Month: May 2025

Det är absolut nödvändigt för ett hälsosamt och fritt samhälle att det går att bryta mot lagen.

Min gissning är att många som läser den meningen spontant skulle säga emot. Lagen är lagen, den är till för att följas, är den inte det? Men jag är övertygad om att nästan alla ganska snabbt kommer inse att de faktiskt håller med om de bara får en chans att tänka lite på det. Så låt oss göra det tillsammans en liten stund. Häng med!

Låt oss börja med att definiera vad vi menar med ”möjligt att bryta mot lagen”. Med det menar vi inte att man kan bryta mot lagen utan konsekvenser. Vi menar bara just exakt vad vi säger, att det går att bryta mot lagen, även om man efteråt leder till konsekvenser.

Motsatsen är ett system där det är omöjligt att bryta mot lagen. Där vi har något slags perfekt precog-system som kan förebygga exakt alla lagbrott. Låt oss för en stund föreställa oss ett sånt system. Säg också bara för argumentet att det här systemet inte på något vis kränker några rättigheter utöver vad som ingår i lagen, inte övervakar i onödan, aldrig gör fel eller går för långt.

Lagen är, i de bästa av världar, ett regelverk till för att skydda människor. En gemensamt beslutad lista av saker man får och inte får göra för att säkerställa att vi alla är säkra och jämlika. Som stoppar starka från att utnyttja svaga, en mur runt våra fri- och rättigheter. Och om lagen, precis som systemet för att upprätthålla den, vore perfekt och maximalt rättvis, så hade man kunnat argumentera att det här vore ett bra system.

Men jag tror att vi alla är överens om att lagen inte är och aldrig har varit så perfekt. Utan att recensera vår nuvarande lag på något sätt, så är det väl okontroversiellt att säga att lagen under stor del av vår historia inte har existerat för att uppnå maximal frihet och jämlikhet. Den har ofta existerat för att skydda de starka och hålla nere de svaga, för att segregera och förtrycka. Lagen har historisk ofta varit djupt omoralisk. Om lagen genomfördes perfekt i apartheid-Sydafrika eller segregerade USA eller Nazityskland så hade det fått fasansfulla konsekvenser.

Nu lever vi så klart inte i Nazityskland. Det är stor skillnad mellan Sverige 2025 och Tyskland 1945 jag försöker inte låtsas om något annat. Men poängen är att lagen alltid har möjlighet att användas för att förtrycka precis lika mycket som den har möjlighet att användas för att försvara, och även om du kanske tycker om lagen så som den ser ut idag, är det ingen garanti för att den inte kommer förändras i framtiden. Och alla redskap som används för att upprätthålla en rättvis lag kan användas för att upprätthålla en orättvis lag. Vilket är varför ett system där lagbrott är omöjligt inte är ett önskvärt system.

Jag hoppas att jag nu lyckats övertyga dig om att det är nödvändigt att det finns möjlighet att bryta mot lagen. Har jag inte det så vet jag inte. Då kan du väl sluta läsa nu antar jag. Hejdå.

Nu när de är borta kan vi gå vidare.

Civil olydnad verkar för många vara ett lite komplicerat koncept, trots att det på pappret är ganska rättframt. Civil olydnad är ett sätt att motverka en lag genom att bryta mot den. Om det finns en lag du tycker är fel väljer du att, på ett ickevåldsamt sätt, inte följa den.

Vissa skulle så klart argumentet att även en omoralisk lag bör motverkas inom det existerande systemet. Om du ogillar en lag bör du försöka förändra den demokratiskt, och följa lagen tills det är gjort. Men det är ett perspektiv utan historisk grund. Omoraliska lagar har aldrig avskaffats uteslutande genom en artig parlamentarisk process, det har alltid inkluderat fall av riktade lagbrott. Och även om lagen slutligen förändrades kan det vara försent för människorna som redan drabbats.

Men det är här det blir komplicerat. Så fort civil olydnad kommer på tal börjar vissa människor skruva på sig, även i fall där de också är emot lagen som bryts. För man får ju inte bryta mot lagen. Och om vi börjar säga att folk får bryta mot lagen när det är en lag vi ogillar, var drar vi gränsen? Det finns ju folk som är emot lagar som vi är för. Folk som exempelvis vill vägra genomföra aborter eftersom de ser aborter som moraliskt förkastliga. Skuggan av Immanuel Kant hänger mörk över hela fråga.

Hur avgör man vem som ska få bryta mot lagen?

Men det här är ett missförstånd. Det är en felställd fråga, en fråga som missförstår hela konceptet ”civil olydnad”. Ingen får begå civil olydnad. Det är mot lagen. Om man fick göra det så vore det inte civil olydnad. Då vore det bara en grej man gjorde.

