Det var mörkt när larmet ringde, fortfarande mer natt än morgon. Hans kropp protesterade, skrek efter mer sömn, men fick inget gehör. Han satte sig upp på det tunna liggunderlaget och lät huvudet hänga lojt mot bröstet i några sekunder innan han klättrade ut genom tältöppningen och började packa.
Innan solen skymtade över horisonten hade han packat alla sina världsliga ägodelar i en sliten ryggsäck han köpt från militärt överskott. Ur en påse plockade han fram resterna från gårdagens middag – vita bönor från en konserv och en bit bröd – och åt stående. Han inspekterade förstrött skorpan över ett skrapsår som löpte längs högra armen. Det hade precis börjat läka nog så att ändarna släppte lite från huden, och han kämpade emot impulsen att slita av den.
Med frukost i kroppen tog han ett djupt andetag, slängde upp väskan på ryggen och gränslade sin sjuväxlade, silverblå monark.
Han cyklade med den begynnande soluppgången i ryggen. Luften var disig och hans tunna jacka gjorde lite för att stå emot morgonkylan. Att temperaturen skulle slå om så att han skulle vara dränkt av svett om bara några timmar tröstade föga.
Världen ljusnade först långsamt och sedan snabbt. Så fort hans ögon kunde urskilja vägen tio meter framför honom stängde han av cykellampan för att spara batteri. När det blev ljust nog att se omgivningen hade han kunnat notera att han cyklade bland vidöppna åkrar av raps och råg, mellan vilka det löpte ojämna stengärden. Han hade kunnat se de små träddungarna som trängdes i åkrarnas hörn och runt små sjöar. Han hade kunnat se att det var vackert.
Men allt han såg var vägen. Ljusgrå asfalt med mörka partier där hål hade lagats. Märken från bildäck där någon bromsat hårt eller tagit en för snäv kurva. Men egentligen inte ens det. Han tittade genom vägen, bortom vägen. Inte mot ett mål, något mål hade han inte, utan mot det tomma utrymmet mellan här och där ett mål borde ha varit.
Han ögon var ofokuserade, glansiga. Det enda som rörde sig i ansiktet var käkmusklerna som dansade lätt när han pressade samman sina tänder så hårt att det gjorde ont. Han andades djupt och rytmiskt, inte ännu anfådd men på god väg. Hans kropp bestod av muskler byggda av fysiskt arbete, men utan tillräcklig näring. De var långa och sega och huden över dem tycktes dragen så stram att varenda muskelfiber var synligt.
Snart var det varmt nog att jackan blev mer hinder än hjälp. Han tillät sig att stanna tillfälligt för att packa ner den och rulla upp byxbenen, och det var då han först hörde det.
Mullret av en bilmotor.
Han visste direkt vilken bil det var som låg bakom det. Han hade hört det tillräckligt många gånger nu för att känna igen det innan de flesta ens hade varit säkra på att det var en bil de hörde.
Kilometer bort rullade en massiv, benvit Mercedes-Benz stadigt mot honom. Han visste inte tillräckligt om bilar för att veta vilken modell det var, men han visste att den var stor, tung och dyr.
I förarsätet satt en man klädd i en välskuren, grå kostym. Det var den sortens kostym som alltid tycktes perfekt avvägd för ändamålet. En sådan kostym som på något vis varken var för överklädd för vardagen eller för underklädd för en tillställning. Också den var dyr.
Allting med mannen som bar den var dyrt. Hans bil, hans kostym, hans skor, hans klocka, hans frisyr, hans perfekt avslappnade leende.
Han lyssnade på musik och körde i maklig takt. Huvudet nickade i takt till låtarna på radion. Han hade inte bråttom.
I passagerarsätet låg en yxa.
Han klev tillbaka upp på cykeln, driven av motorljudet. Hur långt bort bilen var kunde han bara gissa. Han var inte van vid så här öppna landskap, men gissade att ljudet färdades långt. Oavsett spelade det ingen större roll, innan dagen var över skulle avståndet vara förverkat.
Exakt hur länge mannen i bilen hade varit efter honom visste han inte. Det kändes som en livstid. En dag hade han bara varit där, klädd i kostym och med en yxa i handen. Och allt han kunde göra var att fly.
Han hade försökt få hjälp, i början. Han hade skrikit, ropat desperat efter efter någon, vem som helst. Men ingen hade lyssnat. Mannen hade pratat lugnt och med ett leende. De hade lyssnat på honom.
Han drack de sista dropparna vatten ur en flaska som en gång i tiden hade innehållit Coca-cola. Vattnet var ljummet, på gränsen till varmt, och räckte knappt till en munfull.
