Category: Blogginlägg

Nu ska det äntligen löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden, meddelade vår finansminister Elisabeth Svantesson häromveckan. Hittills har det varit en ren förlustaffär tack vare våra jävla DDR-skatter, men det tar slut nu. Nu jävlar ska höginkomsttagarna äntligen få sig lite andrum. Och det kommer inte ens innebära några minskade inkomster till staten. Satsningen kommer nämligen, enligt vår kära finansminister, betala för sig själv, då den “gynnar tillväxten genom att de som tjänar mest också kommer jobba mer”.

Fantasin om att skattesänkningar betalar för sig själva och att alla kommer tjäna på att rika människor får mer pengar är inte ny för högern. Det är en klassisk högerfabel kallad ”trickle down”-effekten som säger att om rika människor får mer pengar så kommer de att stimulera ekonomin med investeringar och konsumtion, vilket kommer leda till mer pengar för alla. Men som de hökögda bland er kanske har noterat, så är vad Elisabeth Svantesson sa… inte det.

Trickle Down-effekten har motbevisats om och om igen. Det funkar inte så. Det är en dum teori. Men vad Elisabeth sa är ännu dummare. Menar hon att folk tjänar 125 000 i månaden låter bli att jobba så hårt de kan för att skatten är för hög? Går de runt med en extra energireserv redo för ifall skatten sänks? Förstår vår finansminister inte sin egen sidas dumma jävla propaganda? Har hon ens hört talas om Lafferkurvan? Är jag en bättre moderat än Elisabeth Svantesson?

Högern har en intressant relation till arbete. Å ena sidan hatar de arbetare. De vill att arbetare ska sluta klaga på låga löner och dåliga villkor och bara göra sitt fucking jobb. Det är chefer och ägare som bygger samhället, som skapar arbete, arbete som arbetare minsann ska tacka och ta emot. Å andra sidan fetischiserar de idén om hårt arbete. Och för att få den fyrkantiga klossen att gå in i det runda hålet så har de skapat en syn på världen där de tror, eller i alla fall låtsas utåt som att de tror, att chefer och ägare jobbar hårdare än någon annan. Specifikt tror de – eller så låtsas de tro – att hårt arbete och lön är direkt kausalt korrelerade. Hårt arbete leder till hög lön, så har du hög lön betyder det att du arbetar hårt. Har du inte hög lön? Ja, då jobbar du nog inte så hårt.

De kan vara villiga att göra undantag när det är ett citat “viktigt” jobb som diskuteras, eftersom de vet att det låter lite osympatiskt att kalla undersköterskor för parasiter (även om det inte alltid stoppar dem), så om de pressas kan de gå med på att lågavlönade vårdarbetare faktiskt jobbar hårt. Men där tar det slut. Om ett jobb inte är viktigt så ges absolut inte samma erkännande. Servicepersonal, städare, gigarbetande cykelbud, deras arbete kan ju rimligtvis inte vara så hårt, bara titta på deras små pisslöner.

Men sanningen är att både en undersköterska och någon som jobbar i kassan på McDonalds jobbar hårdare än en VD.

Jag twittrade om det här, och ja, det här blir en såndär text där jag skriver om svar jag fått på twitter, jag är hemskt, hemskt ledsen. Jag skrev “ingen som tjänar över 60k jobbar ‘hårt’” och fick över 200 mer eller mindre svinarga svar. Hur kan jag säga något så elakt mot höginkomsttagare? De sliter faktiskt sina små rumpor av sig för de pengarna!

Jag ska börja med att erkänna att jag var lite raljant. Det finns antagligen någon människa som tjänar över 60k i månaden som jobbar hårt. Letar man kan man säkert hitta två eller kanske till och med tre. Så om du tjänar 62 500 kronor i månaden och jobbar jättejättehårt, så kanske du är undantaget som bekräftar regeln. Grattis! Men det ändrar ändå inte att den hårt arbetande höginkomsttagaren är en myt. Och om något bevisar det så är det hur de arga twittrarna valde att försöka försvara myten. Om jag faktiskt hade fel borde det inte vara så svårt att säga det på ett inte dumt i huvudet sätt. Men det verkade stört omöjligt.

Ett av de vanligaste motargumenten kom i form av välbärgade människor (eller twittertroll som låtsades vara välbärgade människor) som indignant berättade hur hårt de faktiskt jobbar, och tog i så att de nästan sket ner sina välpressade kostymbyxor (eller chipsfläckiga mjukisbyxor). Det här är en sång och dans jag är mycket van vid, framförallt från egenföretagare som älskar inget mer än att skryta om hur dåliga de är på att vara egenföretagare. De jobbar minsann 23 timmar om dygnet, sover stående, har försakat barn och familj och äter bara proteinshakes som de häller i sig samtidigt som de bajsar för att inte förlora livsviktig arbetstid. De har inte alls tagit på sig för mycket arbete och saknar förmåga att strukturera sitt arbetsliv på ett hållbart sätt, de lever the grindset.

Ta till exempel Linda. Hon förklarade för mig att hon faktiskt jobbar 50 timmar i veckan och bara hinner ta tio minuters lunch, om hon hinner med lunch alls. Och det låter ju verkligen som ett hon jobbar väldigt hårt! Eller, nja, mest låter det väl som en lögn – som så många twitter-entreprenörer från förr så verkar Linda helt omedveten om att hennes twitterhistorik är helt publik och att man därför enkelt kan se att hennes väldigt hårda arbetsdagar till störst del verkar bestå av att posta rasistiska tweets.

När jag påpekade att det kändes udda att hon inte hann äta lunch när hon postat åtta tweets bara mellan 08 och 11 den dagen svarade hon att hon minsann inte jobbar några sossiga 8-17, utan också jobbar kvällar och helger. Så hennes arbetsvecka består alltså av kvällar, helger och så ett möte precis över lunchen.

Varför hon inte kunde flytta sin lunch så att hon åt den medan hon satt och twittrade maniskt vet jag inte.

Men låt oss för en stund ignorera den verkliga risken att det här är komplett skitsnack, att den här personen är helt och fullt fingerad. Vi tar henne på orden och antar att det här är en riktig person som på riktigt tjänar över 60k i månaden. Låt oss till och med acceptera att hon inte medvetet ljuger om hur mycket hon arbetar.

För jag tror absolut att det finns en möjlighet att det här är något som, för henne, är emotionellt sant. De flesta av oss är ganska dåliga på att objektivt utvärdera våra egna liv och överskattar gärna hur svårt och jobbigt vårt liv är jämfört med andras. Och eftersom jobb generellt är ganska jobbigt så är det inte konstigt att folk överskattar sitt jobbs jobbighet.

Jag är säker på att Linda har genuint jobbiga dagar på jobbet. Men låt oss inte glömma att hennes exempel på hur hårt hon arbetar fortfarande är möten. Och jag menar, möten är jobbiga, men är det så jävla hårt arbete om vi ska vara ärliga?

Jag har tillbringat hela dagar i möten. Häromveckan hade jag en arbetsdag som bestod av mer än 8 timmar bara möte. Det var jättejobbigt. Och då är det lätt att hjärnan börjar tänka “gud, jag jobbar helt otroligt hårt, möten från morgon till kväll!”. Men då försöker jag komma ihåg hur mina arbetsdagar såg ut tidigare i min karriär, för att inte tala om hur de kan se ut i tuffare branscher, och så inser jag att jag suttit hela dagen på min röv. Igen, möten kan vara jobbiga, men det känns som att många av de här hårt arbetande höginkomsttagarna har dålig koll på hur tuffa jobb faktiskt kan vara.

Det är inte utan att man får vibben av att det här är människor som antingen aldrig haft ett riktigt tufft jobb, eller har de glömt hur det var.

En person argumenterade att folk med hög lön förtjänar den både för att de jobbar så många timmar och för att deras arbete sträcker sig utanför arbetstiden. De är mer stressade, kan ha svårt att lämna arbetet på jobbet och slappna av. Och det här känns, igen, som någon som inte har någon aning om hur det är att vara lågavlönad.

Chefer som ligger och vrider sig i sängen över alla storpojke-beslut de måste ta har inte monopol på att stressa över sitt jobb utanför arbetstid. Och vet ni vem som också måste jobba många timmar? Folk med låg lön.

Att ha hög lön gör allting i livet enklare, inklusive att jobba många timmar. Du har råd att ha någon som städar ditt hem, tar hand om dina barn, lagar din mat. Och dina “icke-sossiga” arbetstider innebär antagligen att du kan strukturera ditt arbete runt ditt liv enklare än någon som har ett klassiskt timarbete.

Wall Street Journal har publicerade för ett gäng år sen statistik från Executive Time Use Project som bröt ner arbetstiden för 65 VDar under en månad 2009. Så klart rapporterade de att de jobbade 55 timmar i veckan, men hur de fyllde ut den arbetstiden är fascinerande.

