Om det finns en typ av ledartext jag absolut inte tål (och det finns en hel hög med typer av ledartexter som jag inte tål) så är det texten som är för feg för att faktiskt argumentera för en ståndpunkt, och istället argumenterar för rätten att ha den ståndpunkten. Istället för att faktiskt lägga fram argument som belägger vad det är man tror, så bölar man om att det faktiskt måste vara tillåtet att tycka så.
Liberala ledarskribenter älskar att dansa den här dansen. De vill inte komma rakt ut och säga att de vill stänga gränserna, utvisa barnfamiljer, bränna råolja i trädgården och skjuta arbetslösa på öppen gata, då skulle ju någon kunna säga emot. Istället går de gång på gång ut på ledarplats och säger att oavsett var man står i “skjuta arbetslösa”-frågan, så är det minsann hemskt att folk som vill skjuta arbetslösa inte ens är tillåtna att tycka det i jävla sosse-Sverige.
“Åsiktskorridoren är så himla, himla trång!” gråter de från sin kolumn i en rikstäckande tidning.
När Adam Cwejman inte är upptagen med att dyka upp bakom människor som säger “marknadsliberal” tre gånger i spegeln jobbar han med att tycka saker i GP. Eller, mer specifikt, så jobbar han med att säga att man faktiskt borde få tycka saker i GP. För läsare av den här pågående psykosen som jag försöker övertyga folk är en blogg så är han känd för den där gången han argumenterade att man faktiskt måste få kalla transpersoner för fel pronomen. Adam själv säger förstås inte att transpersoner inte är könet som de är, han bara står upp för andras rätt att ha den åsikten och trycka den i transpersoners ögon. Som en äkta liberal.
Och nu rider han igen! Det är dags att att snöra på sig sina tyngsta kängor och ge den här döda hästen ett gäng extra sparkar. Eller, förlåt, jag menar att det är dags att snöra på sig sina debattklackar och argumentera för rätten att sparka på döda hästar. Adam skulle så klart aldrig själv plocka fram stålhättan.
Min första tanke när jag läser texten I Sverige ryms bara en åsikt åt gången är att jag fattar, Adam. Ibland har man en trött dag på jobbet. Man tog en öl för mycket kvällen innan och orkar inte göra någon större ansträngning. Ibland vill man bara prutta sig genom dagen och klocka ut vid 15.30. Och om det här inte är en text skriven med halva hjärnan på semester så borde Adam se sig om efter en annan yrkesbana.
Texter om hur trång åsiktskorridoren är är så klart alltid till någon mån substanslösa, men den här texten är särdeles blek. Ingenstans i texten känns det som att Adam har lyckats väva något riktigt narrativ, istället kastar han bara ur sig lite lösryckta exempel uppblandade med högerliberala floskler och knyter sedan ihop det med en blöt fis om att debatten alltid måste fortgå.
Under coronapandemin fanns det många forskare som inte höll med varandra, eller till och med bytte åsikt med tiden, säger Adam. Från det plockar Adam inte läxan att man måste väga och värdera information och vara beredd att korrigera vad man tror när nya bevis framkommer. Istället är hans slutsats att om man vill undvika att ha fel, så ska man helst inte tycka eller tro något alls.
Han svänger därefter vilt in på frågan om Nato-medlemsskap, något sossarna förr var emot, men nu är för. Vad exakt han vill säga med det är högst oklart, men att politiska partier ibland byter åsikt säger i alla fall någonting om någonting, får man anta.
Fortfarande inte helt säker på vart han är på väg dyker Adam för ett litet stycke in i invandringsfrågan. Förr fick man inte säga att vi borde ha mindre invandring, säger han, uppenbarligen omedveten om att det är ungefär det enda som sagts av den samlade borgerligheten i snart 20 år nu. Han avslutar stycket med att åsikten som man förr inte fick ha (om man ignorerar alla människor som byggt hela karriärer på att ha den åsikten) nu är helt normal. Någon explicit slutsats drar han inte heller här, men man får väl anta att vad han försöker säga är “undvik att kalla någon rasist idag, för imorgon kan rasisternas åsikter ha normaliserats“.