Vad mannen ville, utöver det mest uppenbara, visste han inte. Det var en jakt baserat på ingenting annat än viljan att jaga. Han hade vad han visste ingen relation till mannen utöver den ett byte har till ett rovdjur.
Skillnaden var att när ett rovdjur jagar är det för överlevnad. På så vis är rovdjur och byte alltid på något plan jämlika. De vill båda bara överleva. Det här var inte det.
Han hade sedan länge slutat hoppas på ett slut. Att hoppas på ett slut var att så frön till besvikelse. Det fanns bara ett möjligt slut, ett slut han som mest kunde skjuta upp. En dag skulle han inte längre kunna fly. En dag skulle jägaren få sitt byte.
Mannen i bilen tittade på sin klocka och noterade att det var tid för lunch. Han var inte utsvulten, men kunde definitivt tänka sig att äta.
Han spanade längs vägen och fick syn på en lunchrestaurang med en bild av en tjur på skylten, som utlovade amerikansk BBQ. Han svängde av och parkerade på den halvfulla parkeringsplatsen.
Han beställde en köttbit med klyftpotatis och tog en öl till. Servitrisen gav honom en blick, inte många gäster här som inte körde bil. Han blinkade mot henne och log sitt dyra leende, och hon log tillbaka.
Bilen hade stannat. Han lyssnade efter så gott han kunde utan att stanna cykeln och han var nästan helt säker. Bilen hade stannat.
Han visste inte vad klockan var, men solens position på himlen sa att det var runt lunch. Bara tanken på lunch fick hans kropp att rysa. Hans hunger hade sen länge övergått i något annat – en djup, fysisk tomhet – men nu tog den åter sin ursprungliga form.
Om han fortsatte cykla skulle han kunna öka avståndet mellan dem. Tjäna tid. Men hans kropp värkte. Han behövde mat. Något att dricka. Frukosten var sedan länge förbrukad, något fett hade han inte att bränna. Samma muskler som drev cykeln framåt bröts nu ner för energi.
Han rullade snart in i ett litet samhälle, knappt ens stort nog att kalla by. Men de hade en matvarubutik. Han stannade cykeln framför butiken och låste den noga. Hans sista pengar hade tagit slut för dagar sen. Ibland hann han stanna upp och tigga lite, men det var längesen nu. Att köpa mat var inte möjligt, att stjäla en risk han inte kunde ta. Om han åkte fast skulle han bli stoppad, stannad, oförmögen att fortsätta framåt. Men med lite tur fanns det en toalett han kunde låna där han kunde fylla på sitt vatten.
I dörren mötte han en mamma med en liten pojke. När hon fick syn på honom tog hon instinktivt tag i sin son och drog honom åt sidan. I dörrens glas såg han sin egen spegelbild, och kunde inte låta bli att förstå henne. Han hade antagligen gjort detsamma om han stod inför den smutsiga, skäggiga vålnad som han hade blivit.
I kassan satt en ung tjej, kanske sjutton eller arton. Hon var klädd i butikens senapsgula uniform, men de detaljer i klädseln som var hennes egna antydde att hon inte fullt ut hörde hemma här. Det här var ett sommarjobb, en tillfällig hållplats i väntan på att röra sig vidare i livet.
Hon tittade på honom kritisk, och bakom ögonen kunde man ana att hon lite nervöst gjorde sig redo för att kasta ut honom. Han försökte säga något, men orden fastnade i hans torra hals. Han harklade sig, och frågade med så ursäktande stämma han kunde frammana om det fanns en toalett han kunde låna.
Hennes blick var vass. Hon ville inte att han skulle vara där. Inte att han skulle fortsätta vara där. Inte att han skulle göra vad det än var han tänkte göra på deras toalett. Men när hon efter en stunds funderande fortfarande inte kunde komma på en legitim anledning att säga nej så räckte hon honom en nyckel fastkedjad vid en träslev och pekade honom mot en omärkt dörr.
Han hade inte använt en riktig toalett på flera dagar. För en stund unnade han sig att bara sitta där. Pappret var strävt och vasst, men kändes som sammet. Han blundade och lutade sig bakåt, och kände tårarna bränna mot insidan av ögonlocken. Allt han ville var att stanna där. Att ge upp.
Vätskebristen hindrade tårar från att formas.
Ur väskan plockade han fram fyra stycken tomma PET-flaskor som han fyllde med vatten från kranen. Han packade ner tre av dem, och drack den fjärde i ett svep, innan han fyllde den igen.
