Author: laserjesus

“Vi vill alla tro att vi inte hade stöttat nazisterna om vi levde i Tyskland på 30-talet.”

Jag gick i sjuan eller åttan när jag första gången hörde en variation av den meningen. I reaktion på att få höra om alla vidriga saker som den nazistiska regeringen utförde med åtminstone implicit stöd från sin befolkning är det svårt att inte känna en slags chockad misstro. Hur kunde så många människor, vanliga människor, acceptera vad som hände? “Jag hade minsann aldrig.” Och så den snusförnuftiga repliken “Vi vill alla tro att vi minsann aldrig”.

Redan då minns jag hur poänglös den här lilla tankeövningen kändes. Det tog inte många vändor innan frågan hade devolverat i ren metafysik. “Om du hade levt i Nazityskland innebär det att du hade blivit född och uppfostrad där, så då hade du antagligen delat samma åsikter som andra människor som var födda och uppfostrade där.” Plötsligt handlade diskussionen inte om huruvida vi själva skulle motstått nazismens locksång, utan om en annan person som var lik oss men hade en helt annan personlighet eftersom de var formade av helt andra upplevelser skulle stått emot nazismen. Eller möjligtvis en diskussion om huruvida vår odödliga själ hade varit antinazist om den reinkarnerats i en tysk 1930-talskropp?

Det är en meningslös diskussion som ger oss inget. Men det finns en variant av frågan som både är betydligt mer intressant, och betydligt simplare: om nazisterna tog makten i Sverige idag, vem hade stått emot?

Så klart kan man fortfarande säga att “vi vill alla tro att vi hade stått upp mot nazisterna”, men nu blir det plötsligt väldigt tydligt att den viljan är betydligt mer fantasifull för vissa än för andra. För nu kan vi ju faktiskt se vem som står upp för orättvisor idag, och vem som inte gör det. Vem organiserar sig, vem demonstrerar, vem höjer sin röst? Vem offrar något, ens något litet, för vad de tror på?

Jag menar så klart inte att alla som idag går i ett demonstrationståg också skulle göra det om vi plötsligt hamnade under en betydligt mer förtryckande regim, där det skulle innebära större risk och personlig kostnad att göra det. Men vi kan väl i alla fall sluta oss till att människorna som inte gör det idag, när den enda kostnaden är en söndagseftermiddag och ömma fötter, inte heller kommer göra det när kostnaden blir betydligt högre?

“Vi vill alla tro” okej, men man kan inte säga det och sen fortsätta som om vi inte just nu genomlever en period av kraftigt accelererande fascistiska strömningar. Om man verkligen vill tro att man hade stått upp mot nazisterna, så finns det steg att ta idag för att göra det mer troligt. Gör något.

Kanske argumenterar du nu att det faktiskt inte går att likna vad som händer idag med nazisterna. Så inaktion idag kan inte likställas vid inaktion inför något så hemskt. Det verkar finnas den här idén om att det inte är illa nog än. Folk lastas inte in i boskapsvagnar på lokala tågstationen, så än så länge finns ingen anledning att höja rösten. Men när eller om det blir ”illa nog”, då kommer du minsann studsa upp på fötterna och börja säga emot. Men kommer du det?

Om du inte kan hitta något värt att stå upp för och emot i världen idag så vet jag inte när det plötsligt skulle ändras. Om du inte gör något litet när något litet händer, så kommer du troligtvis inte heller göra något stort när något stort händer. Det är inte så det funkar. Kampen byggs inte på hjältedåd, den byggs på vardagshandlingar.

Jag vet att inte alla har samma förmåga att göra något, att för vissa är det svårare, för vissa kostar det mer, för vissa är det till och med omöjligt. Men jag vet också att det inte är människorna som det skulle vara lättast för att göra något som jag oftast ser göra något.

”Vi vill alla tro” okej, men tror du? Tror du verkligen, eller är din vilja att tro en sköld mot att behöva göra någonting?

Kanske argumenterar du till och med att det inte finns några som helst paralleller att dra mellan händelser i världen idag och händelser i världen då. Att saker inte bara inte är lika illa idag som då, utan att saker till och med är bra och som de ska vara idag. I så fall måste jag ifrågasätta om du ens är en av alla “vi” som “vill tro”, eller om du är en av alla de som redan vet att de gärna hade fallit in i ledet. Antingen det eller så är du så politiskt inkompetent att du alldeles säkert inte kommer kunna fylla någon funktion i motståndskampen ändå.

Det går inte att säga säkert vem som hade stått upp mot nazisterna om de tog makten, men det är inte som att det är något helt och hållet slumpmässigt. Jag vet vem i min närhet som är mest troliga att göra det, och jag vet vilka som med all sannolikhet inte hade lyft ett finger. Att stå upp mot orättvisor är inte bara en tankeövning i en hypotetisk framtid, chansen att göra det finns redan nu.

Jag vet inte vad jag skulle göra om nazisterna tog makten. Jag är rätt så feg av mig och ganska bekväm. Det här är inte jag som slår mig själv för bröstet och säger att jag är bättre än alla er andra. Men jag försöker göra saker. Jag försöker bidra till kampen mot orättvisor nu, och för varje sak jag gör känner jag mig lite säkrare och lite starkare.

Vi vill alla tro att vi hade stått upp mot nazisterna, och för varje gång jag engagerar mig så tror jag på det lite mer.

Jag tänkte avsluta den här texten med en kort lista över människor som inte kommer stå upp mot nazisterna när eller om de tar över:

• Människor tror att wokeness är ett riktigt problem
• Människor som klagar på godhetssignalering
• Människor som spelar djävulens advokat vid folkmord
• Människor som tycker SVT är vänstervridet
• Människor som tycker feminismen har gått för långt
• Människor som är upprörda över dragqueens som läser sagor på bibliotek
• Människor som tycker att vi behöver hårdare tag mot brottslighet
• Människor som aktivt vill motverka flygskam
• Människor som alltid enbart upprörs över terrorism när den inte är statssponsrad
• Människor som oironiskt beklagar sig över åsiktskorridoren
• Människor som röstar på SD eller deras samarbetspartier

Det finns få tydligare tecken på att någon kommer vara helt outhärdlig att interagera med än om de har både en Israel- och en Ukraina-flagga i sitt visningsnamn på sociala medier. Var för sig är de kanske inte toppen heller – Israel-förespråkarna blir mer bindgalet blodtörstiga för var dag som går, och även om jag också står på Ukrainas sida så tenderar Ukraina-flaggan signalera att det här är en person vars omvärldspolitiska intresse börjar och slutar vid “Putin är en dummis” – men tillsammans bildas en pissig helhet större än de pissiga delarna.

Ifall någon är en högljudd supporter av både Ukraina och Israel så är det i min erfarenhet osannolikt att de har en stark och konsekvent ideologisk grund som de bygger sina åsikter på. Istället tenderar de att bygga på en idé om onda och goda människor. Israel och Ukraina och goda, Ryssland och Hamas (vilket i förlängningen innebär alla Palestinier) är onda. Sedan jobbar de baklänges därifrån för att skapa en vagt ideologi-aktig fernissa.

Problemen med det här tillvägagångssättet är så klart många, men det kanske främsta är att det gör nyanser till ett aktivt hot mot ens världsbild. Om den enda motiveringen man har för sina åsikter om en väpnad konflikt är att ena sidan är hjältar och den andra är skurkar så känns allt som går emot det svartvita narrativet som ett hot.

Exempelvis så var det många som blev väldigt arga så fort någon påpekade att många hyllningar av ukrainska soldater lades ut med bilder där sagda soldater stolt visade upp svarta solar och SS-runor. Inte arga över att soldaterna sportade nazi chic, utan arga över att någon påpekade det. Att vara kritisk mot ukrainska nynazister likställdes direkt med att vara en Putinkramare.

Samma sak fast omvänt hände om man försökte säga att det kanske inte var rimligt att kollektivt bestraffa hela den ryska befolkningen. Baksätesdiplomater tyckte mer eller mindre att hela landet skulle svältas tills kriget var över. Gränserna skulle hermetiskt tillslutas så att ingen ryss hade möjlighet att söka sig därifrån. Att det skulle göra livet ofantligt mycket värre för de människor i landet som redan är förtryckta av sin regering spelade ingen roll. Är man ryss så är man ond och då förtjänar man att lida.

Och båda de åsikterna är så klart förståeliga om man bygger hela sin inställning till konflikten på att ryssar är dumma och ukrainare är snälla. Om någon antyder att inte alla ryssar är dumma eller att inte alla ukrainare är snälla så faller det väldigt enkla narrativet. Hur ska man då veta vem man ska heja på?

