2021 var ett svagt Oscars-år. Kanske var det pandemin som fortfarande höll strypgrepp om filmbranschen, kanske hade världens regissörer bara ett dåligt år överlag. Men den generella känslan efter att ha sett nomineringarna i galans huvudsakliga kategorier var “jaha?”. Men vi låter inte det stoppa oss! Här kommer min genomgång av bästa film, regissör, animerat och skådisar!
Bästa kvinnliga biroll
Den som direkt sticker ut i den här listan är Kirsten Dunst, eftersom hon till skillnad från resten inte var särskilt bra. Av någon anledning har Oscarsjuryn fått fullständig dille på allting som har med The Power of the Dog att göra, men nej, att gå runt och se lite ledsen ut i två timmar är inte tillräckligt för att imponera på mig.
Den som istället stack ut på ett bra sätt för mig vad Jessie Buckley i The Lost Daughter, som nog gav den bästa prestationen i en film med ganska många bra rollprestationer, men inte jättemycket annat. Aunjanue Ellis förtjänar ett omnämnande bara för att hon lyckades med konststycket att inte försvinna i Will Smiths skugga i King Richard, en film som var konstruerad helt och hållet kring hans prestation.
Judi Dench är Judi Dench och är i princip alltid bra, så länge hon inte spelar en kåt gammal katt. I Belfast delade hon dock nästan alla sina scener med Ciaran Hinds, som definitivt stal dem. Och jag kände med Ariana DeBose som jag kände med alla skådisar i West Side Story, nämligen att hon försvann lite i materialet. Det var inte nödvändigtvis en dålig sak, men det var inte de enskilda prestationerna som fastnade i minnet.
Vinnare: Jessie Buckley (The Lost Daughter)
Bästa manliga biroll
Sa jag att juryn älskade The Power of the Dog? Både Jesse Plemons och Kodi Smit-McPhee knep en nominering och trots att jag absolut älskar Jesse Plemons i nästan allt han är med i så tycker jag inte att det här var en särskilt stark roll. Kodi Smit-McPhee hade mer att jobba med, men… nja.
J.K. Simmons nominering för Being the Ricardos känns snarare som en nominering för trogen tjänst än något annat. Troy Kotsur var riktigt bra i CODA och lyckades leverera en mer grundad version av karaktären än vad François Damiens gjorde i det franska originalet, även om en del av det nog har att göra med ändringar i manuset. Men den klara vinnaren i kategorin, i alla fall i mina ögon, är Ciaran Hinds i Belfast, som kändes lite som den filmens hjärta. Fem av fem mysgubbe.
Vinnare: Ciaran Hinds (Belfast)
Bästa skådespelerska
Nicole Kidman och Jessica Chastain hade båda imponerande filmsminkningar för att mer efterlikna de riktiga personerna som de spelade. I The Eyes of Tammy Faye fungerade det riktigt bra och lät Jessica Chastain försvinna in i rollen. I Being the Ricardos förvandlade det Nicole Kidman till en absolut uncanny valley-mardröm som gjorde det helt omöjligt att avgöra om hon spelade bra eller inte eftersom allt min hjärna kunde tänka var “herregud vad är fel med hennes ansikte”.
Olivia Colman var precis som Jessie Buckley väldigt bra i The Lost Daughter, och jag tror ärligt talat det mest imponerande med de bådas prestationer var hur väl de lyckades spela samma person på olika platser i livet. Penélope Cruz spelade skiten ur Parallel Mothers, men hennes prestation blir, kanske lite orättvist, nedsvärtad av filmens otroligt svaga slut.
Bäst var i mina ögon Kristen Stewart, som på egen hand (med lite hjälp från Sally Hawkins) bar hela filmen Spencer. Till skillnad från när Natalie Portman spelade Jackie i filmen från 2016 av samma regissör kändes det här inte bara som en ganska bra imitation av en historisk person, utan prestationen användes faktiskt för att berätta en historia.
Vinnare: Kristen Stewart (Spencer)
Bästa skådis
Igen med jävla The Power of the Dog. Benedict Cumberbatch var definitivt filmens MVP, men eftersom filmen överlag inte klickade för mig så gjorde inte den här rollprestationen heller det. Javier Bardem var väldigt Javier Bardem i Being the Ricardos, men hade tyvärr inte särskilt mycket att jobba med. Aaron Sorkin försökte desperat få ihop ett narrativ ur en hel hög löst relaterade trådar, men till slut blev det mest pannkaka av alltihopa och inte ens Javier Bardems charmiga accent kunde rädda det.
