata cancel-kultur, men om de ska behöva läsa en kort text om allas lika värde efter Kalle Ankas Jul så är det nog ändå det mindre av två onda ting.

Vem vet vad woke-disney kan få för sig.” säger den självutnämnda realisten Fritjof. Som alla realister vet han att det nu är dags att preppa sin domedagsbunker med en fulbandad version av Kalle Ankas Jul ifall Disney skulle få för sig att helt rycka programmet från tablån. Att skylten de lagt till är där specifikt för att de inte ska behöva ändra eller ta bort programmets innehåll är bara en rökridå, vilken dag som helst nu så kommer Disney ge upp möjligheten att göra gratisreklam för en hel nation.

Men Disney klarar sig ändå undan majoriteten av kritiken. Den mesta ilskan skickades istället mot SVT, som uppenbarligen borde läggas ner för sina brott mot Kalle Anka. Att SVT inte var inblandade alls i beslutet, som togs helt och hållet av Disney, som dessutom signerade budskapet med sitt företagsnamn, spelar ingen roll, det är förjävligt ändå.

Hur kan SVT göra så här? Försöka hjärntvätta oss på detta sättet? Varför kan vi inte bara få tänka själva?

Det var illa nog när SVT (fast egentligen Disney) klippte bort delar av programmet, men att de nu dessutom lägger till ytterligare information är verkligen droppen som fått bägaren att rinna över. Allt det här är ett försök att förfalska vår historia, eftersom alla vet att Kalle Anka på julafton är det huvudsakliga sättet vi bevarar vår historia och att alla historiska dokument alltid bör presenteras utan någon historisk kontext!

De kränkta små snöflingorna ramlar helt enkelt över varandra i sina försök att vara mest upprörd av alla över den tecknade filmen. Det är en ständig kamp om titeln Kränktast På Twitter, och slutspelet är helt tillägnat Kalles Jul.

Men om gnällgubbarna var här skulle de så klart säga att det inte alls är de som är kränkta. De är bara upprörda över hur kränkta alla andra är. Att de håller på att explodera av impotent ilska beror på att alla andra är känsliga och känslostyrda. Själv är de bara rationellt upprörda.

Ni förstår, skylten är så klart bara där för att skydda den lättkränkta vänstern, som hatar Kalle Ankas Jul eftersom programmet sårar deras små känslor. Ingen tycks kunna hitta ett exempel på någon på vänstern som faktiskt kritiserat Kalle Anka, men det spelar ingen roll. Det är ju så det är. Det är uppenbarligen vänsterns fel, en vänster som i det här fallet får representeras av marknadsavdelningen på ett multinationellt företag.

För Disney, företaget Disney, miljardföretaget Disney, det globala mediekonglomeratet The Walt Disney Company, värderat till över 200 miljoner dollar, är så klart vänster. Är en sak som är helt normal att tro.

Sanningen är att Disney i åratal har klippt och stuvat om sitt julprogram, varje gång föregånget av absolut inte ett ljud från någon på vänsterkanten. Det har inte funnits några kränkta snöflingor som har krävt att Kalles Jul ska ändras, eftersom ingen i hela vänstern bryr sig ett skit om Kalles jävla Jul. Men vet ni vem som bryr sig? Högern.

Deras hela politiska bas bygger på indignation och upprördhet, samtidigt som deras självbild säger att de är lugnare och mer rationella än alla andra. Resultatet blir att det skriker och gapar om de mest harmlösa och irrelevanta saker, och sedan låtsas att det är alla andra som är kränkta. “En textruta efter Kalle Anka?” gråtskriker de. “Varför är vänstern så känsliga?” hulkar de med snoret rinnande från näsan.

Men kanske är det trots allt jag som är den störste hycklaren av oss alla. För här sitter jag och hånar de lättkränkta Kalle Anka-älskarna för sitt emotionella engagemang i en tecknad serie, samtidigt som jag uppenbarligen bryr mig tillräckligt för att skriva den här texten. Jag bryr mig så klart inte om varken stereotypa skildringar i Kalle Ankas Jul, eller informationstexter som påpekar de stereotypa skildringarna i Kalle Ankas Jul, men fjantarna som blir arga över det senare går mig väldigt uppenbart så på nerverna att jag tvångsmässigt måste starta bråk i svaren till en Expressen-tweet.

Det är något med den absoluta världsfrånvändheten som får en person att ilskebajsa sina kalsonger fulla över en film samtidigt, som de är helt övertygade om att de är den vuxne i rummet, som är som grus i mina ögon. Jag får psykbryt över deras psykbryt.

Att deras små barnhjärnor inte förstår att varningstexten är där för att Disney är ett företag och för att det är det ekonomiska säkraste beslutet att göra allt man kan för att undvika allt som ens skulle kunna skapa kontrovers. Att de är så dumarga att de tror att anledningen att Disney kanske vill ursäkta sina stereotypa skildringar av asiater är för att blidka en vagt definierad “vänster” och inte för att Kina är en av världens viktigaste marknader.

Bölande kapitalismvurmare som tror att så fort kapitalismen producerar ett resultat som sårar deras känslor så är det i själva verket kommunism, eller något. Det stör mig.

