Author: laserjesus

Det är absolut nödvändigt för ett hälsosamt och fritt samhälle att det går att bryta mot lagen.

Min gissning är att många som läser den meningen spontant skulle säga emot. Lagen är lagen, den är till för att följas, är den inte det? Men jag är övertygad om att nästan alla ganska snabbt kommer inse att de faktiskt håller med om de bara får en chans att tänka lite på det. Så låt oss göra det tillsammans en liten stund. Häng med!

Låt oss börja med att definiera vad vi menar med ”möjligt att bryta mot lagen”. Med det menar vi inte att man kan bryta mot lagen utan konsekvenser. Vi menar bara just exakt vad vi säger, att det går att bryta mot lagen, även om man efteråt leder till konsekvenser.

Motsatsen är ett system där det är omöjligt att bryta mot lagen. Där vi har något slags perfekt precog-system som kan förebygga exakt alla lagbrott. Låt oss för en stund föreställa oss ett sånt system. Säg också bara för argumentet att det här systemet inte på något vis kränker några rättigheter utöver vad som ingår i lagen, inte övervakar i onödan, aldrig gör fel eller går för långt.

Lagen är, i de bästa av världar, ett regelverk till för att skydda människor. En gemensamt beslutad lista av saker man får och inte får göra för att säkerställa att vi alla är säkra och jämlika. Som stoppar starka från att utnyttja svaga, en mur runt våra fri- och rättigheter. Och om lagen, precis som systemet för att upprätthålla den, vore perfekt och maximalt rättvis, så hade man kunnat argumentera att det här vore ett bra system.

Men jag tror att vi alla är överens om att lagen inte är och aldrig har varit så perfekt. Utan att recensera vår nuvarande lag på något sätt, så är det väl okontroversiellt att säga att lagen under stor del av vår historia inte har existerat för att uppnå maximal frihet och jämlikhet. Den har ofta existerat för att skydda de starka och hålla nere de svaga, för att segregera och förtrycka. Lagen har historisk ofta varit djupt omoralisk. Om lagen genomfördes perfekt i apartheid-Sydafrika eller segregerade USA eller Nazityskland så hade det fått fasansfulla konsekvenser.

Nu lever vi så klart inte i Nazityskland. Det är stor skillnad mellan Sverige 2025 och Tyskland 1945 jag försöker inte låtsas om något annat. Men poängen är att lagen alltid har möjlighet att användas för att förtrycka precis lika mycket som den har möjlighet att användas för att försvara, och även om du kanske tycker om lagen så som den ser ut idag, är det ingen garanti för att den inte kommer förändras i framtiden. Och alla redskap som används för att upprätthålla en rättvis lag kan användas för att upprätthålla en orättvis lag. Vilket är varför ett system där lagbrott är omöjligt inte är ett önskvärt system.

Jag hoppas att jag nu lyckats övertyga dig om att det är nödvändigt att det finns möjlighet att bryta mot lagen. Har jag inte det så vet jag inte. Då kan du väl sluta läsa nu antar jag. Hejdå.

Nu när de är borta kan vi gå vidare.

Civil olydnad verkar för många vara ett lite komplicerat koncept, trots att det på pappret är ganska rättframt. Civil olydnad är ett sätt att motverka en lag genom att bryta mot den. Om det finns en lag du tycker är fel väljer du att, på ett ickevåldsamt sätt, inte följa den.

Vissa skulle så klart argumentet att även en omoralisk lag bör motverkas inom det existerande systemet. Om du ogillar en lag bör du försöka förändra den demokratiskt, och följa lagen tills det är gjort. Men det är ett perspektiv utan historisk grund. Omoraliska lagar har aldrig avskaffats uteslutande genom en artig parlamentarisk process, det har alltid inkluderat fall av riktade lagbrott. Och även om lagen slutligen förändrades kan det vara försent för människorna som redan drabbats.

Men det är här det blir komplicerat. Så fort civil olydnad kommer på tal börjar vissa människor skruva på sig, även i fall där de också är emot lagen som bryts. För man får ju inte bryta mot lagen. Och om vi börjar säga att folk får bryta mot lagen när det är en lag vi ogillar, var drar vi gränsen? Det finns ju folk som är emot lagar som vi är för. Folk som exempelvis vill vägra genomföra aborter eftersom de ser aborter som moraliskt förkastliga. Skuggan av Immanuel Kant hänger mörk över hela fråga.

Hur avgör man vem som ska få bryta mot lagen?

Men det här är ett missförstånd. Det är en felställd fråga, en fråga som missförstår hela konceptet ”civil olydnad”. Ingen får begå civil olydnad. Det är mot lagen. Om man fick göra det så vore det inte civil olydnad. Då vore det bara en grej man gjorde.

När någon förespråkar civil olydnad så försöker de inte säga att det borde vara lagligt att bryta mot lagen, det vore en bisarr sak att argumentera för. Vad de säger är att de tycker att en specifik lag är omoralisk och att folk borde bryta mot den, även om det kan få konsekvenser. Folk åker i fängelse för civil olydnad.

”Men då kanske någon annan tycker att man ska bryta mot andra lagar!” Ja, ibland tycker folk olika saker. Så är det absolut. Och ibland gör folk saker för att försöka få igenom förändring i världen så att den blir mer lik hur de tycker att den ska vara. Det kallas politik.

Bara för att jag tycker civil olydnad mot en lag jag tycker är omoralisk är bra betyder inte det att jag tycker att all civil olydnad är bra, precis som att bara för att jag tycker en demonstration för en bra sak är bra så tycker jag inte att en demonstration för en dålig grej är det. Och bra eller dåligt är inte några objektiva värden, det är mina åsikter.

Jag tror att lagen har en tendens att göra oss intellektuellt lata. Någon har skrivit en färdig lista över rätt och fel så att man själv slipper fundera på det. Lagen är lagen, och så bara är det. Men lagen dikterar inte rätt och fel, den säger bara vad som är lagligt och inte. Och om diskrepansen mellan vad lagen säger att man ska göra, och vad man ser som rätt blir för stor, så borde man inte följa lagen.

I det långa loppet vill man så klart föra lagen så nära vad som är rätt som möjligt, men lagen kommer aldrig vara perfekt. Lagen är imperfekt och det är viktigt att komma ihåg det. Du måste själv bestämma vad du tycker är rätt eller fel, annars är risken att du blir en del i en maskin vars handlingar du i efterhand kommer ha svårt att försvara.

Och om du upplever att lagen alltid matchar 1:1 med dina personliga värderingar så borde du nog ägna dig åt lite introspektion.

