Laserjesus

Sedan vidden av Israels grymhet mot den palestinska befolkningen blev uppenbar för alla utom de mest medvetet ignoranta så har anklagelser om antisemitism bland Israels kritiker varit ett enkelt och effektivt sätt att stötta Israel utan att riktigt behöva säga rakt ut att man är okej med att mörda tiotusentals barn. Men det är ett argument som med tiden känts mer och mer ihåligt, och i sin krönika publicerad på förintelsens minnesdag gör Tove Lifvendahl lite för att vända den utvecklingen.

Första halvan av Vår tid behöver också de modiga passerar utan några egentliga invändningar. Tove berättar om Nicholas Winton, en man som räddade 669 judiska barn i Prag undan förintelsen och sedan återförenades med flera av dem under en TV-inspelning. Det är en både tragisk och hjärtevärmande berättelse.

Tove fortsätter i några stycken att prata om historisk antisemitism och allt som allt känns det som en ganska normal text. Det är värt att påminna om förintelsen och Tove inkluderar till och med några goda poänger från en text av Anna Nachman. Den texten är också i sin helhet kokobananer, men just poängerna om priset för att stå upp för svaga grupper är i isolation relevanta och kloka.

Så långt så bra. Men nu är det dags för Tove att vända blicken mot nutiden och väldigt snabbt börjar saker spinna ur kontroll.

Jag betvivlar inte att antisemitismen precis som islamofobin har ökat i samhället de senaste åren. Mestadels är detta ett fenomen i högerextrema kretsar, något Tove inte med ett ord kommer att nämna, men jag tänker faktiskt inte ens förneka att det finns antisemitism i delar av palestinarörelsen också. Det finns uppenbarligen de i rörelsen som blandar ihop staten Israel med judiska individer (en sammanblandning som kanske kommer bli relevant senare i Toves egen text). Men om problemet med antisemitism i palestinarörelsen nu är så stort och utbrett som Tove vill påskina så tycker man ju att hon borde ha ett gäng riktigt tydliga exempel att komma med för att underbygga tesen.

Låt oss lista de exempel vi får.

1. Tre flaggbärare i ett demonstrationståg i Göteborg 2025 hade enligt Doku kopplingar till ett pro-iranskt nätverk, som i sin tur hade kopplingar till terroriststämplade nätverk som Hizbollah. De här männen har historiskt uttryckt sig antisemitiskt i flera sammanhang.

Hängde ni med i hela listan?

Okej, för att vara helt rättvis så är det inte Toves hela lista över palestinarörelsens antisemitism, det är bara det enda av hennes exempel som pekar på faktisk antisemitism. Tove fortsätter med att säga att de här tre flaggbärarnas agenda “sammanfaller tämligen väl med den som finns hos aktivister i olika miljöer”, men kommer därefter uteslutande med exempel på kritik mot staten Israel och inte judar som grupp. I resten av texten behandlas judar och Israel som synonyma vilket är, låt mig kolla mina anteckningar, antisemitism. Bra jobbat Tove.

Exempel nummer två i listan är att det inom den akademiska världen sätts tryck mot universitetsledningar att avbryta samarbeten med israeliska universitet. Inte judiska akademiker, utan israeliska universitet, då dessa är tätt sammankopplade med den israeliska staten som systematiskt förstört palestinsk tillgång till utbildning. Akademiker, som generellt är för att människor ska ha tillgång till utbildning, tycker att det är dåligt. Detta är alldeles uppenbart inte antisemitism.

Det tredje exemplet är att Israels ambassads bidrag plockades bort från kulturnattens program 2024 efter kritik, med hänvisning till säkerhetsläget. Efter kritik från motsatt sida så backade Stockholms Stad från sitt beslut och Israels ambassad fick medverka i kulturnatten obehindrat. Detta är alltså ytterligare ett fall där kritiken handlar om staten Israel och det är i min åsikt bisarrt att Israels ambassad fick medverka. Lika bisarrt som om exempelvis Rysslands ambassad hade fått göra detsamma. Ännu ett fall av inte antisemitism.

Och så slutligen har vi det fjärde exemplet, och nu har tåget fullständigt lämnat spåret. Vi flyger genom vansinnets landsbygd i ett skenande tok-lok. Jag kommer inkludera de två aktuella styckena i sin helhet.

Sedan en tid proklamerar en internationell aktiviströrelse exempelvis kaféer, delar av campus eller andra platser – nu senast Zita Folkets Bio i Stockholm – till ”apartheidfria zoner”, där man ”aktivt bojkottar” produkter eller tjänster som man anser upprätthåller Israels styre.

Det är en självklarhet i ett fritt och öppet samhälle att uttrycka kritik mot aktörer eller fenomen. Det kan göras specifikt eller svepande. Men detta är något annat; en vilja att rent fysiskt skapa zoner i samhället till vilka endast rättrogna har tillträde. En totalitär impuls som barn brukar pröva i leken på skolgården, men som ekar i tusen versioner genom historien. För 120 år sedan kunde man i USA se anslag med budskapet ”No Japs in our schools”. I oktober 2023 etablerade nationalistgruppen Return to the land i Arkansas sitt första ”Whites only community”.

Tove Lifvendahl, en vuxen människa vars jobb det är att publikt uttrycka åsikter, anklagar alltså Zita Folkets Bio för att begå apartheid – mot produkter och tjänster. Jag har ärligt talat svårt att hitta orden, vilket dock inte kommer hindra mig från att skriva många fler.