Högerdebattörer skriver ilsket att vi måste stoppa gangsterrappen och från de frihetstörstande censur-hatarna hörs knappt ett ljud. Men en informationsskylt efter Kalle Anka? Det är minsann DDR-fasoner. Det får mig att vilja slå dem allihopa i ansiktet tills deras dumma jävla lerklumpar till hjärnor börjar fungera korrekt.

Kalle Anka-kontroversen gör mig till våldsvänstern.

Den Reaktionära Rädslan

Den moderna reaktionära högerns relation till rädsla är är en ytterst tudelad sådan. Å ena sidan har de tillbringat åratal mer att håna vänsterns mesighet och behov att gömma sig undan i safe spaces, å andra sidan verkar de i det närmsta stolta över att de själva hoppar till vid åsynen av sin egen skugga.

Nyligen har vi sett två stycken exempel på tweets som blivit virala, i vilka vuxna män uttryckt sin rädsla för vad som för vanliga människor är helt normala, vardagliga händelser. 

Först har vi Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på Tidskriften Kvartal, som beskrev rädslan som väcktes i hans bröst när han satt på en pizzeria och fick syn på “en man med mjukisbyxor och lite attityd”. Mjukisbyxor och attityd kan ju faktiskt vara tecken på gängtillhörighet, var Jörgens tankebana, och om den här mannen är med i ett gäng så skulle det faktiskt kunna bli skottlossning där på pizzerian.

Han erkänner att risken för det är väldigt liten, men hans rädsla är ändå där. 

Näst ut var Patrik Wahlén, ordförande i Volati och engagerad i Kvartal. Hans skräckupplevelse kom när det plötsligt knackade på dörren och ett DHL-bud stod utanför. Vem vet vad det budet hade i kikaren? Var det månne rånmord på gång?

Båda de här exemplen är så klart fullständigt verklighetsfrånvända, på gränsen till patologiska, och twitters reaktion var snabb och obönhörlig. Det tog inte många minuter förrän originaltweetsen följdes av en kavalkad av skämt om mjukisgangsters och DHL-lönnmördare. 

Jag ska inte sticka under stol med att jag själv hoppade på tåget. För, låt oss inte låtsas om något annat, de här tweetsen är tokroliga. Tanken på en vuxen man som står får hjärtat i halsgropen när han ser någon i mjukisbyxor är hysteriskt rolig. 

Men, kanske du som vän av ordning nu säger, är du inte lite av en hycklare här, Linus? Visst är högerns relation till rädsla inkonsekvent, men är inte det här ett bevis på att vänsterns relation är precis densamma? Är det inte vänstern som brukar förespråka att människor inte ska behöva känna sig otrygga? Hur kommer det sig att ni nu hoppar på de här stackars männen som bara uttrycker sina känslor? Är det inte ni vänsterfolk som älskar känslor?

Och om det är vad du nu sitter och säger till skärmen som om jag på något vis skulle kunna höra dig, så är du inte ensam. Precis den poängen dök upp även på twitter punkt com.

Är det fel att uttrycka sina känslor nu, va? Är det det? Får man inte ens känna saker? Ska man verkligen bli hånad för att man inte ens känner sig trygg i sitt eget hem, är det samhället vi vill ha?

Och nä, det är det så klart inte. Samhället vi vill ha alltså. Vi vill så klart ha ett samhälle där folk känner sig trygga. Och det stämmer att alla har rätt till sina känslor och att det är hälsosamt och bra att uttrycka dem. Men anledningen till att reaktionerna var hånfulla snarare än empatiska var att varken Patrik eller Jörgen inte faktiskt uttryckte sina känslor. Eller, inte huvudsakligen i alla fall. Vad de faktiskt gjorde kan man bäst utläsa från den sista meningen i Patrik Wahléns DHL-tweet. 

“Sverige 2021.”

Vad Jörgen och Patrik säger är inte “jag känner en ofantlig rädsla i min vardag”, något som absolut är en legitim känsla att ha, och som jag sympatiserar med. Jag känner mig ofta rädd och orolig i vardagliga situationer, och har sökt professionell hjälp för det. Det är inget fel med det alls och om det vore vad de här två herrarna hade sagt så hade de haft allt mitt stöd.

Men nej, vad Jörgen och Patrik sa var “jag känner en ofantlig rädsla i min vardag, och det är samhällets fel”.

Syftet med att prata om sina känslor är att på ett hälsosamt sätt kunna arbeta genom dem. Ibland kommer det leda till att man förändrar sitt eget beteende, ibland innebär det att man behöver förändra sina omständigheter och sin omvärld. Men syftet är alltså inte att alla andra ska behöva böja sig baklänges för att du ska må bättre.

Vi måste ta folks oro på allvar är en mening som lag och ordning-högern bankat in i våra huvuden i åratal nu. Under valrörelsen 2016 gjorde Newt Gingrich en ökänd intervju där han viftade bort det faktum att brott minskar med hänvisning till att det inte är så det känns.

