Month: October 2024

Nu ska det äntligen löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden, meddelade vår finansminister Elisabeth Svantesson häromveckan. Hittills har det varit en ren förlustaffär tack vare våra jävla DDR-skatter, men det tar slut nu. Nu jävlar ska höginkomsttagarna äntligen få sig lite andrum. Och det kommer inte ens innebära några minskade inkomster till staten. Satsningen kommer nämligen, enligt vår kära finansminister, betala för sig själv, då den “gynnar tillväxten genom att de som tjänar mest också kommer jobba mer”.

Fantasin om att skattesänkningar betalar för sig själva och att alla kommer tjäna på att rika människor får mer pengar är inte ny för högern. Det är en klassisk högerfabel kallad ”trickle down”-effekten som säger att om rika människor får mer pengar så kommer de att stimulera ekonomin med investeringar och konsumtion, vilket kommer leda till mer pengar för alla. Men som de hökögda bland er kanske har noterat, så är vad Elisabeth Svantesson sa… inte det.

Trickle Down-effekten har motbevisats om och om igen. Det funkar inte så. Det är en dum teori. Men vad Elisabeth sa är ännu dummare. Menar hon att folk tjänar 125 000 i månaden låter bli att jobba så hårt de kan för att skatten är för hög? Går de runt med en extra energireserv redo för ifall skatten sänks? Förstår vår finansminister inte sin egen sidas dumma jävla propaganda? Har hon ens hört talas om Lafferkurvan? Är jag en bättre moderat än Elisabeth Svantesson?

Högern har en intressant relation till arbete. Å ena sidan hatar de arbetare. De vill att arbetare ska sluta klaga på låga löner och dåliga villkor och bara göra sitt fucking jobb. Det är chefer och ägare som bygger samhället, som skapar arbete, arbete som arbetare minsann ska tacka och ta emot. Å andra sidan fetischiserar de idén om hårt arbete. Och för att få den fyrkantiga klossen att gå in i det runda hålet så har de skapat en syn på världen där de tror, eller i alla fall låtsas utåt som att de tror, att chefer och ägare jobbar hårdare än någon annan. Specifikt tror de – eller så låtsas de tro – att hårt arbete och lön är direkt kausalt korrelerade. Hårt arbete leder till hög lön, så har du hög lön betyder det att du arbetar hårt. Har du inte hög lön? Ja, då jobbar du nog inte så hårt.

De kan vara villiga att göra undantag när det är ett citat “viktigt” jobb som diskuteras, eftersom de vet att det låter lite osympatiskt att kalla undersköterskor för parasiter (även om det inte alltid stoppar dem), så om de pressas kan de gå med på att lågavlönade vårdarbetare faktiskt jobbar hårt. Men där tar det slut. Om ett jobb inte är viktigt så ges absolut inte samma erkännande. Servicepersonal, städare, gigarbetande cykelbud, deras arbete kan ju rimligtvis inte vara så hårt, bara titta på deras små pisslöner.

Men sanningen är att både en undersköterska och någon som jobbar i kassan på McDonalds jobbar hårdare än en VD.

Jag twittrade om det här, och ja, det här blir en såndär text där jag skriver om svar jag fått på twitter, jag är hemskt, hemskt ledsen. Jag skrev “ingen som tjänar över 60k jobbar ‘hårt’” och fick över 200 mer eller mindre svinarga svar. Hur kan jag säga något så elakt mot höginkomsttagare? De sliter faktiskt sina små rumpor av sig för de pengarna!

Jag ska börja med att erkänna att jag var lite raljant. Det finns antagligen någon människa som tjänar över 60k i månaden som jobbar hårt. Letar man kan man säkert hitta två eller kanske till och med tre. Så om du tjänar 62 500 kronor i månaden och jobbar jättejättehårt, så kanske du är undantaget som bekräftar regeln. Grattis! Men det ändrar ändå inte att den hårt arbetande höginkomsttagaren är en myt. Och om något bevisar det så är det hur de arga twittrarna valde att försöka försvara myten. Om jag faktiskt hade fel borde det inte vara så svårt att säga det på ett inte dumt i huvudet sätt. Men det verkade stört omöjligt.