Det är 18 timmar möten, och fyra timmar telefonsamtal och konferenssamtal – så också möten. Sen är det två timmar “publika evenemang”, vilket jag antar betyder mingel aka “ostrukturerade möten” och fem timmar jobbmåltider – så möten/betalda luncher. Kvar efter det finns sex timmar “eget arbete” och 20 timmar “miscellaneous”, där de räknade in saker som resor, träning och personliga ärenden.

Låt oss sammanfatta det här: deras arbetsveckor består av sex timmar arbete och 29 timmar möten, eller totalt 35 timmar jobb. Och då har jag väldigt generöst räknat in de betalda måltiderna. Sen har de betalt 20 timmar till för att bara glida runt.

Elon Musk var vid ett tillfälle VD för tre företag samtidigt, och tillbringade ändå hela sin vakna tid med att twittra. Linda hinner inte äta lunch för hon måste sitta på kontoret och skriva online om hur hårt hon arbetar.

Rika människor jobbar inte hårt.

Den absolut vanligaste responsen på min tweet var att jag bara säger så för att jag inte själv tjänar mycket pengar. En gnällig fattilapp, det är vad jag är. Ounnsam och avundsjuk. Men som jag skrivit tidigare på den här bloggen så är det faktiskt inte fallet. Det stämmer kanske att jag inte tjänar 60 papp och att jag gärna hade gjort det, vem hade inte, men jag tjänar inte dåligt. Jag är något så sjukt som en välavlönad marxist. Eller, jag är så klart inte välavlönad som marxist, jag är välavlönad som devops-tekniker, att jag är marxist bara råkar också vara sant. Jag tjänar inga 60k, men jag närmar mig ärligt talat i rasande takt.

Och jag jobbar inte hårt.

Jag är ett perfekt exempel på att hög lön och hårt arbete inte följs åt på något meningsfullt sätt. Jag har jobbat hårt, så hårt som man nu gör på ett jobb som sker helt och hållet framför en dator, men inte medan jag haft en hög lön. När jag tjänade 18 000 steg jag upp tidigare, jobbade fler timmar och hårdare per timme än jag gör nu när jag tjänar 2.5 gånger det. I takt med att jag fått högre lön har jag också fått mer frihet, ökad flexibilitet, fler semesterdagar och ja, mindre arbete. För det är så arbetsmarknaden funkar, och om någon borde veta det så är det väl marknadsliberalerna?

Jag har bra betalt inte för att jag “jobbar superhårt”, jag har betalt för att jag besitter specifika kompetenser. Och jag tar betalt för dem delvis i lön, men också delvis i bekvämlighet. Det kallas “förmåner” och känns, igen, som något marknadsliberaler borde ha koll på?

Om du tjänar väldigt mycket pengar och inte konverterar delar av den ökade inkomsten till ett bekvämare liv så är jag ledsen, men det är ditt problem. Att du inte kan balansera ditt liv är inget att skryta om.

“Hårdare arbete ger mer pengar” är ett barns syn på världen. Det är tramsigt. Men det är en nödvändig världssyn att hålla fast i om man vill fortsätta leva i en orättvis värld och låtsas som att den är rättvis. Om man vill fortsätta låtsas att rika och fattiga är rika och fattiga för att det är vad de förtjänar.

Om du börjar prata om talang och förmåga kan folk påpeka att de sakerna kan relatera direkt till oförtjänta privilegier. Ingen väljer hur smarta de är, eller hur bra utbildning de har tillgång till. Men hårt arbete är vi alla likvärdiga inför. Vem som helst kan bara “jobba hårt”*. Så om du bara kan övertyga världen om att du jobbar hårt så kan ingen säga att det finns någon annan som skulle förtjäna någon del av dina pengar. Låt de fattiga asen svälta, om de ville äta hade de ju kunnat jobba hårt. Som jag.

*Inte vem som helst kan jobba hårt, möjligheten att “jobba hårt” är på många sätt ett oförtjänt privilegium det också. Fysisk och psykisk förmåga beror på så många faktorer utanför vår kontroll. Men jag simplifierar här, eftersom högerns världsbild i slutändan är väldigt… simpel.

Som ni kanske vet, eftersom jag vägrar hålla käft om det, så är jag en utbildad journalist. I min ungdom sköt jag 180HP högoktanig journalistutbildning rakt i mina vener. Okej, det var på Linnéuniversitetet så den var väl kanske inte så högoktanig. Medel- till lågoktanig journalistutbildning. Och det efter tre år på ett gymnasium med inriktning journalistik.

Jag följde sen upp det med att absolut inte bli journalist. Jag gick ut universitetet och bailade direkt stenhårt på hela projektet. Och det av två huvudsakliga anledningar:

1. Journalistbranschen var (och är) hemsk. Det finns ungefär fyra fasta journalisttjänster i hela Sverige och jag är inte bra på att hantera osäkerhet.

Och:

2. Tre år på universitetet hade gjort det smärtsamt tydligt att jag var en bedrövlig journalist. Min talang för att skriva jättelånga meningar med fula ord i gjorde tydligen väldigt lite för min förmåga att producera nyheter.

Jag vill att ni håller punkt två i huvudet när ni fortsätter läsa den här texten. Den kommer innehålla kritiska åsikter om svensk publicistik och jag vill att har i åtanke att jag inte skriver det här utifrån en position som en sylvass journalist. Jag var så dålig på journalistik att jag fick börja jobba med IT trots att jag bara ungefär visste vad en dator var. Men är det någon jag kan så är det att vara dryg mot folk med mer kunskap och talang än jag.

Den lilla koppling jag fortfarande har till mina journalistdrömmar är Medierna i P1 som jag lyssnar på varje vecka. Jag började lyssna på universitetet för att det kändes som ett sätt att få lite koll på branschen, och har fortsatt för att det bara är fascinerande lyssning. Medierna gör journalistik om journalistik, och består till stor del av reportage där de frågar andra journalister hur fan de tänkte nu.

Det som gör det hela så fascinerande är att journalister, trots att de är journalister, inte verkar ha lärt sig någonting om hur man bemöter journalister. De svarar precis lika illa på frågor som politiker och företagsledare, om inte sämre. Och det blir ofta tydligt att journalistikens ofta så högtflygande principer och värderingar väldigt lätt kan formas om lite hur som helst för att kunna motivera ett publicistiskt beslut som redan tagits.

Publicister vill aldrig säga “vi publicerade det för att vi trodde att folk skulle klicka på det”, så de måste komma på något som låter bättre. Och vad de kommer fram till är oftast en slags alfabetssoppa av journalist-ord, som låter typ, men inte riktigt, som att de betyder något.

Genom åren har det funnits ett antal återkommande personer i den svenska journalist-faunan, personer som är så profilerade att de blivit som återkommande karaktärer i såpoperan som är svensk media. Och att följa dem när de rör sig mellan positioner och arbetsplatser kan ofta vara väldigt avslöjande.

Utan att direkt nämna namn så kan jag säga att det finns ett antal olika personer som innehavt rollen som ansvarig utgivare på någon av våra två stora kvällstidningar, Expressen och Aftonbladet. Och det är lika intressant varje gång en person som uttalat sig klokt och genomtänkt i en rad olika ämnen genom åren, plötsligt attack-lobotomerar sig själva när deras jobb blir att försvara kvällstidningspublikationer, och sedan låter hjärnsoppan läka igen när de befriats från positionen. När du måste försvara sämre publiceringar, så blir dina argument dummare, det är svårt att komma ifrån.

Journalister skrattar gärna åt en papegojande intervjuperson som ger samma svar igen och igen, men hänfaller själva ofta åt en rad färdiga fraser som de kan rabbla som ett mantra.

De förklarar att de gjort ”en samlad bedömning”, vilket är ett annat sätt att säga att de saknar en riktigt motivering. Eller så måste texten ”ses som en del i en pågående publicering”, vilket betyder att texten inte kan bedömas utan att ta alla andra, tidigare och framtida, artiklar om samma sak med i bedömningen. Så inte alls, egentligen.

De säger ”vi ska se över våra rutiner”, vilket betyder att någon gjorde fel trots att vi sagt åt dem att göra rätt, men nu har vi sagt åt dem att sluta med det. Och vill de vara riktigt spicy så kan de försöka hävda att de är “konsekvensneutrala”, det vill säga att de göra sina publiceringar helt utan att ta konsekvenser med i beräkningarna, något som är uppenbart falskt, men låter mer principfast än att bara säga “vi tycker inte att våra handlingar borde få konsekvenser 🙁“.

Jag har gått och knåpat på den här texten ett litet tag nu, och har i olika omgångar tänkt centrera den kring specifika exempel. Men istället tänkte jag nu att vi tar ett gäng av mina samlade exempel, och skrattar åt dem lite tillsammans.