Det kanske är ett faktum att brottsligheten minskar, men det är lika mycket ett faktum att människor tror att den ökar, var hans smått geniala argument. Och den här känsloargumentationen har fortsatt i oförminskad styrka sen dess. Vad som är viktigt är inte hur verkligheten ser ut, utan hur en viss grupp av människor tror att den ser ut. 

Om människor som Jörgen och Patrik måste skaka i skorna när de köper pizza eller tar emot paket, är inte det argument nog för att vi måste göra svepande rättspolitiska förändringar?

Lena Andersson är dum i huvudet

På den här bloggen försöker jag inte hålla någon form av god ton. Jag är ett rövhål, mest hela tiden. Men jag vill ändå tycka att jag gör någon form av ansträngning för att bemöta mina opponenters faktiska argument. Elakheten kommer sen av att deras argument är dumma som fan.

Men redan förra gången jag skrev om en text från Lena Andersson här så började det formatet stöta på problem. Som jag skrev då:

Av alla texter jag skrivit om på den här bloggen så är Lenas kanske den mest substanslösa.

Med sin text ”Hållbarhet är ett annat ord för planekonomi” gör hon det inte enklare för mig. Sällan tidigare har jag skådat en så på samma gång banal och självkärt högtravande kollektion av rent, koncentrerat nonsens. Och igen slås jag av en tanke från förra texten:

Jag vet inte hur mycket av detta är att Lena faktiskt är dum och hur mycket av det är att hon bara spelar dum för att göra sina poänger.

Så i den kommande texten kommer jag säga många saker om Lena Andersson som kommer låta elaka. Men jag vill vara väldigt tydlig med att det här är jag som gör den mest välvilliga tolkningen som jag möjligtvis kan göra.

Jag tänker utgå ifrån att Lena Andersson är dum i huvudet, och inte aktivt illvillig.

Lena Andersson är en sällsynt kombination av dum och fullständigt övertygad om hur intelligent hon är. Den typen av hjärnlös arrogans som får en att läsa ordet ”poststrukturalism” och anta att det är en hel filosofisk gren som bara ”inte tror på strukturer” och som man enkelt kan avfärda med ett välformulerat ”joho det finns visst strukturer”.

Hon är som en tonåring som precis lärt sig att de kan säga emot sina föräldrar och nu gjort det till hela sin personlighet.

Vid någon punkt i sitt liv insåg Lena Andersson att hon kan vinna argument bara genom sin förmåga att säga ord bra, och klev då in i vad vi i branschen kallar ”Jeff Winger”-stadiet i sitt liv. Det är inget konstigt, många av oss har varit där i våra tonår. Men som alla vi som sett den flerfaldigt prisbelönade serien Community vet, så behöver man förr eller senare mogna ur det stadiet.

Lena Andersson gjorde väldigt uppenbart inte det. Istället för att lära sig att världen är nyanserad och att man måste ta intryck och lära sig från många olika källor, så har hon fastnat i en snävare och snävare loop av att direkt avfärda nya idéer med samma retoriska knep utan att någonsin titta närmare på dem. Hon lärde sig aldrig skillnaden mellan att ha rätt, och att vinna en diskussion, insåg aldrig att bara för att någon inte orkar fortsätta diskutera med dig betyder det inte att de hade fel.

Det skulle förvåna mig starkt om Lena Andersson har tagit till sig en endaste riktigt ny idé de senaste femton åren.

Och först med allt det etablerat kan vi börja prata om det monumentala haveri som är den här texten. Jag ska försöka dissekera den stycke för stycke, och vi börjar med den bara genialt korkade rubriken:

Hållbarhet är ett annat ord för planekonomi

Först och främst, nej. Det är inkorrekt. Planekonomi är ett väldigt specifikt ekonomiskt system, medan hållbarhet är en väldigt vagt definierad term som används på väldigt olika sätt av väldigt många olika människor. För att på något koherent sätt kunna klumpa samman ”hållbarhet” till en monolitisk idéströmning måste man själv inta en så extrem hållning att den blir väldigt svår att försvara, vilket är varför Lena Andersson i texten inte kommer att ens nämna exakt var hon själv står i hela “klimatfrågan”.

För Lena Andersson är klimatskeptiker. Jag vet inte om hon själv skulle kännas vid den etiketten men det är en objektiv beskrivning av vad hon är. Kanske inte i den mest bokstavliga definitionen av ordet, någon som helt avfärdar mänskligt påverkad klimatförändring, men på ett praktiskt politiskt plan. Hennes politik ligger helt i linje med hela resten av det vida spektrat av klimatskeptiker och hennes mål är att motverka allt form av arbete för att minska mänsklig klimatpåverkan.

I den förra av hennes texter som jag pratade om här så tog Lena Andersson positionen att man inte ska vara så säker på saker hela tiden. Kanske sker klimatförändringar, kanske gör de inte det, men det viktiga är att man inte kan veta helt säkert, så var öppensinnad. En ynkryggs version av klimatskepsis, helt enkelt. Den här gången tar hon ytterligare ett steg och vill inte ens röra frågan om klimatet, utan centrerar frågan helt på vad folk vill göra i respons till det skiftande klimatet.

Sker klimatförändringar? Vem bryr sig! Det viktiga är att vi inte borde ändra på någonting vi gör. Vill du försöka minska vår klimatpåverkan? Vem är du, Stalin?