Jag kan inte sluta fråga mig själv vem det här är menat att övertyga, och den enda slutsatsen jag kan dra är att Tove helt har gett upp på idén om att konvertera människor till sin sak till förmån för att predika för en helt okritisk kör av liktänkande. Israel bra, palestina dåligt, paus för applåder. Men även i det egna lägret måste väl folk reagera på att hon skriver om “zoner i samhället till vilka endast rättrogna har tillträde” bara ett stycke efter att väldigt explicit ha skrivit att vad det egentligen handlar om inte alls är ett förbud mot vissa människor, utan en bojkott av varor. Jag vet att i den liberala världsbilden så är företag personer och varor deras gulliga små bebisar men det här känns extremt även för dem.

Att bojkotta varor från en nation som begår folkrättsbrott är inte apartheid och det är inte totalitärt, och jag tvivlar på att Tove skulle porträttera bojkotter av andra stater på samma sätt. Faktum är att jag vet att hon inte gör det.

Kanske hoppades Tove att folk som läser texten skulle tröttna lite halvvägs och mest bara skumma andra halvan. De skulle se att det handlade om antisemitism, se det enda exemplet på antisemitism och sen hoppa till slutet av texten och anta att hennes jämförelse med rassegregering i USA inte var tagen rakt ur luften.

Det här är kanske det lataste försöket till ett argumentativt trolleritrick jag någonsin läst. Tove sitter där med hatten och manteln och trollstaven och viftar och pekar och leder vår uppmärksamhet. Men när det väl är dags för trolleritricket så glömmer hon plötsligt bort allt det där, så allt som kvarstår är för oss att titta på en kvinna som mitt framför våra ögon byter plats på sina spelkort och sedan ropar “tada!”.

I Israel har palestinier sedan många år reducerats till i bästa fall andra klassens medborgare, i värsta fall ohyra att utplånas. Palestinier fördrivs från sitt land och mördas med drönare och svensktillverkade bomber. De svälter och fryser ihjäl i demolerade städer. Det är ett folkmord framför öppen ridå och får alla världens löften om “aldrig igen” att ringa ihåligt.

Att sitta på förintelsens minnesdag och ondgöra sig över att en biograf inte vill köpa israeliska apelsiner är äckligt.

Bland onlinehögern finns just nu en växande kritik mot svensk vänsters stöd för den iranska regimen. Något stöd från svensk vänster till den iranska regimen finns så klart inte, men det hindrar inte kritikerna från att vara kritiska. Hur kan vänstern göra såhär? Besviken.

Logiken går ungefär så här: eftersom vänstern demonstrerat (och diverse vänstertyckare uttryckt sig kritiskt) mot vissa regeringar (läs: Israel) så måste det betyda att de inte är kritiska, och därmed stöttar, alla regeringar som de inte har offentligt kritiserat på samma sätt. Alla vet att det är hyckleri om man uttalar sig i en fråga och inte också uttalar sig lika mycket i alla andra frågor.

Är man en normalt funtad människa kanske man dock ser ett litet problem med det här sättet att tänka, nämligen att det är fullkomligt dumt i huvudet. Det finns absolut problem med att vissa frågor täcks och diskuteras i offentligheten mer än andra och det finns diskussioner att ha om det. Den kollektiva uppmärksamheten är begränsad och inte alltid effektivt applicerad. Men det är uppenbarligen ingen diskussion som de här kritikerna är intresserade av att ha. De vill bara hugga ner sina politiska motståndare (och underminera all kritik mot Israel).

Den egentliga anledningen att det inte demonstreras eller opineras lika mycket kring Iran som det gjorts runt exempelvis Israel är inte för att det finns ett implicit stöd för Irans mullor bland svensk vänster, utan för att det i Sverige råder en nästan total konsensus i frågan. Det finns ingen politisk motsättning, så det finns ingen att argumentera mot.

När folk demonstrerat mot Israel har det inte varit med det främsta målet att visa upp för världen att man tycker att Israel är dumma, utan för att Israel har ett brett stöd bland annat i den svenska regeringen. Många av demonstrationerna hade väldigt konkreta mål de ville uppnå och var fokuserade på saker som kunde göras i Sverige.

När folk skrev ledartexter som kritiserade Israel gjordes det i kontexten av en pågående debatt. Det är ofta vad debattsidor används till: att debattera. Och debatter är sällan särskilt givande om det inte finns någon att debattera mot (även om det så klart finns en tendens bland texttyckare att hitta på en kille att vara arg på, som exempelvis “den Iran-kramande vänstern”).

Jag vill inte helt förringa värdet i en symbolisk handling som att publikt uttrycka solidaritet, men vad som fascinerar mig är att högern är så besatta av det? Är inte det definitionen av vad de brukar kalla virtue signalling? I stor utsträckning är ju allt man gör att framhäva sig själv genom att ta ställning i en fråga där ens ställningstagande inte faktiskt uppnår något. Vifta med handen och säga att de dumma är dumma. Jag trodde att högern hatade det?

Jag vill i alla fall göra min del för att överbrygga klyftan i svensk politik, så om det är någon ilsk liberalkonservativ internetkrigare som hittat hit vill jag vara väldigt tydlig: jag står med de iranska demonstranterna och hoppas att regimen krossas och ersätts med ett demokratiskt styre präglat av frihet och rättvisa.

All makt åt folket. Internationell solidaritet.