Allmänintresse är ett sånt där journalist-begrepp som inte riktigt betyder vad många tror att det betyder. Det betyder alltså inte “något folk i allmänhet är intresserade av”, utan handlar om samhällsnytta. Är det här information som är viktig för folk i gemen att veta om för att kunna vara informerade samhällsmedborgare? Det ställs ofta i relation till publicitetsskada, det vill säga vad publiceringen har för effekter på människorna som blir omskrivna.

Exempelvis kan det vara av allmänintresse att skriva ut ifall Jimmie Åkesson, rent hypotetiskt, skulle ha gängkriminella på sitt bröllop, men inte nödvändigtvis om din granne skulle ha det. Var exakt den här gränsen dras är sen så klart en fråga som kan diskuteras, men det kräver att man faktiskt intellektuellt engagerar sig i frågan. Vilket, som vi kommer se, inte alltid är fallet.

Nyligen var det en välkänd internationell fotbollsstjärna som anklagades för våldtäkt på ett besök i Sverige. Jag skriver inte ut namnet för att det inte sades i avsnittet av Medierna som behandlade händelsen, och eftersom jag inte kan något om fotboll. Flera svenska tidningar valde dock att gå ut med namnet i ett väldigt tidigt stadium, och när de får frågan om varför svarar de, generöst beskrivet, genom att säga en rad ord efter varandra.

Aftonbladets Martin Schori får en fråga om den principiella hållningen kring en namnpublicering av det här slaget, och svarar genom att exakt beskriva händelseförloppet.

“Ja men det är ju att en av världens största idrottsstjärnor var i Sverige och nu misstänks för ett allvarligt brott.”

Ja, det stämmer, det är vad som har hänt. Bra jobbat.

Han lägger också till att den här fotbollsstjärnan själv har uttalat sig om händelsen. Visserligen efter att ha blivit namngiven, men ändå. Ett försök gjordes.

Radiosportens chef Tobias Rosvall har lite mer att säga. Inte i substans, men väl i mängd ord.

“Det blir ju alltid en avvägning att göra. Men för mig handlar det ju också någonstans till slut om en källvärdering av de källorna som finns och vilken tilltro man har till deras uppgifter. Och som sagt, som alltid, i varje enskilt fall, en sammanvägning av de olika omständigheterna.”

Kort förklarat, han tog ett beslut baserat på saker och grejer.

Det blir en frisk fläkt när Expressens Klas Granström får frågan och kommer med ett faktiskt koherent argument för deras beslut att namnpublicera. Man kan ha olika åsikter om han har rätt eller fel, men han ger faktiskt en ordentlig motivering vilket man måste uppskatta. Bra jobbat, fast inte sarkastiskt den här gången.

Alla tre får dock högre betyg på uppgiften än vad Aftonbladets sportchef Magnus Herbertsson får på sitt försök att diskutera allmänintresse i ett tidigare avsnitt. Aftonbladet har fått kritik efter att ha producerat ett antal videor där de filmar alla flådiga presenter Armand Duplantis fått från olika företag, bland annat en lyxig bil som de kärleksfullt filmar.

Medierna ställer den väldigt rimliga frågan “blir inte det här bara rakt av reklam?” och Magnus gör vad jag får anta är sitt bästa för att besvara det.

“Nä, det tycker jag inte, utan vi ser ett stort intresse för en sån här vinkel, att de blir bjudna på en bil.”

Vän av ordning skulle väl säga att huruvida folk är intresserade eller inte, inte i sig har någon påverkan på huruvida det är reklam att visa upp en väldigt fin bil från ett företag som vill att folk ska se deras fina bil, men om vi tolkar det generöst kan vi se argumentet som att allmänintresset väger tyngre i det här fallet. Kan vi få en liten fördjupning kring vad du menar med allmänintresse?

“Vi ser ett stort allmänintresse i en sån artikeln, att de har fått de här lyxprylarna. Det är ett stort intresse bland våra läsare att läsa den typen av artiklar.”

Det blir ett F på det svaret faktiskt.

Ibland måste till och med journalister erkänna att det blivit lite fel. Ett hoppsan. Men även om det blivit fel, betyder det inte faktiskt att det blivit fel. Som till exempel när ledarredaktioner över hela Sverige hoppade på en anekdot som inte visade sig stämma.

Det var efter ett panelsamtal i Almedalen där forskaren Christer Mattsson berättade en historia om antisemitism på en svensk skola som tyckonom-maskineriet tuggade igång och började skriva om det stora problemet med antisemitism i Sverige, med Christers berättelse som grund.

Det är ett bra och viktigt ämne, men när det visade sig att historien inte faktiskt stämde så blev det lite pinsamt och redaktionerna började gömma undan texterna. Extra pinsamt blev de dessutom när de valde att namnpublicera barnet som historien skulle ha inträffat för, utan att dubbelkolla med sagda barn eller hens familj.

I Mediernas avsnitt så pratar de med Patrik Kronqvist, politisk redaktör på Expressen, och Sofia Nerbrand, politisk redaktör Kristianstadsbladet och mindre kompetent Kajsa Dovstad-klon som behandlats på den här bloggen tidigare.

Både Patrik och Sofia är överens att det faktiskt var rätt att publicera anekdoten utan att dubbelkolla den. Att den senare visade sig inte stämma och tvingade dem att backa från sina publiceringar ändrar tydligen ingenting.

”Vi citerar ofta tjänstemän eller experter eller politiker” förklarar Patrik. “Sen i ett senare läge om den källan som vi har bedömt som trovärdig, om den uppgiften visar sig vara fel, då ändrar vi den naturligtvis.”

Ja men då så, det finns inga dåliga publiceringar, bara publiceringar som kan behöva fixas i efterhand.

Även Sofia tycker att det var bra att publicera texten även om vad den baserades på inte stämde. ”Jag tycker det här har varit en väldigt bra tankeställare.” förklarar hon, men stoppar sig från att lägga till “Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”.

Patrik erkänner visserligen att det var ett misstag att publicera namnet på barnet, men Sofia står bakom även det beslutet med motiveringen att namnet redan var publicerat av andra. När det påpekas att hon faktiskt måste ta ansvar för sina egna publicistiska beslut upprepar hon att det faktiskt redan var publicerat av andra så… schack matt? Hon lägger även till att hon faktiskt tog bort namnet när folk reagerade, och det är nog första gången jag hör någon försöka använda det faktum att de backade från ett beslut som argument för att ursprungsbeslutet var korrekt.

Vill man göra det enklare för sig själv när någon kommer med kritik finns det en sista taktik vi behöver prata om. Man kan bara säga “nä”. “Nä, jag tycker inte det.”

Nyligen publicerade SR ett inslag med rubriken:

VATTEN I VENTILATIONEN

Nya uppgifter: Det bidrog till att Estonia sjönk så snabbt

Detta möttes med kritik eftersom man vetat om att vatten i ventilationen bidrog till att Estonia sjönk snabbt sedan 2003, vilket betyder att uppgifterna inte alls var nya. Men när Medierna frågar så håller inte Karin Wettre, redaktör på Ekot, med om att de fått det att låta som att det var nya uppgifter.

“[…]Vi presenterade inte ventilationsuppgifterna som en nyhet, utan vi säger att undersökningen som pågår är ny.”

”Nya uppgifter måste väl ändå tolkas som att det här är ny information?”

”Nä, där tycker vi nog olika.”

Ja, där tycker vi nog olika.

Om du får frågan vad syftet med kollektivtrafik är så kanske du tänker ”att transportera människor”. Om du får frågan vad syftet är med en skola tänker du kanske ”att utbilda människor”. Och när någon frågar dig vad som är syftet med ett sjukhus kanske du svarar ”att behandla sjuka människor”.

Och om det är dina svar är jag ledsen att meddela att du är en idiot. Ett fån. En modern narr. Målet med alla dessa samhällsfunktioner är att tjäna pengar, ty det har nyliberalismen dikterat. Inget äro utan vinstintresse, inget vi voro utan vinstintresse.

Vinstintresset är, enligt den fria marknadens lovsångare, den mest effektiva drivkraften som går att finna. Det finns inget sätt att bättre motivera någon än med löftet om att tjäna ohemula mängder pengar. Ingen vilja är starkare i den mänskliga själen än att först bli rik och sedan bli rikare. Och av den anledningen blir våra institutioner och samhällstjänster faktiskt bättre om de agerar med målet att maximera sin vinst, än vad de hade varit om målet vore att utföra sina uppdrag.

Det mest effektiva sättet att göra något är inte som ockhams rakblad skulle antyda att försöka göra vad man vill försöka göra. Det är att försöka göra något helt annat och hoppas att vad man vill få gjort råkar bli gjort som en bieffekt.

Mekaniken är simpel, om den fria marknaden får agera fritt kommer människor alltid välja den tjänst eller vara med bäst kvalitet till bäst pris, och eftersom företag vill maximera sin vinst kommer de göra allt de kan för att leverera en så bra vara som möjligt till ett pris lägre än sina konkurrenter. Det är ett felfritt system, för inte skulle väl företag använda sig att andra metoder än att förbättra sina produkter och sänka sina priser för att öka vinsterna?