Det är lätt att få intrycket att vi lever under en politisk ordning som nästan ingen vill ha. Men vad vill man ha i stället? En påtaglig numerär bland dem som skriver och talar tycks önska sig en radikalt annorlunda ordning, en där man gjort sig av med ojämn penningfördelning och den ekonomiska frihet de kallar kapitalism. Rätten att på eget initiativ chansa på att lyckas framställa och sälja onödiga saker som människor kanske kommer att vilja köpa är hårt ansatt, liksom konsumerandet av produkterna.

Tycker ni det nuvarande systemet är dåligt och tycker att vi borde ändra på det? Så då vill ni alltså ta ifrån folk deras friheter och rättigheter? Och med friheter menar vi så klart friheten att konsumera och med rättigheter menar vi så klart rättigheten att producera.

För i Lena Anderssons värld är det tydligen en mänsklig rättighet att sälja meningslösa konsumentvaror, och det är en rättighet hon är villig att låta miljontals människor i fattigare länder dö för att försvara.

I synnerhet nu när vår dekadens kan avläsas direkt på termometern har revolten åter blivit en accessoar, civilisationskritiken legio. Dock är det svårare i dag än förra gången det begav sig att urskilja den längtan efter centralstyrning och planhushållning som vilar under mumlet och kodorden.

Vi är nu två stycken in i texten och redan börjar Lenas ordlavin hamra på mitt stackars psyke. Det är så mycket koncentrerat vansinne att man nästan börjar gå vilse i meningarna. Men vi ska försöka bena ut vad det faktiskt är hon försöker säga här.

Att kritisera kapitalismen har blivit trendigt, menar Lena. Folk går runt och säger att de vill ändra samhället mest som en accessoar. Men de talar också i kodord, förstår ni. De här ytliga mode-civilisationskritikerna. De kanske säger “vi borde försöka minska våra utsläpp”, men vad de menar är “vi vill ha det lite Sovjet”.

Det är en intressant balansgång Lena valt att gå här, där hon i samma stycke vill kalla sina meningsmotståndare för ytliga trendhoppare och hemliga dödskommunister.

Mycken filosofi har sedan 1970-talet strömmat genom universitetskorridorerna och skvalpat ut på redaktionerna, till exempel poststrukturalism med tillhörande normkritik. Enligt den är sådant som formell ekonomisk frihet bara en godtycklig norm som har råkat uppstå ur historiska omständigheter, inte följden av en sammanhängande och analytiskt avvägd politisk teori. Några naturliga eller rationella logiker (strukturer) existerar inte, utan det rådande upprätthålls av emotionella skäl, för att en viss grupp ska kunna bevara sin makt och utsugning. Att avskaffa det innevarande för ett styre som gynnar en mer välförtjänt grupp är bara en fråga om vilja och kamp, inte om hur saker hänger samman.

När jag nämnde poststrukturalism tidigare i den här texten var det alltså inte bara något jag drog ur luften. Nej, det är ett faktiskt exempel i den här texten. Och det verkar alltså som sagt som att Lena bara har läst ordet, tänkt att hon nog förstår hela filosofin baserat på det och därför med en fnysning kan avfärda det som trams. Men låt mig bara vara tydlig med att säga:

Lena har uppenbarligen ingen som helst aning om vad poststrukturalism är och allting som hon skriver i det här stycket är inkorrekt, inte minst den sista meningen som antyder att vi inte kan göra fattiga människor mindre fattiga eftersom de är fattiga på grund av “hur saker hänger samman”. Läsare får själva tolka in vad hon menar med det.

Det är också talande för den extrema lilla politiska nisch Lena befinner sig i att hon på riktigt tror att vi lever i en värld där poststrukturalism är någon form av stor samhällsfarlig strömning. Det här är inte mycket mer än den moderna versionen av kulturmarxism, med serienumret bortfilat.

Att politiska ordningar skulle utgöra en helhet som följer inneboende mönster är förlegad tro. Endast förstockelsen och fördomen hindrar oss från att förena oförenligheter. De fördomsfria slipper välja mellan brödköer och klassklyftor. Dikotomier av det slaget är falska och ska upplösas. Man kan dansa hela natten och vara utvilad på morgonen, man kan trycka pengar vid behov, kombinera som det passar och bara ta av godsakerna på buffén.

Den tramsiga halmgubbe som Lena har skapat är så kokobäng att den inte tror att politiska ordningar följer inneboende mönster, vad det nu ens betyder. Knasigt är det i varje fall, att inte tro på det alltså. Och Lena hoppas att det ska vara knasigt nog för henne att lyckas smita in sin nästa stora poäng som om det bara handlade om ett välkänt faktum:

Det finns ingen möjlig samhällsform som inte antingen har klassklyftor, eller brödköer. Du kan inte avskaffa klassklyftor utan att det direkt leder till massvält. Det är bara så det är.

Det här är ännu ett exempel på varför Lenas texter är så otroligt svåra att få grepp om. Istället för att argumentera för sin ståndpunkt så bara berättar hon hur tokig hennes påhittade motståndare är, och planterar så sin egen världsbild i läsarens hjärna som en illasinnad tumör. För stycket ovan är knappt ens läsbart om man inte väljer att bara acceptera att inte bara är dikotomin inte falsk, den är en naturlag.