Jag personligen tycker att det är väldigt viktigt att inte okritiskt hylla militären i någon nation, och att vara väldigt försiktig med att ge nazister någon form av ett plattform att visa upp sig på, även om de skulle för tillfället råka stå på ”rätt” sida. Om en nazist så räddar ett halvdussin valpar ur en brinnande byggnad så ändras inte det faktum att de kan dra rakt åt helvete.

Och på andra sidan av det så tycker jag att det är väldigt viktigt att komma ihåg att ingen nation är en monolit, att inte varje enskild invånare i ett land är en representant för landet som stort eller deras politik. Speciellt inte i ett land som är en funktionell diktatur.

Men inget av det gör mig osäker på var jag står i konflikten. Varken det faktum att det finns snälla ryssar eller att det finns nassar i Ukrainas armé ändrar den grundläggande situationen: Putins invasion är illegitim och ett brott mot internationell lag. Att det finns nynazister i landet ändrar på inget sätt att Putins ursäkt om ”denazifiering” är skitsnack. Putin har så mycket ideologisk gemensamt med nynazister att påståendet är skrattretande. Och även om det inte vore skitsnack, även om Putin faktiskt trodde helhjärtat på sin ursäkt och till och med även om det fanns fog för hans påståenden om att Ukraina var fyllt till brädden av heilande dödsnazister så hade det fortfarande inte på egen hand gjort att en invasion var motiverad.

Eftersom mitt stöd för Ukraina bygger på min tro på nationell självständighet (av antiimperialistiska och inte nationalistiska skäl) och min generella motsättning till väpnad konflikt, speciellt om den riskerar civila liv, så är det inte nödvändigt för mig att låtsas som att alla ryssar är demoner och alla ukrainare är änglar. Jag måste inte platta till konflikten tills inga nyanser kvarstår. Ideologi är, rätt applicerat, ett verktyg som låter oss tolka och förstå komplexa situationer utan att behöva avfärda komplexiteterna.

Vilket för oss till Israel. Och här måste vi tyvärr lägga lite tid på att etablera en gemensam faktabas innan vi kan återkomma till den faktiska poängen i den här texten. Det är inte som att folk inte kommer kalla mig antisemit och terroristkramare oavsett vad jag säger här – igen, nyanser är inte en av de här människornas styrkor – men kanske kan vi åtminstone undvika att köra i de mest uppenbara väggroparna.

Vi börjar här: Hamas attack den sjunde oktober 2023 går inte att ursäkta. Det var en på alla sätt moraliskt oförsvarbar aktion och för det bör Hamas fördömas å det grövsta. Även bortsett från den attacken är jag inget fan av Hamas. De är fundamentalistiska extremister och jag tror inte att vi hade kommit överens alls.

Med det sagt hoppas jag att det är klart att jag inte stöttar Hamas. Vad jag däremot stöttar är det palestinska folkets rätt att, ni vet, inte bli folkmördade. De har en rätt till sitt land, ett land som tagits ifrån dem. Min övertygelse om vad som är rätt och fel är densamma här som den är i Ukraina. Jag tycker att Hamas borde ställas inför rätta för sin attack, men jag tycker inte att invånarna i Gaza förtjänar att systematiskt utrotas.

Över 20 000 döda civila i Gaza är inte ett proportionerligt svar på 700 mördade israeler.

Motiveringarna som ges för varför civila palestiniers liv kan förbrukas med sådan lätthet varierar, och vi behöver titta närmare på några stycken av dem. Ett av de mer extrema argumenten är att alla palestinier i slutändan är ansvariga för Hamas, och därför förtjänar vad som händer dem, eftersom de valt Hamas till sina ledare.

Hålen i det argumentet är många. Hamas kom till makten i valet 2006, vilket var det sista valet som hölls i Gaza. De vann då makten med mindre än 50% av rösterna. 2006 var det alltså mindre än hälften av den röstande befolkningen som stöttade Hamas, ett parti som på den tiden var betydligt mindre extremt än det är idag.

År 2020 var medelåldern i Gaza 20 år. 40% av invånarna var 14 eller yngre, det vill säga födda efter valet 2006. Statistiskt sett är majoriteten av människorna som röstade på Hamas 2006 inte längre vid liv. Invånarna i Gaza kan på inget sätt sägas ha valt Hamas.

En annan motivering är att det faktiskt är Hamas fel att civila dör eftersom Hamas använder mänskliga sköldar. Även här finns det flera problem. För det första så har det vid flera tillfällen visat sig att byggnader som Israel bombat med ursäkten att de varit Hamas-baser, inte alls varit Hamas-baser. Det var alltså ingen som gömde sig bakom den mänskliga skölden.

För det andra så verkar argumentet om mänskliga sköldar ofta helt omedvetet om hur stort Gaza faktiskt är. Gazaremsan är fyra mil lång och en mil bred. Den får med lätthet plats inom Stockholms län. Det finns med andra ord väldigt få platser i Gaza där Hamas kan befinnas sig där de är helt och hållet separerade från civilbefolkningen.

Och för det tredje, och det här är kanske den viktigaste poängen, även om vi skulle köpa Israels argument helt och fullt (vilket jag argumenterar att vi inte bör) så ändrar det inte det faktum att majoriteten av människorna som dödas av israeliska missiler är civila. Är det faktum att Hamas eventuellt gömmer sig bland civilbefolkningen verkligen ett argument för att man urskiljningslöst har rätt att bomba oskyldiga människor?

Ni vet när polisen hanterar en gisslansituation, hur de generellt inte skjuter rakt igenom gisslan? Tänk värt.

Jag vill göra en sista poäng innan vi återgår till den här textens huvudtes, och det är att Israels handlingar inte huvudsakligen är en reaktion på Hamas attack den sjunde oktober. Israel gör vad Israel ville göra, med Hamas handlingar som ursäkt. På många sätt är orsakssambandet det exakt motsatta: Hamas existens och agerande är en direkt reaktion på Israels mångåriga förtryck av Palestinas befolkning.

Det är inte en ursäkt, men det är en nödvändig kontext. Och det är ett tydligt bevis för att Israels nuvarande taktik i Gaza inte har någon chans att lyckas om målet är att stoppa Hamas. Deras agerande just nu är exakt hur man skapar våldsamma extremister och det enda sättet att undvika det är ifall de dödar varenda människa i hela Gazaremsan. Något man visserligen verkar vara på god väg att göra.

Att Israel behandling av Gaza inte i huvudsak är en reaktion på Hamas vet vi eftersom den har pågått sen långt innan attacken 2023. Den pågick innan Hamas tog makten i Gaza 2006. Den pågick innan Hamas ens grundades 1987, och pågår aktivt på Västbanken, där Hamas inte har makten. Israel är en apartheid-stat som sedan sitt grundande har fördrivit och förtryckt områdets ursprungliga invånare. Vad som sker just nu i Gaza är ett folkmord, men det är ett folkmord som har pågått betydligt längre än sen hösten 2023.

Precis som folket i Ukraina har rätt till sitt land, har Palestinierna rätt till sitt, och i båda fallen fördömer jag de illegala ockupationerna.

Nu kan vi fortsätta.

Det enda sättet att ursäkta vad som händer just nu i Gaza är att skapa en fantasivärld där det här är en konflikt inte mellan två nationer, utan mellan gott och ont. Hamas är bokstavligt talat värre än nazisterna, och därför är alla medel tillåtna för att stoppa dem. Det spelar ingen roll hur många civila som dödas i kampen mot ondskan. I alla fall inte civila palestinier.

Eftersom det finns dumma människor i Gaza är det rätt av Israel att bomba urskiljningslöst. Det kan inte finnas begränsningar på vad man får göra för att stoppa de onda. Precis som med Ukraina så saknas här en solid ideologisk grund, det finns ingen central idé som säger något om hur världen överlag bör struktureras. Att Israel bryter som internationell lag ursäktas inte med argument om att lagarna bör förändras, utan att lagarna inte spelar någon roll, eftersom de som bryter mot dem är goda och de som drabbas är onda.

Det här är varför folk som är pro-Israel, eller kanske mer korrekt anti-Palestina, älskar att ta upp hur mycket bättre HBTQ-politik Israel har än Palestina. Även om vi skulle köpa det rakt av (vilket vi absolut inte bör) så kvarstår fortfarande frågan: menar de här människorna att det är rimligt att ockupera ett land för att de har dålig HBTQ-politik? Kan man invadera ett land med argumentet att de är homofober? Vad är annars syftet med att ta upp det?