Aldrig skulle väl ett sjukhus utnyttja det faktum att sjukvård nästan helt saknar priselasticitet för att kraftigt höja sina priser? Inte skulle väl en skola marknadsföra sig till barn och ungdomar med meningslöst krimskrams medan de skär ner på utbildningen och kompenserar med grundlösa glädjebetyg? Och inte kan vi väl föreställa oss en värld där tågbolag stänger ner samhällsviktig infrastruktur för att förbättra sina vinstmarginaler?

Vinst är vår samhälles livsblod, utan det hade kollapsen stått för dörren. Arbete måste löna sig, annars hade ingenting blivit gjort, och sättet vi belönar arbete är… ja visserligen med lön, men alla vet att lön är för fattighjon. De riktiga samhällsbyggarna, hedgefund-mäklarna och välfärdsentreprenörerna, de får sina pengar i form av vinster, och utan dem skulle de svälta. Inte vill du väl det, att Boston Consulting Groups VD Christoph Schweizer ska svälta ihjäl?

Jag tänkte väl det.

Högern gillar att vara de vuxna i rummet. De realistiska pragmatikerna. Och man förstår ju det, när man befinner sig på sidan av det politiska spektrat som kontinuerligt kämpar för att ingenting någonsin ska bli bättre så måste man ju erbjuda något annat. När vänstern kommer med förslag baserade på en vilja att främja människors välmående så måste högern kunna kontra med något annat än “nä, vi vill inte göra världen till en bättre plats för majoriteten av människor, vil vill hellre göra en liten grupp fula gubbar jätterika”. Så då har man valt att köra på “era förbättringar är orealistiska och kommer inte funka” istället.

Och det finns väl någon slags legitimitet i det. Om någon går ut och lovar gratis glass och guldtoaletter till hela svenska befolkningen så behöver ju någon säga att det vore ekonomiskt oansvarigt, och att guld är en alldeles för mjuk metall att göra en toalettstol av, speciellt om man också matar alla landets laktosintoleranta med gräddglass. Det skulle bli en katastrof. Idealism måste balanseras med realism. Men det förutsätter att realismen också är… realistisk.

Lena Mellin tycker inte att klimataktivister borde klimataktivista. De borde sluta. Lägga ner och göra något bättre med sin tid. Det säger inte Lena Mellin för att hon inte bryr sig om klimatet, eller för att hon själv förespråkar en fullständigt ineffektiv klimatpolitik och tycker det är jobbigt när någon kommer och påpekar det, absolut inte. Lena Mellin är bara en realist, förstår ni. Och realistiskt sett så är det så att klimataktivism bara inte funkar. Det är meningslöst. Tråkigt, men sant.

Förutom det faktum att det inte är sant alls. Som Frida Hylander väldigt föredömligt förklarade i ett svar på ETC. Vad Lena Mellin presenterar som pragmatism och fakta är bara vad hon känner. Hon tycker att det känns som att klimataktivism inte funkar, och har gjort inget försök att bekräfta eller dementera den känslan. Känslan får agera fakta så att Lena Mellin kan fortsätta argumentera mot att kämpa för en bättre värld med argumentet att hon bara säger som det är.

Vi har redan pratat om Johan Pehrsons slappa argument mot sänkt arbetstid. Men nu får han uppbackning från hela DNs ledarredaktion. Förslaget om 35-timmars arbetsvecka är dåligt, tycker de. Så dåligt att man inte ens borde genomföra den föreslagna studien.

“För vad kan en sådan studie komma fram till? Rimligtvis samma sak som många liknande som gjorts. Deltagarna brukar svara att de gillar att arbeta mindre. Särskilt mycket om effekterna på samhällsekonomin och statens finanser lär den inte ha att säga.”

Klart folk gillar att jobba mindre, men det är inte realistiskt. Det skulle vara dåligt för ekonomin, så bara är det. Det är inte det att DNs ledarredaktion inte vill att vi ska kunna jobba mindre, de är bara pragmatiska realister som ser på världen med pragmatiskt realistiska ögon.

Till skillnad från Lena Mellin har ledarredaktionen här faktiskt något slags fakta på sin sida också. Typ. Kapitallobbyisterna på Svenskt Näringsliv har nämligen gjort lite matte och kommit fram till att arbetstidsförkortning hade fått allt att gå åt fan. Ekonomin skulle bli så ledsen att ni förstår inte.

I likhet med Lena Mellin har ledarredaktionen dock ignorerat att det finns riktiga studier som gjorts i den riktiga världen. Eller, de har lite tafatt erkänt att de existerar, men viftat bort dem som att allt de visar är att folk gillar att jobba mindre. Det faktum att studier har visat att reducerad arbetstid inte alls är dåligt för ekonomin, det har man visst helt missat. För det skulle ju avslöja att deras argument mot sänkt arbetstid inte alls har så mycket att göra med pragmatism.

Man får ha vilka åsikter man vill. Tyckandet är fritt. Om Lena Mellin tycker att klimataktivister borde lägga av och DNs ledarredaktion tycker att folk borde fortsätta jobba 40-timmarsveckor så får de väl tycka det. Men då kan de väl stå för att det är något de bara tycker och inte något baserat på objektiv sanning.

Högern har gjort sitt bästa för att lägga rabarber på etiketten som strama pragmatiker, trots att de gång på gång visar att så inte är fallet. De är antingen dåliga på att ta reda på fakta, eller ovilliga att acceptera att fakta allt som oftast motbevisar deras åsikter. Och med risk för att låta lite konservativ så tycker jag faktiskt inte att någon blir en realist bara för att de identifierar sig som det.

Jag började först misstänka att Johan Pehrson inte var särskilt smart när jag hörde honom säga ”problemet med socialism är att man förr eller senare får slut på andras pengar” i rikssänd tv. Det har levt hyresfritt i min hjärna sen dess, och det är inte första gången jag nämner det här på bloggen.

Citatet är ganska korkat i sig, men är väl ändå generellt förstått som ett skämt även bland de som vanligtvis använder det. Det är ett skämt som liberaler och konservativa kan använda för att få några ryggdunk från andra liberaler och konservativa. Och även där måste det börja kännas ganska uttjatat bland folk över 20 år gamla. Kort sagt är det något du hör en full MUF-snubbe säga till en väldigt obekväm tjej på en hemmafest. Och här står en ledare för ett riksdagsparti, en vuxen man, och säger det i en seriös debatt på tv. Cringe.

Och på ungefär den banan har det den fortsatt för Johan. Hans debatt-teknik består till stor del av att säga de lamaste, mest impotenta högstadie-zingers man kan tänka sig. Det är pinsamt, något han själv verkar vara helt omedveten om. Så det borde inte förvåna någon att när han skulle ge sig på att diskutera sänkt arbetstid så drattade han på sin metaforiska röv återigen, och som vanligt med en blick av skitätande självgodhet över hela ansiktet.

“Jobbar man mindre blir det mindre gjort.” förklarar en väldigt självgod Joppe. Det “finns ingen svart hatt som vi kan dra en kanin ur.” Ännu ett klassiskt Johan Pehrson mic drop moment, med vilket jag menar att alla önskar att han skulle ha tappat mikrofonen så att vi slapp höra varmluften strömma från hans korkade munhål.

Johan Pehrson har av allt att döma en väldigt simpel bild av världen. Han saknar en djupare förståelse för hur världens många komplexa system interagerar med varandra. Men han lider också av ett seriöst fall av Medioker Man-syndrom. Han har genom livet fått på tok för mycket beröm för sina många tafatta prestationer och överskattar därför sin egen förmåga till en direkt skadlig grad. Vilket är varför han istället för att se sin kraftigt förenklade världsbild som något han behöver jobba på, ser det som att han har en slags superkraft. Det är inte så att han slätar ut världens komplexiteter till punkten där hans analyser blir helt meningslösa, nej han är bara så smart att han kan se hur simpel världen egentligen är.

Här kommer vänstertokarna och föreslår att vi ska arbeta mindre. Vilka pajasar! Förstår de inte att om man jobbar mindre så blir det mindre jobbat? Tur att Johan är här och kan förklara för dem.

Problemet är bara att Johan har fel. Inte sådär direkt på ytan, hans uttalande är så banalt att det inte riktigt kan vara 100% inkorrekt. Det finns definitivt någon slags korrelation mellan tiden man arbetar och hur mycket arbete som blir gjort. Om du fortsätter jobba mindre och mindre kommer det till slut ha en negativ inverkan på hur mycket arbete som görs. Absolut, Johan, bra gjort. Men korrelationen mellan arbetstid och utfört arbete är inte 1:1 och kanske, bara kanske, är det så att människorna som förespråkar minskad arbetstid har gjort någon slags plan för hur det skulle gå till som inte kräver att man drar kaniner ur hattar.