Högern står inför en identitetskris. Eller nej, högern som stort verkar ärligt talat ha hittat och tagit fasta på sin identitet ganska bra under de senaste åren: regressiv konservatism, aggressiv nationalism, reaktionärt vetenskapsförakt, orubblig klimatskepsis och ett högljutt motstånd mot medborgerliga och mänskliga rättigheter. Eller “klassikerna” som jag kallar dem.

Men för de delar av högern som fortfarande inte är villiga att fullt ut anamma samma politik som Tengil har det här lett till lite av en kris. Och jag förstår det, det måste vara jobbigt att ha en bild av sig själv som ung och hipp och progressiv och plötsligt finna sig i en politisk strömning vars högst ljudande röst är Donald Trump.

Välkommen till scenen Johanna Trapp. Johanna är projektledare på Timbro Miljöinstitut, en position som bara i sig själv måste vara en bra grogrund för inre konflikt. Att försöka driva miljöpolitik på en tankesmedja med direkta kopplingar till oljebranschen är inte min idé av ett party.

Johanna vill, av allt att döma, inget hellre än att vara någon slags urban vänsterhipster, som cyklar runt i en bilfri innerstad i en fräsig secondhand-outfit. Men problemet är att Johanna är moderat. Och det här har uppenbarligen skapat någon slags psykopolitisk schism och fått henne att skriva en av de mest bisarra politiska texter jag läst i hela mitt liv.

Men det är ju höger! är en plågsam läsning. Det är en direkt ångestgivande resa genom en persons politiska neuros. En text som är avslöjande både där den helt saknar självinsikt, och där den uppvisar en pinsamt blottande ärlighet.

I texten lägger Johanna fram argument för att cykling, bilfria innerstäder, kollektivtrafik, vegetarisk mat, secondhand och “ren luft” inte bara faktiskt är bra saker, utan dessutom egentligen är högerpolitik. Du kanske tror att det är vänsterpolitik, bara för att det är vänstern som generellt förespråkar, främjar och lever det, men nej, så är inte fallet.

Det intressanta är att texten på inget sätt är riktad till någon utgrupp. Det här är en intern text, menad inte att övertyga oss om att cykling är höger, utan att övertala högern om att det är det. Och för att göra det ägnar Johanna sig åt den mest exceptionella mentala gymnastik jag någonsin bevittnat. Hon balanserar på en knivsegg hela texten igenom och jag blir utmattad bara av att läsa det.

Utmaningen Johanna har skapat för sig själv är att argumentera att cykling och secondhand och allt vad det är är bra, men inte av några av de anledningar som vänstern säger att det är bra. Secondhandshopping är exempelvis inte bra för att vi som samhälle måste konsumera mindre, tvärtom. Vi ska inte under några omständigheter konsumera mindre, konsumtion är bra, herregud ni får inte tro att konsumtion är dåligt.

Nej secondhand är bra för att det är “borgerligt att köpa begagnat, ta hand om sina kläder och använda marknaden till sin fördel även efter att plagget har använts”, och för att Storbritanniens kung Charles III köpte begagnat(?). Att handla begagnade kläder är “en hyllning till den fria marknaden”, får vi veta.

Så här flyter texten på, från ämne till ämne, med det ena ansträngda argumentet efter det andra. Mestadels kokar det ner till hur viktigt det är med privat egendom. Exempelvis får vi veta att det är “viktigt för cyklister” att “värna sin egen egendom” vilket man kan se på att de låser sina cyklar.

Man skulle ju kunna argumentera att om bilfria innerstäder och vegetarisk kost nu var höger, så skulle man inte behöva jobba så här hårt för att övertyga högern om det, men här har Timbro svar på tal. Det är inte högerns fel att högern tycker sakerna som högern tycker — det är vänsterns!

Högern hatar inte cykelbanor för att det är i högerns natur, utan för att vänstern har gjort frågan ideologisk. Vänstern har politiserat en fråga som borde vara opolitisk, och med opolitisk menar jag högerpolitisk. Om det inte vore för vänstern så vore de här sakerna opolitiskt högerpolitiska!

Tydligast blir det här argumentet i PM Nilssons förord (där han också berättar för oss att han minsann cyklar för att det är effektivt så att vi inte ska tro att han är någon jävla homomiljömupp).

“Det vi kallar kulturkrig rör påfallande ofta frågor där den levda praktiska erfarenheten av vardagen har ideologiserats av vänstern och som skapar en motreaktion hos högern. Om vänstern förordar cykeln för att den vinglar bort från tillväxtsamhället kommer högern till slut förorda fler p-platser. Om vänstern kidnappar attraktiva dygder som måttlighet, renlighet, ansvarskänsla och omsorg om barnens hälsa kommer en höger utan ord till slut bli oattraktiv.”

Vänstern “kidnappar attraktiva dygder” skriver PM och menar med det att vänstern tycker bra saker, vilket helt enkelt tvingar högern att tycka dåliga saker bara för att. Vad högern tror på och står för är alltså inte huvudsakligen rotat i någon ideologi, utan den starkast styrande faktorn är att tycka tvärtemot vad vänstern tycker. Högern vill kanske ideologiskt bry sig om barns hälsa, men om vänstern också gör det så får barnen tyvärr dra åt helvete.

Det finns en del av mig som vill protestera, som vill säga att den mycket enklare anledningen till att högern är emot secondhand och cykling är för att det står i konflikt med det absolut viktigaste i den marknadsliberala världssynen: kapitalet. Johanna kan argumentera sig blå om att secondhandmarknaden faktiskt också är en marknad, men till skillnad förstahandsmarknaden så är det inte en marknad som effektivt göder kapitalet (även om secondhand-apparna gör sitt bästa för att förändra det). Cyklar kanske är det mest effektiva sättet att traversera innerstan, men det konsumerar inte bensin och bensinen behöver konsumeras.

Men jag tror också att PM och Johanna har rätt om sina ideologiska gelikar har här. Till och med viljan att blidka kapitalet får ibland stå åtsidan för det brinnande hatet mot allting som man upplever att vänstern är för. Som påpekas i texten så leder en bilfri innerstad till högre ekonomisk tillväxt, vilket borde sätta det i linje med marknadsliberalernas världssyn. Men eftersom vänstern gillar det så måste högern hata det. Fler bilar i innerstan. Bilar överallt. Förbjud fotgängare.

Det är en djupt tragisk syn att ha på människorna som man räknar som sina meningsfränder. Det är en tragisk text överlag. Jag blir lite ledsen när jag läser den. Om inte annat får den mig att sympatisera med människorna som vill fortsätta leva med bilden av den anständiga högern. Som vill fortsätta vara emot problemen som orsakas av kapitalism, men låtsas att kapitalismen kan lösa dem. Det måste vara jättejobbigt för dem just nu.