Svaret är så klart att inte heller det här är en del av någon koherent ideologi. Folket som säger det skiter högaktningsfullt i HBTQ-personer och deras rättigheter. Det enda syftet det här fyller är att förstärka idén om att Israel är goda och Palestina är onda och att vi därför borde acceptera Israels agerande villkorslöst.

Låt oss avsluta här med ett litet tankeexperiment. Lite spekulativ fiktion.

En pågående ockupation är som sagt ett väldigt bra grogrund för våldsam extremism. Om Rysslands ockupation av Ukraina pågår länge nog, är det då inte möjligt att en organisation lik Hamas skulle kunna ta form där? Är det omöjligt att våldsamma attacker skulle kunna ske mot civila ryssar på andra sidan gränsen? Och om det skedde, hur tror ni att reaktionerna hade varit bland människorna som idag säger att Hamas attack gör dem värre än nazisterna?

Min reaktion hade varit densamma som den är idag. En attack mot civila ryssar hade varit något jag å det grövsta hade fördömt. Men det hade inte fått mig att ändra min åsikt om konflikten som stort. En attack mot civila är oförsvarbar. Men den rättfärdigar inte Rysslands ockupation. Min hållning är oförändrad eftersom jag vet vad mina principer är och står fast vid dem.

Jag tror så klart inte att människorna jag kritiserar heller skulle ändra sin grundläggande åsikt. De skulle fortfarande också stötta Ukraina. Men de skulle sannolikt vara betydligt mindre villiga att fördöma en sådan attack, förutsatt att de ens skulle erkänna att den inträffade. Deras syn på konflikten är fortfarande baserad på att en sida är god och den andra ond, och ingenting får tillåtas att komplicera det.

En handling är inte ond för att handlingen är ond, den är ond ifall den utförs av en ond person. Om en ond handling utförs av en god person så måste det finnas en moraliskt försvarbar anledningen att de gjorde det. Handlingen måste i själva verket ha varit god.

Det som allt som oftast ligger bakom den väldigt specifika kombinationen av Israels och Ukrainas flagga är en i grunden ganska barnslig syn på världen. En syn som säger att i konflikter så finns det en god sida och en ond sida, och att allt som den goda sidan gör är gott och allt som den onda sidan gör är ont.

Men krig är komplicerat. Alltid. Det finns aldrig en sida som är moraliskt ren i ett krig. Krig tillåter det inte. En av anledningarna till att andra världskriget är ett av de mest överrepresenterade krigen i mer eller mindre alla medieformer är att det är ett relativt simpelt krig, ett krig där det mer än i många fall finns en ordentlig skurk. Men inte ens det är så enkelt som folk vill få det till. De allierade begick också krigsbrott. Storbritannien var en kolonialmakt som använde folkgrupper de såg som mindre värda som kanonfoder. Det finns inget ärligt sätt att försvara USAs användning av atombomberna. Det finns inga hjältar. Hitler, Truman, Churchill och Stalin brinner alla i helvetet.

Det är dags att växa upp nu.

Kapitalismen är det mest effektiva och moraliskt rätta ekonomiska systemet som finns.

Det slår Sofia Nerbrand fast i vad som väldigt generöst kan kallas för en ledartext i Kristianstadsbladet. Är det en tes som texten jobbar för att underbygga och belägga? Nej, det är bara något som slås fast som fakta. Vad texten faktiskt handlar om är att ge Elon Musk en riktigt fnasig ronk.

Elon Musk är den bästa personen. Finns ingen bättre. Han är en visionär som håller på att rädda världen och ta oss alla till Mars. Och folk som kritiserar honom är uppenbarligen helt jävla dumma i huvudet. Att gå emot hans vilja är inte bara lönlöst, det är dessutom omoraliskt.

Musk gillar inte fackföreningar eller kollektivavtal, men det är inte för att han inte älskar varenda en av sina anställda och vill ge dem mjuka små pussar på sina jobbsvettiga pannor. Tvärtom! Anledningen är att han inte vill skapa motsättningar i företaget. Han vill inte skapa “något i stil med adel och bönder” på företaget, säger Musk, som tjänar över 40 000 gånger så mycket som en mediananställd på företaget.

Så nej, att Musk inte vill att hans anställda ska gå med i facket (något han är villig att bryta mot lagen för att försäkra sig om) har absolut ingenting att göra med att han inte vill sina anställda väl, menar Nerband. De många nyheterna om missförhållanden och rasism, om hur Elon Musk tvingade arbetare tillbaka till fabriken under en pandemi, det har hon tydligen helt missat. Lätt hänt när man har hela huvudet inklämt mellan Musks bleka skinkor.

Hon verkar också ha missat ungefär allting som hänt sedan Elon Musk tog över Twitter. Som hon beskriver det, i ett sidospår som jag inte riktigt vet varför det är med i texten, är Elon Musk en försvarare av frihet som köpte sajten för att göra den till ett debattforum för hela världen. Att det i praktiken inneburit en massiv ökning av högerextremism, medan röster ens milt till vänster har tystats och stängts ner, det har gått Nerbrand helt förbi. Igen, antar jag, för att hon har bleka mansskinkor för ögonen.

Hon har lyckats snappa upp att sajten förlorat nästan alla sina annonsörer, men verkar ha missat exakt varför. Allt hon vet, eller i alla fall allt hon är villig att erkänna att hon vet, är att det har någonting att göra med saker annonsörerna inte tycker att man borde säga på sajten. Men var lugna, Elon kommer inte låta det stoppa honom från att föra sin yttrandefrihetskamp. Då kommer han hellre låta plattformen gå i graven.

Jag antar att det är dags att börja kratta manegen inför att Musks misskötsel ofrånkomligt får twitter att gå i konkurs, så att hans fans kan fortsätta hävda att han faktiskt är ett ekonomiskt geni. Han har bara så starka värderingar, förstår ni.

Det är intressant att Nerbrand, som nyligen argumenterat på samma ledarplats att kritik mot Israels agerande i Gaza faktiskt är antisemitism och måste fördömas, inte med ett ord nämner att det senaste raset i annonsintäkter beror på Musks egna antisemitiska uttalanden. Det är nästan så att man kan ana att Nerbrand inte faktiskt bryr sig ett skit om antisemitism så länge hon inte kan använda det för att föra fram sin egen agenda.

Jag hade inte tänkt skriva om den här texten. Den är så uppenbart usel att det känns lite överflödigt. Det är tydligen att Nerbrand inte är den skarpaste kniven i någon låda och jag misstänker att även många på hennes egen sida av det politiska spektrat himlar med ögonen åt den här texten. Den är pinsam.

Men den blev ändå publicerad, och jag läste den med mina egna mänskliga ögon i vad som hävdar sig vara en seriös publikation. Och jag måste fråga mig om det finns några som helst publicistiska spärrar på de liberala ledarsidorna. Hur var det ingen som skickade den här texten tillbaka till Nerbrand med ett stort rött F i marginalen och bad henne göra om och göra rätt? Alternativt byta karriär och skaffa ett jobb där hon håller sina dumma jävla tankar för sig själv.

Det är klart man kan tycka att kapitalism är höjden av moral, och att strejkande fackförbund är en synd mot gud, men ska man skriva en ledartext om det så borde man väl ändå framföra några argument för den ståndpunkten? Vill man istället skriva tre tusen tecken Musk-fan fiction så är en ledartext kanske inte det bästa formatet.

Nu ska sägas att jag inte är ekonom. Huruvida det faktiskt finns några belägg för att lafferkurvan har någon relevans för verkligheten, och var i så fall gränsen går där höjd skatt leder till lägre intäkter, det lämnar jag till någon annan. Vi kan väl lite kort säga att “lafferkurvan” av allt att döma inte är den slam dunk som Timbroiterna verkar tro, eller kanske låtsas, att den är.

– Jag

Efter att nyligen ha delat en tidigare text där jag väldigt snabbt tar upp, och kastar åsido, lafferkurvan, fick jag ett svar som sa att texten hade varit starkare om jag faktiskt förklarade varför lafferkurvan inte stämmer. Istället för att bara fnysa i kurvans generella riktning borde jag ha förklarat teorins problem.

Som jag skrev i den texten så var poängen aldrig att diskutera kurvans vara eller icke vara. Min poäng var att Timbro-liberaler konstant verkar komma till precis samma slutsatser, även om det ibland kräver att de helt byter ut de ekonomiska förklaringsmodellerna de använder för att komma dit. Teorierna i sig verkar de inte direkt bry sig om, så länge de kan användas för att argumentera för vad de redan tycker, vilket perfekt summeras av hur de droppar lafferkurvan i diskussioner som om det vore någon slags stjärnstopp.