Ena dagen är det fel att vilja gasa judar, andra dagen så är det helt normalt att vilja gasa judar. Värt att tänka på.
Ett till exempel plockar Adam fram innan han tafatt försöker stappla sig mot en slutsats. Lena Andersson har nyligen varit dum i huvudet offentligt igen, och Adam tycker det är förskräckligt att folk påpekade det. Han tar upp att hon kallades klimatförnekare (vilket hon är), men istället för att argumentera att hon inte är det så lämnar han det bara där, som om det faktum att folk påpekade att Lena är en klimatförnekare var bevis nog för att hon utsatts för en enorm oförrätt.
Vissa åsikter får man minsann inte ha, säger han, och glider i rask takt förbi det faktum att hon inte bara fick ha sin åsikt, utan dessutom publicera den på ledarplats i en av Sveriges största tidningar, något de flesta av oss inte har möjlighet till. När ska jag få skriva en ledartext, Adam? När ska åsiktskorridoren bli vid nog för mig att trycka mina åsikter i halsen på hundratusentals tidningsläsare?
När exemplen är över så är allt som finns kvar att slänga ur sig så många faux-intellektuella floskler som möjligt tills teckengränsen är nådd, för att försöka dölja att han inte faktiskt sagt någonting alls. De viktigaste åsikterna att försvara är de som är mest kokobäng, säger Adam, för åsikterna som är kokobäng idag kan visa sig vara sanning imorgon, och om de kokobänga människorna blir tystade så kommer vi aldrig kunna lista ut det. Ge alla kokobänger en ledarplats!
Förr tyckte man att det var rätt att sterilisera vissa människor, men nu tycker vi inte det längre, så allt man tror är rätt idag kan i framtiden visa sig vara lika fel som det. Du kanske tycker att vi borde låta människor som flyr från krig få stanna i Sverige, men om femtio år kan det visa sig att det är lika illa som att vilja tvångssterilisera folk, säger Adam med en läskig röst och lyser upp sitt ansikte underifrån med en ficklampa. Det faktum att inte alla faktiskt tyckte det var rätt att sterilisera människor, och att det finns folk som baserar sina åsikter på en ideologisk och moralisk kompass, snarare än vad “folk tycker” är ingenting som för en sekund blixtrar förbi i Adams medvetande.
Adam gör ingen skillnad på vetenskapliga teorier och personliga åsikter, allt är bara saker man tror, och man måste faktiskt få tro vad man vill. Det är inte utan att mina tankar dras till en annan av Lena Anderssons texter, där hon gör ungefär samma argument, bara med aningen mer tjack i kroppen. Bevis och belägg har ingen plats i diskussionen, det viktiga är att ingen debatt någonsin får ta slut. Ingen åsikt får avvisas, för då dör vår demokrati.
Ju mer jag läser texten desto tydligare blir det att Adam kunde ha besparat oss alla en massa tid genom att istället bara skriva “man får faktiskt tycka vad man vill!!! :(” och låta det vara bra så. Och ja, Adam, det är sant att man får tycka precis vad man vill. Det är fritt att gå runt och tycka lite precis vad fan som helst, oavsett hur dumt i huvudet det är. Det är varje människas rätt. Men det är inte varje människas rätt att ställa sig på ett podium och ropa ut sin dumma jävla åsikt inför hela världen och inte bli kallad idiot.
Adam skulle säga att jag begår precis den synd han argumenterar emot när jag nu kallar honom för en ynkrygg. Man ska underminera åsikterna, inte personen som framför dem, säger Adam. Men Adam för inte fram några åsikter, inte egentligen. Det hade krävt att han faktiskt tog mod till sig och stod för något. Och det är han uppenbarligen inte beredd att göra.