Men Lena har fel. Det här är en falsk dikotomi. Och vet ni hur jag vet det? För att brödköer inte är något begränsat till nittonhundratalets Sovjet, utan lever och frodas i moderna USA. Så om klasskillnader nu skulle vara räddningen mot att behöva köa till mat, så har det misslyckats.

Jag vet att vi rör oss väldigt långsamt genom den här texten, men jag är ledsen, vi måste faktiskt stanna ytterligare en liten stund i det här stycket och titta på den sista meningen:

Man kan dansa hela natten och vara utvilad på morgonen, man kan trycka pengar vid behov, kombinera som det passar och bara ta av godsakerna på buffén.

Lena Andersson, som bara några meningar tidigare propagerade för den mänskliga rättigheten att producera värdelöst krimskrams, anklagar nu människor som tycker att vi ska försöka minska vår klimatpåverkan för att “trycka pengar vid behov” och “dansa hela natten”.

Hjärnmaskar. Den här texten ger mig hjärnmaskar.

Efter några decennier av kritisk teori riktad mot just dikotomier, menar planhushållarna av i dag att allt önskvärt går att sätta samman i en aldrig skådad ny samhällsordning, en som ska ”rädda planeten” och utjämna skillnader, men utan likriktning; rädda den liberala demokratin undan fascismen, men undergräva dess fundament; inte konsumera annat än för vår överlevnad, men undgå fattigdom. Någon oro för massarbetslöshet och misär anas ingenstans.

Jag hatar den här texten så mycket. Hatar varenda ord som utgör den. Den är en så oförblommerad uppvisning i fantasilöshet. Lena lägger uppenbarligen så mycket tid och energi på att fantisera ihop imaginära meningsmotståndare att hon inte för en sekund kan föreställa sig en värld som är på något plan bättre än den vi lever i idag. Att det finns en möjlighet att bygga ett samhälle som inte är strukturerat kring att alla människor ska konstant producera är inte ens tänkbart.

Och här vill jag vara försiktig med att göra en distinktion som Lena uppenbarligen inte gör. Jag, personligen, tror att en radikal, socialistisk omstrukturering av hela vårt samhälle är nödvändig och oundviklig. Jag är en såndär Marxist som Lena är så rädd för. Mer specifikt lutar jag väl åt någon slags anarkosocialism, men det är överkurs när man diskuterar med någon som verkar tro att folk som förespråkar högre skatt på rött kött är i samma kategori som folk som vill införa full planekonomi.

Men det finns alltså människor över en stor del av det politiska spektrat som är för att minska vår klimatpåverkan. Det är inte en extrem hållning på något vis.

Lena befinner sig så långt ut på sin ideologiska kant att alla människor på den rimliga sidan om henne har smält samman till en enda massa. Gröna kapitalister klumpas ihop med fulla ekokommunister. Vilket är varför hon lägger så mycket tid på att oroa sig över den kommande kommunismen, för att sedan börja beklaga sig över även den mildaste formen av grön politik.

Så jag slängs hela tiden mellan att vilja försvara mer extrema insatser för att stoppa världen från att brinna upp, och att vilja förklara att nej, en höjd bensinskatt är inte faktiskt detsamma som full kommunism.

De flesta i vårt land som påtalar hoten mot den liberala demokratin undviker konsekvent att dra en lans för den fria ekonomin, trots att den är systemets grundbult. I stället förespråkas diffust formulerade varianter av funktionssocialism på drift mot planekonomi. Gemensamt för dem är att naturen är viktigare än människan, framtiden viktigare än nuet, undantagstillståndet mer vitaliserande än vardagslivet.

Att en fri demokrati inte kan existera utan en fri marknad tänker jag inte lägga någon tid på att bemöta här. Lena har fel, men hon delar den felaktiga föreställningen med en bred del av högern och det är ingenting vi har tid att bena mer i här. Men jag vill föra till protokollet att en fri marknad inte är detsamma som en kapitalistisk fri marknad. Det är fullt möjligt att ha en fri marknad annorlunda från den fria marknad vi har idag. Men det kräver så klart ett uns av fantasi, vilket Lena som bekant besitter försvinnande lite av.

Det är också intressant att hon här anklagar samma människor som tidigare ville festa hela natten för att nu plötsligt bara leva för framtiden. Det är kanske en liten detalj, men det är i lägen som det här som Lenas många verbösa eskapader verkligen börjar slå knut på sig själva.

Utöver det är det en direkt skrattretande mening bara utifrån sitt innehåll. Poängen är inte att
naturen är viktigare än människan, utan att människan lever i naturen. Jorden är liksom platsen vi alla lever. Och jag tror inte att jag är ensam om att vilja att platsen som jag bor ska vara fortsatt möjlig att bo på även i framtiden. Ibland, Lena, måste man göra uppoffringar i nuet för att säkra framtiden. Lena, det är inte ett komplicerat koncept. Lena, jag antar att du har ett sparkonto, Lena. Där du sätter undan pengar nu för att kunna använda dem senare, Lena. Du spenderar inte alla pengarna nu eftersom du vet att du kommer existera även i framtiden och kan behöva dem då, Lena.