När någon förespråkar civil olydnad så försöker de inte säga att det borde vara lagligt att bryta mot lagen, det vore en bisarr sak att argumentera för. Vad de säger är att de tycker att en specifik lag är omoralisk och att folk borde bryta mot den, även om det kan få konsekvenser. Folk åker i fängelse för civil olydnad.

”Men då kanske någon annan tycker att man ska bryta mot andra lagar!” Ja, ibland tycker folk olika saker. Så är det absolut. Och ibland gör folk saker för att försöka få igenom förändring i världen så att den blir mer lik hur de tycker att den ska vara. Det kallas politik.

Bara för att jag tycker civil olydnad mot en lag jag tycker är omoralisk är bra betyder inte det att jag tycker att all civil olydnad är bra, precis som att bara för att jag tycker en demonstration för en bra sak är bra så tycker jag inte att en demonstration för en dålig grej är det. Och bra eller dåligt är inte några objektiva värden, det är mina åsikter.

Jag tror att lagen har en tendens att göra oss intellektuellt lata. Någon har skrivit en färdig lista över rätt och fel så att man själv slipper fundera på det. Lagen är lagen, och så bara är det. Men lagen dikterar inte rätt och fel, den säger bara vad som är lagligt och inte. Och om diskrepansen mellan vad lagen säger att man ska göra, och vad man ser som rätt blir för stor, så borde man inte följa lagen.

I det långa loppet vill man så klart föra lagen så nära vad som är rätt som möjligt, men lagen kommer aldrig vara perfekt. Lagen är imperfekt och det är viktigt att komma ihåg det. Du måste själv bestämma vad du tycker är rätt eller fel, annars är risken att du blir en del i en maskin vars handlingar du i efterhand kommer ha svårt att försvara.

Och om du upplever att lagen alltid matchar 1:1 med dina personliga värderingar så borde du nog ägna dig åt lite introspektion.

Högern står inför en identitetskris. Eller nej, högern som stort verkar ärligt talat ha hittat och tagit fasta på sin identitet ganska bra under de senaste åren: regressiv konservatism, aggressiv nationalism, reaktionärt vetenskapsförakt, orubblig klimatskepsis och ett högljutt motstånd mot medborgerliga och mänskliga rättigheter. Eller “klassikerna” som jag kallar dem.

Men för de delar av högern som fortfarande inte är villiga att fullt ut anamma samma politik som Tengil har det här lett till lite av en kris. Och jag förstår det, det måste vara jobbigt att ha en bild av sig själv som ung och hipp och progressiv och plötsligt finna sig i en politisk strömning vars högst ljudande röst är Donald Trump.

Välkommen till scenen Johanna Trapp. Johanna är projektledare på Timbro Miljöinstitut, en position som bara i sig själv måste vara en bra grogrund för inre konflikt. Att försöka driva miljöpolitik på en tankesmedja med direkta kopplingar till oljebranschen är inte min idé av ett party.

Johanna vill, av allt att döma, inget hellre än att vara någon slags urban vänsterhipster, som cyklar runt i en bilfri innerstad i en fräsig secondhand-outfit. Men problemet är att Johanna är moderat. Och det här har uppenbarligen skapat någon slags psykopolitisk schism och fått henne att skriva en av de mest bisarra politiska texter jag läst i hela mitt liv.

Men det är ju höger! är en plågsam läsning. Det är en direkt ångestgivande resa genom en persons politiska neuros. En text som är avslöjande både där den helt saknar självinsikt, och där den uppvisar en pinsamt blottande ärlighet.

I texten lägger Johanna fram argument för att cykling, bilfria innerstäder, kollektivtrafik, vegetarisk mat, secondhand och “ren luft” inte bara faktiskt är bra saker, utan dessutom egentligen är högerpolitik. Du kanske tror att det är vänsterpolitik, bara för att det är vänstern som generellt förespråkar, främjar och lever det, men nej, så är inte fallet.

Det intressanta är att texten på inget sätt är riktad till någon utgrupp. Det här är en intern text, menad inte att övertyga oss om att cykling är höger, utan att övertala högern om att det är det. Och för att göra det ägnar Johanna sig åt den mest exceptionella mentala gymnastik jag någonsin bevittnat. Hon balanserar på en knivsegg hela texten igenom och jag blir utmattad bara av att läsa det.

