Jag har vid flera tillfällen haft konversationer med människor i min närhet där ämnet Bianca Ingrosso och hennes förmögenhet har kommit på tal. Jag vet inte om det är en typisk upplevelse, kanske är jag en bisarr anomali, men detta är mitt liv. Och återkommande för dessa konversationer är att någon säger att hon faktiskt har jobbat väldigt hårt för sina pengar. Att hon tjänat dem på egen hand. Och varje gång det händer börjar min hjärna slänga sig paniskt mot insidan av mitt väsen, ett slags flyktrespons i reaktion på den kapitalistiska realismens gift. Jag känner mig tokig. Som att min bild av verkligheten är så långt ifrån den som andra människor har att jag antagligen borde spärras in både för min egen och deras säkerhet.
På frågan varför Bianca Ingrosso är rik finns exakt ett enda svar och det är inte för att hon hustlat och haft ett oslagbart grindset. Bianca Ingrosso är rik och känd för att hennes föräldrar är rika och kända. Hennes pappa är känd och hennes mamma är känd, och de har båda mycket pengar. Detta har på ett extremt direkt sätt lett till att Bianca Ingrosso är rik och känd och hade så inte varit fallet hade hon antagligen inte varit varken eller.
Jag menar inte att Bianca Ingrosso inte har i någon utsträckning ansträngt sig. Hon har inte bara suttit på soffan och levt av sina föräldrars pengar. Hon har en karriär som hon har jobbat sig för att bygga upp. Men jag hon har ju inte direkt jobbat nattpass i gruvan. Hon har inte stått och krängt burgare på McDonalds eller knegat 8-17 på ett kontor. Hon har inte heller revolutionerat någon industri och besitter ingen unik talang. Hon har bara omsatt de massiva tillgångar hon föddes med till ännu större tillgångar.
Folk har väldigt svårt att acceptera hur vansinnigt orättvis världen är. Visst kan de slänga sig med ett ”världen är inte rättvis” när de hör någon klaga men för sig själva måste de fortfarande nära idén att folk huvudsakligen får vad de förtjänar. Jobbar du hårt blir du rik, är du rik måste du därför ha jobbat hårt, och/eller varit bättre än andra människor på vad du jobbade med. Det är ett ämne jag rört vid tidigare, myten om den hårt arbetande höginkomsttagaren, och det här är en alldeles speciell avart. Myten om nepotism-ungen som jobbat så hårt att den privilegierade bakgrunden inte längre är relevant för att förstå hur de hamnade där de är. Myten om den självskapade miljardären*.
2019 utnämnde Forbes Kylie Jenner till världens yngsta självskapade miljardär, en åsikt som direkt borde ha förverkat all trovärdighet som tidningen Forbes någonsin haft och tvingat dem att lägga ner. Kylie Jenner, likt Bianca Ingrosso, är rik av en enda anledning: hon har rika och kända föräldrar. Och för att det här inte ska förvandlas till The Kvinnohatar Power Hour vill jag göra tydligt att samma sak gäller för mången rikemansson också. Benjamin Ingrosso har absolut gjort några poppiga låtar, men hans kändisskap är inte baserat på hans enastående talang eller karisma. Det är baserat på att hans efternamn är “Wahlgren” och “Ingrosso”.
Om du kommer från rikedom är det på inget sätt exceptionellt att du lyckas bli ännu rikare. Tvärt om vore det oväntat om det motsatta hände.
Om mina föräldrar gav mig en pall rent guld och jag sålde den pallen och tjänade mycket pengar så skulle det inte innebära att jag var en storslagen affärsman. Inte ens om jag sålde det till ett relativt bra pris. Att göra mycket pengar till ännu mer pengar är inte något som kräver en utomordentlig förmåga och intelligens. Det räcker med en indexfond.
I brist på en ordentlig adel så kommer samhället tydligen skapa en ny. Vi väljer en grupp människor och bestämmer att de människorna helt enkelt är bättre än andra och därför förtjänar ett bättre liv. Förr var det gud som bestämde, idag är det en annan osynlig hand.
*Bianca Ingrosso är så klart inte miljardär, miljardär används här som en generell term för en väldigt rik person.