Det är reklam på min TV. Det kanske låter som en banal iakttagelse när vi har haft reklam på TV sedan SVTs monopol föll på 80-talet. Men jag pratar inte om reklampauser på någon TV-kanal. Min TV skickar mig reklam-popups. Och det känns som att jag håller på att tappa förståndet.
En vid det här laget antik tumregel är att om en tjänst är gratis så är det du som är produkten. Facebook är gratis för att Facebook inte är produkten. Du är produkten och du blir såld till de som vill göra reklam. Detta är så klart fortfarande sant, men det är idag också nästan gulligt naivt. För det finns numer försvinnande få utrymmen där vi inte är produkten. Vår omvärld har förvandlats till en allomslutande reklamyta.
Vi har vid det här laget helt kapitulerat och överlåtit det publika utrymmet till reklamen. Fasader och busshållplatser och tunnelbanestationer. Inne i stan är det svårt att hitta något håll att vända blicken där ditt synfält är fritt från reklam, och om du lyckas är det antagligen bara en tidsfråga innan någon hittar ett sätt att täppa det hålet.
I takt med att vi lär oss filtrera bort reklamen i vår närhet måste reklamen bli större och mer högljudd tills den igen kan bryta igenom. De nya reklamkampanjerna projiceras över husväggar med tillhörande ljudspår som hamrar på förbipasserandes uppmärksamhet. Ignorerad reklam är förlorad inkomst. Det är inte svårt att föreställa sig att Zuckerbergs främsta dröm med sitt misslyckade metaversum var chansen att klistra en reklamyta tvärs över ögonen på användarna och slippa lämna någonting åt chansen.
Med tanke på att vi inte betalar för att befinna oss i offentligheten borde vi så klart inte ifrågasätta att vi ses som produkter när vi strosar ner för gatan, att vårt syfte är att säljas till Netflix eller Amazon eller Kjell & Company. På något vis måste vi ju generera pengar. Men reklamen begränsar sig inte till platser där du sölar runt gratis.
En gång i tiden försäkrade företagen oss om att reklamen i själva verket var för vår skull, att den var bra för oss. Tack vare den kunde tjänsten vara gratis, eller åtminstone billigare. Men den facaden verkar sedan länge ha fallit bort. Nu betalar du 11 000 kronor om året till SL för privilegiet att åka med Felix Ketchup-tåget till och från jobbet. Eller varför inte det SD-brandade återvandringståget?
Vi betalar för tillträde och blir sedan sålda. Jag går på IMAX och måste se två separata reklamfilmer för IMAX. Jag undrar vad de vill, jag är ju redan här.
Man skulle ju vilja tro att våra hem kunde agera en sista högborg mot reklamens invasionståg, men som vi redan slagit fast har det inte varit en sanning någon gång under min livstid. Reklamen är här, där vi bor.
Och så kommer vi tillbaka till min TV. Min TV som jag har köpt och som jag äger, som nu skickar reklam till mig. För vad är en skärm om inte en reklamyta som väntar på att användas? TV-apparater, datorer eller varför inte skärmen på ditt smarta kylskåp? Du måste ju få information om alla nya produkter.
Jag läser en artikel på telefonen och kan knappt skymta texten mellan reklambanners och autospelade reklamfilmer. Jag ser reklam för en film som är reklam för en leksak. Jag tackar nej till riktad reklam och blir informerad om att detta inte kommer innebära mindre reklam.
Företaget Mirriad lovar revolutionera reklammarknaden på streamingtjänster med hjälp av sin nya, smarta AI-tjänst. De kan nu dynamiskt placera produkter direkt i redan existerande filmer och tv-serier, så att produktplaceringen alltid är aktuell och perfekt anpassad till tittaren. Aldrig igen kommer en karaktär äta eller dricka något som inte är till salu.
Men den viktigaste produkten är alltid du. När du tittar på TV är du en produkt. När du läser en tidning är du en produkt. När du åker tunnelbana är du en produkt. När du går på gatan är du en produkt. Det är lättare att föreställa sig jordens undergång än en värld utan reklam. Och när den tredje onlinekasino-reklamen i rad rullar förbi på TVn börjar jag undra om inte undergången är att föredra.