Utmaningen Johanna har skapat för sig själv är att argumentera att cykling och secondhand och allt vad det är är bra, men inte av några av de anledningar som vänstern säger att det är bra. Secondhandshopping är exempelvis inte bra för att vi som samhälle måste konsumera mindre, tvärtom. Vi ska inte under några omständigheter konsumera mindre, konsumtion är bra, herregud ni får inte tro att konsumtion är dåligt.

Nej secondhand är bra för att det är “borgerligt att köpa begagnat, ta hand om sina kläder och använda marknaden till sin fördel även efter att plagget har använts”, och för att Storbritanniens kung Charles III köpte begagnat(?). Att handla begagnade kläder är “en hyllning till den fria marknaden”, får vi veta.

Så här flyter texten på, från ämne till ämne, med det ena ansträngda argumentet efter det andra. Mestadels kokar det ner till hur viktigt det är med privat egendom. Exempelvis får vi veta att det är “viktigt för cyklister” att “värna sin egen egendom” vilket man kan se på att de låser sina cyklar.

Man skulle ju kunna argumentera att om bilfria innerstäder och vegetarisk kost nu var höger, så skulle man inte behöva jobba så här hårt för att övertyga högern om det, men här har Timbro svar på tal. Det är inte högerns fel att högern tycker sakerna som högern tycker — det är vänsterns!

Högern hatar inte cykelbanor för att det är i högerns natur, utan för att vänstern har gjort frågan ideologisk. Vänstern har politiserat en fråga som borde vara opolitisk, och med opolitisk menar jag högerpolitisk. Om det inte vore för vänstern så vore de här sakerna opolitiskt högerpolitiska!

Tydligast blir det här argumentet i PM Nilssons förord (där han också berättar för oss att han minsann cyklar för att det är effektivt så att vi inte ska tro att han är någon jävla homomiljömupp).

“Det vi kallar kulturkrig rör påfallande ofta frågor där den levda praktiska erfarenheten av vardagen har ideologiserats av vänstern och som skapar en motreaktion hos högern. Om vänstern förordar cykeln för att den vinglar bort från tillväxtsamhället kommer högern till slut förorda fler p-platser. Om vänstern kidnappar attraktiva dygder som måttlighet, renlighet, ansvarskänsla och omsorg om barnens hälsa kommer en höger utan ord till slut bli oattraktiv.”

Vänstern “kidnappar attraktiva dygder” skriver PM och menar med det att vänstern tycker bra saker, vilket helt enkelt tvingar högern att tycka dåliga saker bara för att. Vad högern tror på och står för är alltså inte huvudsakligen rotat i någon ideologi, utan den starkast styrande faktorn är att tycka tvärtemot vad vänstern tycker. Högern vill kanske ideologiskt bry sig om barns hälsa, men om vänstern också gör det så får barnen tyvärr dra åt helvete.

Det finns en del av mig som vill protestera, som vill säga att den mycket enklare anledningen till att högern är emot secondhand och cykling är för att det står i konflikt med det absolut viktigaste i den marknadsliberala världssynen: kapitalet. Johanna kan argumentera sig blå om att secondhandmarknaden faktiskt också är en marknad, men till skillnad förstahandsmarknaden så är det inte en marknad som effektivt göder kapitalet (även om secondhand-apparna gör sitt bästa för att förändra det). Cyklar kanske är det mest effektiva sättet att traversera innerstan, men det konsumerar inte bensin och bensinen behöver konsumeras.

Men jag tror också att PM och Johanna har rätt om sina ideologiska gelikar har här. Till och med viljan att blidka kapitalet får ibland stå åtsidan för det brinnande hatet mot allting som man upplever att vänstern är för. Som påpekas i texten så leder en bilfri innerstad till högre ekonomisk tillväxt, vilket borde sätta det i linje med marknadsliberalernas världssyn. Men eftersom vänstern gillar det så måste högern hata det. Fler bilar i innerstan. Bilar överallt. Förbjud fotgängare.

Det är en djupt tragisk syn att ha på människorna som man räknar som sina meningsfränder. Det är en tragisk text överlag. Jag blir lite ledsen när jag läser den. Om inte annat får den mig att sympatisera med människorna som vill fortsätta leva med bilden av den anständiga högern. Som vill fortsätta vara emot problemen som orsakas av kapitalism, men låtsas att kapitalismen kan lösa dem. Det måste vara jättejobbigt för dem just nu.

Jag tror inte Timbro kommer lyckas övertala den samlade högern om att börja cykla och handla secondhand. De kommer inte kunna vrida tillbaka klockan till en tid när högern fortfarande låtsades bry sig om klimatet. Det här är den gröna kapitalismens sista dödsryckning, och även om jag inte kommer sörja den, så känner jag en viss empati för de som gör det.