”Istället för undergångsskräck borde medborgarna erbjudas en nyfiken och frimodig offentlig ventilering av oenigheterna om orsakssambanden i det komplexa system som naturen utgör.”
Så inleder Lena Andersson sin ledartext ”Trösten i en heltäckande förklaring” i Svenska Dagbladet. Det är en väldigt imponerande samling fina ord som nästan gör att man missar vad det är hon faktiskt säger: istället för att prata om global uppvärmning borde vi prata om att vissa faktiskt inte tror på global uppvärmning.
Jag tänker inte göra någon djupare genomgång om det aktuella forskningsläget, inte lägga energi på att visa att den enda kontrovers som finns gällande global uppvärmning är fullständigt artificiell och driven av oljepengar. Men, eh, håll det i tankarna. Nej, eftersom Lena Anderssons text är helt ointresserad av vetenskap så tänker jag fokusera på vad texten faktiskt handlar om: en radikal omdefinition av vad skepsis är.
”Den heltäckande förklaringen är en ständig frestelse. Somliga är psykoanalytiskt orienterade och har barndomen som förklaring till det som händer, andra är marxistiskt eller ekonomistiskt orienterade och belyser intresset. Den evolutionärt sinnade analyserar handlingar utifrån överlevnad och chansen att sprida de egna generna. En del tror att den strukturella rasismen ger svaren, andra att kulturen formar en till den man är. På nationell nivå kan kolonialismen, eller Montesquieus klimatlära, klargöra landets status och position.”
Den centrala tesen som Lena driver genom sin text är att det inte finns en enskild teori som kan förklara hela världen, och att alla försök att hitta en sån teori bara är ett försök att hitta ett substitut för Gud. På någon nivå kan jag väl hålla med Lena, världen är väldigt komplex och måste analyseras från flera olika synvinklar för att kunna helt förstås.
Men för att driva sitt argument så måste Lena bygga en armé av halmgubbar att attackera. Jag vet inte hur mycket av detta är att Lena faktiskt inte vet hur akademisk samhällsanalys fungerar och hur mycket av det är att hon bara spelar dum för att göra sina poänger, men teorierna som hon nämner har alltså inte som syfte att förkasta alla andra förklaringsmodeller. Det är fullt möjligt att exempelvis tro både på evolution och på marxistisk teori, och ingen av dem krockar med teorier om strukturell rasism eller kolonialism. Den “heltäckande förklaringen” som Lena är så arg på är inte något som någon av de här teorierna förespråkar.
Vad Lena vill etablera här är idén om vetenskapligt dogma. Att vetenskapsmän istället för att analysera data för att komma till en slutsats, använder sig av en existerande vetenskaplig modell och bara mosar in all data i den tills det passar. Och det finns väl säkert exempel på det överallt i vetenskapsvärlden, men istället för att på något konkret plan diskutera faktiska fall av det så vill Lena bara göra en vag gest och slå fast att det ju är så forskare är.
Av alla texter jag skrivit om på den här bloggen så är Lenas kanske den mest substanslösa. Den är en ren uppvisning i retorik, vilket nästan gör den svårare att bemöta än en text med riktiga argument. Lena försöker inte övertyga dig om att hon har rätt. Hon är uppenbarligen kritisk till rådande forskningskonsensus gällande klimatet, men istället för att försöka övertyga läsarna om att klimatet inte håller på att bli varmare eller att det inte är orsakat av människor, så försöker hon övertyga oss att den rimligaste hållningen är att inte tror på någonting alls.
Lena förespråkar i sin text en slags extrem skepsis. Inte skepsis som har som syfte att undersöka bevisen och komma till en slutsats, utan en skepsis vars hela syfte är att förkasta alla slutsatser och för evigt leva i en värld där man inte kan veta någonting säkert. Vissa människor tror att människor påverkar klimatet, andra tror inte det. Men eftersom det enligt Lena inte går att veta säkert vem som har rätt, så är det enda vi kan göra att konstant ifrågasätta.
Men det spelar ingen roll vilka retoriska krumbukter Lena ägnar sig åt, det ändrar inte det faktum att hennes text är vetenskapsföraktande nonsens som Svenska Dagbladet ärligt talat inte borde publicera på sin ledarplats.
2 comments