Jag tror inte Timbro kommer lyckas övertala den samlade högern om att börja cykla och handla secondhand. De kommer inte kunna vrida tillbaka klockan till en tid när högern fortfarande låtsades bry sig om klimatet. Det här är den gröna kapitalismens sista dödsryckning, och även om jag inte kommer sörja den, så känner jag en viss empati för de som gör det.

Vad vet forskare egentligen om vetenskap? Ja, inte lika mycket som Karin Pihl i alla fall. Strax över tusen forskare gick nyligen ut i ett gemensamt upprop och varnade för att samma vetenskapsföraktande tendenser som vi ser i USA även finns inom svensk höger. Men till det säger Karin Pihl “eh nej?”.

Vet forskare ens att olika forskare ibland har olika åsikter? Svensk höger ignorerar inte forskning, de bara vet att forskning säger olika och att de därför måste ignorera den. När Romina försvarar regeringens vida kritiserade klimatpolitik med att “vetenskap inte styr Sveriges beslut” så är det inte ett exempel på att Svensk höger inte bryr sig om vetenskap, det är ett exempel på att de vet att vetenskap inte är värt att bry sig om eftersom forskare ibland tycker olika.

Vän av ordning kanske skulle påpeka att det huvudsakliga uttrycket vetenskapsfientlighet tar inte är, som Karin Pihl antyder, “statsråd som inte tror på evolutionsteorin”, utan politiker som använder vetenskapliga motsättningar, oavsett hur små eller stora de är, för att förringa värdet av att grunda sin politik i vetenskap, men det låter å andra sidan som precis vad en vetenskapsnörd skulle säga. Samma vetenskapsnörd skulle också eventuellt påpeka att vi nyligen hade en utbildningsminister som försökte städa bort “woke” vetenskap från våra universitet, något som är mer eller mindre exakt vad som pågår i USA just nu, men med tanke på att “genusvetare” får stå som platshållare för “aningslöst pucko” i Karins rubrik så kan vi kanske ana var hon står i den frågan.

Forskare borde veta sin fucking plats, är vad det verkar Karin Pihls centrala tes. Visst får de ha åsikter, men de ska inte försöka backa upp dem med sina töntiga jävla titlar eller använda det faktum att det finns extremt många av dem som har samma åsikt för att ge vikt åt sina argument. Det finns absolut ingen anledning att lyssna på tusen forskare över en Karin Pihl.

Är Åsa Linderborg världens äldsta människa? Det är en teori värd att ta på allvar.

Åsa har nyligen tittat på Love is Blind och är chockad (CHOCKAD!) över ungdomens lingvistiska förfall. Unga människor kan inte prata, slår hon fast, och målar upp en skrämmande bild av samhällets framtid, när dessa språkligt förtappade ynglingar ska ta makten över statsapparaten. Snart kommer vi ha en statsminister som utropar “oh my god, liksom!” istället för att vara statsmannamässig i sin nedmontering av välfärden och slappa acceptans av folkmord.

Deltagarna i Love is Blind hänfaller åt att säga ”Shit va’ sjukt!” istället för mer intellektuella alternativ som ”min gode herre, detta är bortom rimlighetens gränser!”. De säger “du är så fin, sluta jag orkar inte!” istället för “din skönhet är vidare och djupare än mina begränsade mänskliga sinnen kan till fullo insupa.” Kort sagt, de är idioter.

Att förfasas över ungdomens språkbruk är som ni säkert vet inget nytt. Det är en nationalsport i nationen “gamlingar” och har så varit antagligen sedan den första stenålderstonåringen följde upp ett “unga bunga” med “typ”. Vad som gör Åsa Linderborgs upprördhet så exceptionell är att ungdomarna hon är så upprörd över har en medelålder på strax under 32 år.

Som nybliven 33-åring känns det så klart väldigt bekräftande att fortfarande anses ung nog att vara samhällets dystopiska framtid, men jag tror dagens verkliga ungdom skulle ha något att säga om den klassificeringen.

Utöver Åsas lite skeva syn på vem som är en nykläckt yngling och inte, så finns det ett till kanske ännu mer brännande problem med textens premiss. Nu vet jag att det är ledarskribentens hela gebit att behandla exakt varenda tanke och upplevelse som om den Säger Något Viktigt Om Samhället, men trots det tänker jag att hon kanske borde expanderat testgruppen för sin sociologiska studie bortom “deltagare i en reality-serie”.

Jag säger inte att det inte kan finnas kloka och intelligenta deltagare i en dokusåpa, men jag tror inte heller att deltagarna kan anses vara representativa för hela sin generation. Jag tror vi alla kan hålla med om att det ofta är människor av en viss typ som söker sig till ett TV-program för att hitta kärleken.

Där jag möjligtvis kan ge Åsa en poäng är gällande överanvändandet av nyliberalt newspeak. Företagifieringen av vårt språk får även mig att vilja sätta en borr mot tinningen. När jag hör någon säga att vi måste “ha fokus på perspektiv” och använda “datadrivna insikter” och “strategiska dialoger” för att “skapa värde” och vara en “ledande transformationspartner” så ber jag till alla gudar som lyssnar för deras förtappade själar.

Men här får vi igen ha i åtanke att det inte är ett representativt urval av människor vi ser på skärmen. På 30 deltagare jobbar tre personer med att anordna evenemang och fyra med marknadsföring, vilket jag känner mig ganska säker på är en onaturligt hög siffra. Om vårt samhälle hade samma uppdelning av yrken som Love is Blind så hade det kollapsat inom en vecka, men som tur är är så inte fallet. Så Åsa kan andas ut.

Jag vill nu tala direkt till Åsa Linderborg. Hej Åsa. Jag vet att du är ledarskribent och att ditt jobb består av att uttrycka dina åsikter. Men bara för att du har en tanke betyder inte det att den tanken är viktig för världen. Och eftersom du nu uppenbarligen börjar bli till åren kommen, så borde du vara beredd på att det kommer dyka upp fler tankar som är bäst att hålla för dig själv.

Kanske kommer du börja tycka att ungdomar har för hängiga byxor, lyssnar på för skränig musik eller visar för mycket mage. Du kommer antagligen börja känna att saker var bättre på din tid, när det var lite ordning på saker och ting. Du har redan börjat gnälla över alla kön som finns nu för tiden, och jag tror jag talar för oss allihopa när jag säger att den tanken hade kunnat få självdö någonstans bak i din hjärna.