För det första så har studier visat, igen och igen, att färre arbetstimmar inte alls leder till minskad produktivitet, utan ofta till och med det motsatta. Folk kan inte jobba maximalt effektivt åtta timmar i sträck, så färre arbetstimmar kan resultera i att människor är mer utvilade och effektiva under timmarna som de arbetar.

Det här går så klart inte att applicera på alla yrken, och man kan föreställa sig en smartare version av Johans argument som påpekar att det faktiskt finns jobb som kräver tillgänglig personal under bestämda tider, i vilket fall ökad produktivitet inte kommer hjälpa. Då kommer fler anställda behövas för att fylla ut tiden.

Det är ett legitimt problem som behöver lösas vid en arbetstidsförkortning. Jag tror också det är ett problem som kan och kommer lösas, och som har lösts förr och i andra länder, men det är inte inget. Som motargument till det skulle man då kunna säga exempelvis att jobb som idag är svåra att tillsätta för att de är väldigt slitsamma, skulle få lättare att locka folk om arbetspassen inte var fullt lika jävla långa, men nu börjar det bli överkurs.

För att ge Johan det minsta möjliga erkännande jag kan, så säger han faktiskt att han inte ser något problem med att vissa människor jobbar mindre. Bara att det då måste vara en överenskommelse mellan facket och arbetsgivare. Och för de som undrar varför en liberal plötsligt vill dra in facket är det för att han vet att dagens tandlösa fackföreningar knappast kommer kunna genomföra en arbetstidsförkortning på den skala som nu diskuteras. Det här är alltså inte ett fall där Johan Pehrson en frågas komplexiteter, han vill bara sätta käppar i hjulen. Som alla liberalkonservativa träbockar så är hans enda funktion som en stoppkloss för positiv samhällsutveckling.

Och ingenstans är det tydligare än när han pruttar ur sig den tankedödande klyschan “Varför vill du inte sänka arbetstiden ännu mer i sådana fall?”.

Jaha, så du vill sänka arbetstiden lite? Men varför inte då sänka den mycket? Varför inte då ta bort arbetstiden helt? Var tar det slut? Va? Va!?

Om jag för en stund kan tala direkt till dig, Johan, så måste jag bara ställa en fråga. Du vet att vi brukade jobba fler än 40 timmar i veckan va? 40 timmar är inte en naturlag, det är en gräns satt av människor som kämpat för att få den dit. Och när de gjorde det så fanns det antagligen någon vandrande jävla varmkorv där också som pös ur sig exakt samma meningslösa argument som du gör just nu.

Konservatismens definierande karaktärsdrag är att konstant slå vakt om allt som deras föregångare kämpade emot. Varje gång progressiva krafter lyckas slita igenom en marginell samhällsförbättring trots de konservativa motkrafterna så flyttar konservatismen sina målstolpar och börjar istället slåss mot nästa förbättring. Innan 40-timmarsveckan var 40-timmarsveckan en omöjlighet, idag är det allt annat som är orimligt.

Och bara för att göra det extra tydligt: ja, jag vill sänka arbetstiden ännu mer. Jag vill fortsätta sänka arbetstiden så mycket som det bara går och det borde vara vårt mål som ett samhälle. Mer frihet, mindre arbete. Vi borde se varenda litet teknologiskt framsteg som en chans att låta människor arbeta mindre. Det är min dröm. Och du står fucking i vägen, Johan.

“Vi vill alla tro att vi inte hade stöttat nazisterna om vi levde i Tyskland på 30-talet.”

Jag gick i sjuan eller åttan när jag första gången hörde en variation av den meningen. I reaktion på att få höra om alla vidriga saker som den nazistiska regeringen utförde med åtminstone implicit stöd från sin befolkning är det svårt att inte känna en slags chockad misstro. Hur kunde så många människor, vanliga människor, acceptera vad som hände? “Jag hade minsann aldrig.” Och så den snusförnuftiga repliken “Vi vill alla tro att vi minsann aldrig”.

Redan då minns jag hur poänglös den här lilla tankeövningen kändes. Det tog inte många vändor innan frågan hade devolverat i ren metafysik. “Om du hade levt i Nazityskland innebär det att du hade blivit född och uppfostrad där, så då hade du antagligen delat samma åsikter som andra människor som var födda och uppfostrade där.” Plötsligt handlade diskussionen inte om huruvida vi själva skulle motstått nazismens locksång, utan om en annan person som var lik oss men hade en helt annan personlighet eftersom de var formade av helt andra upplevelser skulle stått emot nazismen. Eller möjligtvis en diskussion om huruvida vår odödliga själ hade varit antinazist om den reinkarnerats i en tysk 1930-talskropp?

Det är en meningslös diskussion som ger oss inget. Men det finns en variant av frågan som både är betydligt mer intressant, och betydligt simplare: om nazisterna tog makten i Sverige idag, vem hade stått emot?

Så klart kan man fortfarande säga att “vi vill alla tro att vi hade stått upp mot nazisterna”, men nu blir det plötsligt väldigt tydligt att den viljan är betydligt mer fantasifull för vissa än för andra. För nu kan vi ju faktiskt se vem som står upp för orättvisor idag, och vem som inte gör det. Vem organiserar sig, vem demonstrerar, vem höjer sin röst? Vem offrar något, ens något litet, för vad de tror på?

Jag menar så klart inte att alla som idag går i ett demonstrationståg också skulle göra det om vi plötsligt hamnade under en betydligt mer förtryckande regim, där det skulle innebära större risk och personlig kostnad att göra det. Men vi kan väl i alla fall sluta oss till att människorna som inte gör det idag, när den enda kostnaden är en söndagseftermiddag och ömma fötter, inte heller kommer göra det när kostnaden blir betydligt högre?

“Vi vill alla tro” okej, men man kan inte säga det och sen fortsätta som om vi inte just nu genomlever en period av kraftigt accelererande fascistiska strömningar. Om man verkligen vill tro att man hade stått upp mot nazisterna, så finns det steg att ta idag för att göra det mer troligt. Gör något.

Kanske argumenterar du nu att det faktiskt inte går att likna vad som händer idag med nazisterna. Så inaktion idag kan inte likställas vid inaktion inför något så hemskt. Det verkar finnas den här idén om att det inte är illa nog än. Folk lastas inte in i boskapsvagnar på lokala tågstationen, så än så länge finns ingen anledning att höja rösten. Men när eller om det blir ”illa nog”, då kommer du minsann studsa upp på fötterna och börja säga emot. Men kommer du det?

Om du inte kan hitta något värt att stå upp för och emot i världen idag så vet jag inte när det plötsligt skulle ändras. Om du inte gör något litet när något litet händer, så kommer du troligtvis inte heller göra något stort när något stort händer. Det är inte så det funkar. Kampen byggs inte på hjältedåd, den byggs på vardagshandlingar.

Jag vet att inte alla har samma förmåga att göra något, att för vissa är det svårare, för vissa kostar det mer, för vissa är det till och med omöjligt. Men jag vet också att det inte är människorna som det skulle vara lättast för att göra något som jag oftast ser göra något.

”Vi vill alla tro” okej, men tror du? Tror du verkligen, eller är din vilja att tro en sköld mot att behöva göra någonting?

Kanske argumenterar du till och med att det inte finns några som helst paralleller att dra mellan händelser i världen idag och händelser i världen då. Att saker inte bara inte är lika illa idag som då, utan att saker till och med är bra och som de ska vara idag. I så fall måste jag ifrågasätta om du ens är en av alla “vi” som “vill tro”, eller om du är en av alla de som redan vet att de gärna hade fallit in i ledet. Antingen det eller så är du så politiskt inkompetent att du alldeles säkert inte kommer kunna fylla någon funktion i motståndskampen ändå.

Det går inte att säga säkert vem som hade stått upp mot nazisterna om de tog makten, men det är inte som att det är något helt och hållet slumpmässigt. Jag vet vem i min närhet som är mest troliga att göra det, och jag vet vilka som med all sannolikhet inte hade lyft ett finger. Att stå upp mot orättvisor är inte bara en tankeövning i en hypotetisk framtid, chansen att göra det finns redan nu.

Jag vet inte vad jag skulle göra om nazisterna tog makten. Jag är rätt så feg av mig och ganska bekväm. Det här är inte jag som slår mig själv för bröstet och säger att jag är bättre än alla er andra. Men jag försöker göra saker. Jag försöker bidra till kampen mot orättvisor nu, och för varje sak jag gör känner jag mig lite säkrare och lite starkare.

Vi vill alla tro att vi hade stått upp mot nazisterna, och för varje gång jag engagerar mig så tror jag på det lite mer.