Tjejen i kassan såg både besvärad och lättad ut när han återvände. Han hade åtminstone inte dött på toaletten och orsakat en situation som hon skulle behöva hantera, men han hade inte heller bara dött, vilket vore det optimala scenariot. Han gav henne nyckeln tillbaka och återvände till sin cykel.
Han klev på den igen, men fortsatte inte längs vägen. Istället följde han butikens utsida, tills han nådde baksidan. Glädjen han kände när han såg containern som stod bredvid den lilla lastkajen gjorde en del djupt inom honom obekväm.
Han lutade cykeln mot containerns sida, och tittade sig försiktigt om innan han lyfte på locket och hoppade in.
Det var en liten butik, vilket innebar få fynd. Men butiker små som stora slänger mat, och mat som fortfarande går att äta. Han hittade en brödlimpa som såg torr och hård ut, men inte möglig. En hög med äpplen med åtminstone fyra-fem stycken som fortfarande var ätbara.
Det tog all självkontroll han hade att inte börja äta där och då. Istället stoppade han allt han hittade i en stor plastpåse.
Han tog sin nyfunna skatt och klev ur containern. När hans fötter åter nådde marken möttes han av ett högljutt, ilsket skrik som fick honom att rycka tillbaka som en slagen hund. På lastkajen stod en medelålders man med grånande hår. Han var inte klädd i senapsgult, men jobbade uppenbarligen i butiken. Kanske var han butikschef, kanske ägde han butiken. Och han var vansinnig.
Det var inga ord han inte hade hört förut. Han visste hur människor såg honom. De var inte sena med att berätta det.
Mannen på lastkajen skrek. Hotade. Knöt näven i luften. Han sa ingenting tillbaka, för vad kunde han säga? Han bara tog sin cykel och trampade iväg så fort han kunde, innan mannen fick för sig att ringa polisen.
Han stannade när han kommit tillräckligt långt bort för att känna sig säker på att ingen var efter honom. Ingen från butiken i alla fall. Han åt snabbt, två äpplen där han knappt lämnade en skrutt kvar, och en fjärdedel av limpan som han svalde ner med en halv flaska vatten. Istället för att tacka honom svarade hans kropp med en kramp som knappt lät honom behålla maten nere. Han kämpade emot kräkreflexerna, hade inte råd att förlora några kalorier.
Efter en minut eller två lugnade kroppen ner sig, accepterade maten, och påbörjade arbetet med att konvertera det till energi för att driva cykeln vidare.
Mannen i kostymen åt långsamt och njöt av varje tugga. Han hade definitivt ätit bättre – restaurangen var del av någon kedja och maten var därefter – men den mer än dög.
Köttbiten var mer medium well än det beställda medium rare, men den var tjock och saftig. Potatisen smakade inte särskilt mycket, men såsen han fick till smakade som om den var lagad på plats istället för köpt färdig. På ölen hade han inga klagomål.
När han var klar tackade han servitrisen och gav en stor dricks. Han gick ut på parkeringsplatsen och tittade sig omkring. Solen sken från en klarblå himmel. Det var en vacker dag, kanske något varmare än vad som var riktigt bekvämt. Som tur var hade han lämnat luftkonditioneringen igång i bilen.
När bilen startade igen lät den närmre än han hade hoppats. Han hade bara stannat upp väldigt tillfälligt; han hade cyklat majoriteten av tiden som bilen hade stått still, men ändå hade han knappt förlängt sitt försprång.
Ett maktlös vrål letade sig ut från hans bröst och upp genom strupen. Varför? Varför var han här, varför var det här hans liv? Vad hade han gjort för att förtjäna det?
Och varför stannade han inte bara upp och lät det ofrånkomliga hända?
Där och då var han närmre än han någonsin varit att sluta cykla. Tanken hade en gravitation så stark att den kände omöjlig att motstå. Han var trött. Så otroligt trött. Men som varje gång tanken gjorde sig påmind så fanns det något inom honom som stod emot. Någon djup, undermedveten vilja att fortsätta leva. Varför kunde han inte förstå.
Ur de vidöppna fälten reste sig plötsligt en samling träd, precis stor nog att kallas en skog, men inte mycket mer än så. Lövträden omfamnade honom, och för en liten stund fick han undfly solens strålar. Han tänkte att det här hade varit en fin plats att slå upp sitt tält på. Sen tänkte han på sömn. Det var många timmar kvar.
När han nådde andra sidan skogen hade horisonten ändrat karaktär. Inte längre ett horisontellt streck så långt ögat såg, istället en ojämn kurva. Framför honom vek vägen uppåt, lite först och sen mer och mer.
