Month: November 2021

Den Reaktionära Rädslan

Den moderna reaktionära högerns relation till rädsla är är en ytterst tudelad sådan. Å ena sidan har de tillbringat åratal mer att håna vänsterns mesighet och behov att gömma sig undan i safe spaces, å andra sidan verkar de i det närmsta stolta över att de själva hoppar till vid åsynen av sin egen skugga.

Nyligen har vi sett två stycken exempel på tweets som blivit virala, i vilka vuxna män uttryckt sin rädsla för vad som för vanliga människor är helt normala, vardagliga händelser. 

Först har vi Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på Tidskriften Kvartal, som beskrev rädslan som väcktes i hans bröst när han satt på en pizzeria och fick syn på “en man med mjukisbyxor och lite attityd”. Mjukisbyxor och attityd kan ju faktiskt vara tecken på gängtillhörighet, var Jörgens tankebana, och om den här mannen är med i ett gäng så skulle det faktiskt kunna bli skottlossning där på pizzerian.

Han erkänner att risken för det är väldigt liten, men hans rädsla är ändå där. 

Näst ut var Patrik Wahlén, ordförande i Volati och engagerad i Kvartal. Hans skräckupplevelse kom när det plötsligt knackade på dörren och ett DHL-bud stod utanför. Vem vet vad det budet hade i kikaren? Var det månne rånmord på gång?

Båda de här exemplen är så klart fullständigt verklighetsfrånvända, på gränsen till patologiska, och twitters reaktion var snabb och obönhörlig. Det tog inte många minuter förrän originaltweetsen följdes av en kavalkad av skämt om mjukisgangsters och DHL-lönnmördare. 

Jag ska inte sticka under stol med att jag själv hoppade på tåget. För, låt oss inte låtsas om något annat, de här tweetsen är tokroliga. Tanken på en vuxen man som står med hjärtat i halsgropen när han ser någon i mjukisbyxor är hysteriskt rolig. 

Men, kanske du som vän av ordning nu säger, är du inte lite av en hycklare här, Linus? Visst är högerns relation till rädsla inkonsekvent, men är inte det här ett bevis på att vänsterns relation är precis densamma? Är det inte vänstern som brukar förespråka att människor inte ska behöva känna sig otrygga? Hur kommer det sig att ni nu hoppar på de här stackars männen som bara uttrycker sina känslor? Är det inte ni vänsterfolk som älskar känslor?

Och om det är vad du nu sitter och säger till skärmen som om jag på något vis skulle kunna höra dig, så är du inte ensam. Precis den poängen dök upp även på twitter punkt com.

Är det fel att uttrycka sina känslor nu, va? Är det det? Får man inte ens känna saker? Ska man verkligen bli hånad för att man inte ens känner sig trygg i sitt eget hem, är det samhället vi vill ha?

Och nä, det är det så klart inte. Samhället vi vill ha alltså. Vi vill så klart ha ett samhälle där folk känner sig trygga. Och det stämmer att alla har rätt till sina känslor och att det är hälsosamt och bra att uttrycka dem. Men anledningen till att reaktionerna var hånfulla snarare än empatiska var att varken Patrik eller Jörgen faktiskt uttryckte sina känslor. Eller, inte huvudsakligen i alla fall. Vad de egentligen gjorde kan bäst utläsas från den sista meningen i Patrik Wahléns DHL-tweet. 

“Sverige 2021.”

Vad Jörgen och Patrik säger är inte “jag känner en ofantlig rädsla i min vardag”, något som absolut är en legitim känsla att ha, och som jag sympatiserar med. Jag känner mig ofta rädd och orolig i vardagliga situationer, och har sökt professionell hjälp för det. Det är inget fel med det alls och om det vore vad de här två herrarna hade sagt så hade de haft allt mitt stöd.

Men nej, vad Jörgen och Patrik sa var “jag känner en ofantlig rädsla i min vardag, och det är samhällets fel”.

Syftet med att prata om sina känslor är att på ett hälsosamt sätt kunna arbeta genom dem. Ibland kommer det leda till att man förändrar sitt eget beteende, ibland innebär det att man behöver förändra sina omständigheter och sin omvärld. Men syftet är alltså inte att alla andra ska behöva böja sig baklänges för att du ska må bättre.

Vi måste ta folks oro på allvar är en mening som lag och ordning-högern bankat in i våra huvuden i åratal nu. Under valrörelsen 2016 gjorde Newt Gingrich en ökänd intervju där han viftade bort det faktum att brott minskar med hänvisning till att det inte är så det känns.

Det kanske är ett faktum att brottsligheten minskar, men det är lika mycket ett faktum att människor tror att den ökar, var hans smått geniala argument. Och den här känsloargumentationen har fortsatt i oförminskad styrka sen dess. Vad som är viktigt är inte hur verkligheten ser ut, utan hur en viss grupp av människor tror att den ser ut. 

Om människor som Jörgen och Patrik måste skaka i skorna när de köper pizza eller tar emot paket, är inte det argument nog för att vi måste göra svepande rättspolitiska förändringar?