Jag tänkte avsluta den här texten med en kort lista över människor som inte kommer stå upp mot nazisterna när eller om de tar över:

• Människor tror att wokeness är ett riktigt problem
• Människor som klagar på godhetssignalering
• Människor som spelar djävulens advokat vid folkmord
• Människor som tycker SVT är vänstervridet
• Människor som tycker feminismen har gått för långt
• Människor som är upprörda över dragqueens som läser sagor på bibliotek
• Människor som tycker att vi behöver hårdare tag mot brottslighet
• Människor som aktivt vill motverka flygskam
• Människor som alltid enbart upprörs över terrorism när den inte är statssponsrad
• Människor som oironiskt beklagar sig över åsiktskorridoren
• Människor som röstar på SD eller deras samarbetspartier

Det finns få tydligare tecken på att någon kommer vara helt outhärdlig att interagera med än om de har både en Israel- och en Ukraina-flagga i sitt visningsnamn på sociala medier. Var för sig är de kanske inte toppen heller – Israel-förespråkarna blir mer bindgalet blodtörstiga för var dag som går, och även om jag också står på Ukrainas sida så tenderar Ukraina-flaggan signalera att det här är en person vars omvärldspolitiska intresse börjar och slutar vid “Putin är en dummis” – men tillsammans bildas en pissig helhet större än de pissiga delarna.

Ifall någon är en högljudd supporter av både Ukraina och Israel så är det i min erfarenhet osannolikt att de har en stark och konsekvent ideologisk grund som de bygger sina åsikter på. Istället tenderar de att bygga på en idé om onda och goda människor. Israel och Ukraina och goda, Ryssland och Hamas (vilket i förlängningen innebär alla Palestinier) är onda. Sedan jobbar de baklänges därifrån för att skapa en vagt ideologi-aktig fernissa.

Problemen med det här tillvägagångssättet är så klart många, men det kanske främsta är att det gör nyanser till ett aktivt hot mot ens världsbild. Om den enda motiveringen man har för sina åsikter om en väpnad konflikt är att ena sidan är hjältar och den andra är skurkar så känns allt som går emot det svartvita narrativet som ett hot.

Exempelvis så var det många som blev väldigt arga så fort någon påpekade att många hyllningar av ukrainska soldater lades ut med bilder där sagda soldater stolt visade upp svarta solar och SS-runor. Inte arga över att soldaterna sportade nazi chic, utan arga över att någon påpekade det. Att vara kritisk mot ukrainska nynazister likställdes direkt med att vara en Putinkramare.

Samma sak fast omvänt hände om man försökte säga att det kanske inte var rimligt att kollektivt bestraffa hela den ryska befolkningen. Baksätesdiplomater tyckte mer eller mindre att hela landet skulle svältas tills kriget var över. Gränserna skulle hermetiskt tillslutas så att ingen ryss hade möjlighet att söka sig därifrån. Att det skulle göra livet ofantligt mycket värre för de människor i landet som redan är förtryckta av sin regering spelade ingen roll. Är man ryss så är man ond och då förtjänar man att lida.

Och båda de åsikterna är så klart förståeliga om man bygger hela sin inställning till konflikten på att ryssar är dumma och ukrainare är snälla. Om någon antyder att inte alla ryssar är dumma eller att inte alla ukrainare är snälla så faller det väldigt enkla narrativet. Hur ska man då veta vem man ska heja på?

Jag personligen tycker att det är väldigt viktigt att inte okritiskt hylla militären i någon nation, och att vara väldigt försiktig med att ge nazister någon form av ett plattform att visa upp sig på, även om de skulle för tillfället råka stå på ”rätt” sida. Om en nazist så räddar ett halvdussin valpar ur en brinnande byggnad så ändras inte det faktum att de kan dra rakt åt helvete.

Och på andra sidan av det så tycker jag att det är väldigt viktigt att komma ihåg att ingen nation är en monolit, att inte varje enskild invånare i ett land är en representant för landet som stort eller deras politik. Speciellt inte i ett land som är en funktionell diktatur.

Men inget av det gör mig osäker på var jag står i konflikten. Varken det faktum att det finns snälla ryssar eller att det finns nassar i Ukrainas armé ändrar den grundläggande situationen: Putins invasion är illegitim och ett brott mot internationell lag. Att det finns nynazister i landet ändrar på inget sätt att Putins ursäkt om ”denazifiering” är skitsnack. Putin har så mycket ideologisk gemensamt med nynazister att påståendet är skrattretande. Och även om det inte vore skitsnack, även om Putin faktiskt trodde helhjärtat på sin ursäkt och till och med även om det fanns fog för hans påståenden om att Ukraina var fyllt till brädden av heilande dödsnazister så hade det fortfarande inte på egen hand gjort att en invasion var motiverad.

Eftersom mitt stöd för Ukraina bygger på min tro på nationell självständighet (av antiimperialistiska och inte nationalistiska skäl) och min generella motsättning till väpnad konflikt, speciellt om den riskerar civila liv, så är det inte nödvändigt för mig att låtsas som att alla ryssar är demoner och alla ukrainare är änglar. Jag måste inte platta till konflikten tills inga nyanser kvarstår. Ideologi är, rätt applicerat, ett verktyg som låter oss tolka och förstå komplexa situationer utan att behöva avfärda komplexiteterna.

Vilket för oss till Israel. Och här måste vi tyvärr lägga lite tid på att etablera en gemensam faktabas innan vi kan återkomma till den faktiska poängen i den här texten. Det är inte som att folk inte kommer kalla mig antisemit och terroristkramare oavsett vad jag säger här – igen, nyanser är inte en av de här människornas styrkor – men kanske kan vi åtminstone undvika att köra i de mest uppenbara väggroparna.

Vi börjar här: Hamas attack den sjunde oktober 2023 går inte att ursäkta. Det var en på alla sätt moraliskt oförsvarbar aktion och för det bör Hamas fördömas å det grövsta. Även bortsett från den attacken är jag inget fan av Hamas. De är fundamentalistiska extremister och jag tror inte att vi hade kommit överens alls.

Med det sagt hoppas jag att det är klart att jag inte stöttar Hamas. Vad jag däremot stöttar är det palestinska folkets rätt att, ni vet, inte bli folkmördade. De har en rätt till sitt land, ett land som tagits ifrån dem. Min övertygelse om vad som är rätt och fel är densamma här som den är i Ukraina. Jag tycker att Hamas borde ställas inför rätta för sin attack, men jag tycker inte att invånarna i Gaza förtjänar att systematiskt utrotas.

Över 20 000 döda civila i Gaza är inte ett proportionerligt svar på 700 mördade israeler.

Motiveringarna som ges för varför civila palestiniers liv kan förbrukas med sådan lätthet varierar, och vi behöver titta närmare på några stycken av dem. Ett av de mer extrema argumenten är att alla palestinier i slutändan är ansvariga för Hamas, och därför förtjänar vad som händer dem, eftersom de valt Hamas till sina ledare.

Hålen i det argumentet är många. Hamas kom till makten i valet 2006, vilket var det sista valet som hölls i Gaza. De vann då makten med mindre än 50% av rösterna. 2006 var det alltså mindre än hälften av den röstande befolkningen som stöttade Hamas, ett parti som på den tiden var betydligt mindre extremt än det är idag.

År 2020 var medelåldern i Gaza 20 år. 40% av invånarna var 14 eller yngre, det vill säga födda efter valet 2006. Statistiskt sett är majoriteten av människorna som röstade på Hamas 2006 inte längre vid liv. Invånarna i Gaza kan på inget sätt sägas ha valt Hamas.

En annan motivering är att det faktiskt är Hamas fel att civila dör eftersom Hamas använder mänskliga sköldar. Även här finns det flera problem. För det första så har det vid flera tillfällen visat sig att byggnader som Israel bombat med ursäkten att de varit Hamas-baser, inte alls varit Hamas-baser. Det var alltså ingen som gömde sig bakom den mänskliga skölden.

För det andra så verkar argumentet om mänskliga sköldar ofta helt omedvetet om hur stort Gaza faktiskt är. Gazaremsan är fyra mil lång och en mil bred. Den får med lätthet plats inom Stockholms län. Det finns med andra ord väldigt få platser i Gaza där Hamas kan befinnas sig där de är helt och hållet separerade från civilbefolkningen.

Och för det tredje, och det här är kanske den viktigaste poängen, även om vi skulle köpa Israels argument helt och fullt (vilket jag argumenterar att vi inte bör) så ändrar det inte det faktum att majoriteten av människorna som dödas av israeliska missiler är civila. Är det faktum att Hamas eventuellt gömmer sig bland civilbefolkningen verkligen ett argument för att man urskiljningslöst har rätt att bomba oskyldiga människor?

Ni vet när polisen hanterar en gisslansituation, hur de generellt inte skjuter rakt igenom gisslan? Tänk värt.

Jag vill göra en sista poäng innan vi återgår till den här textens huvudtes, och det är att Israels handlingar inte huvudsakligen är en reaktion på Hamas attack den sjunde oktober. Israel gör vad Israel ville göra, med Hamas handlingar som ursäkt. På många sätt är orsakssambandet det exakt motsatta: Hamas existens och agerande är en direkt reaktion på Israels mångåriga förtryck av Palestinas befolkning.