I artikeln “KD:s nya klimatpolitik: Slopa mål – sluta rycka köttbullar från barn” på Aftonbladet så får landsbygdsministern, KD-politikern och köttfetischisten Peter Kullgren lägga fram KD:s nya klimatplan. Eller, plan och plan, vad KD föreslår är att vi ska lägga ner de svenska klimatmålen helt och istället fokusera på att försöka få andra länder att sänka sina utsläpp. Och likt ett träsktroll så har deras förslag lager, där varje lager är mer absolut jävla tappat än det förra, vilket gör det ärligt talat svårt att bemöta någon enskild del av vad han säger. Det är lite som om någon argumenterade att eftersom bilar kan drivas på mänskligt piss så borde mannen med störst pung utses till statsminister eftersom han har mest piss. Att fokusera på hur någon enskild del är fel riskerar att få det att låta som att de andra delarna är mindre fel.

Att säga att Sveriges utsläpp är så låga att vi kan sluta bry oss är korkat eftersom vi fortfarande har högre utsläpp per capita än vad som är hållbart för planeten. Om alla släppte ut som vi gör så vore världen kokt. Och medan vi så klart släpper ut mindre än mycket större länder så släpper vi exempelvis ut per capita mer än Indien, ett av länderna som KD tycker att vi ska fokusera på att få att sänka sina utsläpp. Och att säga att vi ska fokusera på att få andra länder att sänka sina utsläpp istället för att sänka våra egna är korkat eftersom varför skulle andra länder lyssna på oss om vi inte lever som vi lär? Och på vilket sätt utesluter den ena saken den andra?

Men det här är de stora, breda, makropolitiska delarna av vad KD och Peter Kullgren föreslår och att fastna här är nästan att ta deras förslag på för stort allvar. För det missar vad det är de rent konkret argumenterar emot. Vad Peter Kullgren är så upprörd över är att det inte serveras kött i skolan. Eller nej, inte ens det. Vad som driver Peter Kullgren till att föreslå politisk reform är att det inte serveras kött i skolan varje dag.

Att konsumera kött är på det stora hela sämre för klimatet än att inte göra det. Det finns så klart undantag, vegetariska alternativ med större klimatavtryck än det motsatta, men det skulle vara svårt att argumentera mot att veganer och vegetarianer generellt har lägre klimatavtryck än köttätare. Men att diskutera det vore fortfarande att ta Peter Kullgrens dumma jävla argument på för stort allvar. För det är inte en fråga om vegetarianism mot köttätande, det handlar om att det inte serveras kött i skolan vissa dagar.

“Det får gärna serveras vegetariskt i skolan men jag tycker att det borde alltid finnas ett animaliskt alternativ också. Kött, fisk eller fågel.” säger Peter Kullgren och får över huvud taget ingen motfråga. Varför borde det alltid serveras ett animaliskt alternativ? Vad skulle möjligtvis kunna vara argumentet för att det alltid, vid alla skolluncher ska vara möjligt att äta ett djur? Inte att det ska serveras kött ibland, eller ens oftast, utan till varje måltid?

Kan någon snälla upplysa Peter Kullgren om att kött aldrig har serverats varje dag i skolan? Det brukade bara inte kallas “köttfria dagar” utan istället saker som “ärtsoppa och pannkakor”. Vissa måltider har inte kött i sig och det är helt normalt.

Veganer har länge haft ett rykte om sig att vara väldigt irriterande. Och jag tänker inte förneka att jag har träffat en och annan riktigt irriterande vegan. Men de har fan ingenting på köttfanatikerna. Människorna som gjort “kött” till en sådan central del av sin personlighet att de inte ens kan tänka sig att äta en mat som är “inte kött”.

Peter Kullgren tycker inte att vi borde “rycka köttbullar från skolbarn”, ett uttalande så exceptionellt barnsligt att han genast borde bli av med jobbet och ersatt av någon som inte är så djupt jävla tramsig. För köttbullar serveras så klart fortfarande i skolmatsalar. Inte varje dag, visserligen, men jag antar att han inte menar att köttbullar specifikt måste serveras i alla skolor alla dagar. Eller? Kan någon journalist ringa upp Peter Kullgren och fråga honom om han tycker att alla skolor borde tillhandahålla köttbullar till lunch varje dag? Och om inte kan de då be honom förklara vad i hela helvete han menar?

Jag har vid flera tillfällen haft konversationer med människor i min närhet där ämnet Bianca Ingrosso och hennes förmögenhet har kommit på tal. Jag vet inte om det är en typisk upplevelse, kanske är jag en bisarr anomali, men detta är mitt liv. Och återkommande för dessa konversationer är att någon säger att hon faktiskt har jobbat väldigt hårt för sina pengar. Att hon tjänat dem på egen hand. Och varje gång det händer börjar min hjärna slänga sig paniskt mot insidan av mitt väsen, ett slags flyktrespons i reaktion på den kapitalistiska realismens gift. Jag känner mig tokig. Som att min bild av verkligheten är så långt ifrån den som andra människor har att jag antagligen borde spärras in både för min egen och deras säkerhet.

På frågan varför Bianca Ingrosso är rik finns exakt ett enda svar och det är inte för att hon hustlat och haft ett oslagbart grindset. Bianca Ingrosso är rik och känd för att hennes föräldrar är rika och kända. Hennes pappa är känd och hennes mamma är känd, och de har båda mycket pengar. Detta har på ett extremt direkt sätt lett till att Bianca Ingrosso är rik och känd och hade så inte varit fallet hade hon antagligen inte varit varken eller.

Jag menar inte att Bianca Ingrosso inte har i någon utsträckning ansträngt sig. Hon har inte bara suttit på soffan och levt av sina föräldrars pengar. Hon har en karriär som hon har jobbat sig för att bygga upp. Men jag hon har ju inte direkt jobbat nattpass i gruvan. Hon har inte stått och krängt burgare på McDonalds eller knegat 8-17 på ett kontor. Hon har inte heller revolutionerat någon industri och besitter ingen unik talang. Hon har bara omsatt de massiva tillgångar hon föddes med till ännu större tillgångar.