Ett av de vanligaste motargumenten kom i form av välbärgade människor (eller twittertroll som låtsades vara välbärgade människor) som indignant berättade hur hårt de faktiskt jobbar, och tog i så att de nästan sket ner sina välpressade kostymbyxor (eller chipsfläckiga mjukisbyxor). Det här är en sång och dans jag är mycket van vid, framförallt från egenföretagare som älskar inget mer än att skryta om hur dåliga de är på att vara egenföretagare. De jobbar minsann 23 timmar om dygnet, sover stående, har försakat barn och familj och äter bara proteinshakes som de häller i sig samtidigt som de bajsar för att inte förlora livsviktig arbetstid. De har inte alls tagit på sig för mycket arbete och saknar förmåga att strukturera sitt arbetsliv på ett hållbart sätt, de lever the grindset.

Ta till exempel Linda. Hon förklarade för mig att hon faktiskt jobbar 50 timmar i veckan och bara hinner ta tio minuters lunch, om hon hinner med lunch alls. Och det låter ju verkligen som ett hon jobbar väldigt hårt! Eller, nja, mest låter det väl som en lögn – som så många twitter-entreprenörer från förr så verkar Linda helt omedveten om att hennes twitterhistorik är helt publik och att man därför enkelt kan se att hennes väldigt hårda arbetsdagar till störst del verkar bestå av att posta rasistiska tweets.

När jag påpekade att det kändes udda att hon inte hann äta lunch när hon postat åtta tweets bara mellan 08 och 11 den dagen svarade hon att hon minsann inte jobbar några sossiga 8-17, utan också jobbar kvällar och helger. Så hennes arbetsvecka består alltså av kvällar, helger och så ett möte precis över lunchen.

Varför hon inte kunde flytta sin lunch så att hon åt den medan hon satt och twittrade maniskt vet jag inte.

Men låt oss för en stund ignorera den verkliga risken att det här är komplett skitsnack, att den här personen är helt och fullt fingerad. Vi tar henne på orden och antar att det här är en riktig person som på riktigt tjänar över 60k i månaden. Låt oss till och med acceptera att hon inte medvetet ljuger om hur mycket hon arbetar.

För jag tror absolut att det finns en möjlighet att det här är något som, för henne, är emotionellt sant. De flesta av oss är ganska dåliga på att objektivt utvärdera våra egna liv och överskattar gärna hur svårt och jobbigt vårt liv är jämfört med andras. Och eftersom jobb generellt är ganska jobbigt så är det inte konstigt att folk överskattar sitt jobbs jobbighet.

Jag är säker på att Linda har genuint jobbiga dagar på jobbet. Men låt oss inte glömma att hennes exempel på hur hårt hon arbetar fortfarande är möten. Och jag menar, möten är jobbiga, men är det så jävla hårt arbete om vi ska vara ärliga?

Jag har tillbringat hela dagar i möten. Häromveckan hade jag en arbetsdag som bestod av mer än 8 timmar bara möte. Det var jättejobbigt. Och då är det lätt att hjärnan börjar tänka “gud, jag jobbar helt otroligt hårt, möten från morgon till kväll!”. Men då försöker jag komma ihåg hur mina arbetsdagar såg ut tidigare i min karriär, för att inte tala om hur de kan se ut i tuffare branscher, och så inser jag att jag suttit hela dagen på min röv. Igen, möten kan vara jobbiga, men det känns som att många av de här hårt arbetande höginkomsttagarna har dålig koll på hur tuffa jobb faktiskt kan vara.

Det är inte utan att man får vibben av att det här är människor som antingen aldrig haft ett riktigt tufft jobb, eller har de glömt hur det var.

En person argumenterade att folk med hög lön förtjänar den både för att de jobbar så många timmar och för att deras arbete sträcker sig utanför arbetstiden. De är mer stressade, kan ha svårt att lämna arbetet på jobbet och slappna av. Och det här känns, igen, som någon som inte har någon aning om hur det är att vara lågavlönad.

Chefer som ligger och vrider sig i sängen över alla storpojke-beslut de måste ta har inte monopol på att stressa över sitt jobb utanför arbetstid. Och vet ni vem som också måste jobba många timmar? Folk med låg lön.

