Month: January 2022

Få har antagligen missat att den attack mot utbildningsväsendet som just nu pågår i USA. En astroturfad, konservativ masshysteri över en missförstådd definition av konceptet “critical race theory” har fått politiker över hela landet att börja förbjuda en uppsjö av ämnen relaterade till landets rasistiska historia och pågående strukturella rasism. Böcker som korrekt beskriver USAs behandling av minoriteter förbjuds och istället ska fokus läggas på en tillrättalagd och patriotisk historiebeskrivning.

Och det är mot den bakgrunden som Ann-Charlotte Marteus bestämmer sig för att skriva en en text om hur hela den västerländska universitetstraditionen är hotad för att ett universitet i England lagt triggervarningar på vissa böcker i läslistan för en litteraturkurs.

“Storbritannien: konservativt och osentimentalt, hemvist för stora tänkare och med en tradition av smart, grym humor.

Hon kommer inte ligga med dig, Ann-Charlotte. Och med “hon” menar jag Storbritannien. Landet Storbritannien kommer inte ligga med dig, oavsett hur mycket du smörar.

Man hade kunnat tro att ett sådant land skulle stå väl rustat mot de stolligheter som först utvecklades på amerikanska universitet – sådant som triggervarningar, mikroaggressioner och krav på trygga rum. Studenter som kräver att deras akademiska miljö ska vara ett mentalt kuddrum där de har rätt att fredas från allt som de uppfattar som kränkande eller upprörande. Vilket är gränslöst mycket, från enstaka ord till gästföreläsare med fel åsikter, tidningar och sånger.”

Stolligheter, är alltså vad det är, och dessutom stolligheter importerade från USA, vilket på något vis gör dem värre. Personligen känner jag väl att om Ann-Charlotte nu inte vill importera dumheter från USA kunde hon ju först låta bli att själv stå som importör för deras specifika genrer av triggervarnings-panik, men vad vet jag? Kanske är den här paniken helt motiverad.

Universitetsstudenter kräver att inte utsättas för någonting som utmanar dem. Utöver textens centrala exempel pekar Ann-Charlotte inte på något konkret, utan gestikulerar bara vagt mot vad som uppenbarligen är en gränslös mängd exempel. Att hon inte specificerar dem kan vara för att läsare då kan granska vad det egentligen är elever protesterat mot, vilket snabbt kan bli jobbigt om det visar sig inte vara så tramsigt som Ann-Charlotte vill få det att framstå. Så låt oss istället titta på det exempel som faktiskt ges.

“Det senaste exemplet står Salford University för. Till litteraturlistan för ämnet engelsk litteratur har universitetet utfärdat en varning för böcker som innehåller ‘scener och diskussioner om våld och sexuellt våld”’ Ty sådant kan en del studenter uppfatta som ‘distressing’, uppskakande.
Bland de rödflaggade romanerna återfinns Charlotte Brontës ‘Jane Eyre’ och Charles Dickens ‘Lysande utsikter’.

Dagens litteraturstudenter på Salford University varnas alltså för att läsa en roman som i viss mån speglar levnadsförhållanden och synen på barn i England för 170 år sedan. Detsamma kan i än högre grad sägas om Charles Dickens; han satte medvetet ljuset på sociala problem och inspirerade till sociala reformer.

Men denna genre – denna del av världslitteraturen – kan alltså vara för uppskakande för dagens privilegierade studenter. Och, i detta fall, litteraturstudenter.”

Skolan varnar alltså eleverna för att läsa ett antal litteratur-klassiker, vilket ju inte låter så bra. Inte lika illa som tidigare nämnda förbud av böcker, ett ämne man tycker att Ann-Charlotte kanske också borde ägna lite energi åt, men att säga åt elever att undvika böcker som behandlar jobbiga ämnen är något man definitivt kan vara kritisk mot. Nu är det ju inte det som hänt, men om det vore vad som hade hänt så hade man så klart kunnat kritisera det.

Låt oss ta en titt på vad det faktiskt är som inträffat. Det som stämmer är att universitetet i Salford har lagt in en liten varning i sin läslista:

“There are scenes and discussions of violence and sexual violence in several of the primary texts studied on this module. Some students may find the content of the following texts distressing.”

Aha! Kanske du säger nu. Då har ju Ann-Charlotte helt rätt. De varnar eleverna för att läsa böcker! Och om man kisar lite och tolkar vad Ann-Charlotte skrev så välvilligt som absolut möjligt, så kanske man kan säga att vad hon sa stämmer. Skolan har utfärdat en varning.

Vad de däremot inte har gjort är att “rödlista” böckerna, eller sagt att böckerna är för “uppskakande för dagens privilegierade studenter“. Låt oss se vad skolan själva sagt om varningarna.