Folk har väldigt svårt att acceptera hur vansinnigt orättvis världen är. Visst kan de slänga sig med ett ”världen är inte rättvis” när de hör någon klaga men för sig själva måste de fortfarande nära idén att folk huvudsakligen får vad de förtjänar. Jobbar du hårt blir du rik, är du rik måste du därför ha jobbat hårt, och/eller varit bättre än andra människor på vad du jobbade med. Det är ett ämne jag rört vid tidigare, myten om den hårt arbetande höginkomsttagaren, och det här är en alldeles speciell avart. Myten om nepotism-ungen som jobbat så hårt att den privilegierade bakgrunden inte längre är relevant för att förstå hur de hamnade där de är. Myten om den självskapade miljardären*.

2019 utnämnde Forbes Kylie Jenner till världens yngsta självskapade miljardär, en åsikt som direkt borde ha förverkat all trovärdighet som tidningen Forbes någonsin haft och tvingat dem att lägga ner. Kylie Jenner, likt Bianca Ingrosso, är rik av en enda anledning: hon har rika och kända föräldrar. Och för att det här inte ska förvandlas till The Kvinnohatar Power Hour vill jag göra tydligt att samma sak gäller för mången rikemansson också. Benjamin Ingrosso har absolut gjort några poppiga låtar, men hans kändisskap är inte baserat på hans enastående talang eller karisma. Det är baserat på att hans efternamn är “Wahlgren” och “Ingrosso”.

Om du kommer från rikedom är det på inget sätt exceptionellt att du lyckas bli ännu rikare. Tvärt om vore det oväntat om det motsatta hände.

Om mina föräldrar gav mig en pall rent guld och jag sålde den pallen och tjänade mycket pengar så skulle det inte innebära att jag var en storslagen affärsman. Inte ens om jag sålde det till ett relativt bra pris. Att göra mycket pengar till ännu mer pengar är inte något som kräver en utomordentlig förmåga och intelligens. Det räcker med en indexfond.

I brist på en ordentlig adel så kommer samhället tydligen skapa en ny. Vi väljer en grupp människor och bestämmer att de människorna helt enkelt är bättre än andra och därför förtjänar ett bättre liv. Förr var det gud som bestämde, idag är det en annan osynlig hand.

*Bianca Ingrosso är så klart inte miljardär, miljardär används här som en generell term för en väldigt rik person.

Jag vet inte hur ni känner, men för mig finns det fortfarande något lite juvenilt kittlande i att säga att alla poliser är svin. Mitt liv är inte överdrivet punkrock, men för en liten stund känner jag den metaforiska tuppkammen växa sig hög på mitt huvud. Här kommer jag, en rebell.

Jag förstår att många ser ACAB klottrat på ett elskåp och skakar lite på huvudet. Ser det som något barnsligt och tramsigt. Klart det finns dåliga poliser, men det är ju undantagsfall. Vi behöver faktiskt poliser. Poliser håller oss säkra. Polishat är för tonåriga idealister, inget för vuxna pragmatiker.

Jag tror problemet med ACAB är samma problem som många vänsterslogans har när de möter den breda massan, nämligen att folk tolkar dem alldeles för bokstavligt. “Vad menar ni ‘allt åt alla’, alla kan faktiskt inte ha allt det går inte ihop”. “Vad menar ni ‘ACAB’, jag känner en snäll kille som är polis”.

Men poängen är inte att alla som blir poliser i grunden är dåliga människor. Poängen är att polisväsendet är en maskin som producerar förtryck.

Helvete vad postmodernt och kulturmarxistiskt det blev härinne plötsligt.

Den naivt optimistiska bilden av polisen är som en organisation vars syfte är att skydda människor. Vad polisens egentliga syfte är, och det tror jag vi alla innerst inne vet, är att straffa folk. Ja, de tar så klart hand om en och annan person som är i en svår situation, men när vi föreställer oss och kulturellt representerar polisarbete så är det jakten på buset som är i fokus.

Jag tror inte att det är “att hjälpa människor” som är den huvudsakliga drivande motivationen för någon som blir polis. Det finns säkert där i någon grad, för vissa mer än andra, men om allt man vill göra är att hjälpa människor så finns det betydligt mer direkta vägar att göra det. Yrken där allt du gör är att hjälpa folk. För att bli polis behövs det där andra drivet, drivet att stoppa och straffa människor.

Polisen står inte för frihet och säkerhet, de står för lag och ordning. Och om valet står mellan lag och ordning, så kan lagen åsidosättas.

Därför är människor som vill bli poliser ofta de sista människorna man skulle vilja blev poliser. Folk som vill ha makt som de kan använda mot andra människor. Och även de människor som går in i polisen med goda intentioner kommer ha svårt att bibehålla de värderingarna i ett yrke där möten med människor så ofta sker i kontexten av en konflikt. Dina poliskollegor blir ditt ”vi”, alla andra ditt ”dom”.

När poliser går runt i världen är det uppenbart att de inte främst ser invånare som någon de är där för att skydda och hjälpa, utan potentiella våldsverkare som de ständigt måste vara på sin vakt gentemot. De är stridande i ett krig där fienden kan vara vem som helst och var som helst. Vilket är varför diskussioner om utökade redskap och befogenheter till polisen så sällan handlar om redskap för att hjälpa människor i kris och så ofta om redskap för att övervaka och bruka våld.

Om du läser den här texten och inte håller med, tycker jag är för hård och orättvis, låt mig ställa en fråga. Om fascister tog makten i Sverige idag, på vilken sida tror du polisen skulle stå?