En ås. I hans huvud ett berg. Och ingenstans på vägen dit såg han några chanser att svänga av. Antingen behövde han vända om, eller ta sig över. Och han kunde inte vända om.
Han ställde sig upp och la hela sin vikt bakom varje tramp. Han hoppades kunna bygga lite fart innan den riktiga uppförsbacken, att det skulle kunna bära honom åtminstone en liten bit. Men väldigt snart var det som att han cyklat rakt in i en vägg.
Cykeln som vanligtvis var ett verktyg som förvandlade hans energi till livräddande hastighet kändes nu bara som en extra vikt som han behövde släpa upp för backen. Musklerna som klagat, slitit sig själva i bitar, vrålade nu rakt ut. Det kändes som att han hade knivar i benen. Lungorna fylldes av glas och med varje andetag rev han sönder insidan av halsen.
Det här skulle inte gå. Han skulle inte klara det.
För en sekund planade vägen ut, och han tittade bakom sig för att se hur långt han hade kommit, och om det inte trots allt fanns en väg om han vände om. Och det var då han såg den.
Från höjden kunde ha se ut över det platta landskapet, och där ute, på en av vägarna som löpte likt trådar i sömmarna mellan fälten, rullade en benvit bil. Den var inte framme vid åsen än, men den närmade sig.
Han fortsatte trampa.
Munnen smakade metall. Svett stack i ögonen. Han hade inte längre något blod i ådrorna, han pumpade ren mjölksyra. Och det kändes som att han stod helt still.
Han mindes hur det hade varit att cykla i barndomen. Vilken fantastisk känsla det hade varit. Hur lätt det var, knappt en ansträngning alls. När han hade klivit på en cykel igen efter flera års uppehåll hade känslan inte varit densamma.
Hans andetag väste fram genom halsen. Han hostade till och kände magsyran i svalget.
Han hade älskat att cykla. Cykeln var frihet. En känsla som var omöjlig att relatera till nu. Det var många känslor från barndomen som inte längre gick att relatera till.
Hopp.
Hans hjärna gjorde allt den kunde för att dissociera, lämna verkligheten bakom sig. Men kroppen gjorde allt den kunde för att behålla honom där. Den borrade sina klor djupt in i sinnets mjukaste delar.
Idag var dagen han dog.
Och så, slutligen, hände det han aldrig trodde skulle hända: han nådde krönet. Vägen planade ut, för en liten stund var han varken på väg upp eller ner, toppen på en parabolisk kurva där han plötsligt var viktlös. Och sen vände vägen neråt.
Han fortsatte trampa mekaniskt, men snart rullade cykeln för snabbt för att hans ben skulle hinna med. Han slutade trampa. Frihet.
Hastigheten tycktes öka och öka utan stopp i sikte. Vinden ven i öronen och han lyfte fötterna från pedalerna. Han kände en lycka som han inte kunde komma ihåg när han senast fått uppleva. Han skrattade så att han skrek, skrek så att han hostade, tårarna flödade nedför kinderna.
Det gick så fort att han inte såg stenen som letat sig upp på vägbanan. Istället cyklade han rakt på den, och kände styren slitas åt sidan.
Tiden stannade upp. Cykeln veks ihop under honom. Han flög genom luften. Hans hastighet var nog för att bära honom flera meter framåt, innan han slutligen kolliderade med vägytan. Han lyckades få ut händerna framför ansiktet och bromsa hastigheten innan huvudet studsade mot asfalten. Han kände grus och sten gräva sig in i det mjuka handköttet och sen blev det svart.
Han vaknade med ett skrik, osäker på var han var och vad som hade hänt. Det gjorde ont överallt. Öronen ringde och det tog all energi han kunde frambringa att få ögonen att fokusera.
Han såg fläcken på vägbanan där han hade landat. Efter smällen hade han rullat ytterligare två meter. Hans väska hade slagits öppen, hans fåtal ägodelar låg utspridda runt honom.
Han borde vara död. Han ville vara död.
Han hörde ljudet av en motor. Han visste inte hur länge han hade legat där, men det måste ha varit kortade än han trodde eftersom bilen fortfarande inte hade hunnit ikapp. Men den var nära nu.
Han stapplade till fötterna och försökte samla ihop så många saker från marken som han kunde innan han gav upp och sprang för att inspektera cykeln. Den såg bättre ut än han hade förväntat sig, den såg i huvudsak ut att vara i ett komplett stycke fortfarande. Det var bara lampan som slagits i småbitar och lämnat bara fästet kvar.
Han svor och ställde cykeln upp igen. Det sved i händerna och styret blev glatt av blod. Han tog några haltande steg innan han stelt slängde ena benet över cykeln och hoppade på.