Men att liberaler inte har något intellektuellt intresse för teorierna de namedroppar betyder inte att vi inte behöver ha det. Så låt oss ta en närmare titt på lafferkurvan!

Personen som svarade på texten sa att jag borde ha förklarat varför teorin bakom lafferkurvan inte stämmer. Vilket inte är riktigt vad jag sa i min text. Problemet med lafferkurvan är nämligen inte att teorin inte stämmer, utan att den lägger fram en så otroligt banal truism att den är meningslös.

Så vad är det då Laffers teori faktiskt säger? Jag var på väg att säga att jag skulle ge en väldigt kort förklaring, men något annat än en kort förklaring är svårt att ge, eftersom det är en otroligt simpel teori. Här kommer den i listform.

1. Stater tjänar pengar genom skatter som betalas in av företag och privatpersoner.
2. Om skatten är på 0% så får staten inte in några pengar.
3. Om skatten är på 100% så kommer människor sluta arbeta, eftersom de inte får någon lön, vilket också kommer resultera i att staten inte får in några pengar.
4. Eftersom båda ändar av spektrat ger noll inkomst och punkter däremellan inte ger noll inkomst så bildar relationen mellan skattesats och inkomst till staten en parabolisk kurva, där den högsta inkomsten till staten ligger någonstans mellan de två punkterna.

Och där har vi lafferkurvan. Det är allt teorin säger. Statlig inkomst är högst någonstans ovanför noll procent, men under 100%. Och om er första tanke just nu är “ja, uppenbarligen?” så förstår ni precis varför min impuls är att inte ta människor som refererar till den på allvar.

Först och främst så förutsätter teorin att det enda möjliga ekonomiska systemet är liberal kapitalism. Att föreställa sig något annat än 1900-talskapitalism med varierande skattesats kommer inte på tal.

Utöver det så ignorerar teorin det faktum att när skatten höjs eller sänks så påverkar det andra saker än bara skatt in till staten och pengar ut till arbetare och företag. Väldigt lite tanke vigs åt att skattepengar i den verkliga världen faktiskt gör saker. Saker som kommer såväl arbetare som företag till gagn. Pengar betalade i skatt sparas ofta in på saker som istället inte behöver betalas för ur egen ficka.

Ett tydligt exempel på detta är sjukvård. I USA så “slipper” invånarna betala för sin sjukvård på skattsedeln. Istället måste de betala för sjukvården själva, vilket för den absoluta majoriteten av människor innebär att de betalar en större andel av sin lön för att få sjukvård än i länder där man “tvingas” betala för den med skatt.

Ett land med en skattesats på 100% skulle alltså troligtvis inte vara ett land där ingen jobbade eftersom de inte fick något för det, utan ett land utan pengar där man jobbade för att bidra till det gemensamma goda och i utbyte fick alla sina behov mötta. Huruvida man tror att det är en ekonomisk modell som är praktiskt genomförbar är så klart något man kan ha olika åsikter om, men det är ett scenario som inte på något plan tas i beräkning av Laffers modell.

Men säg att vi accepterar allt det här, men sätter det åt sidan. Poängen med alla modeller är att förenkla verkligheten och förklara specifika aspekter av den. Så lafferkurvan kanske inte är applicerbar på något annat än vårt specifika moderna ekonomiska system, men det betyder inte att den inte är applicerbar alls. Vi lever ju trots allt i vårt specifika moderna ekonomiska system just nu.

Problemet är att modellen på egen hand inte säger särskilt mycket alls då heller. Om du diskuterade hur hög marginalskatt vi borde ha och någon sa att den mest inkomstbringande skattesatsen ligger någonstans mellan noll och hundra procent så hade du mest troligt tittat på dem som om de var en absolut idiot. Och när någon kastar fram “lafferkurvan” som om det vore ett argument i sig bör reaktionen var densamma.

För att göra ett faktiskt argument om var skatten borde ligga så behöver man precisera var någonstans den där högsta punkten på lafferkurvan befinner sig. Och det är inte helt enkelt.

Det är inte som att det inte gjorts försök. Flera stycken faktiskt. Det är bara att de tenderar att nå väldigt olika slutsatser. Och inte sällan är slutsatsen att så gott som alla länder har en skattesats lägre än lafferkurvans högsta punkt, vilket innebär att lafferkurvan blir ett argument för högre skatt.

2017 gjordes exempelvis en studie som visserligen kom fram till att Österrike, Belgien, Danmark, Finland och Sverige hade en skattesats som låg över lafferkurvans peak, men också att alla 22 andra länder som var med i studien låg under den. Faktum är att de flesta praktiska applikationer av kurvan verkar komma fram till att nästan alla länder har en skatt som är för låg. Visserligen är Sverige i flera fall ett av få länder (ibland det enda) som är på andra sidan kurvan, men även i de fallen är den föreslagna sänkningen av Sveriges skatt inte på nivån som Timbro-liberalerna förespråkar.

Det låter alltså som att lafferkurvan lika gärna skulle kunna användas som ett Uno reverse card av folk till vänster som av folk till höger, men det skulle fortfarande vara att missa poängen: lafferkurvan slätar över verkligheten till den grad att alla slutsatser är så gott som meningslösa.

Skatt är mer komplext än bara hur hög den är i genomsnitt. Man måste också ta i beräkning vad och vem som beskattas och hur skattepengarna sen används. Målet med skatt är inte att maximera hur mycket pengar staten får in, vilket ärligt talat känns som något liberaler borde hålla med om. Målet med skatt är att skapa ett jämlikt samhälle där alla får sina behov mötta, oavsett vad de behoven är och vad de har möjlighet att prestera.

Att lafferkurvan är så populär som den är bland Timbro-liberaler är för att den är barnsligt enkelt att förstå, och att de inte tenderar att ha en särskilt djup förståelse för hur världen faktiskt fungerar. De vet väldigt lite om ekonomisk teori, men vill väldigt gärna ha legitimiteten som de upplever att ekonomisk teori ger. Så en teori som både är på en nivå som de kan förstå, och som verkar stötta slutsatsen de redan hade kommit till (att skatten borde sänkas) blir därför oemotståndlig.

Beväpnade med sin lilla teori kan de sedan vifta bort precis alla inkommande motargument. Världens komplexiteter rår inte på deras knivskarpa laffer-sabel. Allting är bara gordiska knutar för dem att klyva i tu.

Har du hört om lafferkurvan?

Bara undrar, är det nån form av naturlag för advokater att stå på brottslighetens sida rent generellt? Såklart rimligt att de står på sina klienters sida, men varför tycks de, i alla debatter, i princip vara mot all form av brottsbekämpning?

— Jenny Strindlöv (@JennyStrindlov) October 3, 2023

Varför står alla advokater på brottslighetens sida och hatar all form av brottsbekämpning? Det är en fråga som Jenny Strindlöv på Expressen perkolerade ihop uppe på hjärnkontoret. I debatt efter debatt är allt hon ser advokater som absolut inte vill att brott ska bekämpas.

Exakt vilka debatter det gäller vill hon inte riktigt svara på. Om hon pekar på något specifikt fall där en advokat kritiserat en “brottsbekämpande åtgärd” så kan ju folk påpeka att det faktiskt finns anledning att vara kritisk till den specifika åtgärden, och då skulle Jenny behöva göra ett faktiskt argument. Och det är ju skitjobbigt.

Syftar som sagt inte på någon särskild debatt. Det kanske egentligen kryllar av advokater som är positiva till nya brottsbekämpande åtgärder, men syns gör de inte. Välkomnar exempel.

— Jenny Strindlöv (@JennyStrindlov) October 4, 2023

När exempel efterfrågas vänder Jenny istället på steken. Hon har minsann inga exempel på advokater som älskar brottslighet, men tar gladeligen emot exempel på det motsatta. Varför skulle bevisbördan ligga på den som gör argumentet? I rest my case.

Vad exakt det är för exempel som skulle få Jenny att ändra sin ståndpunkt är lite oklart. Det är svårt att hitta exempel på när folk inte är kritiska till något, eftersom det generellt skrivs ganska få texter med tesen “här finns det ingenting att kritisera”. Att man oftare hör debattörer vara kritiska än positiva är väl kanske något man skulle kunna kritisera på ett bredare strukturellt plan om man vill det, men att agera som att det är något exceptionellt för den här frågan känns ärligt talat smått bisarrt.