Det kanske låter som en väldigt dramatisk fråga, men jag skulle säga att den är otroligt relevant med tanke på vad som händer i världen just nu. Fascister som tar makten är ett reellt problem över hela västvärlden. Och när det händer så är det intressant att notera vem som faller in i ledet.

USA har precis tagit en hård sväng in i auktoritarianism. Deras rättssamhälle nedmonteras i rasande takt, invånare strippas av rättigheter och lagen blir ett vapen som används av en grupp för att förtrycka en annan. Och spetsen på det vapnet är polisen och andra relaterade myndigheter, som överväldigande har intagit den rollen med stor entusiasm. Alla illusioner av att de är där för att skydda och hjälpa är bortblåsta.

Nu kan man så klart inte direkt likställa svensk och amerikansk polis. Jag tror att både de som gillar och de som hatar USA har en tendens att dra lite för direkta paralleller mellan våra två länder. Det är svårt att helt låta bli, vi är så marinerade i amerikansk kultur och politik att Sverige ibland känns som en vidögd lillebror som inget hellre vill än växa upp och bli som storebror. Men vi är inte USA och svensk polis är inte amerikansk polis. Den har inte samma historia och är inte sprungen ur samma kultur.

Men de är heller inte fullständigt väsensskilda.

Tror du, på riktigt, att det kommer komma en punkt där svensk polis ställer sig upp och säger stopp när de hårda tagen blir för hårda? När lagarna blir för drakoniska, när deras verktyg blir för repressiva? Var går den gränsen i så fall? För hittills har visitationszoner och massövervakning tagits emot med öppna armar.

Jag ser personligen inte framför mig ett scenario där polisen går i strejk över att tagen blivit för hårda. De älskar den skiten. Kanske inte alla individuella poliser, men polisväsendet som stort. Kanske kommer det finnas individer som tycker att det blir för mycket, men mest troligt kommer resultatet bli att de helt enkelt lämnar polisen. Och kvar är de som följer de nya lagarna med glädje.

Och det är i slutändan varför alla poliser är svin. Inte för att varje enskild person som jobbar för polisen är en dålig människa, utan för att institutionen de ingår i inte står på samma sida som oss i kampen för ett fritt samhälle för alla.

Det är absolut nödvändigt för ett hälsosamt och fritt samhälle att det går att bryta mot lagen.

Min gissning är att många som läser den meningen spontant skulle säga emot. Lagen är lagen, den är till för att följas, är den inte det? Men jag är övertygad om att nästan alla ganska snabbt kommer inse att de faktiskt håller med om de bara får en chans att tänka lite på det. Så låt oss göra det tillsammans en liten stund. Häng med!

Låt oss börja med att definiera vad vi menar med ”möjligt att bryta mot lagen”. Med det menar vi inte att man kan bryta mot lagen utan konsekvenser. Vi menar bara just exakt vad vi säger, att det går att bryta mot lagen, även om det efteråt leder till konsekvenser.

Motsatsen är ett system där det är omöjligt att bryta mot lagen. Där vi har något slags perfekt precog-system som kan förebygga exakt alla lagbrott. Låt oss för en stund föreställa oss ett sånt system. Säg också bara för argumentet att det här systemet inte på något vis kränker några rättigheter utöver vad som ingår i lagen, inte övervakar i onödan, aldrig gör fel eller går för långt.

Lagen är, i de bästa av världar, ett regelverk till för att skydda människor. En gemensamt beslutad lista av saker man får och inte får göra för att säkerställa att vi alla är säkra och jämlika. Som stoppar starka från att utnyttja svaga, en mur runt våra fri- och rättigheter. Och om lagen, precis som systemet för att upprätthålla den, vore perfekt och maximalt rättvis, så hade man kunnat argumentera att det här vore ett bra system.

Men jag tror att vi alla är överens om att lagen inte är och aldrig har varit så perfekt. Utan att recensera vår nuvarande lag på något sätt, så är det väl okontroversiellt att säga att lagen under stor del av vår historia inte har existerat för att uppnå maximal frihet och jämlikhet. Den har ofta existerat för att skydda de starka och hålla nere de svaga, för att segregera och förtrycka. Lagen har historisk ofta varit djupt omoralisk. Om lagen genomfördes perfekt i apartheid-Sydafrika eller segregerade USA eller Nazityskland så hade det fått fasansfulla konsekvenser.

Nu lever vi så klart inte i Nazityskland. Det är stor skillnad mellan Sverige 2025 och Tyskland 1945 jag försöker inte låtsas om något annat. Men poängen är att lagen alltid har möjlighet att användas för att förtrycka precis lika mycket som den har möjlighet att användas för att försvara, och även om du kanske tycker om lagen så som den ser ut idag, är det ingen garanti för att den inte kommer förändras i framtiden. Och alla redskap som används för att upprätthålla en rättvis lag kan användas för att upprätthålla en orättvis lag. Vilket är varför ett system där lagbrott är omöjligt inte är ett önskvärt system.

Jag hoppas att jag nu lyckats övertyga dig om att det är nödvändigt att det finns möjlighet att bryta mot lagen. Har jag inte det så vet jag inte. Då kan du väl sluta läsa nu antar jag. Hejdå.

Nu när de är borta kan vi gå vidare.

Civil olydnad verkar för många vara ett lite komplicerat koncept, trots att det på pappret är ganska rättframt. Civil olydnad är ett sätt att motverka en lag genom att bryta mot den. Om det finns en lag du tycker är fel väljer du att, på ett ickevåldsamt sätt, inte följa den.