Världen kommer bara bli mer och mer skrämmande i takt med att dina neuroner kalcifierar, så för allas skull kanske det är bättre om du släpper pennan helt. Flytta ut på landet. Skaffa några kycklingar. Dra ur TVn ur väggen och läs någon gammal bok där alla karaktärer använder korrekt språkbruk. Jag tror du, jag och hela svenska folket skulle känna oss lyckligare och lugnare då.

Det finns inget som tyder på att masskjutningen i Örebro hade ideologiska motiv. Det är vad ett fegt etablissemang nu försöker sälja oss. Mannen som gick till en skola och sköt personer med invandrarbakgrund* har inte lämnat efter sig något manifest där han sätter ett kryss för att visa i vilken ideologisk kvadrant han befinner sig, han hade inte lämnat en ifylld valkompass uppe på sin dator, så vi får tydligen anta att han handlade helt och hållet slumpmässigt. Det är en rent av amerikansk stämning när den värsta masskjutningen i svensk historia möts av tankar och böner från politiker som vägrar adressera rotorsakerna som ledde oss hit.

Det är i den kontexten Mats Knutson på SVT kommer med en analys av det politiska efterspelet, inför Ulf Kristerssons tal till nationen. Perfekt, precis vad vi behöver, lite analys och insikt. Någon som kan ta bladet från munnen, skära igenom bruset och kalla en spade för en spade.

Tyvärr är det inte det vi får. Istället får vi det motsatta.

Allt sammantaget verkar den främsta insikten som Mats kommer till i sin text vara att Ulf Kristersson ska hålla tal till nationen, för det gör man när något tragiskt har hänt. Man får förutsätta att han gnuggade sina knölar hårt och intensivt för att ta sig dit. I övrigt är det en analys som innehåller snudd på ingen faktisk analys över huvud taget.

Dådet var hemskt, och nu är folk rädda. Alla håller med varandra om att dådet är hemskt och nu är en tid att komma samman, hålla hand och med en röst säga ”vad hemskt det var”. Kanske kommer det komma lite nya regler kring vapen, kanske blir det höjd säkerhet på skolor, men om Knut har några tankar om de sakerna så väljer han att inte dela det med klassen. Både oppositionen och regeringen tycker samma sak, så vad finns det att diskutera? Beslut kan bara analyseras utifrån konfliktlinjen regering/opposition. Eller mer specifikt, regering/sossar.

Den här texten är en anti-analys. Den oförklarar. Den nedmonterar förståelse och strippar bort kontext. Texten gör allt den kan för att isolera dådet tills det inte är någonting mer än En Sak Som Hände, utan samband eller sammanhang.

Men en sak lyckas den faktiskt säga, om än av misstag. Texten innehåller exakt ett stycke med någon slags substans. Dålig substans, men talande substans.

”Flera av de döda har invandrarbakgrund, hur många är i dagsläget oklart. Finns rasistiska motiv bakom dådet, kan det leda till en polariserad debatt om rasism och främlingsfientlighet.”

Om dådet har ett rasistiskt motiv, om det mot förmodan visar sig att mannen som sökte upp och mördade personer med invandrarbakgrund hade ett litet uns av rasism gömt i hörnet av sitt hjärta, då kommer det leda till en “polariserad debatt om rasism“. Orsak, en persons rasism, verkan, en polariserad debatt.

Det visar sig nämligen att det verkliga offret i skjutningen var Det Civiliserade Samtalet om Att Sparka Ut Packet. Det här är varför så mycket energi läggs på att förneka det uppenbara. Om vi erkänner att massmordet var rasistiskt motiverat så kommer det leda till diskussioner om vad rasistisk politik gör med vårt samhälle, och det kommer göra det jobbigare att förespråka och driva en rasistisk politik.

Högern har precis lyckats komma till en punkt där de kan direkt skylla brottslighet på invandrare utan att behöva gå i försvarsställning. Efter år av ”men det får man väl inte säga i det här jävla landet” så kan de äntligen säga vad de vill, hur de vill i det här jävla landet, och de vill inte gå tillbaka. Ett rasistiskt massmord är opraktiskt, så det rasistiska massmordet måste till alla pris bli ett slumpmässigt massmord. Ett massmord utan politiska implikationer genomfört av ofattbara anledningar.

“I den situation som som råder efter masskjutningen i Örebro är det lika viktigt att regeringen utgör en lugnande och samlande kraft.” säger Mats Knutson. Men regeringen har missat sin chans att vara lugnande och samlande. De har agerat hetsande och splittrande sen de tog makten, vilket är hur vi hamnade i den här situationen. Och det kommer inte förändras för att de tillbringar några timmar med att lajva kärlekspredikanter och sjunga kumbaya.

*en majoritet av offren har enligt SVT invandrarbakgrund, men polisen har inte velat gå ut med exakt hur många.

Nu ska det äntligen löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden, meddelade vår finansminister Elisabeth Svantesson häromveckan. Hittills har det varit en ren förlustaffär tack vare våra jävla DDR-skatter, men det tar slut nu. Nu jävlar ska höginkomsttagarna äntligen få sig lite andrum. Och det kommer inte ens innebära några minskade inkomster till staten. Satsningen kommer nämligen, enligt vår kära finansminister, betala för sig själv, då den “gynnar tillväxten genom att de som tjänar mest också kommer jobba mer”.

Fantasin om att skattesänkningar betalar för sig själva och att alla kommer tjäna på att rika människor får mer pengar är inte ny för högern. Det är en klassisk högerfabel kallad ”trickle down”-effekten som säger att om rika människor får mer pengar så kommer de att stimulera ekonomin med investeringar och konsumtion, vilket kommer leda till mer pengar för alla. Men som de hökögda bland er kanske har noterat, så är vad Elisabeth Svantesson sa… inte det.

Trickle Down-effekten har motbevisats om och om igen. Det funkar inte så. Det är en dum teori. Men vad Elisabeth sa är ännu dummare. Menar hon att folk tjänar 125 000 i månaden låter bli att jobba så hårt de kan för att skatten är för hög? Går de runt med en extra energireserv redo för ifall skatten sänks? Förstår vår finansminister inte sin egen sidas dumma jävla propaganda? Har hon ens hört talas om Lafferkurvan? Är jag en bättre moderat än Elisabeth Svantesson?

Högern har en intressant relation till arbete. Å ena sidan hatar de arbetare. De vill att arbetare ska sluta klaga på låga löner och dåliga villkor och bara göra sitt fucking jobb. Det är chefer och ägare som bygger samhället, som skapar arbete, arbete som arbetare minsann ska tacka och ta emot. Å andra sidan fetischiserar de idén om hårt arbete. Och för att få den fyrkantiga klossen att gå in i det runda hålet så har de skapat en syn på världen där de tror, eller i alla fall låtsas utåt som att de tror, att chefer och ägare jobbar hårdare än någon annan. Specifikt tror de – eller så låtsas de tro – att hårt arbete och lön är direkt kausalt korrelerade. Hårt arbete leder till hög lön, så har du hög lön betyder det att du arbetar hårt. Har du inte hög lön? Ja, då jobbar du nog inte så hårt.

De kan vara villiga att göra undantag när det är ett citat “viktigt” jobb som diskuteras, eftersom de vet att det låter lite osympatiskt att kalla undersköterskor för parasiter (även om det inte alltid stoppar dem), så om de pressas kan de gå med på att lågavlönade vårdarbetare faktiskt jobbar hårt. Men där tar det slut. Om ett jobb inte är viktigt så ges absolut inte samma erkännande. Servicepersonal, städare, gigarbetande cykelbud, deras arbete kan ju rimligtvis inte vara så hårt, bara titta på deras små pisslöner.

Men sanningen är att både en undersköterska och någon som jobbar i kassan på McDonalds jobbar hårdare än en VD.

Jag twittrade om det här, och ja, det här blir en såndär text där jag skriver om svar jag fått på twitter, jag är hemskt, hemskt ledsen. Jag skrev “ingen som tjänar över 60k jobbar ‘hårt’” och fick över 200 mer eller mindre svinarga svar. Hur kan jag säga något så elakt mot höginkomsttagare? De sliter faktiskt sina små rumpor av sig för de pengarna!

Jag ska börja med att erkänna att jag var lite raljant. Det finns antagligen någon människa som tjänar över 60k i månaden som jobbar hårt. Letar man kan man säkert hitta två eller kanske till och med tre. Så om du tjänar 62 500 kronor i månaden och jobbar jättejättehårt, så kanske du är undantaget som bekräftar regeln. Grattis! Men det ändrar ändå inte att den hårt arbetande höginkomsttagaren är en myt. Och om något bevisar det så är det hur de arga twittrarna valde att försöka försvara myten. Om jag faktiskt hade fel borde det inte vara så svårt att säga det på ett inte dumt i huvudet sätt. Men det verkade stört omöjligt.

Ett av de vanligaste motargumenten kom i form av välbärgade människor (eller twittertroll som låtsades vara välbärgade människor) som indignant berättade hur hårt de faktiskt jobbar, och tog i så att de nästan sket ner sina välpressade kostymbyxor (eller chipsfläckiga mjukisbyxor). Det här är en sång och dans jag är mycket van vid, framförallt från egenföretagare som älskar inget mer än att skryta om hur dåliga de är på att vara egenföretagare. De jobbar minsann 23 timmar om dygnet, sover stående, har försakat barn och familj och äter bara proteinshakes som de häller i sig samtidigt som de bajsar för att inte förlora livsviktig arbetstid. De har inte alls tagit på sig för mycket arbete och saknar förmåga att strukturera sitt arbetsliv på ett hållbart sätt, de lever the grindset.

Ta till exempel Linda. Hon förklarade för mig att hon faktiskt jobbar 50 timmar i veckan och bara hinner ta tio minuters lunch, om hon hinner med lunch alls. Och det låter ju verkligen som ett hon jobbar väldigt hårt! Eller, nja, mest låter det väl som en lögn – som så många twitter-entreprenörer från förr så verkar Linda helt omedveten om att hennes twitterhistorik är helt publik och att man därför enkelt kan se att hennes väldigt hårda arbetsdagar till störst del verkar bestå av att posta rasistiska tweets.

När jag påpekade att det kändes udda att hon inte hann äta lunch när hon postat åtta tweets bara mellan 08 och 11 den dagen svarade hon att hon minsann inte jobbar några sossiga 8-17, utan också jobbar kvällar och helger. Så hennes arbetsvecka består alltså av kvällar, helger och så ett möte precis över lunchen.

Varför hon inte kunde flytta sin lunch så att hon åt den medan hon satt och twittrade maniskt vet jag inte.

Men låt oss för en stund ignorera den verkliga risken att det här är komplett skitsnack, att den här personen är helt och fullt fingerad. Vi tar henne på orden och antar att det här är en riktig person som på riktigt tjänar över 60k i månaden. Låt oss till och med acceptera att hon inte medvetet ljuger om hur mycket hon arbetar.

För jag tror absolut att det finns en möjlighet att det här är något som, för henne, är emotionellt sant. De flesta av oss är ganska dåliga på att objektivt utvärdera våra egna liv och överskattar gärna hur svårt och jobbigt vårt liv är jämfört med andras. Och eftersom jobb generellt är ganska jobbigt så är det inte konstigt att folk överskattar sitt jobbs jobbighet.

Jag är säker på att Linda har genuint jobbiga dagar på jobbet. Men låt oss inte glömma att hennes exempel på hur hårt hon arbetar fortfarande är möten. Och jag menar, möten är jobbiga, men är det så jävla hårt arbete om vi ska vara ärliga?

Jag har tillbringat hela dagar i möten. Häromveckan hade jag en arbetsdag som bestod av mer än 8 timmar bara möte. Det var jättejobbigt. Och då är det lätt att hjärnan börjar tänka “gud, jag jobbar helt otroligt hårt, möten från morgon till kväll!”. Men då försöker jag komma ihåg hur mina arbetsdagar såg ut tidigare i min karriär, för att inte tala om hur de kan se ut i tuffare branscher, och så inser jag att jag suttit hela dagen på min röv. Igen, möten kan vara jobbiga, men det känns som att många av de här hårt arbetande höginkomsttagarna har dålig koll på hur tuffa jobb faktiskt kan vara.

Det är inte utan att man får vibben av att det här är människor som antingen aldrig haft ett riktigt tufft jobb, eller har de glömt hur det var.

En person argumenterade att folk med hög lön förtjänar den både för att de jobbar så många timmar och för att deras arbete sträcker sig utanför arbetstiden. De är mer stressade, kan ha svårt att lämna arbetet på jobbet och slappna av. Och det här känns, igen, som någon som inte har någon aning om hur det är att vara lågavlönad.

Chefer som ligger och vrider sig i sängen över alla storpojke-beslut de måste ta har inte monopol på att stressa över sitt jobb utanför arbetstid. Och vet ni vem som också måste jobba många timmar? Folk med låg lön.