Som illustrativt exempel kan vi ta att Jenny själv inte verkar ha skrivit någonting alls om frågor där hon och advokater håller med varandra. Ska vi alltså ta det som en naturlag att Jenny tycker advokater har fel eftersom vi inte har något exempel på det motsatta?

Om Jenny nu verkligen vill ha exempel på när advokater varit positiva till “brottsbekämpande åtgärder” så skulle jag argumentera att man kan ta exakt alla gånger som de inte uttalat sig kritiskt mot en “brottsbekämpande åtgärd”. Med tanke på att advokater varje dag i sitt jobb arbetar med att implementera lagen så som den är skriven så skulle jag säga att de av allt att döma har en ganska positiv grundinställning till “brottsbekämpande åtgärder”.

Kanske är det så att advokater under de senaste åren ofta uttalat sig kritiskt mot nya “brottsbekämpande åtgärder” eftersom lagar är deras expertområde, och våra politiker allt oftare kastar ur sig reaktionära skitförslag som inskränker människors rättigheter? Det faktum att de är extremt insatta i hur lagar fungerar gör kanske att de är mer medvetna än gemene man om vad nya lagar kan få för negativa effekter? Men vad fan vet jag.

Att kalla Jennys tweet för en hundvissla känns missvisande. Hon står snarare och vrålar den stackars hunden rakt i örat. Visst kan man lobotomera sig själv och låtsas att allt hon gör är att “ställa frågor”, men det känns som att det krävs en hel del mental gymnastik för att argumentera att hennes syfte inte är att misstänkliggöra advokater som yrkeskår.

Hon gör det kanske utan att rakt ut säga att advokatskrået är full av korrupta skurkar, men personerna som delar inlägget är inte fullt lika blyga med sina teorier.

Förklaringsmodellerna är tudelade. Å ena sidan finns det de som menar att det här är resultatet av en vänstervridning inom advokatsamfundet. De är smutsiga kulturmarxister hela högen. Det här är något jag skrev om alldeles nyligen i en annan text, fast då om Röda Korset. Samma mekaniker är dock involverade: i takt med att man glider längre högerut så kommer alla som står kvar där de var tidigare verka vara mer och mer vänster. Så klart kan det vara så att det i själva verket är advokatsamfundet som är på glid, men jurister som värnar om en robust rättsstat känns i mina ögon inte som något nytt fenomen.

Den andra förklaringen är pengar. Advokater älskar pengar, och slänger utan problem sina principer i papperskorgen för att tjäna mer av dem. Och eftersom advokater tjänar pengar på att skydda brottslingar så är det självklart att de gör allt i sin makt för att sätta stopp för “brottsbekämpande åtgärder”.

Det finns bara ett litet problem med den här teorin: för att advokater ska kunna tjäna pengar på ett försvara en brottsling så krävs det att den brottslingen har blivit arresterad för brott. Det är lite så systemet fungerar. Så om det bara var pengar som motiverade dem så borde de ju vilja att så många människor arresterades som möjligt, inte sant?

Ett ytterligare problem med båda de här två teorierna är att folk verkar tro på dem båda två samtidigt, trots att de rimligtvis borde stå i konflikt med varandra. Antingen är advokater blödiga marxister som följer sin ideologi över allt annat, eller så är de blodtörstiga kapitalister vars enda mål är att berika sig själva. Att vara båda samtidigt låter i mina ögon väldigt svårt. Men det kanske bara är jag som inte är tillräckligt mentalt flexibel.

Jenny Strindlövs tweet var dålig, men hennes uppföljande svar var sämre. Hon har gjort sig själv omöjlig att diskutera med genom att vägra ge några som helst exempel på vad hon menar samtidigt som hon vid varje givet tillfälle kräver motexempel från alla som försöker ifrågasätta henne. Hon antingen är, eller spelar, helt och hållet ignorant inför ämnet hon så självsäkert dundrat rakt in i. Och med tanke på hur mycket ryggdunkar hon nu får från folk som är, eller spelar, precis lika dumma i huvudet som hon, så gissar jag att hon gladeligen kommer fortsätta dundra fram på samma bana.

“Vi är ett godhetsknarkande folk som tror att det mesta kan lösas med handhjärtan.”
Sven Gustafsson (M), ordförande i KSO

Det politiska samtalet har verkligen gått käpprätt åt helvete. Folkvalda politiker står i rikstelevision och får mysballe av att säga den absolut dummaste tänkbara skiten. Jag får fortfarande skamflashbacks till den där gången en 54-årig Johan Pehrson stod i en partiledardebatt och hasplade ur sig högstadiepärlan ”problemet med socialister är att de förr eller senare får slut på andras pengar” som om det vore en alldeles dräpande replik.

Sven Gustavsson är också han gammal nog att ha börjat få gråa stänk i skägget och försöker av allt att döma övertyga världen om att han är en seriös politiker. Ändå ställer han sig i Agenda och stammar fram ett citat som känns hämtat direkt från ett anonymt sifferkonto på twitter, med ett ansiktsuttryck som avslöjar att det här är något han gått och vässat på länge och nu är asnöjd över att ha fått drämma till med.

Sveriges tidningsredaktioner är fulla av politiska kommentatorer som gör djuplodande analyser om allvarliga ämnen. På den här bloggen gör vi det motsatta. Här fokuserar vi på den riktigt löjliga skiten. Och idag är det Svennes dumjävla citat vi ska djupdyka i.

Vad Sven försöker säga är inte svårt att förstå. Sverige, kanske specifikt jävla sosse-Sverige, är en mjäkig plats fylld av naiva mjukisar som tror att positivt tänkande kommer lösa alla problem. Vi daltar med våra brottslingar när vad vi egentligen borde göra är att ta i med hårdhandskarna: fler poliser, mer övervakning, längre straff, inget internet efter 20.00.

Ifall jag vore en sån som gjorde djuplodande analyser av allvarliga ämnen så hade jag här pekat ut att det finns betydligt starkare belägg för att brott förebyggs av sociala investeringar, snarare än av fler poliser och hårdare straff. Så vill man faktiskt stoppa brottslighet och inte bara verka tuff på TV så är det vad man borde förespråka. Men nu är jag inte en sån, så istället ska vi ta en smärtsamt detaljerad titt på Svens val av ord.

“Vi är ett godhetsknarkande folk som tror att det mesta kan lösas med handhjärtan.”

För den som inte aktivt trasat sönder sitt mänskliga psyke på twitter de senaste femton åren måste den här meningen låta något märklig. Visst kan man av kontexten förstå vad Svege menar, men “godhetsknarkande” och “handhjärtan” är ett otroligt märkligt sätt att säga det. För oss som har bestämt oss för att vår mentala hälsa är ett billigt pris att betala för att bli tillfälligt distraherade när vi bajsar är det här dock ord vi är alldeles för medvetna om.

Den internet-marinerade högerns lexikon är något som länge fascinerat mig. De pratar nästan som i någon form av extremt töntig kod. Det är godhetsknarkare och handhjärtan, skäggbarn och vänsterblivna, batikhäxor och menskonst. Och när man ser alltihopa sammantaget så börjar ett mönster framträda.

2014 gjorde Gustav Fridolin en extremt pinsam video om näthat, där han gav Sveriges samlade elevkår ett handhjärta. Han blev genast brutalt mobbad av mer eller mindre alla i hela Sverige, men medan de flesta av oss glömde bort videon relativt snabbt, så blev handhjärtat i högerns ögon en symbol för vänsterns naiva ineffektivitet så till den milda grad att de uppenbarligen fortfarande inte har kunnat släppa det.

2014 hålls även utställningen Period Pieces i Göteborg, där elva konstnärer ställer ut konst på temat mens. Jag vill absolut inte förringa den här utställningen, den var av allt att döma väldigt framgångsrik, men jag måste ifrågasätta om den verkligen var så inflytelserik att det är rimligt att fortfarande vara vara upprörd över menskonst i vår herres år 2023?

2014 fortsätter leverera, och gav oss “jag identifierar mig som en attackhelikopter”, som fortsätter vara mer eller mindre det enda skämtet högern kan klämma ur sig. Man skulle kanske kunna vara lite generös och ge dem att deras användning av “groomer” för att referera till alla människor som bryr sig om transpersoners välbefinnande är ett relativt nytt ord i deras ordförråd, men att micra homofobi från åttiotalet och servera det som något nytt och fräscht förtjänar inte direkt stående ovationer.