“We never issue trigger warnings for literature, only content notes. The wellbeing of our students is important to us. Some texts contain sensitive issues so we give students the opportunity to have a discussion with their lecturer in advance if they wish to.”

Distinktionen mellan triggervarningar och “content notes” känns ärligt talat lite som hårklyverier, så jag tänker inte säga att Ann-Charlotte har fel i sitt ordval. Men vad skolan säger är alltså inte att elever inte bör läsa böckerna, utan bara att de bör vara medvetna om att visst innehåll kan vara upprörande för vissa elever.

Triggervarningar är ett vida bespottat uttryck av människor som inte lagt någon som helst energi på att förstå vad de har för syfte. Ordet “trigger” anspelar på saker som “triggar” posttraumatisk stress. Det här handlar alltså inte om att eleverna är små snöflingor som inte kan läsa jobbiga saker, utan att vissa elever kan ha utsatts för exempelvis sexuellt våld, och därför kan ha väldigt kraftiga reaktioner på beskrivningar av sexuellt våld. Det kan därför vara bra att de känner till att det är något som kan komma att dyka upp i böckerna de läser, så att de kan ta nödvändiga åtgärder.

Om vi tittar närmare på själva varningen kan vi till och med se att vad den varnar för är innehållet i vissa böcker som är “Studied in this module“. Det betyder alltså, för den som har svårt med engelskan, att böckerna ingår i läroplanen. De har inte censurerats eller plockas bort, de ingår precis som innan i kursens läslista. Det finns bara en liten text som upplyser eleverna om att de innehåller beskrivningar av våld och sexuellt våld.

Det ligger väl lite i konservatismens natur att inte vara först på några bollar, men att skriva en småhysterisk text om triggervarningar år 2022 känns trött till och med med deras mått mätt. Som buzzword har det lite förlorat sin buzz. Så min rekommendation till Ann-Charlotte är att släppa sargen och komma in i matchen. Ska om vara en reaktionär skithög kan hon väl i alla fall vara en relevant reaktionär skithög.

First Aid Kit gillar inte moderaterna. Det är inte direkt något förvånande, av allt att döma är både Johanna och Klara tänkande människor, och tänkande människor har en tendens att nå insikten att Moderaterna luktar gammal gymsocka förr eller senare. Det är bara en logisk slutsats.

Det här borde alltså inte vara någonting värt att uppmärksamma under normala omständigheter, men nu faller det sig så att de negativa känslorna tydligen inte var besvarade, då Moderaterna valde att använda en av First Aid Kits låtar i en av sina reklamkampanjer på Instagram. First Aid Kit gick då ut och sa “snälla lägg av, vi hatar er” och en särdeles korkad debatt tog fart.

Den första försvarslinjen var att börja påpeka att eftersom First Aid Kit hade gjort sin musik tillgänglig för Instagrams användare så hade Moderaterna laglig rätt att använda deras musik hur de ville. Huruvida det stämmer eller ej – det verkar ha varit lite oklart om rätten sträcker sig även till politiska reklamkampanjer – intresserar mig inte särskilt mycket. Det är möjligt att de har rätt att använda musiken, det ändrar inte det faktum att det är ganska pinsamt att använda musik från ett band som tycker att man suger.

Men mer intressant än legalitetsargumentet var hur borgerligheten direkt högg på First Aid Kits användning av ordet “inkluderande” och började göra vad jag får anta att de trodde var sylvassa kommentarer om hur bandet faktiskt var hycklare. Ni förstår, genom att inte låta moderaterna använda deras musik i en reklamkampanj var de ju, i ordets bokstavliga bemärkelse, exkluderande mot moderater.

Ägghuvuden som Ben Shapiro har verkligen gjort omätbar skada på det allmänna samtalet. Videor av nasala besserwissrar som “vinner” debatter genom att prata snabbt och låta självsäkra har fått ett stort sjok av citat opinionsbildare att tro att politiska diskussioner är en ekvation att lösa, och att det bästa sättet att besegra motståndare är att kasta ordboksdefinitioner omkring sig som en lingvist med tourettes.

Visste ni att gratis skolmat inte tekniskt sett är gratis, då den är finansierad via skatten? Ifall du inte visste det finns det en smärre hord av människor på twitter redo att upplysa dig om den saken. Det har använts som en brännhet gotcha så många gånger att det blivit ett skämt och ifall någon oironiskt använder det argumentet idag är risken stor att de möts av hånskratt.