Det är inte en ursäkt, men det är en nödvändig kontext. Och det är ett tydligt bevis för att Israels nuvarande taktik i Gaza inte har någon chans att lyckas om målet är att stoppa Hamas. Deras agerande just nu är exakt hur man skapar våldsamma extremister och det enda sättet att undvika det är ifall de dödar varenda människa i hela Gazaremsan. Något man visserligen verkar vara på god väg att göra.

Att Israel behandling av Gaza inte i huvudsak är en reaktion på Hamas vet vi eftersom den har pågått sen långt innan attacken 2023. Den pågick innan Hamas tog makten i Gaza 2006. Den pågick innan Hamas ens grundades 1987, och pågår aktivt på Västbanken, där Hamas inte har makten. Israel är en apartheid-stat som sedan sitt grundande har fördrivit och förtryckt områdets ursprungliga invånare. Vad som sker just nu i Gaza är ett folkmord, men det är ett folkmord som har pågått betydligt längre än sen hösten 2023.

Precis som folket i Ukraina har rätt till sitt land, har Palestinierna rätt till sitt, och i båda fallen fördömer jag de illegala ockupationerna.

Nu kan vi fortsätta.

Det enda sättet att ursäkta vad som händer just nu i Gaza är att skapa en fantasivärld där det här är en konflikt inte mellan två nationer, utan mellan gott och ont. Hamas är bokstavligt talat värre än nazisterna, och därför är alla medel tillåtna för att stoppa dem. Det spelar ingen roll hur många civila som dödas i kampen mot ondskan. I alla fall inte civila palestinier.

Eftersom det finns dumma människor i Gaza är det rätt av Israel att bomba urskiljningslöst. Det kan inte finnas begränsningar på vad man får göra för att stoppa de onda. Precis som med Ukraina så saknas här en solid ideologisk grund, det finns ingen central idé som säger något om hur världen överlag bör struktureras. Att Israel bryter som internationell lag ursäktas inte med argument om att lagarna bör förändras, utan att lagarna inte spelar någon roll, eftersom de som bryter mot dem är goda och de som drabbas är onda.

Det här är varför folk som är pro-Israel, eller kanske mer korrekt anti-Palestina, älskar att ta upp hur mycket bättre HBTQ-politik Israel har än Palestina. Även om vi skulle köpa det rakt av (vilket vi absolut inte bör) så kvarstår fortfarande frågan: menar de här människorna att det är rimligt att ockupera ett land för att de har dålig HBTQ-politik? Kan man invadera ett land med argumentet att de är homofober? Vad är annars syftet med att ta upp det?

Svaret är så klart att inte heller det här är en del av någon koherent ideologi. Folket som säger det skiter högaktningsfullt i HBTQ-personer och deras rättigheter. Det enda syftet det här fyller är att förstärka idén om att Israel är goda och Palestina är onda och att vi därför borde acceptera Israels agerande villkorslöst.

Låt oss avsluta här med ett litet tankeexperiment. Lite spekulativ fiktion.

En pågående ockupation är som sagt ett väldigt bra grogrund för våldsam extremism. Om Rysslands ockupation av Ukraina pågår länge nog, är det då inte möjligt att en organisation lik Hamas skulle kunna ta form där? Är det omöjligt att våldsamma attacker skulle kunna ske mot civila ryssar på andra sidan gränsen? Och om det skedde, hur tror ni att reaktionerna hade varit bland människorna som idag säger att Hamas attack gör dem värre än nazisterna?

Min reaktion hade varit densamma som den är idag. En attack mot civila ryssar hade varit något jag å det grövsta hade fördömt. Men det hade inte fått mig att ändra min åsikt om konflikten som stort. En attack mot civila är oförsvarbar. Men den rättfärdigar inte Rysslands ockupation. Min hållning är oförändrad eftersom jag vet vad mina principer är och står fast vid dem.

Jag tror så klart inte att människorna jag kritiserar heller skulle ändra sin grundläggande åsikt. De skulle fortfarande också stötta Ukraina. Men de skulle sannolikt vara betydligt mindre villiga att fördöma en sådan attack, förutsatt att de ens skulle erkänna att den inträffade. Deras syn på konflikten är fortfarande baserad på att en sida är god och den andra ond, och ingenting får tillåtas att komplicera det.

En handling är inte ond för att handlingen är ond, den är ond ifall den utförs av en ond person. Om en ond handling utförs av en god person så måste det finnas en moraliskt försvarbar anledningen att de gjorde det. Handlingen måste i själva verket ha varit god.

Det som allt som oftast ligger bakom den väldigt specifika kombinationen av Israels och Ukrainas flagga är en i grunden ganska barnslig syn på världen. En syn som säger att i konflikter så finns det en god sida och en ond sida, och att allt som den goda sidan gör är gott och allt som den onda sidan gör är ont.

Men krig är komplicerat. Alltid. Det finns aldrig en sida som är moraliskt ren i ett krig. Krig tillåter det inte. En av anledningarna till att andra världskriget är ett av de mest överrepresenterade krigen i mer eller mindre alla medieformer är att det är ett relativt simpelt krig, ett krig där det mer än i många fall finns en ordentlig skurk. Men inte ens det är så enkelt som folk vill få det till. De allierade begick också krigsbrott. Storbritannien var en kolonialmakt som använde folkgrupper de såg som mindre värda som kanonfoder. Det finns inget ärligt sätt att försvara USAs användning av atombomberna. Det finns inga hjältar. Hitler, Truman, Churchill och Stalin brinner alla i helvetet.

Det är dags att växa upp nu.

Kapitalismen är det mest effektiva och moraliskt rätta ekonomiska systemet som finns.

Det slår Sofia Nerbrand fast i vad som väldigt generöst kan kallas för en ledartext i Kristianstadsbladet. Är det en tes som texten jobbar för att underbygga och belägga? Nej, det är bara något som slås fast som fakta. Vad texten faktiskt handlar om är att ge Elon Musk en riktigt fnasig ronk.

Elon Musk är den bästa personen. Finns ingen bättre. Han är en visionär som håller på att rädda världen och ta oss alla till Mars. Och folk som kritiserar honom är uppenbarligen helt jävla dumma i huvudet. Att gå emot hans vilja är inte bara lönlöst, det är dessutom omoraliskt.

Musk gillar inte fackföreningar eller kollektivavtal, men det är inte för att han inte älskar varenda en av sina anställda och vill ge dem mjuka små pussar på sina jobbsvettiga pannor. Tvärtom! Anledningen är att han inte vill skapa motsättningar i företaget. Han vill inte skapa “något i stil med adel och bönder” på företaget, säger Musk, som tjänar över 40 000 gånger så mycket som en mediananställd på företaget.

Så nej, att Musk inte vill att hans anställda ska gå med i facket (något han är villig att bryta mot lagen för att försäkra sig om) har absolut ingenting att göra med att han inte vill sina anställda väl, menar Nerband. De många nyheterna om missförhållanden och rasism, om hur Elon Musk tvingade arbetare tillbaka till fabriken under en pandemi, det har hon tydligen helt missat. Lätt hänt när man har hela huvudet inklämt mellan Musks bleka skinkor.

Hon verkar också ha missat ungefär allting som hänt sedan Elon Musk tog över Twitter. Som hon beskriver det, i ett sidospår som jag inte riktigt vet varför det är med i texten, är Elon Musk en försvarare av frihet som köpte sajten för att göra den till ett debattforum för hela världen. Att det i praktiken inneburit en massiv ökning av högerextremism, medan röster ens milt till vänster har tystats och stängts ner, det har gått Nerbrand helt förbi. Igen, antar jag, för att hon har bleka mansskinkor för ögonen.

Hon har lyckats snappa upp att sajten förlorat nästan alla sina annonsörer, men verkar ha missat exakt varför. Allt hon vet, eller i alla fall allt hon är villig att erkänna att hon vet, är att det har någonting att göra med saker annonsörerna inte tycker att man borde säga på sajten. Men var lugna, Elon kommer inte låta det stoppa honom från att föra sin yttrandefrihetskamp. Då kommer han hellre låta plattformen gå i graven.

Jag antar att det är dags att börja kratta manegen inför att Musks misskötsel ofrånkomligt får twitter att gå i konkurs, så att hans fans kan fortsätta hävda att han faktiskt är ett ekonomiskt geni. Han har bara så starka värderingar, förstår ni.

Det är intressant att Nerbrand, som nyligen argumenterat på samma ledarplats att kritik mot Israels agerande i Gaza faktiskt är antisemitism och måste fördömas, inte med ett ord nämner att det senaste raset i annonsintäkter beror på Musks egna antisemitiska uttalanden. Det är nästan så att man kan ana att Nerbrand inte faktiskt bryr sig ett skit om antisemitism så länge hon inte kan använda det för att föra fram sin egen agenda.