Lena är du verkligen så här korkad?

I detta strålande samhälle där medborgarna är medel för ett mål finns endast nödvändiga ting och åsikter, godkända av myndigheten för övervakande av produktion, konsumtion och livskvalitet med avseende på kommunens och statens måluppfyllelse.

Okej, vi måste röra oss framåt, nu bara upprepar du dig Lena. Jajaja, full kommunism, 1984, du börjar låta som en trasig skiva.

Senast i raden av planhushållningsivrare är fyra forskare i marknadsföring och kulturantropologi (DN Debatt 27/9-21). De kritiserar tron på att frivillighet räcker för att medborgarna ska handla mindre och så stoppa höjningen av utomhustemperaturen. I stället ska konsumtion och produktion ”ställas om i sin helhet”, något som visat sig nödvändigt eftersom den ohållbara konsumtionen inte är ”ett informationsproblem, utan ett systemfel”.

Och så har vi slutligen kommit till ett exempel. Efter att ha våfflat på om de snikna marxisterna som vill stjäla all vår frihet kan vi nu äntligen få se vem det är som hällt grus i Lenas maskineri. Och det är alltså en debattartikel i DN. Det är vad hela den här grejen handlar om.

Utifrån Lenas beskrivning så är det en ganska radikal text som publicerats i DN Debatt, krav på att hela vårt produktions- och konsumtionssätt ska ändras från grunden. Det är inte utan att det låter lite som vad hon beskrivit, en grupp människor som med klimatet som ledstjärna vill nedmontera kapitalismen.

Och igen, jag tycker att det hade varit en alldeles rimlig hållning att ha. Vi springer raka vägen mot klimatapokalypsen och det nuvarande systemet har absolut inga bromsar inbyggda, så kanske testa ett annat system? Vad vet jag.

Men frågan är, är det vad som faktiskt sägs i debattartikeln?

Notering: nu har jag alltså registrerat mig för två olika svenska dagstidningar för att kunna komma åt artiklar för att skriva den här texten, så jag hoppas att det är värt det.

Debattartikeln i fråga är en text från fyra forskare som slår fast att utifrån existerande underlag så finns inte belägg för att information om vilka produkter som har en negativ klimatpåverkan räcker för att få folk att ändra på sitt beteende till den grad som behövs för att uppnå våra klimatmål. Helt enkelt, vi kommer behöva mer än informationskampanjer om vi vill stoppa haven från att koka över.

Och i sin beskrivning av detta använder författarna ganska radikala uttryck. Lena ljuger inte när hon citerar dem. De förespråkar faktiskt att ”konsumtion och produktion behöver ställas om i sin helhet”, och eftersom Lena inte har samma frihet som jag att bara citera en hel text så är det fullt legitimt att plocka ut citat som man tycker representerar den centrala tesen i texten.

Men. Det som gör Lenas representation av texten något missvisande är att hon inte nämner vad textförfattarna faktiskt föreslår i texten. Eftersom det inte skulle låta läskigt nog. Ja, forskarna nämner att vi måste ändra systemet, men det är alltså inte via en övergång till planekonomi eller införandet av en myndighet för övervakande av produktion, konsumtion och livskvalitet med avseende på kommunens och statens måluppfyllelse.

Vad de faktiskt föreslår är tre saker:

  1. Vi borde införa regleringar på marknadsföring av produkter med en negativ klimatpåverkan, på samma sätt som vi reglerar reklam för exempelvis alkohol och tobak.
  2. Vi borde även reglera priser för att minska efterfrågan på produkter med negativ klimatpåverkan, exempelvis via höjd skatt på vissa produkter och sänkt skatt på andra, dock med hänsyn till ekonomiskt resurssvaga grupper.
  3. Ovanstående reglering bör baseras på vetenskaplig evidens, inte på spekulation eller politiska värderingar.

Förslagen är alltså inte mycket mer än mer av samma insatser vi redan gör idag, en ganska mjäkig grön liberalsocialism. Och det är detta som gör Lena så otroligt upprörd. Det är detta som gjort henne så orolig över att alla våra friheter och rättigheter ska tas ifrån oss.

Utöver att bli upprörd över de praktiska förslagen, så är Lena väldigt uppenbart rasande över vetenskapen som forskarna refererar till, eftersom den antyder att människor inte är 100% rationella aktörer, vilket går emot Lenas politiska ideologi. Och i kommande stycken kommer Lena försöka argumentera mot vetenskapen med en utdragen version av att skrika “så är det inte alls!!!”

Det båtar föga, framhåller de, att informera fria medborgare om att deras konsumerande leder till mänsklighetens snara katastrof, de konsumerar glatt vidare ändå. Orsaken till detta irrationella agerande är att människan är slav under utbudet och enkla stimuli i form av reklam och prestige. Därför måste utbud och stimuli sättas under politikens kontroll. Friheten att producera och marknadsföra sådant som höjer temperaturen måste bort. Priserna ska regleras ”för att styra konsumtionen i hållbar riktning”.

