Har du ens hört talas om lafferkurvan?

Jasså, ni vill höja skatten på rika? Har ni ens hört talas om lafferkurvan? Den säger faktiskt att höjda skatter på rika är dåligt, eftersom höjda skatter gör att ekonomin saktar ner, vilket leder till mindre skatt för staten. Schack matt, sossar!

"Har du hört om lefferkurvan?" frågar Lovisa Lanryd på Timbo Per Sicking som skrivit om hur regeringen sänker skatten och välfärden tar en smäll.

Vad enkelt det verkar vara att jobba för Timbro.

Nu ska sägas att jag inte är ekonom. Huruvida det faktiskt finns några belägg för att lafferkurvan har någon relevans för verkligheten, och var i så fall gränsen går där höjd skatt leder till lägre intäkter, det lämnar jag till någon annan. Vi kan väl lite kort säga att “lafferkurvan” av allt att döma inte är den slam dunk som Timbroiterna verkar tro, eller kanske låtsas, att den är.

Men det åsido, så har jag lite frågor. Specifikt kan jag inte låta bli att undra vem det är, i den liberala världsbilden, som driver ekonomin?

Svaret på den frågan kan verka enkelt. Rika människor. Det är rika människor som driver ekonomin, vilket är varför rika människor behöver lägre skatter. Det är vad Lovisa menar när hon hänvisar till lafferkurvan. Mer pengar till de rikaste kommer leda till en mer aktiv ekonomi, och i slutändan mer pengar till alla andra. Trickle down, och så vidare.

"Låt några köra Merca så att andra kan köra Volvo" frågar något flan vänsterpartiet efter att de twittrat ut att de fem rikaste personerna i Sverige äger mer än vad fem miljoner svenskar äger tillsammans.

Och det kan man ju som sagt ifrågasätta. Tricke down-effekten har historiskt visat sig svår att se några resultat från. Men det är fortfarande inte vad den här texten riktigt handlar om.

Så, rika människor driver ekonomin i den liberala världsbilden. Ägaren av fabriken, inte arbetarna i den. Inget nytt där. Förutom att det inte alltid verkar stämma. Mer specifikt så verkar det inte stämma när inflation kommer på tal.

En twitterdiskussion mellan mig och något nylle som argumenterar att för att vi ska stävja inflationen så måste det vara de fattiga som får mindre, eftersom rikas pengar inte påverkar marknaden lika mycket.

De rika behöver alltså sina pengar för att driva på ekonomin, men om vi behöver sakta ner ekonomin för att stävja inflation, då har deras pengar plötsligt ingen större påverkan. Då är det plötsligt de fattigaste som är den drivande faktorn. Ska pengar ges, så bör de ges till de som redan har mest, men ska de tas, då bör de tas från de med minst.

Liberaler gömmer sig alltid bakom argumentet att de bara vill vad som är bäst för ekonomin, och därmed för alla. De vill inte nödvändigtvis att de rika ska bli rikare, men det är vad som är bäst för ekonomin, så då måste det bli så. Men konstigt nog verkar deras motivering för varför rika måste blir rikare skifta beroende på situationen. De ekonomiska teorierna skiftar, slutsatsen att rika behöver bli rikare kvarstår.

När det faktum att ökande klyfter faktiskt har en negativ effekt på deras annars så vördade tillväxt kommer på tal, så blir det tyst. Att skydda ekonomin slutar vara det högsta målet när vägen dit skulle innebära mindre pengar till våra allra rikaste. Då blir det istället snack om ideal som “personlig frihet”, trots att ideal annars alltid fått stå åtsidan för ekonomisk pragmatism.

I slutändan verkar den enda konstanta faktorn vara att mycket minsann förtjänar mer.

Jag är medveten om att jag i den här texten plockar exempel från ett antal lösryckta personer, som inte nödvändigtvis helt och hållet delar ideologi, vilket ju kan kan ses som något oärligt. Men jag har valt de här utdragen inte för att exemplifiera en specifik persons hyckleri, utan för att de väldigt väl representerar tankar jag ser återkomma från vårt lands marknadsliberaler som kollektiv. Att ses som ett kollektiv gör dem antagligen superarga, vilket är en liten bonus.

2 comments

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *