“Vi vill alla tro att vi inte hade stöttat nazisterna om vi levde i Tyskland på 30-talet.”
Jag gick i sjuan eller åttan när jag första gången hörde en variation av den meningen. I reaktion på att få höra om alla vidriga saker som den nazistiska regeringen utförde med åtminstone implicit stöd från sin befolkning är det svårt att inte känna en slags chockad misstro. Hur kunde så många människor, vanliga människor, acceptera vad som hände? “Jag hade minsann aldrig.” Och så den snusförnuftiga repliken “Vi vill alla tro att vi minsann aldrig”.
Redan då minns jag hur poänglös den här lilla tankeövningen kändes. Det tog inte många vändor innan frågan hade devolverat i ren metafysik. “Om du hade levt i Nazityskland innebär det att du hade blivit född och uppfostrad där, så då hade du antagligen delat samma åsikter som andra människor som var födda och uppfostrade där.” Plötsligt handlade diskussionen inte om huruvida vi själva skulle motstått nazismens locksång, utan om en annan person som var lik oss men hade en helt annan personlighet eftersom de var formade av helt andra upplevelser skulle stått emot nazismen. Eller möjligtvis en diskussion om huruvida vår odödliga själ hade varit antinazist om den reinkarnerats i en tysk 1930-talskropp?
Det är en meningslös diskussion som ger oss inget. Men det finns en variant av frågan som både är betydligt mer intressant, och betydligt simplare: om nazisterna tog makten i Sverige idag, vem hade stått emot?
Så klart kan man fortfarande säga att “vi vill alla tro att vi hade stått upp mot nazisterna”, men nu blir det plötsligt väldigt tydligt att den viljan är betydligt mer fantasifull för vissa än för andra. För nu kan vi ju faktiskt se vem som står upp för orättvisor idag, och vem som inte gör det. Vem organiserar sig, vem demonstrerar, vem höjer sin röst? Vem offrar något, ens något litet, för vad de tror på?
Jag menar så klart inte att alla som idag går i ett demonstrationståg också skulle göra det om vi plötsligt hamnade under en betydligt mer förtryckande regim, där det skulle innebära större risk och personlig kostnad att göra det. Men vi kan väl i alla fall sluta oss till att människorna som inte gör det idag, när den enda kostnaden är en söndagseftermiddag och ömma fötter, inte heller kommer göra det när kostnaden blir betydligt högre?
“Vi vill alla tro” okej, men man kan inte säga det och sen fortsätta som om vi inte just nu genomlever en period av kraftigt accelererande fascistiska strömningar. Om man verkligen vill tro att man hade stått upp mot nazisterna, så finns det steg att ta idag för att göra det mer troligt. Gör något.
Kanske argumenterar du nu att det faktiskt inte går att likna vad som händer idag med nazisterna. Så inaktion idag kan inte likställas vid inaktion inför något så hemskt. Det verkar finnas den här idén om att det inte är illa nog än. Folk lastas inte in i boskapsvagnar på lokala tågstationen, så än så länge finns ingen anledning att höja rösten. Men när eller om det blir ”illa nog”, då kommer du minsann studsa upp på fötterna och börja säga emot. Men kommer du det?
Om du inte kan hitta något värt att stå upp för och emot i världen idag så vet jag inte när det plötsligt skulle ändras. Om du inte gör något litet när något litet händer, så kommer du troligtvis inte heller göra något stort när något stort händer. Det är inte så det funkar. Kampen byggs inte på hjältedåd, den byggs på vardagshandlingar.
Jag vet att inte alla har samma förmåga att göra något, att för vissa är det svårare, för vissa kostar det mer, för vissa är det till och med omöjligt. Men jag vet också att det inte är människorna som det skulle vara lättast för att göra något som jag oftast ser göra något.
”Vi vill alla tro” okej, men tror du? Tror du verkligen, eller är din vilja att tro en sköld mot att behöva göra någonting?
Kanske argumenterar du till och med att det inte finns några som helst paralleller att dra mellan händelser i världen idag och händelser i världen då. Att saker inte bara inte är lika illa idag som då, utan att saker till och med är bra och som de ska vara idag. I så fall måste jag ifrågasätta om du ens är en av alla “vi” som “vill tro”, eller om du är en av alla de som redan vet att de gärna hade fallit in i ledet. Antingen det eller så är du så politiskt inkompetent att du alldeles säkert inte kommer kunna fylla någon funktion i motståndskampen ändå.
Det går inte att säga säkert vem som hade stått upp mot nazisterna om de tog makten, men det är inte som att det är något helt och hållet slumpmässigt. Jag vet vem i min närhet som är mest troliga att göra det, och jag vet vilka som med all sannolikhet inte hade lyft ett finger. Att stå upp mot orättvisor är inte bara en tankeövning i en hypotetisk framtid, chansen att göra det finns redan nu.
Jag vet inte vad jag skulle göra om nazisterna tog makten. Jag är rätt så feg av mig och ganska bekväm. Det här är inte jag som slår mig själv för bröstet och säger att jag är bättre än alla er andra. Men jag försöker göra saker. Jag försöker bidra till kampen mot orättvisor nu, och för varje sak jag gör känner jag mig lite säkrare och lite starkare.
Vi vill alla tro att vi hade stått upp mot nazisterna, och för varje gång jag engagerar mig så tror jag på det lite mer.
Jag tänkte avsluta den här texten med en kort lista över människor som inte kommer stå upp mot nazisterna när eller om de tar över:
- Människor tror att wokeness är ett riktigt problem
- Människor som klagar på godhetssignalering
- Människor som spelar djävulens advokat vid folkmord
- Människor som tycker SVT är vänstervridet
- Människor som tycker feminismen har gått för långt
- Människor som är upprörda över dragqueens som läser sagor på bibliotek
- Människor som tycker att vi behöver hårdare tag mot brottslighet
- Människor som aktivt vill motverka flygskam
- Människor som alltid enbart upprörs över terrorism när den inte är statssponsrad
- Människor som oironiskt beklagar sig över åsiktskorridoren
- Människor som röstar på SD eller deras samarbetspartier