Att ha hög lön gör allting i livet enklare, inklusive att jobba många timmar. Du har råd att ha någon som städar ditt hem, tar hand om dina barn, lagar din mat. Och dina “icke-sossiga” arbetstider innebär antagligen att du kan strukturera ditt arbete runt ditt liv enklare än någon som har ett klassiskt timarbete.

Wall Street Journal publicerade för ett gäng år sen statistik från Executive Time Use Project som bröt ner arbetstiden för 65 VDar under en månad 2009. Så klart rapporterade de att de jobbade 55 timmar i veckan, men hur de fyllde ut den arbetstiden är fascinerande.

Det är 18 timmar möten, och fyra timmar telefonsamtal och konferenssamtal – så också möten. Sen är det två timmar “publika evenemang”, vilket jag antar betyder mingel aka “ostrukturerade möten” och fem timmar jobbmåltider – så möten/betalda luncher. Kvar efter det finns sex timmar “eget arbete” och 20 timmar “miscellaneous”, där de räknade in saker som resor, träning och personliga ärenden.

Låt oss sammanfatta det här: deras arbetsveckor består av sex timmar arbete och 29 timmar möten, eller totalt 35 timmar jobb. Och då har jag väldigt generöst räknat in de betalda måltiderna. Sen har de betalt 20 timmar till för att bara glida runt.

Elon Musk var vid ett tillfälle VD för tre företag samtidigt, och tillbringade ändå hela sin vakna tid med att twittra. Linda hinner inte äta lunch för hon måste sitta på kontoret och skriva online om hur hårt hon arbetar.

Rika människor jobbar inte hårt.

Den absolut vanligaste responsen på min tweet var att jag bara säger så för att jag inte själv tjänar mycket pengar. En gnällig fattilapp, det är vad jag är. Ounnsam och avundsjuk. Men som jag skrivit tidigare på den här bloggen så är det faktiskt inte fallet. Det stämmer kanske att jag inte tjänar 60 papp och att jag gärna hade gjort det, vem hade inte, men jag tjänar inte dåligt. Jag är något så sjukt som en välavlönad marxist. Eller, jag är så klart inte välavlönad som marxist, jag är välavlönad som devops-tekniker, att jag är marxist bara råkar också vara sant. Jag tjänar inga 60k, men jag närmar mig ärligt talat i rasande takt.

Och jag jobbar inte hårt.

Jag är ett perfekt exempel på att hög lön och hårt arbete inte följs åt på något meningsfullt sätt. Jag har jobbat hårt, så hårt som man nu gör på ett jobb som sker helt och hållet framför en dator, men inte medan jag haft en hög lön. När jag tjänade 18 000 steg jag upp tidigare, jobbade fler timmar och hårdare per timme än jag gör nu när jag tjänar 2.5 gånger det. I takt med att jag fått högre lön har jag också fått mer frihet, ökad flexibilitet, fler semesterdagar och ja, mindre arbete. För det är så arbetsmarknaden funkar, och om någon borde veta det så är det väl marknadsliberalerna?

Jag har bra betalt inte för att jag “jobbar superhårt”, jag har betalt för att jag besitter specifika kompetenser. Och jag tar betalt för dem delvis i lön, men också delvis i bekvämlighet. Det kallas “förmåner” och känns, igen, som något marknadsliberaler borde ha koll på?

Om du tjänar väldigt mycket pengar och inte konverterar delar av den ökade inkomsten till ett bekvämare liv så är jag ledsen, men det är ditt problem. Att du inte kan balansera ditt liv är inget att skryta om.

“Hårdare arbete ger mer pengar” är ett barns syn på världen. Det är tramsigt. Men det är en nödvändig världssyn att hålla fast i om man vill fortsätta leva i en orättvis värld och låtsas som att den är rättvis. Om man vill fortsätta låtsas att rika och fattiga är rika och fattiga för att det är vad de förtjänar.

Om du börjar prata om talang och förmåga kan folk påpeka att de sakerna kan relatera direkt till oförtjänta privilegier. Ingen väljer hur smarta de är, eller hur bra utbildning de har tillgång till. Men hårt arbete är vi alla likvärdiga inför. Vem som helst kan bara “jobba hårt”*. Så om du bara kan övertyga världen om att du jobbar hårt så kan ingen säga att det finns någon annan som skulle förtjäna någon del av dina pengar. Låt de fattiga asen svälta, om de ville äta hade de ju kunnat jobba hårt. Som jag.

*Inte vem som helst kan jobba hårt, möjligheten att “jobba hårt” är på många sätt ett oförtjänt privilegium det också. Fysisk och psykisk förmåga beror på så många faktorer utanför vår kontroll. Men jag simplifierar här, eftersom högerns världsbild i slutändan är väldigt… simpel.

Som ni kanske vet, eftersom jag vägrar hålla käft om det, så är jag en utbildad journalist. I min ungdom sköt jag 180HP högoktanig journalistutbildning rakt i mina vener. Okej, det var på Linnéuniversitetet så den var väl kanske inte så högoktanig. Medel- till lågoktanig journalistutbildning. Och det efter tre år på ett gymnasium med inriktning journalistik.

Jag följde sen upp det med att absolut inte bli journalist. Jag gick ut universitetet och bailade direkt stenhårt på hela projektet. Och det av två huvudsakliga anledningar:

1. Journalistbranschen var (och är) hemsk. Det finns ungefär fyra fasta journalisttjänster i hela Sverige och jag är inte bra på att hantera osäkerhet.

Och:

2. Tre år på universitetet hade gjort det smärtsamt tydligt att jag var en bedrövlig journalist. Min talang för att skriva jättelånga meningar med fula ord i gjorde tydligen väldigt lite för min förmåga att producera nyheter.

Jag vill att ni håller punkt två i huvudet när ni fortsätter läsa den här texten. Den kommer innehålla kritiska åsikter om svensk publicistik och jag vill att har i åtanke att jag inte skriver det här utifrån en position som en sylvass journalist. Jag var så dålig på journalistik att jag fick börja jobba med IT trots att jag bara ungefär visste vad en dator var. Men är det någon jag kan så är det att vara dryg mot folk med mer kunskap och talang än jag.

Den lilla koppling jag fortfarande har till mina journalistdrömmar är Medierna i P1 som jag lyssnar på varje vecka. Jag började lyssna på universitetet för att det kändes som ett sätt att få lite koll på branschen, och har fortsatt för att det bara är fascinerande lyssning. Medierna gör journalistik om journalistik, och består till stor del av reportage där de frågar andra journalister hur fan de tänkte nu.

Det som gör det hela så fascinerande är att journalister, trots att de är journalister, inte verkar ha lärt sig någonting om hur man bemöter journalister. De svarar precis lika illa på frågor som politiker och företagsledare, om inte sämre. Och det blir ofta tydligt att journalistikens ofta så högtflygande principer och värderingar väldigt lätt kan formas om lite hur som helst för att kunna motivera ett publicistiskt beslut som redan tagits.

Publicister vill aldrig säga “vi publicerade det för att vi trodde att folk skulle klicka på det”, så de måste komma på något som låter bättre. Och vad de kommer fram till är oftast en slags alfabetssoppa av journalist-ord, som låter typ, men inte riktigt, som att de betyder något.

Genom åren har det funnits ett antal återkommande personer i den svenska journalist-faunan, personer som är så profilerade att de blivit som återkommande karaktärer i såpoperan som är svensk media. Och att följa dem när de rör sig mellan positioner och arbetsplatser kan ofta vara väldigt avslöjande.

Utan att direkt nämna namn så kan jag säga att det finns ett antal olika personer som innehavt rollen som ansvarig utgivare på någon av våra två stora kvällstidningar, Expressen och Aftonbladet. Och det är lika intressant varje gång en person som uttalat sig klokt och genomtänkt i en rad olika ämnen genom åren, plötsligt attack-lobotomerar sig själva när deras jobb blir att försvara kvällstidningspublikationer, och sedan låter hjärnsoppan läka igen när de befriats från positionen. När du måste försvara sämre publiceringar, så blir dina argument dummare, det är svårt att komma ifrån.

Journalister skrattar gärna åt en papegojande intervjuperson som ger samma svar igen och igen, men hänfaller själva ofta åt en rad färdiga fraser som de kan rabbla som ett mantra.

De förklarar att de gjort ”en samlad bedömning”, vilket är ett annat sätt att säga att de saknar en riktigt motivering. Eller så måste texten ”ses som en del i en pågående publicering”, vilket betyder att texten inte kan bedömas utan att ta alla andra, tidigare och framtida, artiklar om samma sak med i bedömningen. Så inte alls, egentligen.

De säger ”vi ska se över våra rutiner”, vilket betyder att någon gjorde fel trots att vi sagt åt dem att göra rätt, men nu har vi sagt åt dem att sluta med det. Och vill de vara riktigt spicy så kan de försöka hävda att de är “konsekvensneutrala”, det vill säga att de göra sina publiceringar helt utan att ta konsekvenser med i beräkningarna, något som är uppenbart falskt, men låter mer principfast än att bara säga “vi tycker inte att våra handlingar borde få konsekvenser 🙁“.

Jag har gått och knåpat på den här texten ett litet tag nu, och har i olika omgångar tänkt centrera den kring specifika exempel. Men istället tänkte jag nu att vi tar ett gäng av mina samlade exempel, och skrattar åt dem lite tillsammans.

Allmänintresse är ett sånt där journalist-begrepp som inte riktigt betyder vad många tror att det betyder. Det betyder alltså inte “något folk i allmänhet är intresserade av”, utan handlar om samhällsnytta. Är det här information som är viktig för folk i gemen att veta om för att kunna vara informerade samhällsmedborgare? Det ställs ofta i relation till publicitetsskada, det vill säga vad publiceringen har för effekter på människorna som blir omskrivna.

Exempelvis kan det vara av allmänintresse att skriva ut ifall Jimmie Åkesson, rent hypotetiskt, skulle ha gängkriminella på sitt bröllop, men inte nödvändigtvis om din granne skulle ha det. Var exakt den här gränsen dras är sen så klart en fråga som kan diskuteras, men det kräver att man faktiskt intellektuellt engagerar sig i frågan. Vilket, som vi kommer se, inte alltid är fallet.

Nyligen var det en välkänd internationell fotbollsstjärna som anklagades för våldtäkt på ett besök i Sverige. Jag skriver inte ut namnet för att det inte sades i avsnittet av Medierna som behandlade händelsen, och eftersom jag inte kan något om fotboll. Flera svenska tidningar valde dock att gå ut med namnet i ett väldigt tidigt stadium, och när de får frågan om varför svarar de, generöst beskrivet, genom att säga en rad ord efter varandra.

Aftonbladets Martin Schori får en fråga om den principiella hållningen kring en namnpublicering av det här slaget, och svarar genom att exakt beskriva händelseförloppet.

“Ja men det är ju att en av världens största idrottsstjärnor var i Sverige och nu misstänks för ett allvarligt brott.”

Ja, det stämmer, det är vad som har hänt. Bra jobbat.

Han lägger också till att den här fotbollsstjärnan själv har uttalat sig om händelsen. Visserligen efter att ha blivit namngiven, men ändå. Ett försök gjordes.

Radiosportens chef Tobias Rosvall har lite mer att säga. Inte i substans, men väl i mängd ord.

“Det blir ju alltid en avvägning att göra. Men för mig handlar det ju också någonstans till slut om en källvärdering av de källorna som finns och vilken tilltro man har till deras uppgifter. Och som sagt, som alltid, i varje enskilt fall, en sammanvägning av de olika omständigheterna.”

Kort förklarat, han tog ett beslut baserat på saker och grejer.

Det blir en frisk fläkt när Expressens Klas Granström får frågan och kommer med ett faktiskt koherent argument för deras beslut att namnpublicera. Man kan ha olika åsikter om han har rätt eller fel, men han ger faktiskt en ordentlig motivering vilket man måste uppskatta. Bra jobbat, fast inte sarkastiskt den här gången.

Alla tre får dock högre betyg på uppgiften än vad Aftonbladets sportchef Magnus Herbertsson får på sitt försök att diskutera allmänintresse i ett tidigare avsnitt. Aftonbladet har fått kritik efter att ha producerat ett antal videor där de filmar alla flådiga presenter Armand Duplantis fått från olika företag, bland annat en lyxig bil som de kärleksfullt filmar.

Medierna ställer den väldigt rimliga frågan “blir inte det här bara rakt av reklam?” och Magnus gör vad jag får anta är sitt bästa för att besvara det.

“Nä, det tycker jag inte, utan vi ser ett stort intresse för en sån här vinkel, att de blir bjudna på en bil.”

Vän av ordning skulle väl säga att huruvida folk är intresserade eller inte, inte i sig har någon påverkan på huruvida det är reklam att visa upp en väldigt fin bil från ett företag som vill att folk ska se deras fina bil, men om vi tolkar det generöst kan vi se argumentet som att allmänintresset väger tyngre i det här fallet. Kan vi få en liten fördjupning kring vad du menar med allmänintresse?