För så klart är gratis skolmat, eller för delen allt som staten erbjuder “gratis”, inte faktiskt gratis. Ingen människa på hela jorden trodde att det var gratis. När man säger gratis i den här kontexten menar man så klart att det är utan avgift. Det vet alla. Det är bara ett förenklat sätt att säga det och vi vet alla vad personen som sa det menar. Förutom de borgerliga besserwissrarna som gör sig själv aktivt dummare för att kunna plocka billiga poänger i en diskussion.

Samma sak händer så fort rasism är på tapeten. Ofrånkomligen kommer någon jävla pedant med en mellanstadieelevs förståelse för vad rasism är och börjar rabbla ordboksdefinitionen. De petar ilsket glasögonen så långt upp på näsan att näskuddarna penetrerar frontalloberna och förklarar att “rasism är att behandla raser olika“, vilket innebär att alla antirasistiska aktioner som försöker motverka strukturell rasism i samhället i själva verket måste vara rasism mot vita.

Antingen vet de inte vad de pratar om, eller så låtsas de inte veta vad de pratar om, och använder sin egen galopperande okunskap för att konstruera argument som är svåra att bemöta av den enkla anledningen att de, medvetet eller ej, missförstår själva premissen av diskussionen.

Vilket igen för oss tillbaka till First Aid Kit och inklusivitet.

“Jag förstår inte. @FirstAidKitBand snackar om inkludering medan de själva inte inkluderar?” twittrar Faw Azzat, och kliar sig i huvudet tills naglarna möter ben. “Hänger inte riktigt med här.” erkänner Jenny Sonesson förvirrat. “Ni förespråkar ett inkluderande samhälle men moderater får inte spela er musik?”

Förvirringen är, uppenbarligen, total. Enligt den bokstavliga definitionen av “inkluderande” så är det ju faktiskt så att det vore mer inkluderande att inkludera moderater i gruppen “människor som får använda First Aid Kits musik i sina reklamkampanjer” än att inte göra det. Innebär inte det att First Aid Kit är stora feta hycklare?

Om du som jag är en vuxen människa med en vuxen människas förståelse för ord och koncept så vet du förstås att First Aid Kit har en väldigt specifik typ av inkludering i åtanke när de kritiserar moderaterna. Vad de förespråkar här är alltså inte, som ovanstående twittrare låtsas tro, en fullständig och komplett inkludering av alla i allt. Till exempel förespråkar de inte att alla människor ska inkluderas i fotbollslandslaget, eftersom det då skulle vara för många människor på plan. Inte heller förespråkar de ett samhälle där alla partier får använda First Aid Kits musik i sin politiska reklam och att tro det är en absolut vild tolkning av vad de skrev.

Vad de menar när de skriver “ett inkluderande samhälle”, är ett samhälle som är inkluderande för minoriteter*. Det vill säga ett samhälle som exempelvis ger funktionshindrade fri tillgång till hjälpmedlen som de behöver för att navigera världen på samma premisser som alla andra. Eller, för att ta ett annat exempel, ett samhälle där vi motverkar rasism, istället för att samarbeta med ett parti fullt av nazister. Ni vet, den väldigt uppenbara betydelsen av ordet ”inkluderade” som ingen människa utan seriösa hjärnmaskar kan ha missförstått.

Kanske är jag hemmablind och missar fulspelet på min egen sida, men jag tycker mig verkligen inte se samma typ av spelad dumhet på vänstersidan som jag ser hos högern. Samma pedantiska ordmärkeri där man låtsas vara en rymdvarelse som inte förstår hur mänsklig kommunikation fungerar. Det händer säkert, men det känns inte alls lika utbrett.

Och jag kan inte låta bli att undra vem det är tänkt att övertyga. Andra människor som låtsas inte förstå hur ord fungerar, antar jag? Eller finns det människor som går runt och på riktigt är helt omedvetna om komplexa koncept som att språk påverkas av kontext? Tror människorna som skriver det här, personer som Faw Azzat och Jenny Sonesson, som ju uppenbarligen lägger en hel del tid på att opinionsbilda offentligt, verkligen på vad de själva säger? De är ju av allt att döma utbildade människor med ett intresse för kommunikation, så man tycker ju att de borde veta hur det går till. Eller?

Jag är genuint nyfiken, men jag tror tyvärr inte att jag kommer få några bra svar.

* Här måste jag också göra ett förtydligande för att undvika att attackeras av precis samma typ av pedant-tönt som jag pratar om i den här texten. De tenderar nämligen att med flit missförstå vad någon menar när de skriver ”minoriteter” och upplysa om att exempelvis miljardärer rent tekniskt är i minoritet i världen. Eller för den delen moderater. Har man inte barnhjärnasyndrom vet man så klart att minoritet i den här kontexten refererar till någon med minoritetsställning i samhället, alltså någon med mindre politisk och social makt som resultat av sin identitet.