Tydligen var 2014 också året “skäggbarn” äntrade lexikonet, även om det inte riktigt tog fart förrän året efter. 2015 började vi dessutom se de första rubrikerna om ett kamelcenter i Angered, som sen nådde sin nyhetspeak 2017. Centret fortsatte visserligen göra rubriker så sent som 2020, men det får snarast ses som efterskalv, så jag vet inte om man kan ge internethögern poäng för aktualitet när de fortsätter ta upp det som ett relevant exempel år efter år.

Godhetsknarkare är faktiskt imponerande gammalt, då det verkar ha tagits i bruk redan innan “virtue signaling” blev ett buzzword runt 2015. Det här är till och med en term jag skulle kunna ställa mig bakom, i alla fall i sin ursprungliga betydelse. Det finns absolut ett problem med folk som använder innehållslöst faux-altruistiskt koketterande för att plocka billiga poänger, utan att faktiskt bidra med något konkret. Men eftersom “godhetsknarkare” idag refererar alla som är till vänster om Hitler så använder jag hellre den alternativa termen “liberal”.

Även hur länge “batikhäxa” har kastats omkring verkar svårt att helt precisera, men det känns som att termen var utdaterad redan när den togs i bruk någonstans i slutet av 00-talet. Eller fanns det en faktisk trend av vänstermänniskor i batik den här sidan om millenniebuggen?

Så vad är den gemensamma nämnaren? Alla de här exemplen är i internet-termer antika.

Jag blir genuint upprörd när jag ser uttrycken användas och händelserna refereras till. Inte för att de är i sig särskilt upprörande, de är obeskrivligt pinsamma och påminner mest om en obstinat femåring som säger att man är ett bajshuvud. Nej, det som upprör mig är att de här människorna inte kan komma på någonting ens lite nytt. Högerns åsiktsbubblor är en kreativ atomvinter. Deras förolämpningar är den reaktionära versionen av att lite fnissigt dela “I can has cheezburger”-memes och fortfarande tro att det är höjden av humor.

Att vara ett rövhål online är en konstform och något jag tar på otroligt stort allvar. Jag gör mitt yttersta för att vara åtminstone lite kreativ när jag är en liten pisstomte på sociala medier. Det skulle aldrig falla mig in att återanvända en femton år gammal förolämpning när jag istället kan säga exempelvis att Sven Gustafsson ser ut som en före detta Dressman-modell som inte längre får vara ensam i ett rum med de kvinnliga praktikanterna.

Men jag antar att om man tagit sin inställning till HBTQ-frågor från 80-talet, sin jämlikhetspolitik från 50-talet och sin invandringspolitik från 30-talet, så är skällsord från 2010 jämförelsevis hypermoderna.

När jag gick på högstadiet var jag liberal. Det är något jag skrivit om förr. Jag var liberal eftersom jag hade en väldigt grund och tonårig politisk analys. Sen växte jag upp, lärde mig hur världen faktiskt fungerar, och blev vänster.

Att min väg till politisk mognad såg ut precis så har också färgat min syn på politik och politiker. Jag har väldigt svårt att inte se liberaler som människor som helt enkelt fastnat i utvecklingen. Folk som bildade sig en uppfattning i högstadiet och därefter inte lagt varken tid eller energi på att omvärdera sina åsikter.

Jag är så klart medveten om att det inte är en riktigt rättvis syn på folk som är liberala. Eller på tonåringar, för den delen. Många liberaler är faktiskt helt och hållet vuxna. Att de tror på saker som så uppenbart är dumma i huvudet är inte alltid ett resultat av att de är förvuxna tonåringar, man kan faktiskt ha jättefel oavsett ålder.

Men hur jag än försöker, så kan jag inte sluta titta på dem och tänka “en dag kommer du nog också att växa upp och börja fatta hur saker fungerar”. Och de gör det verkligen inte lätt för mig.

Karolina Wallström är av allt att döma en vuxen människa. 46 år på dagen idag, enligt Wikipedia. Grattis på födelsedagen, Karolina! Hon är dessutom en erfaren politiker, hon har varit engagerad i Liberalerna sen de fortfarande hette Folkpartiet och har varit sittande kommunalråd i Örebro sen 2014.

Men när hon nu hamnat i nyheterna vägrar min hjärna acceptera att det här är en vuxen person som pratar.

Karolina Wallström (L) ilsknade till efter att Röda Korset tagit ställning i frågan om den så kallade angiverilagen.

Hon tänker lämna organisationen.

– Nu bildar man opinion i en politisk konflikt. Jag känner mig inte hemma där nu. Neutralitet i Röda korset är viktigt för mig, säger hon.

Röda Korset har tagit ställning mot regeringens nya angiverilagstiftning, och det har gjort Karolina topp tunnor rasande. För Röda Korset ska vara neutrala, tycker Karolina. Det är väldigt viktigt för henne. Och det är så korkat att jag ärligt talat hade lite svårt att formulera en reaktion. Hur är det här ett uttalande från en person gammal nog att ha ett bolån?

Det stämmer visserligen, som Karolina säger, att Röda Korset är en neutral organisation. I konflikter tar de ingen sida. Istället är deras syfte att agera som en opartisk aktör vars mål är att försöka begränsa lidande för alla personer involverade i och drabbade av konflikten. Så jag kan väl på ett sätt förstå varför Karolina blivit förvirrad. Men att vara en neutral part i en konfliktsituation är alltså inte detsamma som att inte ha några som helst ideal eller värderingar.

Röda Korset är en humanitär organisation och står för mänskliga rättigheter. Det faktum att de inte tar någon part i en konflikt innebär inte att de alltid ger tummen upp till allt som de olika parterna gör i det kriget. De försöker exempelvis se till att alla parter följer de etablerade lagarna för krig. De ställer sig neutrala inför konflikten eftersom det gör det möjligt för dem att jobba för ett politiskt mål: att begränsa mänskligt lidande.

Det här är något som återkommande verkar förvirra liberaler. De läser ord som “partipolitiskt obunden”, “opartisk” och “neutral”, och sluter sig till att det refererar till något som är “opolitiskt”. Jag har tidigare här skrivit en text om när Expressens ledarredaktion blåste topplocket över svenska kyrkans upplevda vänstervridenhet. “Kyrkan ska ju inte vara politisk!” ropade de, uppenbarligen omedvetna om all mänsklig historia.

Roten till den här förvirringen tror jag ligger i att de tror att “opolitisk” är något som ens är möjligt att vara, ett missförstånd som visserligen delas av människor över hela det politiska spektrat, men verkar extra koncentrerat bland folk på högerkanten. Det var något jag som tonåring absolut trodde på, innan jag som sagt växte upp och började faktiskt förstå saker.

Politik är lite som luft. Luft är överallt omkring oss varje dag i hela vårt liv. Som mest kan vi under extrema förhållanden lyckas skapa en liten ficka av vakuum, som innehåller mindre luft än utanför, men vi kommer aldrig helt ifrån den där jävla luften. Ofta märker vi dock inte av den, i alla fall så länge den håller ungefär samma temperatur som vår hud. Blir luften mycket varmare eller mycket kallar blir vi däremot genast medvetna om den.

Så också med politik. Om du går runt och inte märker av någon politik så betyder det bara att den omkringliggande politiken håller samma generella temperatur som du gör. Du är inte i ett vakuum, du är bara väl acklimatiserad. Och liberaler har under ganska många år nu fått leva i en värld där temperaturen är ganska trevlig för dem, vilket har gjort att de fått för sig att om de inte märker av någon politik så betyder det att det inte finns någon politik.

Eftersom Karolinas och Röda Korsets politiska värderingar legat relativt väl i linje har hon kunnat leva i villfarelsen att Röda Korset inte faktiskt har några politiska värderingar. Visst har hon väl varit medveten om att de har någon typ av värderingar, men inga som är politiska. Bara neutrala, normala värderingar. Opolitiska värderingar.

Men så, en dag, så börjar Karolina och Röda Korset hamna ur fas. Och plötsligt så verkar de där opolitiska värderingarna misstänkt politiska.

Det här kan så klart ha skett på två olika sätt. Antingen för att Karolina har bytt åsikt, eller för att Röda Korset har det. Och om ni undrar vilket av de två det är som har hänt, så rekommenderar jag er att kolla upp liberalernas inställning till samarbete med SD över de senaste tjugo åren.

Jag skulle hävda att Röda Korsets uttalande är precis i linje med samma värderingar som de alltid haft. Jag skulle till och med hävda att det är ett uttalande som går i linje med deras neutralitet. För ett exempel på något som i mina ögon inte är neutralt, är att ange flyktingar till en stat som har som syfte att utvisa dem.