Jag ska ärligt säga att jag är för korkad för att förstå Shakespeariansk engelska, så när jag tittade på The Tragedy of Macbeth så njöt jag mest av hur fint allt var, med en wikipediaartikel om pjäsen uppe på mobilen för att kunna hänga med i handlingen. Av vad jag kunde döma gjorde alla väldigt fina skådespelarinsatser, till och med Alex Hassell som skämde ut sig som Vicious i Cowboy Bebop förra året.
Men skit i honom, det är ju Denzel Washington som är nominerad. Och ja, han var så klart skitbra. Man kunde riktigt se hur han njöt av att få spela en ordentlig teaterroll, och till skillnad från när han gjorde det i Fences 2016 så var det inte så tråkigt att jag ville dö.
Jag tycker inte om Rent, och jag tror det färgade min upplevelse av Tick, Tick… Boom!. Filmen förutsätter lite att du tycker att Rent är Bra och Viktig. Men jag tycker inte det. Och Tick, Tick… Boom! lider lite av samma problem som Rent, nämligen att det går runt en vit, straight snubbe mitt i filmen och gnäller om sin “konst” medan en massa queera PoCs runt om honom dör av AIDS. Jag har svårt att riktigt bry mig om din 30-åriskris kompis. Men Andrew Garfield gör det bästa av situationen och är trots allt riktigt bra.
Jag vet inte om vinnaren i den här kategorin är solklar, men Will Smith är nog trots allt den som sticker ut mest för mig. King Richard var som sagt byggd kring Will Smiths prestation och det fungerar. Det enda problemet är att Will Smiths val att härma Richard Williams väldigt speciella sätt att prata ibland slår över lite och får honom att kännas mer som en tecknad figur än en riktig människa. Vilket väl samtidigt inte är helt inkorrekt.
Vinnare: Will Smith (King Richard)
Bästa regissör:
Vinnare i den här kategorin är ju utan tvekan Denis Villeneuve för Dune, som hörde hemma i den här kategorin betydligt mer än den gjorde i bästa film. Att Dune över huvud taget fungerar som en film är Denis Villeneuves förtjänst och det är vansinnigt att den inte nominerades i den här kategorin. Men nu är det den världen i lever i, så låt oss gå vidare.
Alla filmerna i den här kategorin är också nominerade för bästa film, så jag sparar mina åsikter om majoriteten av dem till dess. Men jag tror att de två som förtjänar att nämnas specifikt här är Steven Spielberg för West Side Story och Ryusuke Hamaguchi för Drive My Car.
West Side Story är en hysteriskt välgjord film. Man känner i varenda bildruta att det här är en film regisserad av någon som Kan Sin Skit. Steven Spielberg är till ingens förvåning väldigt bra på att regissera filmer och det lyser verkligen igenom här.
Men det är Ryusuke Hamaguchi som kniper kategorin för mig. Drive My Car är ett tre timmar långt, lågmält drama som skiftar mellan japanska, engelska, kinesiska, koreanska och koreanskt teckenspråk, och på något vis lyckas Ryusuke Hamaguchi skapa en sammanhängande helhet av alltihopa. Det här var en av filmerna jag minst såg fram emot att se (tre timmar film där man måste läsa undertexterna kändes… mycket) men i slutändan satt jag som klistrad.
Vinnare: Ryusuke Hamaguchi (Drive My Car) (fast egentligen Denis Villeneuve (Dune))
Bästa animerade film
Om det var ett överlag svagt år för Oscarsfilmer, så var det ett extra svagt år specifikt för de animerade filmerna. Raya and the Last Dragon var kul, men försvann ur mitt huvud sekunden eftertexterna rullade. Encanto kändes genomgående halvbakad och både manus och låtar kändes inte sällan mer som ett första utkast än som något som borde ha kommit hela vägen till en färdig film. The Mitchells Vs. The Machines är den svagaste filmen jag sett hittills från Miller och Lord, och filmens animationsstil blev gammal snabbt.
Allt var inte bedrövligt dock. Luca var supermysig och rolig och hade varit en solklar vinnare i kategorin om det inte vore för Flee, som ärligt talat är den bästa filmen jag sett från hela galan. Det här är den andra animerade dokumentären jag någonsin sett (efter Waltz with Bashir) och det är vansinnigt hur väl det fungerar. Det är en helt fantastisk film som verkligen känns i hjärtat. Ska man se en film från någon kategori i årets gala så är det Flee.
Vinnare: Flee
Bästa Film
Jaha, då var vi framme vid huvudrätten. Vi tar filmerna i bokstavsordning.
