Jag vet inte hur ni känner, men för mig finns det fortfarande något lite juvenilt kittlande i att säga att alla poliser är svin. Mitt liv är inte överdrivet punkrock, men för en liten stund känner jag den metaforiska tuppkammen växa sig hög på mitt huvud. Här kommer jag, en rebell.
Jag förstår att många ser ACAB klottrat på ett elskåp och skakar lite på huvudet. Ser det som något barnsligt och tramsigt. Klart det finns dåliga poliser, men det är ju undantagsfall. Vi behöver faktiskt poliser. Poliser håller oss säkra. Polishat är för tonåriga idealister, inget för vuxna pragmatiker.
Jag tror problemet med ACAB är samma problem som många vänsterslogans har när de möter den breda massan, nämligen att folk tolkar dem alldeles för bokstavligt. “Vad menar ni ‘allt åt alla’, alla kan faktiskt inte ha allt det går inte ihop”. “Vad menar ni ‘ACAB’, jag känner en snäll kille som är polis”.
Men poängen är inte att alla som blir poliser i grunden är dåliga människor. Poängen är att polisväsendet är en maskin som producerar förtryck.
Helvete vad postmodernt och kulturmarxistiskt det blev härinne plötsligt.
Den naivt optimistiska bilden av polisen är som en organisation vars syfte är att skydda människor. Vad polisens egentliga syfte är, och det tror jag vi alla innerst inne vet, är att straffa folk. Ja, de tar så klart hand om en och annan person som är i en svår situation, men när vi föreställer oss och kulturellt representerar polisarbete så är det jakten på buset som är i fokus.
Jag tror inte att det är “att hjälpa människor” som är den huvudsakliga drivande motivationen för någon som blir polis. Det finns säkert där i någon grad, för vissa mer än andra, men om allt man vill göra är att hjälpa människor så finns det betydligt mer direkta vägar att göra det. Yrken där allt du gör är att hjälpa folk. För att bli polis behövs det där andra drivet, drivet att stoppa och straffa människor.
Polisen står inte för frihet och säkerhet, de står för lag och ordning. Och om valet står mellan lag och ordning, så kan lagen åsidosättas.
Därför är människor som vill bli poliser ofta de sista människorna man skulle vilja blev poliser. Folk som vill ha makt som de kan använda mot andra människor. Och även de människor som går in i polisen med goda intentioner kommer ha svårt att bibehålla de värderingarna i ett yrke där möten med människor så ofta sker i kontexten av en konflikt. Dina poliskollegor blir ditt ”vi”, alla andra ditt ”dom”.
När poliser går runt i världen är det uppenbart att de inte främst ser invånare som någon de är där för att skydda och hjälpa, utan potentiella våldsverkare som de ständigt måste vara på sin vakt gentemot. De är stridande i ett krig där fienden kan vara vem som helst och var som helst. Vilket är varför diskussioner om utökade redskap och befogenheter till polisen så sällan handlar om redskap för att hjälpa människor i kris och så ofta om redskap för att övervaka och bruka våld.
Om du läser den här texten och inte håller med, tycker jag är för hård och orättvis, låt mig ställa en fråga. Om fascister tog makten i Sverige idag, på vilken sida tror du polisen skulle stå?
Det kanske låter som en väldigt dramatisk fråga, men jag skulle säga att den är otroligt relevant med tanke på vad som händer i världen just nu. Fascister som tar makten är ett reellt problem över hela västvärlden. Och när det händer så är det intressant att notera vem som faller in i ledet.
USA har precis tagit en hård sväng in i auktoritarianism. Deras rättssamhälle nedmonteras i rasande takt, invånare strippas av rättigheter och lagen blir ett vapen som används av en grupp för att förtrycka en annan. Och spetsen på det vapnet är polisen och andra relaterade myndigheter, som överväldigande har intagit den rollen med stor entusiasm. Alla illusioner av att de är där för att skydda och hjälpa är bortblåsta.
Nu kan man så klart inte direkt likställa svensk och amerikansk polis. Jag tror att både de som gillar och de som hatar USA har en tendens att dra lite för direkta paralleller mellan våra två länder. Det är svårt att helt låta bli, vi är så marinerade i amerikansk kultur och politik att Sverige ibland känns som en vidögd lillebror som inget hellre vill än växa upp och bli som storebror. Men vi är inte USA och svensk polis är inte amerikansk polis. Den har inte samma historia och är inte sprungen ur samma kultur.
Men de är heller inte fullständigt väsensskilda.
Tror du, på riktigt, att det kommer komma en punkt där svensk polis ställer sig upp och säger stopp när de hårda tagen blir för hårda? När lagarna blir för drakoniska, när deras verktyg blir för repressiva? Var går den gränsen i så fall? För hittills har visitationszoner och massövervakning tagits emot med öppna armar.
Jag ser personligen inte framför mig ett scenario där polisen går i strejk över att tagen blivit för hårda. De älskar den skiten. Kanske inte alla individuella poliser, men polisväsendet som stort. Kanske kommer det finnas individer som tycker att det blir för mycket, men mest troligt kommer resultatet bli att de helt enkelt lämnar polisen. Och kvar är de som följer de nya lagarna med glädje.
Och det är i slutändan varför alla poliser är svin. Inte för att varje enskild person som jobbar för polisen är en dålig människa, utan för att institutionen de ingår i inte står på samma sida som oss i kampen för ett fritt samhälle för alla.