Att ha hög lön gör allting i livet enklare, inklusive att jobba många timmar. Du har råd att ha någon som städar ditt hem, tar hand om dina barn, lagar din mat. Och dina “icke-sossiga” arbetstider innebär antagligen att du kan strukturera ditt arbete runt ditt liv enklare än någon som har ett klassiskt timarbete.

Wall Street Journal har publicerade för ett gäng år sen statistik från Executive Time Use Project som bröt ner arbetstiden för 65 VDar under en månad 2009. Så klart rapporterade de att de jobbade 55 timmar i veckan, men hur de fyllde ut den arbetstiden är fascinerande.

Det är 18 timmar möten, och fyra timmar telefonsamtal och konferenssamtal – så också möten. Sen är det två timmar “publika evenemang”, vilket jag antar betyder mingel aka “ostrukturerade möten” och fem timmar jobbmåltider – så möten/betalda luncher. Kvar efter det finns sex timmar “eget arbete” och 20 timmar “miscellaneous”, där de räknade in saker som resor, träning och personliga ärenden.

Låt oss sammanfatta det här: deras arbetsveckor består av sex timmar arbete och 29 timmar möten, eller totalt 35 timmar jobb. Och då har jag väldigt generöst räknat in de betalda måltiderna. Sen har de betalt 20 timmar till för att bara glida runt.

Elon Musk var vid ett tillfälle VD för tre företag samtidigt, och tillbringade ändå hela sin vakna tid med att twittra. Linda hinner inte äta lunch för hon måste sitta på kontoret och skriva online om hur hårt hon arbetar.

Rika människor jobbar inte hårt.

Den absolut vanligaste responsen på min tweet var att jag bara säger så för att jag inte själv tjänar mycket pengar. En gnällig fattilapp, det är vad jag är. Ounnsam och avundsjuk. Men som jag skrivit tidigare på den här bloggen så är det faktiskt inte fallet. Det stämmer kanske att jag inte tjänar 60 papp och att jag gärna hade gjort det, vem hade inte, men jag tjänar inte dåligt. Jag är något så sjukt som en välavlönad marxist. Eller, jag är så klart inte välavlönad som marxist, jag är välavlönad som devops-tekniker, att jag är marxist bara råkar också vara sant. Jag tjänar inga 60k, men jag närmar mig ärligt talat i rasande takt.

Och jag jobbar inte hårt.

Jag är ett perfekt exempel på att hög lön och hårt arbete inte följs åt på något meningsfullt sätt. Jag har jobbat hårt, så hårt som man nu gör på ett jobb som sker helt och hållet framför en dator, men inte medan jag haft en hög lön. När jag tjänade 18 000 steg jag upp tidigare, jobbade fler timmar och hårdare per timme än jag gör nu när jag tjänar 2.5 gånger det. I takt med att jag fått högre lön har jag också fått mer frihet, ökad flexibilitet, fler semesterdagar och ja, mindre arbete. För det är så arbetsmarknaden funkar, och om någon borde veta det så är det väl marknadsliberalerna?

Jag har bra betalt inte för att jag “jobbar superhårt”, jag har betalt för att jag besitter specifika kompetenser. Och jag tar betalt för dem delvis i lön, men också delvis i bekvämlighet. Det kallas “förmåner” och känns, igen, som något marknadsliberaler borde ha koll på?

Om du tjänar väldigt mycket pengar och inte konverterar delar av den ökade inkomsten till ett bekvämare liv så är jag ledsen, men det är ditt problem. Att du inte kan balansera ditt liv är inget att skryta om.

“Hårdare arbete ger mer pengar” är ett barns syn på världen. Det är tramsigt. Men det är en nödvändig världssyn att hålla fast i om man vill fortsätta leva i en orättvis värld och låtsas som att den är rättvis. Om man vill fortsätta låtsas att rika och fattiga är rika och fattiga för att det är vad de förtjänar.

Om du börjar prata om talang och förmåga kan folk påpeka att de sakerna kan relatera direkt till oförtjänta privilegier. Ingen väljer hur smarta de är, eller hur bra utbildning de har tillgång till. Men hårt arbete är vi alla likvärdiga inför. Vem som helst kan bara “jobba hårt”*. Så om du bara kan övertyga världen om att du jobbar hårt så kan ingen säga att det finns någon annan som skulle förtjäna någon del av dina pengar. Låt de fattiga asen svälta, om de ville äta hade de ju kunnat jobba hårt. Som jag.