Vissa skulle så klart argumentet att även en omoralisk lag bör motverkas inom det existerande systemet. Om du ogillar en lag bör du försöka förändra den demokratiskt, och följa lagen tills det är gjort. Men det är ett perspektiv utan historisk grund. Omoraliska lagar har aldrig avskaffats uteslutande genom en artig parlamentarisk process, det har alltid inkluderat fall av riktade lagbrott. Och även om lagen slutligen förändrades kan det vara försent för människorna som redan drabbats.

Men det är här det blir komplicerat. Så fort civil olydnad kommer på tal börjar vissa människor skruva på sig, även i fall där de också är emot lagen som bryts. För man får ju inte bryta mot lagen. Och om vi börjar säga att folk får bryta mot lagen när det är en lag vi ogillar, var drar vi gränsen? Det finns ju folk som är emot lagar som vi är för. Folk som exempelvis vill vägra genomföra aborter eftersom de ser aborter som moraliskt förkastliga. Skuggan av Immanuel Kant hänger mörk över hela fråga.

Hur avgör man vem som ska få bryta mot lagen?

Men det här är ett missförstånd. Det är en felställd fråga, en fråga som missförstår hela konceptet ”civil olydnad”. Ingen får begå civil olydnad. Det är mot lagen. Om man fick göra det så vore det inte civil olydnad. Då vore det bara en grej man gjorde.

När någon förespråkar civil olydnad så försöker de inte säga att det borde vara lagligt att bryta mot lagen, det vore en bisarr sak att argumentera för. Vad de säger är att de tycker att en specifik lag är omoralisk och att folk borde bryta mot den, även om det kan få konsekvenser. Folk åker i fängelse för civil olydnad.

”Men då kanske någon annan tycker att man ska bryta mot andra lagar!” Ja, ibland tycker folk olika saker. Så är det absolut. Och ibland gör folk saker för att försöka få igenom förändring i världen så att den blir mer lik hur de tycker att den ska vara. Det kallas politik.

Bara för att jag tycker civil olydnad mot en lag jag tycker är omoralisk är bra betyder inte det att jag tycker att all civil olydnad är bra, precis som att bara för att jag tycker en demonstration för en bra sak är bra så tycker jag inte att en demonstration för en dålig grej är det. Och bra eller dåligt är inte några objektiva värden, det är mina åsikter.

Jag tror att lagen har en tendens att göra oss intellektuellt lata. Någon har skrivit en färdig lista över rätt och fel så att man själv slipper fundera på det. Lagen är lagen, och så bara är det. Men lagen dikterar inte rätt och fel, den säger bara vad som är lagligt och inte. Och om diskrepansen mellan vad lagen säger att man ska göra, och vad man ser som rätt blir för stor, så borde man inte följa lagen.

I det långa loppet vill man så klart föra lagen så nära vad som är rätt som möjligt, men lagen kommer aldrig vara perfekt. Lagen är imperfekt och det är viktigt att komma ihåg det. Du måste själv bestämma vad du tycker är rätt eller fel, annars är risken att du blir en del i en maskin vars handlingar du i efterhand kommer ha svårt att försvara.

Och om du upplever att lagen alltid matchar 1:1 med dina personliga värderingar så borde du nog ägna dig åt lite introspektion.

Högern står inför en identitetskris. Eller nej, högern som stort verkar ärligt talat ha hittat och tagit fasta på sin identitet ganska bra under de senaste åren: regressiv konservatism, aggressiv nationalism, reaktionärt vetenskapsförakt, orubblig klimatskepsis och ett högljutt motstånd mot medborgerliga och mänskliga rättigheter. Eller “klassikerna” som jag kallar dem.

Men för de delar av högern som fortfarande inte är villiga att fullt ut anamma samma politik som Tengil har det här lett till lite av en kris. Och jag förstår det, det måste vara jobbigt att ha en bild av sig själv som ung och hipp och progressiv och plötsligt finna sig i en politisk strömning vars högst ljudande röst är Donald Trump.

Välkommen till scenen Johanna Trapp. Johanna är projektledare på Timbro Miljöinstitut, en position som bara i sig själv måste vara en bra grogrund för inre konflikt. Att försöka driva miljöpolitik på en tankesmedja med direkta kopplingar till oljebranschen är inte min idé av ett party.

Johanna vill, av allt att döma, inget hellre än att vara någon slags urban vänsterhipster, som cyklar runt i en bilfri innerstad i en fräsig secondhand-outfit. Men problemet är att Johanna är moderat. Och det här har uppenbarligen skapat någon slags psykopolitisk schism och fått henne att skriva en av de mest bisarra politiska texter jag läst i hela mitt liv.

Men det är ju höger! är en plågsam läsning. Det är en direkt ångestgivande resa genom en persons politiska neuros. En text som är avslöjande både där den helt saknar självinsikt, och där den uppvisar en pinsamt blottande ärlighet.

I texten lägger Johanna fram argument för att cykling, bilfria innerstäder, kollektivtrafik, vegetarisk mat, secondhand och “ren luft” inte bara faktiskt är bra saker, utan dessutom egentligen är högerpolitik. Du kanske tror att det är vänsterpolitik, bara för att det är vänstern som generellt förespråkar, främjar och lever det, men nej, så är inte fallet.

Det intressanta är att texten på inget sätt är riktad till någon utgrupp. Det här är en intern text, menad inte att övertyga oss om att cykling är höger, utan att övertala högern om att det är det. Och för att göra det ägnar Johanna sig åt den mest exceptionella mentala gymnastik jag någonsin bevittnat. Hon balanserar på en knivsegg hela texten igenom och jag blir utmattad bara av att läsa det.