Belfast var en av de första filmerna jag såg när jag började beta av Oscarsnomineringarna, om man inte räknar in filmerna jag hunnit se innan de utannonserades. Och såhär i efterhand är det en av mina absoluta favoriter. Jag var rädd att filmen skulle vara långtråkig, en svartvit film om konflikten mellan protestanter och katoliker i 60-talets Belfast fick mig inte direkt att studsa av spänning, men jag hade som tur var fel. Filmens tunga ämne lättas upp av välbehövd humor och värme och alla skådisar är fantastiska.
Roligt att vi fått se både Jamie Dornan och Dakota Johnson ge riktigt bra skådespelarinsatser i år, hoppas de kan komma långt ifrån Fifty Shades skugga.
Inför att se CODA passade jag på att se La Famille Bélier, vilket är det franska originalet. Och om jag ska vara helt ärlig så föredrog jag remaken. Flera av delarna av originalet som inte riktigt funkar har arbetats om, exempelvis har pappans försök att bli borgmästare skrivits om till att handla om att familjen försöker starta ett kooperativ, vilket funkar mycket bättre. Huvudkaraktärens intresse för musik har också skrivits om så att det är något hon har redan när filmen börjar och inte bara är något hon upptäcker av en slump för att hon följer efter en snygg kille.
Den största förändringen är filmens ton, mycket av originalets nästan buskis-aktiga humor har skalats bort och det är överlag till filmens fördel. Där originalet är överlägsen är dock slutet, som är betydligt starkare i La Famille Bélier. När vägen dit har förbättrats på så många sätt är det synd att slutet känns så blekt i jämförelse.
Jag älskar The Big Short. Tycker verkligen den är jättebra. Tyvärr har Adam McKays försök att återskapa samma känsla först i Vice och nu i Don’t Look Up gått sådär. Min åsikt om Don’t Look Up är att den är sådär. Den överdrivna berättarstilen fungerar inte alls lika bra när handlingen inte är baserad på riktiga händelser och satiren faller lite för ofta platt. Skådisarna gör ett hedervärt jobb dock, och framförallt romansen mellan Jennifer Lawrence och Timothee Chalamet var en höjdpunkt.
Jag har redan skrivit mina huvudsakliga tankar om Drive My Car, men ska jag ge den en kritik så är det att den trots allt var lite lång. Det hade nog gått att trimma den lite utan att tappa vad som gjorde den bra. Men överlag en riktigt… en del av mig vill säga “mysig” upplevelse, men det känns inte riktigt rätt. En mysigt melankolisk upplevelse kanske?
Dune var toppen. Men det är också bara en halv film med ganska märklig struktur. Som sagt, den här borde ha nominerats för bästa regi, och även om jag personligen tyckte väldigt mycket om den så kändes den inte som en bästa film.
King Richard var Will Smiths film och honom har vi redan pratat om. Det var en bra, om än inte exceptionell, film.
Jag vet inte riktigt hur jag känner inför Licorice Pizza. Vissa delar älskade jag, andra delar var betydligt svagare och i slutändan vet jag inte riktigt och det gick ihop till en sammanhängande helhet. Fantastiska rollprestationer av de två huvudrollsinnehavarna dock och en extremt rolig insats från Bradley Cooper som Jon Peters.
Nightmare Alley var en väldigt kompetent film rakt igenom, om än lite rumphuggen på slutet. Snygg och välspelad och väldigt stilistisk. Men jag har en misstanke om att jag inte kommer att tänka på den särskilt ofta efter att den här texten är färdig.
Jag gillade inte The Power of the Dog, som ni kanske har märkt genom den här texten. Oscarsjuryn älskade den och allting med den, men för mig klickade den inte alls. Jag kan väl på någon nivå se att det är en tekniskt välgjord film och att Benedict Cumberbatch jobbar väldigt hårt, men jag liksom… bryr mig inte särskilt mycket? Jag känner ingenting för karaktärerna och då spelar resten inte direkt någon roll.
Som jag sa tidigare så är Steven Spielberg väldigt bra på att göra filmer och det märks väldigt tydligt i West Side Story. Det är en väldigt välgjord film och av den anledningen hade jag väldigt trevligt när jag tittade på den. Men det var samtidigt “bara” West Side Story och jag bryr mig inte otroligt mycket om West Side Story.
Jag skiter i att utse en vinnare här, eftersom det ärligt talat inte finns någon film som känns riktigt solklar för den positionen. Förutom Flee. Flee är den bästa filmen på årets Oscarsgala.