Jag hade inte tänkt skriva om den här texten. Den är så uppenbart usel att det känns lite överflödigt. Det är tydligt att Nerbrand inte är den skarpaste kniven i någon låda och jag misstänker att även många på hennes egen sida av det politiska spektrat himlar med ögonen åt den här texten. Den är pinsam.

Men den blev ändå publicerad, och jag läste den med mina egna mänskliga ögon i vad som hävdar sig vara en seriös publikation. Så jag måste fråga mig om det finns några som helst publicistiska spärrar på de liberala ledarsidorna. Hur var det ingen som skickade den här texten tillbaka till Nerbrand med ett stort rött F i marginalen och bad henne göra om och göra rätt? Alternativt byta karriär och skaffa ett jobb där hon håller sina dumma jävla tankar för sig själv.

Det är klart man kan tycka att kapitalism är höjden av moral, och att strejkande fackförbund är en synd mot gud, men ska man skriva en ledartext om det så borde man väl ändå framföra några argument för den ståndpunkten? Vill man istället skriva tre tusen tecken Musk-fan fiction så är en ledartext kanske inte det bästa formatet.

Nu ska sägas att jag inte är ekonom. Huruvida det faktiskt finns några belägg för att lafferkurvan har någon relevans för verkligheten, och var i så fall gränsen går där höjd skatt leder till lägre intäkter, det lämnar jag till någon annan. Vi kan väl lite kort säga att “lafferkurvan” av allt att döma inte är den slam dunk som Timbroiterna verkar tro, eller kanske låtsas, att den är.

– Jag

Efter att nyligen ha delat en tidigare text där jag väldigt snabbt tar upp, och kastar åsido, lafferkurvan, fick jag ett svar som sa att texten hade varit starkare om jag faktiskt förklarade varför lafferkurvan inte stämmer. Istället för att bara fnysa i kurvans generella riktning borde jag ha förklarat teorins problem.

Som jag skrev i den texten så var poängen aldrig att diskutera kurvans vara eller icke vara. Min poäng var att Timbro-liberaler konstant verkar komma till precis samma slutsatser, även om det ibland kräver att de helt byter ut de ekonomiska förklaringsmodellerna de använder för att komma dit. Teorierna i sig verkar de inte direkt bry sig om, så länge de kan användas för att argumentera för vad de redan tycker, vilket perfekt summeras av hur de droppar lafferkurvan i diskussioner som om det vore någon slags stjärnstopp.

Men att liberaler inte har något intellektuellt intresse för teorierna de namedroppar betyder inte att vi inte behöver ha det. Så låt oss ta en närmare titt på lafferkurvan!

Personen som svarade på texten sa att jag borde ha förklarat varför teorin bakom lafferkurvan inte stämmer. Vilket inte är riktigt vad jag sa i min text. Problemet med lafferkurvan är nämligen inte att teorin inte stämmer, utan att den lägger fram en så otroligt banal truism att den är meningslös.

Så vad är det då Laffers teori faktiskt säger? Jag var på väg att säga att jag skulle ge en väldigt kort förklaring, men något annat än en kort förklaring är svårt att ge, eftersom det är en otroligt simpel teori. Här kommer den i listform.

1. Stater tjänar pengar genom skatter som betalas in av företag och privatpersoner.
2. Om skatten är på 0% så får staten inte in några pengar.
3. Om skatten är på 100% så kommer människor sluta arbeta, eftersom de inte får någon lön, vilket också kommer resultera i att staten inte får in några pengar.
4. Eftersom båda ändar av spektrat ger noll inkomst och punkter däremellan inte ger noll inkomst så bildar relationen mellan skattesats och inkomst till staten en parabolisk kurva, där den högsta inkomsten till staten ligger någonstans mellan de två punkterna.

Och där har vi lafferkurvan. Det är allt teorin säger. Statlig inkomst är högst någonstans ovanför noll procent, men under 100%. Och om er första tanke just nu är “ja, uppenbarligen?” så förstår ni precis varför min impuls är att inte ta människor som refererar till den på allvar.

Först och främst så förutsätter teorin att det enda möjliga ekonomiska systemet är liberal kapitalism. Att föreställa sig något annat än 1900-talskapitalism med varierande skattesats kommer inte på tal.

Utöver det så ignorerar teorin det faktum att när skatten höjs eller sänks så påverkar det andra saker än bara skatt in till staten och pengar ut till arbetare och företag. Väldigt lite tanke vigs åt att skattepengar i den verkliga världen faktiskt gör saker. Saker som kommer såväl arbetare som företag till gagn. Pengar betalade i skatt sparas ofta in på saker som istället inte behöver betalas för ur egen ficka.

Ett tydligt exempel på detta är sjukvård. I USA så “slipper” invånarna betala för sin sjukvård på skattsedeln. Istället måste de betala för sjukvården själva, vilket för den absoluta majoriteten av människor innebär att de betalar en större andel av sin lön för att få sjukvård än i länder där man “tvingas” betala för den med skatt.

Ett land med en skattesats på 100% skulle alltså troligtvis inte vara ett land där ingen jobbade eftersom de inte fick något för det, utan ett land utan pengar där man jobbade för att bidra till det gemensamma goda och i utbyte fick alla sina behov mötta. Huruvida man tror att det är en ekonomisk modell som är praktiskt genomförbar är så klart något man kan ha olika åsikter om, men det är ett scenario som inte på något plan tas i beräkning av Laffers modell.

Men säg att vi accepterar allt det här, men sätter det åt sidan. Poängen med alla modeller är att förenkla verkligheten och förklara specifika aspekter av den. Så lafferkurvan kanske inte är applicerbar på något annat än vårt specifika moderna ekonomiska system, men det betyder inte att den inte är applicerbar alls. Vi lever ju trots allt i vårt specifika moderna ekonomiska system just nu.

Problemet är att modellen på egen hand inte säger särskilt mycket alls då heller. Om du diskuterade hur hög marginalskatt vi borde ha och någon sa att den mest inkomstbringande skattesatsen ligger någonstans mellan noll och hundra procent så hade du mest troligt tittat på dem som om de var en absolut idiot. Och när någon kastar fram “lafferkurvan” som om det vore ett argument i sig bör reaktionen var densamma.

För att göra ett faktiskt argument om var skatten borde ligga så behöver man precisera var någonstans den där högsta punkten på lafferkurvan befinner sig. Och det är inte helt enkelt.

Det är inte som att det inte gjorts försök. Flera stycken faktiskt. Det är bara att de tenderar att nå väldigt olika slutsatser. Och inte sällan är slutsatsen att så gott som alla länder har en skattesats lägre än lafferkurvans högsta punkt, vilket innebär att lafferkurvan blir ett argument för högre skatt.

2017 gjordes exempelvis en studie som visserligen kom fram till att Österrike, Belgien, Danmark, Finland och Sverige hade en skattesats som låg över lafferkurvans peak, men också att alla 22 andra länder som var med i studien låg under den. Faktum är att de flesta praktiska applikationer av kurvan verkar komma fram till att nästan alla länder har en skatt som är för låg. Visserligen är Sverige i flera fall ett av få länder (ibland det enda) som är på andra sidan kurvan, men även i de fallen är den föreslagna sänkningen av Sveriges skatt inte på nivån som Timbro-liberalerna förespråkar.

Det låter alltså som att lafferkurvan lika gärna skulle kunna användas som ett Uno reverse card av folk till vänster som av folk till höger, men det skulle fortfarande vara att missa poängen: lafferkurvan slätar över verkligheten till den grad att alla slutsatser är så gott som meningslösa.

Skatt är mer komplext än bara hur hög den är i genomsnitt. Man måste också ta i beräkning vad och vem som beskattas och hur skattepengarna sen används. Målet med skatt är inte att maximera hur mycket pengar staten får in, vilket ärligt talat känns som något liberaler borde hålla med om. Målet med skatt är att skapa ett jämlikt samhälle där alla får sina behov mötta, oavsett vad de behoven är och vad de har möjlighet att prestera.

Att lafferkurvan är så populär som den är bland Timbro-liberaler är för att den är barnsligt enkelt att förstå, och att de inte tenderar att ha en särskilt djup förståelse för hur världen faktiskt fungerar. De vet väldigt lite om ekonomisk teori, men vill väldigt gärna ha legitimiteten som de upplever att ekonomisk teori ger. Så en teori som både är på en nivå som de kan förstå, och som verkar stötta slutsatsen de redan hade kommit till (att skatten borde sänkas) blir därför oemotståndlig.

Beväpnade med sin lilla teori kan de sedan vifta bort precis alla inkommande motargument. Världens komplexiteter rår inte på deras knivskarpa laffer-sabel. Allting är bara gordiska knutar för dem att klyva i tu.

Har du hört om lafferkurvan?