Utmaningen Johanna har skapat för sig själv är att argumentera att cykling och secondhand och allt vad det är är bra, men inte av några av de anledningar som vänstern säger att det är bra. Secondhandshopping är exempelvis inte bra för att vi som samhälle måste konsumera mindre, tvärtom. Vi ska inte under några omständigheter konsumera mindre, konsumtion är bra, herregud ni får inte tro att konsumtion är dåligt.

Nej secondhand är bra för att det är “borgerligt att köpa begagnat, ta hand om sina kläder och använda marknaden till sin fördel även efter att plagget har använts”, och för att Storbritanniens kung Charles III köpte begagnat(?). Att handla begagnade kläder är “en hyllning till den fria marknaden”, får vi veta.

Så här flyter texten på, från ämne till ämne, med det ena ansträngda argumentet efter det andra. Mestadels kokar det ner till hur viktigt det är med privat egendom. Exempelvis får vi veta att det är “viktigt för cyklister” att “värna sin egen egendom” vilket man kan se på att de låser sina cyklar.

Man skulle ju kunna argumentera att om bilfria innerstäder och vegetarisk kost nu var höger, så skulle man inte behöva jobba så här hårt för att övertyga högern om det, men här har Timbro svar på tal. Det är inte högerns fel att högern tycker sakerna som högern tycker — det är vänsterns!

Högern hatar inte cykelbanor för att det är i högerns natur, utan för att vänstern har gjort frågan ideologisk. Vänstern har politiserat en fråga som borde vara opolitisk, och med opolitisk menar jag högerpolitisk. Om det inte vore för vänstern så vore de här sakerna opolitiskt högerpolitiska!

Tydligast blir det här argumentet i PM Nilssons förord (där han också berättar för oss att han minsann cyklar för att det är effektivt så att vi inte ska tro att han är någon jävla homomiljömupp).

“Det vi kallar kulturkrig rör påfallande ofta frågor där den levda praktiska erfarenheten av vardagen har ideologiserats av vänstern och som skapar en motreaktion hos högern. Om vänstern förordar cykeln för att den vinglar bort från tillväxtsamhället kommer högern till slut förorda fler p-platser. Om vänstern kidnappar attraktiva dygder som måttlighet, renlighet, ansvarskänsla och omsorg om barnens hälsa kommer en höger utan ord till slut bli oattraktiv.”

Vänstern “kidnappar attraktiva dygder” skriver PM och menar med det att vänstern tycker bra saker, vilket helt enkelt tvingar högern att tycka dåliga saker bara för att. Vad högern tror på och står för är alltså inte huvudsakligen rotat i någon ideologi, utan den starkast styrande faktorn är att tycka tvärtemot vad vänstern tycker. Högern vill kanske ideologiskt bry sig om barns hälsa, men om vänstern också gör det så får barnen tyvärr dra åt helvete.

Det finns en del av mig som vill protestera, som vill säga att den mycket enklare anledningen till att högern är emot secondhand och cykling är för att det står i konflikt med det absolut viktigaste i den marknadsliberala världssynen: kapitalet. Johanna kan argumentera sig blå om att secondhandmarknaden faktiskt också är en marknad, men till skillnad förstahandsmarknaden så är det inte en marknad som effektivt göder kapitalet (även om secondhand-apparna gör sitt bästa för att förändra det). Cyklar kanske är det mest effektiva sättet att traversera innerstan, men det konsumerar inte bensin och bensinen behöver konsumeras.

Men jag tror också att PM och Johanna har rätt om sina ideologiska gelikar har här. Till och med viljan att blidka kapitalet får ibland stå åtsidan för det brinnande hatet mot allting som man upplever att vänstern är för. Som påpekas i texten så leder en bilfri innerstad till högre ekonomisk tillväxt, vilket borde sätta det i linje med marknadsliberalernas världssyn. Men eftersom vänstern gillar det så måste högern hata det. Fler bilar i innerstan. Bilar överallt. Förbjud fotgängare.

Det är en djupt tragisk syn att ha på människorna som man räknar som sina meningsfränder. Det är en tragisk text överlag. Jag blir lite ledsen när jag läser den. Om inte annat får den mig att sympatisera med människorna som vill fortsätta leva med bilden av den anständiga högern. Som vill fortsätta vara emot problemen som orsakas av kapitalism, men låtsas att kapitalismen kan lösa dem. Det måste vara jättejobbigt för dem just nu.

Jag tror inte Timbro kommer lyckas övertala den samlade högern om att börja cykla och handla secondhand. De kommer inte kunna vrida tillbaka klockan till en tid när högern fortfarande låtsades bry sig om klimatet. Det här är den gröna kapitalismens sista dödsryckning, och även om jag inte kommer sörja den, så känner jag en viss empati för de som gör det.

Vad vet forskare egentligen om vetenskap? Ja, inte lika mycket som Karin Pihl i alla fall. Strax över tusen forskare gick nyligen ut i ett gemensamt upprop och varnade för att samma vetenskapsföraktande tendenser som vi ser i USA även finns inom svensk höger. Men till det säger Karin Pihl “eh nej?”.

Vet forskare ens att olika forskare ibland har olika åsikter? Svensk höger ignorerar inte forskning, de bara vet att forskning säger olika och att de därför måste ignorera den. När Romina försvarar regeringens vida kritiserade klimatpolitik med att “vetenskap inte styr Sveriges beslut” så är det inte ett exempel på att Svensk höger inte bryr sig om vetenskap, det är ett exempel på att de vet att vetenskap inte är värt att bry sig om eftersom forskare ibland tycker olika.