“Vi ser ett stort allmänintresse i en sån artikeln, att de har fått de här lyxprylarna. Det är ett stort intresse bland våra läsare att läsa den typen av artiklar.”

Det blir ett F på det svaret faktiskt.

Ibland måste till och med journalister erkänna att det blivit lite fel. Ett hoppsan. Men även om det blivit fel, betyder det inte faktiskt att det blivit fel. Som till exempel när ledarredaktioner över hela Sverige hoppade på en anekdot som inte visade sig stämma.

Det var efter ett panelsamtal i Almedalen där forskaren Christer Mattsson berättade en historia om antisemitism på en svensk skola som tyckonom-maskineriet tuggade igång och började skriva om det stora problemet med antisemitism i Sverige, med Christers berättelse som grund.

Det är ett bra och viktigt ämne, men när det visade sig att historien inte faktiskt stämde så blev det lite pinsamt och redaktionerna började gömma undan texterna. Extra pinsamt blev de dessutom när de valde att namnpublicera barnet som historien skulle ha inträffat för, utan att dubbelkolla med sagda barn eller hens familj.

I Mediernas avsnitt så pratar de med Patrik Kronqvist, politisk redaktör på Expressen, och Sofia Nerbrand, politisk redaktör Kristianstadsbladet och mindre kompetent Kajsa Dovstad-klon som behandlats på den här bloggen tidigare.

Både Patrik och Sofia är överens att det faktiskt var rätt att publicera anekdoten utan att dubbelkolla den. Att den senare visade sig inte stämma och tvingade dem att backa från sina publiceringar ändrar tydligen ingenting.

”Vi citerar ofta tjänstemän eller experter eller politiker” förklarar Patrik. “Sen i ett senare läge om den källan som vi har bedömt som trovärdig, om den uppgiften visar sig vara fel, då ändrar vi den naturligtvis.”

Ja men då så, det finns inga dåliga publiceringar, bara publiceringar som kan behöva fixas i efterhand.

Även Sofia tycker att det var bra att publicera texten även om vad den baserades på inte stämde. ”Jag tycker det här har varit en väldigt bra tankeställare.” förklarar hon, men stoppar sig från att lägga till “Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”.

Patrik erkänner visserligen att det var ett misstag att publicera namnet på barnet, men Sofia står bakom även det beslutet med motiveringen att namnet redan var publicerat av andra. När det påpekas att hon faktiskt måste ta ansvar för sina egna publicistiska beslut upprepar hon att det faktiskt redan var publicerat av andra så… schack matt? Hon lägger även till att hon faktiskt tog bort namnet när folk reagerade, och det är nog första gången jag hör någon försöka använda det faktum att de backade från ett beslut som argument för att ursprungsbeslutet var korrekt.

Vill man göra det enklare för sig själv när någon kommer med kritik finns det en sista taktik vi behöver prata om. Man kan bara säga “nä”. “Nä, jag tycker inte det.”

Nyligen publicerade SR ett inslag med rubriken:

VATTEN I VENTILATIONEN

Nya uppgifter: Det bidrog till att Estonia sjönk så snabbt

Detta möttes med kritik eftersom man vetat om att vatten i ventilationen bidrog till att Estonia sjönk snabbt sedan 2003, vilket betyder att uppgifterna inte alls var nya. Men när Medierna frågar så håller inte Karin Wettre, redaktör på Ekot, med om att de fått det att låta som att det var nya uppgifter.

“[…]Vi presenterade inte ventilationsuppgifterna som en nyhet, utan vi säger att undersökningen som pågår är ny.”

”Nya uppgifter måste väl ändå tolkas som att det här är ny information?”

”Nä, där tycker vi nog olika.”

Ja, där tycker vi nog olika.

Om du får frågan vad syftet med kollektivtrafik är så kanske du tänker ”att transportera människor”. Om du får frågan vad syftet är med en skola tänker du kanske ”att utbilda människor”. Och när någon frågar dig vad som är syftet med ett sjukhus kanske du svarar ”att behandla sjuka människor”.

Och om det är dina svar är jag ledsen att meddela att du är en idiot. Ett fån. En modern narr. Målet med alla dessa samhällsfunktioner är att tjäna pengar, ty det har nyliberalismen dikterat. Inget äro utan vinstintresse, inget vi voro utan vinstintresse.

Vinstintresset är, enligt den fria marknadens lovsångare, den mest effektiva drivkraften som går att finna. Det finns inget sätt att bättre motivera någon än med löftet om att tjäna ohemula mängder pengar. Ingen vilja är starkare i den mänskliga själen än att först bli rik och sedan bli rikare. Och av den anledningen blir våra institutioner och samhällstjänster faktiskt bättre om de agerar med målet att maximera sin vinst, än vad de hade varit om målet vore att utföra sina uppdrag.

Det mest effektiva sättet att göra något är inte som ockhams rakblad skulle antyda att försöka göra vad man vill försöka göra. Det är att försöka göra något helt annat och hoppas att vad man vill få gjort råkar bli gjort som en bieffekt.

Mekaniken är simpel, om den fria marknaden får agera fritt kommer människor alltid välja den tjänst eller vara med bäst kvalitet till bäst pris, och eftersom företag vill maximera sin vinst kommer de göra allt de kan för att leverera en så bra vara som möjligt till ett pris lägre än sina konkurrenter. Det är ett felfritt system, för inte skulle väl företag använda sig att andra metoder än att förbättra sina produkter och sänka sina priser för att öka vinsterna?

Aldrig skulle väl ett sjukhus utnyttja det faktum att sjukvård nästan helt saknar priselasticitet för att kraftigt höja sina priser? Inte skulle väl en skola marknadsföra sig till barn och ungdomar med meningslöst krimskrams medan de skär ner på utbildningen och kompenserar med grundlösa glädjebetyg? Och inte kan vi väl föreställa oss en värld där tågbolag stänger ner samhällsviktig infrastruktur för att förbättra sina vinstmarginaler?

Vinst är vår samhälles livsblod, utan det hade kollapsen stått för dörren. Arbete måste löna sig, annars hade ingenting blivit gjort, och sättet vi belönar arbete är… ja visserligen med lön, men alla vet att lön är för fattighjon. De riktiga samhällsbyggarna, hedgefund-mäklarna och välfärdsentreprenörerna, de får sina pengar i form av vinster, och utan dem skulle de svälta. Inte vill du väl det, att Boston Consulting Groups VD Christoph Schweizer ska svälta ihjäl?

Jag tänkte väl det.