Liberalismen har inget inbyggt försvar mot fascism. Det har visat sig om och om genom historien och det håller just nu på att visas igen. Våra svenska liberalers motstånd mot den växande inhemska fascismen visade sig inte sträcka sig längre än till snusförnuftiga clapbacks på twitter. När de upptäckte att fascisterna kunde hjälpa dem till makten (något som troligtvis kommer visa sig vara precis tvärtom) så hade våra liberala frihetskämpar inget emot att ta en svängom med postorder-Hitler.

Och i takt med att regeringspartierna fortsätter glida längre och längre till höger så kommer de märka att fler och fler organisationer som tidigare var, i deras ögon, neutrala inte längre verkar vara det. Röda Korset är plötsligt vänstervridna. Kyrkan är vänstervriden. Universiteten och media är vänstervridna. Till och med våra storföretag börjar låta som rena marxister. Och i ett försök att tvinga världen tillbaka till sitt opolitiska normalläge så kommer liberalerna gladeligen ta emot fascisternas lösningar.

Svenska folket är ett stillsamt folk. Vi vill inte ställa till problem. När pensionsåldern i höjs i Frankrike så sätter de eld på hela landet, när den höjs i Sverige så knyter vi näven i fickan. Men nu har till och med svenskarna nått sin gräns. Nu har staten gått för långt. Nu är folket redo att ta till vapen och storma Rosenbad.

Nu har socialstyrelsen nämligen sänkt gränsen för riskbruk från fjorton enheter i veckan, till bara tio (i alla fall för män, kvinnor hade tidigare en lägre gräns). Och inte är man säker bara för att man håller sig under den gränsen, om man dricker mer än fyra enheter vid ett och samma tillfälle (vad socialstyrelsen kallar “intensivkonsumption”, och svenska folket kallar “en ganska lugn AW”) minst en gång i månaden, då jävlar står man på alkoholismens rand.

Jag kan förstå och relatera till upprördheten. Jag tror inte genomsnittssvensken någonsin skulle tänka på fyra öl på en kväll som särskilt intensivt alkoholintag, och så plötsligt kommer farbror staten och kallar en alkis. Fy fan! Men som någon som varit akut medveten om definitionen av riskbruk i flera år nu, så kan jag lugna er med att ni antagligen söp för mycket redan innan. Gränsen för intensivkonsumption låg då nämligen på fem enheter, och jag tvivlar på att de flesta hade satt sin gräns specifikt efter öl nummer fyra. Så om man inte brydde sig om gränsen förut, så kan man nog låta bli att göra det nu också.

Men när man plötsligt blir medveten om att gränsen för vad som är “för mycket alkohol” har dragits en bra bit under där man för tillfället står är det lätt att lacka till, speciellt när man inte tycker att man dricker mer än folk i gemen. Och det är fan svårt att inte titta på fyra 33or öl på en kväll och känna att det är en absolut löjlig jävla gräns. Så låt oss ta en liten närmare titt på de här gränserna.

Hur mycket alkohol är för mycket alkohol? Ja, det beror på vilken risk det är man försöker undvika. Om vad man försöker undvika är risk för den fysiska hälsan, så går riskbruksgränsen mer eller mindre vid första klunken. Det finns ingen nivå av alkohol som inte är onyttig*. “Men ett glas vin om dagen” nej. Nej ett glas vin om dagen är inte nyttigt. Alkohol är onyttigt. Det är bara så det är. Om vi letar efter ett rekommenderat dagligt intag av alkohol så kommer det vara noll enheter.

Men det finns en skillnad mellan onyttigt och farligt, så klart. Det finns en jävla massa onyttiga saker man intar mest hela tiden. Om jag skulle tvingas avstå från allt som är onyttigt för mig så skulle jag dyka med huvudet först från min balkong. Vilket skulle suga, för jag bor på andra våningen, så risken är att jag bara skulle skada mig väldigt illa.

Så var går då gränsen mellan onyttigt och farligt? Det är en fråga utan ett riktigt svar. De flesta kan dricka bra mycket mer än vad socialstyrelsen säger är riskbruk utan att riskera att drabbas av skrumplever, eller få alkohol-abstinens, så om det är de klassiska “alkis-symptomen” man vi klara sig undan så kan man köra rätt hårt. Men det är en glidande skala, där alla delar av skalan medför någon form av hälsorisk.

Men den risken socialstyrelsen fokuserar på är nog snarare den psykologiska än den fysiska. Gränsen är inte dragen där alkohol börjar bli farligt för kroppen, utan där man anser att det börjar bli farligt för sinnet. Där drickandet övergår från något man vill göra till något man måste göra. Ett beroende.

Så, är den fjärde starkölen på en fredagkväll brytpunkten där våra sinnen övertas av Törsten och det är dags att börja knapra antabus? Vi återkommer till den frågan.

Jag brukade dricka mycket alkohol. En massa. Ohemula mängder sprit hinkade jag i mig. Jag gick från att supa mycket som student, till att supa mycket med mina kollegor, till att bara mysdricka för mig själv. Jag älskar att dricka alkohol. Det är fan toppen. Jag är dessutom jävligt bra på det, jag hade inga problem att sköta varken arbete eller ett socialt liv. Jag kunde dricka som en vilde med nära till noll konsekvenser.

Eller nära till noll sociala konsekvenser, i alla fall. Fysiskt var det en lite annan fråga. Det var inte så att jag var nära att supa ihjäl mig direkt, men det kom en punkt när min läkare tittade på mig och sa “lägg ner”. Så jag fick lägga ner.

Gängse visdom om hur man ska hantera när man druckit för mycket är att sluta dricka. Vi har en tendens att se alkoholmissbruk som något binärt. Antingen dricker man normalt, eller så dricker man för mycket och är en alkis. Och är man en alkis, då är det kört. Då måste man släppa flaskan och bli spiknykter. Det finns ingen gråzon. Det här är exempelvis AAs filosofi. Om du dricker ens någon alkohol över huvud taget, då har du tappat kontrollen.

Och det här är enligt mig dumt i huvudet. Jag vet att det finns folk som AA fungerar jättebra för, och människor som genuint inte kan dricka bara lite, utan måste sluta helt. Men som ett generellt synsätt ställer jag mig starkt emot det.

Om alternativen var att fortsätta dricka som förut, eller sluta helt och hållet, så hade jag antagligen fortsatt köra på. För, som sagt, alkohol är toppen. Att dricka några bärs med polarna är en av mina favoritsaker. Rödvin till en god middag, eller en god drink på en cocktailbar, det är saker jag inte skulle vilja ta bort från mitt liv.

Och om en öl är lite mycket för mycket som tio öl, är inte det i sig något som kommer leda till att folk som trillar av vagnen kommer känna att det är lika bra att bara gå all out?

Istället började jag dricka mindre. Det var en lite knagglig omställning, många vanor som behövde brytas, men det gick. Sen slutet på 2019 har jag loggfört mitt drickande så att jag kan hålla koll på att jag inte börjar falla tillbaka i gamla mönster. Jag har utgått från den tidigare gränsen för riskbruk bara för att ha något att sikta på, och vet därför var jag legat i relation till den vid varje givet tillfälle. Och har på så vis insett att det är bra jävla många människor som ligger på fel sida gränsen, utan att de för den sakens skull behöver gå på torken.

Gränsen för riskbruk är inte någon hård gräns. Gränsen mellan kul kille och fult fyllo är inte knivskarp. Riskbruksgränsen är ett riktvärde, över vilket det kan vara värt att vara fundersam. Gränsen är också satt så för att det finns människor som inte kan hantera den mängden alkohol, och därför behöver söka vård, och med en högre gräns kan det svara svårare för dem att få vård. Förutsatt att vården inte börjar använda det här som ett svepskäl att säga att alla som druckit mer än fyra öl senaste månaden måste bli nyktra innan de kan får annan vård. Vilket kanske inte är något man borde förutsätta.

Min rekommendation är i alla fall att inte oroa sig så mycket över var den nya gränsen hamnar. Var försiktig med hur mycket ni dricker, tänk på det oavsett om ni är över eller under gränsen. Men se inte gränsen som något budord.

Och socialstyrelsen? Om ni nu ska komma här och skruva åt rekommendationerna för sprit kan ni väl åtminstone låta oss röka gräs istället?

*Det här stämmer inte riktigt, det är klart det går att inta saker med spår av alkohol utan att det medföljer någon fara. Det finns alkohol i filmjölk, men din lever kommer inte förtvina för att du äter en skål fil och flingor till frukost.

Jag föreslår en övre gräns för hur många år man får jobba som ”debattör”. Efter fem år måste man göra ett uppehåll på minst tre där man jobbar med något annat, för att återställa de neurala banorna så att man inte får permanenta skador.