*Inte vem som helst kan jobba hårt, möjligheten att “jobba hårt” är på många sätt ett oförtjänt privilegium det också. Fysisk och psykisk förmåga beror på så många faktorer utanför vår kontroll. Men jag simplifierar här, eftersom högerns världsbild i slutändan är väldigt… simpel.

Som ni kanske vet, eftersom jag vägrar hålla käft om det, så är jag en utbildad journalist. I min ungdom sköt jag 180HP högoktanig journalistutbildning rakt i mina vener. Okej, det var på Linnéuniversitetet så den var väl kanske inte så högoktanig. Medel- till lågoktanig journalistutbildning. Och det efter tre år på ett gymnasium med inriktning journalistik.

Jag följde sen upp det med att absolut inte bli journalist. Jag gick ut universitetet och bailade direkt stenhårt på hela projektet. Och det av två huvudsakliga anledningar:

1. Journalistbranschen var (och är) hemsk. Det finns ungefär fyra fasta journalisttjänster i hela Sverige och jag är inte bra på att hantera osäkerhet.

Och:

2. Tre år på universitetet hade gjort det smärtsamt tydligt att jag var en bedrövlig journalist. Min talang för att skriva jättelånga meningar med fula ord i gjorde tydligen väldigt lite för min förmåga att producera nyheter.

Jag vill att ni håller punkt två i huvudet när ni fortsätter läsa den här texten. Den kommer innehålla kritiska åsikter om svensk publicistik och jag vill att har i åtanke att jag inte skriver det här utifrån en position som en sylvass journalist. Jag var så dålig på journalistik att jag fick börja jobba med IT trots att jag bara ungefär visste vad en dator var. Men är det någon jag kan så är det att vara dryg mot folk med mer kunskap och talang än jag.

Den lilla koppling jag fortfarande har till mina journalistdrömmar är Medierna i P1 som jag lyssnar på varje vecka. Jag började lyssna på universitetet för att det kändes som ett sätt att få lite koll på branschen, och har fortsatt för att det bara är fascinerande lyssning. Medierna gör journalistik om journalistik, och består till stor del av reportage där de frågar andra journalister hur fan de tänkte nu.

Det som gör det hela så fascinerande är att journalister, trots att de är journalister, inte verkar ha lärt sig någonting om hur man bemöter journalister. De svarar precis lika illa på frågor som politiker och företagsledare, om inte sämre. Och det blir ofta tydligt att journalistikens ofta så högtflygande principer och värderingar väldigt lätt kan formas om lite hur som helst för att kunna motivera ett publicistiskt beslut som redan tagits.

Publicister vill aldrig säga “vi publicerade det för att vi trodde att folk skulle klicka på det”, så de måste komma på något som låter bättre. Och vad de kommer fram till är oftast en slags alfabetssoppa av journalist-ord, som låter typ, men inte riktigt, som att de betyder något.

Genom åren har det funnits ett antal återkommande personer i den svenska journalist-faunan, personer som är så profilerade att de blivit som återkommande karaktärer i såpoperan som är svensk media. Och att följa dem när de rör sig mellan positioner och arbetsplatser kan ofta vara väldigt avslöjande.

Utan att direkt nämna namn så kan jag säga att det finns ett antal olika personer som innehavt rollen som ansvarig utgivare på någon av våra två stora kvällstidningar, Expressen och Aftonbladet. Och det är lika intressant varje gång en person som uttalat sig klokt och genomtänkt i en rad olika ämnen genom åren, plötsligt attack-lobotomerar sig själva när deras jobb blir att försvara kvällstidningspublikationer, och sedan låter hjärnsoppan läka igen när de befriats från positionen. När du måste försvara sämre publiceringar, så blir dina argument dummare, det är svårt att komma ifrån.

Journalister skrattar gärna åt en papegojande intervjuperson som ger samma svar igen och igen, men hänfaller själva ofta åt en rad färdiga fraser som de kan rabbla som ett mantra.