Baserat på kontexten antar jag i den första meningen i det här stycket är sarkastisk. Det är Lena som med sin vassa penna sticker hål på forskarnas otroligt löjliga påståenden.

Bara ett problem, Lena. Trots information om att människors konsumerande leder till mänsklighetens snara katastrof konsumerar de glatt vidare ändå. Det är inte något tossigt hypotetiskt scenario, det är bokstavligt talat vad som händer i världen just nu. Inte, som Lena fortsätter raljera, för att människor är slavar under reklam (även om reklam absolut har en påverkan, annars skulle reklam inte finnas), utan av en kombination av komplexa anledningar.

Vissa människor har inte råd att leva mer klimatsmart, för andra är klimatkrisen så stor och abstrakt att det är svårt att konceptualisera att deras vardagliga liv påverkar den. Ytterligare andra tror inte ens på att den globala uppvärmningen är ett faktiskt, reellt problem, något du kanske har en viss erfarenhet av, Lena.

Vad som då krävs, men som inte står i artikeln, är ett ämbetsverk för skiljande av hållbart från ohållbart, sådant som ska få ett lågt pris från det som ska få ett högt. (Tydligen ska vi ändå vara tillåtna att, om än mycket dyrt, konsumera ett och annat som för mot undergången. Varför?) En annan sak som inte nämns är att omvälvningen innebär ett samhälle lett av forskare, vilket aldrig kan vara fallet i en liberal demokrati.

Här ställer Lena faktiskt en fråga som är intressant och relevant, som en ordentligt tappad höna som mot all förmodan lyckas stoppa ett frö i käften. Varför ska man få kunna konsumera saker som är dåliga för klimatet bara för att man har mer pengar?

Mycket intressant! En fråga värd att diskutera. Själv är jag av åsikten att den typ av styrning som föreslås i debattartikeln inte på långa vägar är tillräcklig, och att viss konsumtion borde regleras hårdare än så. Kanske borde vi faktiskt förbjuda exempelvis charterflyg till Thailand eller stadsjeepar? Men det är som sagt bara min åsikt, och inte textförfattarnas åsikt. Eftersom deras åsikt är mycket mjäkigare.

Så vad Lena säger här är “varför förespråkar inte människorna jag säger förespråkar planekonomi, faktiskt planekonomi?“. Ja, jag vet inte Lena, kanske för att du är full av skit?

Lena ålägger också de fyra forskarna åsikten att samhället ska “ledas av forskare”, vilket är en lögn. De säger inte det någonstans i sin text. Vad de gör är att  pläderade till politiker att lyssna på forskning, vilket jag inte känner är en särskilt knasig åsikt att ha. Men Lena är väl rädd att det skulle begränsa hennes rätt att använda sitt rationella agerande för att rösta igenom politik som inte är i linje med vetenskaplig konsensus.

De fyra forskarna menar därtill att ”ideal och normer för hur vi äter, bor, umgås, reser” måste ändras drastiskt. Jag tror de kan vara lugna. Förändringen lär sköta sig själv när vi fått en genomförd planekonomi, där företag i bästa fall blir ett slags statens franchisetagare, och dess ödmjuka tjänare.

FULL. KOMMUNISM.

Ingen som propagerar för det vidgår förstås att det är en planerad ekonomi och totalitär ordning som förespråkas. Man tror att detta obehagliga förhållande går att undfly om man bara lutar sig mot föreställningen om normers godtycklighet, nya definitioner på orden och upplösandet av strukturer, logiker och motsatser. Människan är blank, så när ny evidens kommer formar man en ny, med nya sätt att tänka och bete sig. Saken kan också uttryckas som att människan är en robot, aningslöst styrd av sina programmerare Samhället och Kapitalismen.

Ingen av människorna som Lena låtsas vill ha en totalitär planekonomi erkänner att de vill ha en totalitär planekonomi. Chockerande!

I övrigt är det här stycket en förvirrad röra som jag ärligt talat har svårt att bemöta eftersom jag inte vet vad i helvete Lena svamlar om. Vad jag tror att hon säger, i alla fall, är att det är fånigt att tro att människor skulle ändra hur de tänker baserat på evidens. Jag är inte helt säker, men det är det enda rimliga sättet jag kan tolka meningen “Människan är blank, så när ny evidens kommer formar man en ny, med nya sätt att tänka och bete sig“. Hon ironiserar över idén att människor är så blanka att allt de behöver är bevis för att ändra sina åsikter.

Vilket… ja, det stämmer. Det är vad författarna av texten du är arg på skrev. Att det krävs mer än bara information för att ändra beteenden och åsikter. Vilket du inte höll med om. Menar du att rationella aktörer är människor som inte lyssnar på evidens? Lena, läser du ens vad du själv skriver?

Den tanken är det definitivt något ontologiskt fel på. Normer och reklam formar inte i grunden våra val. I den mån de påverkar är det för att de erinrar om något vi redan anar. Det är ingen principiell skillnad på att ta intryck av en annons och att ta efter en omtyckt vän som gör något beundransvärt, lever bättre, har en generös läggning.