De exakta gränserna kan behöva justeras, jag vet bara att människor som tillbringat för många år med att ha åsikter publikt till slut börjar tappa kontakten med verkligheten. Eller kanske snarare, de börjar se verkligheten som bara en källa ur vilken de kan utvinna nya hot takes. Ingen tanke, hur kortlivad och obetydlig den än må vara, är för liten för att blåsas upp till en helsidestext där man försöker argumentera att ens halvbakade hjärnfis faktiskt säger något om samhället.

Det här är hur vi får texter som den där Kajsa Dovstad tänkte rasistiska tankar när hon gick in i en butik med konstig mat och sen försökte argumentera att det var ett samhällsfenomen värt att ta på allvar. Eller som när Alex Schulman blev milt irriterad på Pokémon Go på en semester och därför kände sig tvungen att skriva om hur spelet var ett symptom på ett kollapsande samhälle för att barn inte faktiskt tittade på runstenar, eller någon sån skit.

Eller, som när Hanne Kjöller nyligen blev irriterad på att en kompis bjöd sina ungar på semester. “Pling” sa det i hennes sönderdebatterade hjärna, här har vi lite halm att spinna åsiktsguld av.

Hur långt upp i åren ska vi föräldrar fortsätta att curla våra ungar? frågar hon sig och börjar rada upp exempel på curlande föräldrar hon stött på i sitt eget liv. Eller, radar upp är fel att säga. Hon ger ett exempel. På en bekant som bjuder sina vuxna barn på skidresor. Det är vad vi har att jobba med när vi nu ska försöka diagnostisera vårt moderna samhälle.

Jag tror faktiskt att Kjöller själv måste ha känt att det var ett tunt material hon jobbade med. Någonstans mellan stycket om Triangle of Sadness, referatet av SVT-programmet Idébyråns avsnitt om kärlek och referensen till sexologen Malena Ivarssons tankar om hur kyrkan har ersatts av parrelationen börjar man riktigt känna hur Hanne kämpar för att få den här spiken att resultera i en någotsånär passabel soppa.

Men det största problemet med texten är nog det där allestädes närvarande “vi”:et. Hur länge ska “vi” fortsätta curla våra ungar? Hur länge ska “vi” stå för hela skidresan?

När Hanne Kjöller sist interagerade med någon som inte befinner sig i den absoluta toppen av medelklassen eller uppåt kan jag inte svara på, men låt mig hjälpa till med en liten insikt: “Vi”, som i “vi, det svenska folket”, bjuder inte våra barn på skidresor. Att bjuda sina barn på skidresor är en väldigt liten klick förunnat. För de flesta är det något som är milsvida utom räckhåll.

Hanne försöker göra en allmän poäng baserad på en upplevelse som bara är relevant för en väldigt liten och väldigt specifik grupp. En ledare behöver så klart inte begränsa sig till upplevelser som precis alla kan relatera till, men det faktum att texten inte för en sekund pausar och funderar över hur den här upplevelsen kan skilja sig över klassgränser gör att texten känns nästan helt och hållet irrelevant.

Finns det en vettig poäng i texten? Kanske. Klart det finns överklassungar vars curlande föräldrar har gjort dem till verklighetsfrånvända kapitalistmonster. Absolut. Men om det var poängen som Hanne ville göra hade hon behövt fokusera sin text på det, vilket hon så klart inte kan göra. Hanne Kjöller är liberal, då går det inte an att vända knivsudden mot överklassen.

Nu tänker jag erkänna något här. När jag säger att “vi” inte curlar våra ungar, så stämmer det att jag inte ingår där. Jag har inga ungar att curla, om man inte räknar mina katter, som jag visserligen skämmer bort något enormt. Men jag är ändå inte helt separerad från det där vi:et. För mina föräldrar har faktiskt bjudit mig på skidresa i vuxen ålder.

Jag ger alla en sekund att återhämta sig. Jag vet, det är chockerande. Men jag och min bror blev faktiskt bjudna på en skidresa bara det här året. Det blev visserligen aldrig någon resa eftersom pappa bestämde sig för att slita av hälsenan istället, men det var en sak som absolut var på väg att hända. Väl där var väl tanken att vi själva skulle stå för mycket av våra utgifter, men eftersom jag känner mina föräldrar så vet jag att de ändå skulle ha betalat för det mesta.

Hemskt, jag vet. Jag är en av ungarna som Hanne Kjöller pratar om. Som Hanne säger, jag har en egen lön, och dessutom en ganska bra sådan. Så varför står jag inte bara för skidresan på egen hand?

Min första impuls är att säga att jag inte har råd, men det stämmer inte riktigt. Om jag var okej med att yeeta mitt sparkonto åt helvete så skulle jag kunna leva loppan i fjällen, absolut. Men jag känner inte för att göra det för en skidresa. Ärligt talat så krävdes det viss övertalning att få med mig på en betald skidresa eftersom jag inte stått på ett par skidor sen jag var sex år gammal, och är livrädd. Så för att kunna göra resan som de ville göra med oss, så bestämde sig mina föräldrar för att bjuda. För de har råd.

Jag vill inte göra det här till en text som försvarar rika föräldrars rätt att bjuda sina barn på skidresor, det är inte min poäng. Min poäng är att folk har olika mycket pengar, olika mycket råd att göra vissa saker. Och även saker som man har råd med kan vara olika mycket i någons budget. Jag hade tekniskt sett haft råd att åka skidor, men den ekonomiska effekten det skulle ha på mitt övriga liv är för stor för att jag skulle göra det valet. Och för folk som inte tjänar fuck-off IT-lön som jag gäller samma sak för betydligt mindre saker. Som till exempel en lyxig lunch med päronen.

Jag tror att det mest talande stycket i Kjöllers text är det följande:

Få av oss skulle stå ut med en kompis som aldrig bjuder tillbaka och som utan tydlig anledning (som sjukdom) återkommande ber om hjälp med tvätt eller annan service – utan en tanke på att erbjuda samma hjälp tillbaka. Som lägger sina egna intjänade pengar på hög och glatt låter andra betala.

Det är svårt att säga emot scenariot som Hanne Kjöller målar upp här. Om man har en kompis som sparar en massa pengar på hög och alltid låter andra betala skulle man nog bli lite less. Om man hjälper någon utan att de någonsin hjälper tillbaka (utan en “tydlig anledning” som “sjukdom” säger Hanne Kjöller, som vid flera tillfällen har argumenterat att utbrändhet och utmattningssyndrom bara är gnäll) så kan man tröttna på att hjälpa till.

Men jag vänder mig emot att se relationer som så transaktionella. Stoppa in en hjälp, få en hjälp tillbaka. Så klart ska man inte plöja ner en massa energi i en relation som inte ger någonting tillbaka, men det är inte heller hälsosamt att föra loggbok över vem som gjort vad och när för att se till att hålla millimeterrättvisa.

Inte för att fortsätta hamra hem poängen, men jag tjänar som sagt ganska mycket pengar. Mer än många av mina vänner, mycket mer än vissa som exempelvis är sjukskrivna eller pluggar. Så om vi ska hitta på något kul som ligger utanför deras budget (vilket om man studerar eller är sjukskriven inkluderar mer eller mindre alla aktiviteter) så tar jag notan. Eftersom att dela på den vore vansinne. Att betala lika när samma summa har radikalt olika påverkan på de två parternas liv är inte “rättvist”.

Liberaler har någon slags bisarr idé om att det finns en värdighet att betala för saker själv. Kajsa Dovstad tyckte att det faktiskt var ovärdigt att gamla över 80 år fick gratis sjukvård. Mycket mer värdigt är det att betala själv. Och i ett stycke där Hanne Kjöller, på ett sätt som antagligen är mer avslöjande än vad hon hade tänkt, tillskriver viljan att bjuda barnen på lunch till existentiell ångest förklarar hon att det minsann inte är grunden för en “sund, respektfull och jämlik vuxenrelation“.

Tack, jag hatar det. Att koppla “värdighet” till förmågan att betala för saker är äckligt. Det är kapitalistisk hjärnröta. Det är skit. Och jag vägrar acceptera det som en legitim världsbild.

Jag bjuder inte med tanken att det en dag kommer att bjudas tillbaka. Jag bjuder därför att jag kan. Och i framtiden kanske personen jag bjuder kan bjuda vidare till någon som har mindre än dem.

Och, för att citera en av vår tids stora poeter:

I feel like Ratatouille when I’m whippin’ the cheddar.