Han var i alla fall fortfarande i nedförsbacken. Han kunde åtminstone rulla en liten bit till.
Han saktade ner bilen och tittade ut genom sidofönstret när han rullade förbi en blodig fläck på marken omgiven av skräp. Han visslade lätt för sig själv. Det där såg inte skönt ut.
Han var nära nu, det var uppenbart. Blodet hade inte ens hunnit torka. Han fortsatte krypköra framåt och trummade tankspritt på ratten.
Men det började också bli sent. En hel dag i bilen är mer slitsamt än det verkar. Middagstid närmade dig med stormsteg och han kände sig sugen på att luta sig tillbaka med en flaska vin.
Kanske var det dags att lägga ner för dagen, hålla kväll och hitta någonstans att sova. Strax innan åsen hade han sett det skyltas om ett Bed & Breakfast bara en liten bit fram. De utlovade mat och dryck och till och med livemusik. Han log för sig själv. Han hade inte bråttom, han kunde fortsätta imorgon.
Cykeln vinglade över hela vägen. Han var yr och illamående; han gissade att han hade en hjärnskakning. Han tänkte för sig själv att han borde ligga ner och vila, och började nästan skratta åt tanken.
Han trampade ner med högra foten, och cykeln svängde åt höger. Han trampade ner med vänstra foten, och cykeln svängde åt vänster.
Hans öron ringde fortfarande efter fallet, så det tog honom ett lite tag att höra det. Att bilen tystnat igen. Han kisade upp mot himmeln, och kände värken i huvudet explodera av rörelsen.
Middagstid. Han kunde inte vara säker, men han gissade att bilen nu stannat för sista gången idag. Han hade klarat sig. Lättnaden sköljde över honom och dämpade tillfälligt hans krämpor. Han hade överlevt den här dagen också.
Hans trampande saktade ner. Men bara lite. Bilen hade stannat, men den var nära. Han behövde bygga upp sitt avstånd igen, tjäna ihop ett försprång. Han behövde vila, sova, men vad han behövde mer än det var distans.
Så han fortsatte cykla.
Kvällens middag var en klar förbättring över lunchen. Han unnade sig en tartarbiff till förrätt och följde det med en saffransrisotto till huvudrätt. Han skippade efterrätten och satt istället kvar och drack upp sin vinflaska.
Han började känna den behagliga värmen i kroppen, mätt och trött och redo att gå och lägga sig. Han tog notan på rummet som han hade bokat, plockade kavajen från ryggstödet och hängde den över armen, och gick upp för trappan efter att ha hälsat receptionisten en trevlig kväll.
Rummet var sparsmakat, men trevligt. Det var inte mycket mer än en säng och ett badrum, men mycket mer behövde han inte heller. Han hängde upp sina kläder och tog en lång dusch innan han gick och la sig i den nybäddade sängen.
Bredvid sängen stod en yxa.
Runt honom hade omgivningen sakta mörknat. Först var det som att alla världens färger sakta tvättades ur, sedan smälte skuggorna samman med de ljusa partierna. Instinktivt sträckte han sig efter den trasiga cykellampan. Han svor.
Snart cyklade han mer på känsla än sikt, rädd för att köra på ännu en sten och falla. Först när han med ett ryck upptäckte att han hade somnade cyklandes och vaknat precis i tid för att undvika att cykla ner i diket tillät han sig till slut att sluta för dagen.
Han hittade en liten dunge av träd och öppnade sin väska. Som tur var hade tältet legat längst ner och klarat sig från att falla ur när han trillade. Liggunderlaget hade också klarat sig.
Maten han hittat under dagen hade inte haft samma tur, bara ett äpple hade han fått med sig upp från marken. Han borstade grusen och stenen från det så gott han kunde, och åt det mosiga fruktköttet. Sen tittade han på det ihoppackade tältet innan han la det åt sidan och rullade upp liggunderlaget direkt på marken.
Ur väskan plockade han sin alarmklocka, och såg för första gången sedan morgonen vad klockan var. Den hade precis passerat ett och han gjorde sitt bästa för att inte beräkna hur många timmars sömn det skulle ge honom.
Inte tillräckligt.
Han la sin värkande kropp ner och stirrade upp den stjärnklar himlen genom hålen i trädkronorna. Här ute fanns knappt någon ljusförorening, det kändes som att han kunde se hela rymden. Inte bara stjärnor, hela galaxer. Det var vackert.
Han somnade fort.
Det var mörkt när larmet ringde, fortfarande mer natt än morgon.