Fortfarande triggade av triggervarningar

Få har antagligen missat att den attack mot utbildningsväsendet som just nu pågår i USA. En astroturfad, konservativ masshysteri över en missförstådd definition av konceptet “critical race theory” har fått politiker över hela landet att börja förbjuda en uppsjö av ämnen relaterade till landets rasistiska historia och pågående strukturella rasism. Böcker som korrekt beskriver USAs behandling av minoriteter förbjuds och istället ska fokus läggas på en tillrättalagd och patriotisk historiebeskrivning.

Och det är mot den bakgrunden som Ann-Charlotte Marteus bestämmer sig för att skriva en en text om hur hela den västerländska universitetstraditionen är hotad för att ett universitet i England lagt triggervarningar på vissa böcker i läslistan för en litteraturkurs.

“Storbritannien: konservativt och osentimentalt, hemvist för stora tänkare och med en tradition av smart, grym humor.

Hon kommer inte ligga med dig, Ann-Charlotte. Och med “hon” menar jag Storbritannien. Landet Storbritannien kommer inte ligga med dig, oavsett hur mycket du smörar.

Man hade kunnat tro att ett sådant land skulle stå väl rustat mot de stolligheter som först utvecklades på amerikanska universitet – sådant som triggervarningar, mikroaggressioner och krav på trygga rum. Studenter som kräver att deras akademiska miljö ska vara ett mentalt kuddrum där de har rätt att fredas från allt som de uppfattar som kränkande eller upprörande. Vilket är gränslöst mycket, från enstaka ord till gästföreläsare med fel åsikter, tidningar och sånger.”

Stolligheter, är alltså vad det är, och dessutom stolligheter importerade från USA, vilket på något vis gör dem värre. Personligen känner jag väl att om Ann-Charlotte nu inte vill importera dumheter från USA kunde hon ju först låta bli att själv stå som importör för deras specifika genrer av triggervarnings-panik, men vad vet jag? Kanske är den här paniken helt motiverad.

Universitetsstudenter kräver att inte utsättas för någonting som utmanar dem. Utöver textens centrala exempel pekar Ann-Charlotte inte på något konkret, utan gestikulerar bara vagt mot vad som uppenbarligen är en gränslös mängd exempel. Att hon inte specificerar dem kan vara för att läsare då kan granska vad det egentligen är elever protesterat mot, vilket snabbt kan bli jobbigt om det visar sig inte vara så tramsigt som Ann-Charlotte vill få det att framstå. Så låt oss istället titta på det exempel som faktiskt ges.

“Det senaste exemplet står Salford University för. Till litteraturlistan för ämnet engelsk litteratur har universitetet utfärdat en varning för böcker som innehåller ‘scener och diskussioner om våld och sexuellt våld”’ Ty sådant kan en del studenter uppfatta som ‘distressing’, uppskakande.
Bland de rödflaggade romanerna återfinns Charlotte Brontës ‘Jane Eyre’ och Charles Dickens ‘Lysande utsikter’.

Dagens litteraturstudenter på Salford University varnas alltså för att läsa en roman som i viss mån speglar levnadsförhållanden och synen på barn i England för 170 år sedan. Detsamma kan i än högre grad sägas om Charles Dickens; han satte medvetet ljuset på sociala problem och inspirerade till sociala reformer.

Men denna genre – denna del av världslitteraturen – kan alltså vara för uppskakande för dagens privilegierade studenter. Och, i detta fall, litteraturstudenter.

Skolan varnar alltså eleverna för att läsa ett antal litteratur-klassiker, vilket ju inte låter så bra. Inte lika illa som tidigare nämnda förbud av böcker, ett ämne man tycker att Ann-Charlotte kanske också borde ägna lite energi åt, men att säga åt elever att undvika böcker som behandlar jobbiga ämnen är något man definitivt kan vara kritisk mot. Nu är det ju inte det som hänt, men om det vore vad som hade hänt så hade man så klart kunnat kritisera det.

Låt oss ta en titt på vad det faktiskt är som inträffat. Det som stämmer är att universitetet i Salford har lagt in en liten varning i sin läslista:

“There are scenes and discussions of violence and sexual violence in several of the primary texts studied on this module. Some students may find the content of the following texts distressing.”

Aha! Kanske du säger nu. Då har ju Ann-Charlotte helt rätt. De varnar eleverna för att läsa böcker! Och om man kisar lite och tolkar vad Ann-Charlotte skrev så välvilligt som absolut möjligt, så kanske man kan säga att vad hon sa stämmer. Skolan har utfärdat en varning.

Vad de däremot inte har gjort är att “rödlista” böckerna, eller sagt att böckerna är för “uppskakande för dagens privilegierade studenter. Låt oss se vad skolan själva sagt om varningarna.

“We never issue trigger warnings for literature, only content notes. The wellbeing of our students is important to us. Some texts contain sensitive issues so we give students the opportunity to have a discussion with their lecturer in advance if they wish to.”

Distinktionen mellan triggervarningar och “content notes” känns ärligt talat lite som hårklyverier, så jag tänker inte säga att Ann-Charlotte har fel i sitt ordval. Men vad skolan säger är alltså inte att elever inte bör läsa böckerna, utan bara att de bör vara medvetna om att visst innehåll kan vara upprörande för vissa elever.

Triggervarningar är ett vida bespottat uttryck av människor som inte lagt någon som helst energi på att förstå vad de har för syfte. Ordet “trigger” anspelar på saker som “triggar” posttraumatisk stress. Det här handlar alltså inte om att eleverna är små snöflingor som inte kan läsa jobbiga saker, utan att vissa elever kan ha utsatts för exempelvis sexuellt våld, och därför kan ha väldigt kraftiga reaktioner på beskrivningar av sexuellt våld. Det kan därför vara bra att de känner till att det är något som kan komma att dyka upp i böckerna de läser, så att de kan ta nödvändiga åtgärder.

Om vi tittar närmare på själva varningen kan vi till och med se att vad den varnar för är innehållet i vissa böcker som är “Studied in this module“. Det betyder alltså, för den som har svårt med engelskan, att böckerna ingår i läroplanen. De har inte censurerats eller plockas bort, de ingår precis som innan i kursens läslista. Det finns bara en liten text som upplyser eleverna om att de innehåller beskrivningar av våld och sexuellt våld.

Det ligger väl lite i konservatismens natur att inte vara först på några bollar, men att skriva en småhysterisk text om triggervarningar år 2022 känns trött till och med med deras mått mätt. Som buzzword har det lite förlorat sin buzz. Så min rekommendation till Ann-Charlotte är att släppa sargen och komma in i matchen. Ska om vara en reaktionär skithög kan hon väl i alla fall vara en relevant reaktionär skithög.

Leave a comment

Your email address will not be published.