The Hypodermic needle model är media- och kommunikationsteorin som säger att media vi konsumerar direkt injicerar tankar och idéer i våra hjärnor. Det vill säga, om vi ser en idé uttryckas på tv, så kommer vi direkt börja tro på den idén.

Det finns ingen som faktiskt tror på den teorin. Den är otroligt utdaterad, och många ifrågasätter att den någonsin varit en teori som folk trott på. Så du har rätt, Lena, reklam formar inte i grunden våra val. Du argumenterar mot ingen alls, men jag antar att du har rätt.

Allt annat du säger i stycket är dock extremt oklart. På vilket sätt formar normer inte i grunden våra val? Det är ett väldigt märkligt uttalande som du på inget vis alls belägger. Normer är extremt grundläggande för hur vi agerar, är det ens kontroversiellt? Vad menar du, Lena? Lena, snälla förklara.

Och vad menar du med att det inte finns någon principiell skillnad mellan att ta intryck från en annons och att ta efter en vän? Vad betyder det? Vilka principer är det du utgår ifrån? För de saker känns extremt olika enligt mig. Och framförallt så är hela frågan helt irrelevant för vad vi pratar om. Den här texten börjar verkligen tappa tråden.

För att alls kunna urskilja och begripliggöra ’beundransvärt’, ’bättre’ och ’generös’ måste det finnas en redan existerande jämförelseskala inom oss. Ifall det vore sant att vi automatiserat följer det vi matas med skulle vi inte sortera bort något som reklamen vill sälja eller vännen gör och hävdar, men vi sorterar bort det mesta. Av allt att döma är vi i besittning av en reflekterande själslig instans som föregår stimuli.

Det här stycket är det kanske mest fascinerande i hela texten. Vad Lena har, får jag anta av ren snubblande slump, ramlat in i här är faktisk en väldigt gammal filosofisk fråga. Är människan vid födsel ett tomt ark, eller har vi delar av vår mänsklighet som är medfödda, en inneboende essens? Finns det en moral, en grupp värderingar, som är så fundamentala att ingen behöver lära oss dem?

Det är en intressant fråga, som diskuterats av mången filosof genom åren. Idén om tabula rasa, det tomma arket, kan spåras hela vägen tillbaka till antika Grekland och frågan har stötts och blötts ända sedan dess, och antagligen dessförinnan också.

Inget av detta verkar Lena veta någonting om, eller ha det minsta intresse av. Istället slår hon bara fast att eftersom vi vet vad ord som “bättre” och “generös” betyder så måste vi ha en medfödd skala från “bra” till “dåligt” som är orelaterad till yttre intryck. Vilket är ett uttalande bara en människa som inte förväntar sig att någon ska ifrågasätta någonting av vad de säger skulle göra.

Med Lenas, i brist på bättre ord, logik så måste samhällen där andra saker anses vara “beundransvärda” än sakerna vi finner beundransvärda i vårt nuvarande samhälle, bero på att folk bara föddes med en annan måttstock.

För att Lenas världsbild ska gå ihop måste människan vara en absolut rationell aktör, och allting som går emot det måste vara falskt. Att reglera saker är att antyda att människor inte kan reglera sig själva. Vilket är fel! I alla fall när det handlar om klimatet, jag har inte sett någonstans att Lena dragit lans för full legalisering av heroin.

Jag ser bara ett litet problem med idén om att människor kan reglera sig själva, Lena. Människor har vetat om den stundande klimatkrisen i snart 100 år och har fortfarande inte bara misslyckats att stoppa den, utan dessutom misslyckats att inte fortsätta accelerera mot den. Så när exakt är det du tänker att den inneboende rationella självregleringen ska kicka in och rädda oss?

Så om vi inte lever hållbart nog är det inte för att det saknas idealbilder av ett utjämnat, konsumtionsbefriat liv i harmoni med naturen, utan för att vi är underkunniga om att det blir fult, stagnerat, kvävande, torftigt, livsförnekande, och doftar av centralkommitté.

Egentligen skulle vi kunna ha skippat över hela resten av texten och bara läst det här sista stycket, för det summerar väldigt bra Lenas hela tes: saker är bra som de är och vi borde absolut inte ändra på dem. Att leva i en värld utan klassklyftor, i harmoni med naturen och utan konsumtion vore det värsta som möjligtvis skulle kunna hända. Mycket värre än klimatkrisen. Så bara fortsätt som vi gör, och försök inte ändra på någonting.

Jag hoppas att jag nu gjort väldigt tydligt att Lena Andersson är dum i huvudet. Hon är väldigt, väldigt korkad, och väldigt övertygad om att så inte är fallet. Hon har en världsbild så fullständigt grundad på en uppsjö baslösa antaganden att hon helt saknar förmåga att förstå några synsätt förutom sitt eget. Hon har konstruerat en egen liten värld som hon lever i och ignorerar gladeligen allt som går emot någon del av den.

Det är ett barnsligt och farligt sätt att tänka och vi borde inte över huvud taget ta Lena på allvar i någon fråga. För om Lenas tankar skulle tillåtas styra vår värld så skulle den bli ful, stagnerad, kvävande, torftig, livsförnekande och doftande av brinnande regnskogar.