De förklarar att de gjort ”en samlad bedömning”, vilket är ett annat sätt att säga att de saknar en riktigt motivering. Eller så måste texten ”ses som en del i en pågående publicering”, vilket betyder att texten inte kan bedömas utan att ta alla andra, tidigare och framtida, artiklar om samma sak med i bedömningen. Så inte alls, egentligen.

De säger ”vi ska se över våra rutiner”, vilket betyder att någon gjorde fel trots att vi sagt åt dem att göra rätt, men nu har vi sagt åt dem att sluta med det. Och vill de vara riktigt spicy så kan de försöka hävda att de är “konsekvensneutrala”, det vill säga att de göra sina publiceringar helt utan att ta konsekvenser med i beräkningarna, något som är uppenbart falskt, men låter mer principfast än att bara säga “vi tycker inte att våra handlingar borde få konsekvenser 🙁“.

Jag har gått och knåpat på den här texten ett litet tag nu, och har i olika omgångar tänkt centrera den kring specifika exempel. Men istället tänkte jag nu att vi tar ett gäng av mina samlade exempel, och skrattar åt dem lite tillsammans.

Allmänintresse är ett sånt där journalist-begrepp som inte riktigt betyder vad många tror att det betyder. Det betyder alltså inte “något folk i allmänhet är intresserade av”, utan handlar om samhällsnytta. Är det här information som är viktig för folk i gemen att veta om för att kunna vara informerade samhällsmedborgare? Det ställs ofta i relation till publicitetsskada, det vill säga vad publiceringen har för effekter på människorna som blir omskrivna.

Exempelvis kan det vara av allmänintresse att skriva ut ifall Jimmie Åkesson, rent hypotetiskt, skulle ha gängkriminella på sitt bröllop, men inte nödvändigtvis om din granne skulle ha det. Var exakt den här gränsen dras är sen så klart en fråga som kan diskuteras, men det kräver att man faktiskt intellektuellt engagerar sig i frågan. Vilket, som vi kommer se, inte alltid är fallet.

Nyligen var det en välkänd internationell fotbollsstjärna som anklagades för våldtäkt på ett besök i Sverige. Jag skriver inte ut namnet för att det inte sades i avsnittet av Medierna som behandlade händelsen, och eftersom jag inte kan något om fotboll. Flera svenska tidningar valde dock att gå ut med namnet i ett väldigt tidigt stadium, och när de får frågan om varför svarar de, generöst beskrivet, genom att säga en rad ord efter varandra.

Aftonbladets Martin Schori får en fråga om den principiella hållningen kring en namnpublicering av det här slaget, och svarar genom att exakt beskriva händelseförloppet.

“Ja men det är ju att en av världens största idrottsstjärnor var i Sverige och nu misstänks för ett allvarligt brott.”

Ja, det stämmer, det är vad som har hänt. Bra jobbat.

Han lägger också till att den här fotbollsstjärnan själv har uttalat sig om händelsen. Visserligen efter att ha blivit namngiven, men ändå. Ett försök gjordes.

Radiosportens chef Tobias Rosvall har lite mer att säga. Inte i substans, men väl i mängd ord.

“Det blir ju alltid en avvägning att göra. Men för mig handlar det ju också någonstans till slut om en källvärdering av de källorna som finns och vilken tilltro man har till deras uppgifter. Och som sagt, som alltid, i varje enskilt fall, en sammanvägning av de olika omständigheterna.”

Kort förklarat, han tog ett beslut baserat på saker och grejer.

Det blir en frisk fläkt när Expressens Klas Granström får frågan och kommer med ett faktiskt koherent argument för deras beslut att namnpublicera. Man kan ha olika åsikter om han har rätt eller fel, men han ger faktiskt en ordentlig motivering vilket man måste uppskatta. Bra jobbat, fast inte sarkastiskt den här gången.

Alla tre får dock högre betyg på uppgiften än vad Aftonbladets sportchef Magnus Herbertsson får på sitt försök att diskutera allmänintresse i ett tidigare avsnitt. Aftonbladet har fått kritik efter att ha producerat ett antal videor där de filmar alla flådiga presenter Armand Duplantis fått från olika företag, bland annat en lyxig bil som de kärleksfullt filmar.

Medierna ställer den väldigt rimliga frågan “blir inte det här bara rakt av reklam?” och Magnus gör vad jag får anta är sitt bästa för att besvara det.