Vän av ordning kanske skulle påpeka att det huvudsakliga uttrycket vetenskapsfientlighet tar inte är, som Karin Pihl antyder, “statsråd som inte tror på evolutionsteorin”, utan politiker som använder vetenskapliga motsättningar, oavsett hur små eller stora de är, för att förringa värdet av att grunda sin politik i vetenskap, men det låter å andra sidan som precis vad en vetenskapsnörd skulle säga. Samma vetenskapsnörd skulle också eventuellt påpeka att vi nyligen hade en utbildningsminister som försökte städa bort “woke” vetenskap från våra universitet, något som är mer eller mindre exakt vad som pågår i USA just nu, men med tanke på att “genusvetare” får stå som platshållare för “aningslöst pucko” i Karins rubrik så kan vi kanske ana var hon står i den frågan.

Forskare borde veta sin fucking plats, är vad det verkar Karin Pihls centrala tes. Visst får de ha åsikter, men de ska inte försöka backa upp dem med sina töntiga jävla titlar eller använda det faktum att det finns extremt många av dem som har samma åsikt för att ge vikt åt sina argument. Det finns absolut ingen anledning att lyssna på tusen forskare över en Karin Pihl.

Är Åsa Linderborg världens äldsta människa? Det är en teori värd att ta på allvar.

Åsa har nyligen tittat på Love is Blind och är chockad (CHOCKAD!) över ungdomens lingvistiska förfall. Unga människor kan inte prata, slår hon fast, och målar upp en skrämmande bild av samhällets framtid, när dessa språkligt förtappade ynglingar ska ta makten över statsapparaten. Snart kommer vi ha en statsminister som utropar “oh my god, liksom!” istället för att vara statsmannamässig i sin nedmontering av välfärden och slappa acceptans av folkmord.

Deltagarna i Love is Blind hänfaller åt att säga ”Shit va’ sjukt!” istället för mer intellektuella alternativ som ”min gode herre, detta är bortom rimlighetens gränser!”. De säger “du är så fin, sluta jag orkar inte!” istället för “din skönhet är vidare och djupare än mina begränsade mänskliga sinnen kan till fullo insupa.” Kort sagt, de är idioter.

Att förfasas över ungdomens språkbruk är som ni säkert vet inget nytt. Det är en nationalsport i nationen “gamlingar” och har så varit antagligen sedan den första stenålderstonåringen följde upp ett “unga bunga” med “typ”. Vad som gör Åsa Linderborgs upprördhet så exceptionell är att ungdomarna hon är så upprörd över har en medelålder på strax under 32 år.

Som nybliven 33-åring känns det så klart väldigt bekräftande att fortfarande anses ung nog att vara samhällets dystopiska framtid, men jag tror dagens verkliga ungdom skulle ha något att säga om den klassificeringen.

Utöver Åsas lite skeva syn på vem som är en nykläckt yngling och inte, så finns det ett till kanske ännu mer brännande problem med textens premiss. Nu vet jag att det är ledarskribentens hela gebit att behandla exakt varenda tanke och upplevelse som om den Säger Något Viktigt Om Samhället, men trots det tänker jag att hon kanske borde expanderat testgruppen för sin sociologiska studie bortom “deltagare i en reality-serie”.

Jag säger inte att det inte kan finnas kloka och intelligenta deltagare i en dokusåpa, men jag tror inte heller att deltagarna kan anses vara representativa för hela sin generation. Jag tror vi alla kan hålla med om att det ofta är människor av en viss typ som söker sig till ett TV-program för att hitta kärleken.

Där jag möjligtvis kan ge Åsa en poäng är gällande överanvändandet av nyliberalt newspeak. Företagifieringen av vårt språk får även mig att vilja sätta en borr mot tinningen. När jag hör någon säga att vi måste “ha fokus på perspektiv” och använda “datadrivna insikter” och “strategiska dialoger” för att “skapa värde” och vara en “ledande transformationspartner” så ber jag till alla gudar som lyssnar för deras förtappade själar.

Men här får vi igen ha i åtanke att det inte är ett representativt urval av människor vi ser på skärmen. På 30 deltagare jobbar tre personer med att anordna evenemang och fyra med marknadsföring, vilket jag känner mig ganska säker på är en onaturligt hög siffra. Om vårt samhälle hade samma uppdelning av yrken som Love is Blind så hade det kollapsat inom en vecka, men som tur är är så inte fallet. Så Åsa kan andas ut.

Jag vill nu tala direkt till Åsa Linderborg. Hej Åsa. Jag vet att du är ledarskribent och att ditt jobb består av att uttrycka dina åsikter. Men bara för att du har en tanke betyder inte det att den tanken är viktig för världen. Och eftersom du nu uppenbarligen börjar bli till åren kommen, så borde du vara beredd på att det kommer dyka upp fler tankar som är bäst att hålla för dig själv.

Kanske kommer du börja tycka att ungdomar har för hängiga byxor, lyssnar på för skränig musik eller visar för mycket mage. Du kommer antagligen börja känna att saker var bättre på din tid, när det var lite ordning på saker och ting. Du har redan börjat gnälla över alla kön som finns nu för tiden, och jag tror jag talar för oss allihopa när jag säger att den tanken hade kunnat få självdö någonstans bak i din hjärna.

Världen kommer bara bli mer och mer skrämmande i takt med att dina neuroner kalcifierar, så för allas skull kanske det är bättre om du släpper pennan helt. Flytta ut på landet. Skaffa några kycklingar. Dra ur TVn ur väggen och läs någon gammal bok där alla karaktärer använder korrekt språkbruk. Jag tror du, jag och hela svenska folket skulle känna oss lyckligare och lugnare då.