“Nä, det tycker jag inte, utan vi ser ett stort intresse för en sån här vinkel, att de blir bjudna på en bil.”

Vän av ordning skulle väl säga att huruvida folk är intresserade eller inte, inte i sig har någon påverkan på huruvida det är reklam att visa upp en väldigt fin bil från ett företag som vill att folk ska se deras fina bil, men om vi tolkar det generöst kan vi se argumentet som att allmänintresset väger tyngre i det här fallet. Kan vi få en liten fördjupning kring vad du menar med allmänintresse?

“Vi ser ett stort allmänintresse i en sån artikeln, att de har fått de här lyxprylarna. Det är ett stort intresse bland våra läsare att läsa den typen av artiklar.”

Det blir ett F på det svaret faktiskt.

Ibland måste till och med journalister erkänna att det blivit lite fel. Ett hoppsan. Men även om det blivit fel, betyder det inte faktiskt att det blivit fel. Som till exempel när ledarredaktioner över hela Sverige hoppade på en anekdot som inte visade sig stämma.

Det var efter ett panelsamtal i Almedalen där forskaren Christer Mattsson berättade en historia om antisemitism på en svensk skola som tyckonom-maskineriet tuggade igång och började skriva om det stora problemet med antisemitism i Sverige, med Christers berättelse som grund.

Det är ett bra och viktigt ämne, men när det visade sig att historien inte faktiskt stämde så blev det lite pinsamt och redaktionerna började gömma undan texterna. Extra pinsamt blev de dessutom när de valde att namnpublicera barnet som historien skulle ha inträffat för, utan att dubbelkolla med sagda barn eller hens familj.

I Mediernas avsnitt så pratar de med Patrik Kronqvist, politisk redaktör på Expressen, och Sofia Nerbrand, politisk redaktör Kristianstadsbladet och mindre kompetent Kajsa Dovstad-klon som behandlats på den här bloggen tidigare.

Både Patrik och Sofia är överens att det faktiskt var rätt att publicera anekdoten utan att dubbelkolla den. Att den senare visade sig inte stämma och tvingade dem att backa från sina publiceringar ändrar tydligen ingenting.

”Vi citerar ofta tjänstemän eller experter eller politiker” förklarar Patrik. “Sen i ett senare läge om den källan som vi har bedömt som trovärdig, om den uppgiften visar sig vara fel, då ändrar vi den naturligtvis.”

Ja men då så, det finns inga dåliga publiceringar, bara publiceringar som kan behöva fixas i efterhand.

Även Sofia tycker att det var bra att publicera texten även om vad den baserades på inte stämde. ”Jag tycker det här har varit en väldigt bra tankeställare.” förklarar hon, men stoppar sig från att lägga till “Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”.

Patrik erkänner visserligen att det var ett misstag att publicera namnet på barnet, men Sofia står bakom även det beslutet med motiveringen att namnet redan var publicerat av andra. När det påpekas att hon faktiskt måste ta ansvar för sina egna publicistiska beslut upprepar hon att det faktiskt redan var publicerat av andra så… schack matt? Hon lägger även till att hon faktiskt tog bort namnet när folk reagerade, och det är nog första gången jag hör någon försöka använda det faktum att de backade från ett beslut som argument för att ursprungsbeslutet var korrekt.

Vill man göra det enklare för sig själv när någon kommer med kritik finns det en sista taktik vi behöver prata om. Man kan bara säga “nä”. “Nä, jag tycker inte det.”

Nyligen publicerade SR ett inslag med rubriken:

VATTEN I VENTILATIONEN

Nya uppgifter: Det bidrog till att Estonia sjönk så snabbt

Detta möttes med kritik eftersom man vetat om att vatten i ventilationen bidrog till att Estonia sjönk snabbt sedan 2003, vilket betyder att uppgifterna inte alls var nya. Men när Medierna frågar så håller inte Karin Wettre, redaktör på Ekot, med om att de fått det att låta som att det var nya uppgifter.

“[…]Vi presenterade inte ventilationsuppgifterna som en nyhet, utan vi säger att undersökningen som pågår är ny.”

”Nya uppgifter måste väl ändå tolkas som att det här är ny information?”

”Nä, där tycker vi nog olika.”

Ja, där tycker vi nog olika.