Category: Blogginlägg

Om det finns en typ av ledartext jag absolut inte tål (och det finns en hel hög med typer av ledartexter som jag inte tål) så är det texten som är för feg för att faktiskt argumentera för en ståndpunkt, och istället argumenterar för rätten att ha den ståndpunkten. Istället för att faktiskt lägga fram argument som belägger vad det är man tror, så bölar man om att det faktiskt måste vara tillåtet att tycka så.

Liberala ledarskribenter älskar att dansa den här dansen. De vill inte komma rakt ut och säga att de vill stänga gränserna, utvisa barnfamiljer, bränna råolja i trädgården och skjuta arbetslösa på öppen gata, då skulle ju någon kunna säga emot. Istället går de gång på gång ut på ledarplats och säger att oavsett var man står i “skjuta arbetslösa”-frågan, så är det minsann hemskt att folk som vill skjuta arbetslösa inte ens är tillåtna att tycka det i jävla sosse-Sverige.

“Åsiktskorridoren är så himla, himla trång!” gråter de från sin kolumn i en rikstäckande tidning.

När Adam Cwejman inte är upptagen med att dyka upp bakom människor som säger “marknadsliberal” tre gånger i spegeln jobbar han med att tycka saker i GP. Eller, mer specifikt, så jobbar han med att säga att man faktiskt borde få tycka saker i GP. För läsare av den här pågående psykosen som jag försöker övertyga folk är en blogg så är han känd för den där gången han argumenterade att man faktiskt måste få kalla transpersoner för fel pronomen. Adam själv säger förstås inte att transpersoner inte är könet som de är, han bara står upp för andras rätt att ha den åsikten och trycka den i transpersoners ögon. Som en äkta liberal.

Och nu rider han igen! Det är dags att att snöra på sig sina tyngsta kängor och ge den här döda hästen ett gäng extra sparkar. Eller, förlåt, jag menar att det är dags att snöra på sig sina debattklackar och argumentera för rätten att sparka på döda hästar. Adam skulle så klart aldrig själv plocka fram stålhättan.

Min första tanke när jag läser texten I Sverige ryms bara en åsikt åt gången är att jag fattar, Adam. Ibland har man en trött dag på jobbet. Man tog en öl för mycket kvällen innan och orkar inte göra någon större ansträngning. Ibland vill man bara prutta sig genom dagen och klocka ut vid 15.30. Och om det här inte är en text skriven med halva hjärnan på semester så borde Adam se sig om efter en annan yrkesbana.

Texter om hur trång åsiktskorridoren är är så klart alltid till någon mån substanslösa, men den här texten är särdeles blek. Ingenstans i texten känns det som att Adam har lyckats väva något riktigt narrativ, istället kastar han bara ur sig lite lösryckta exempel uppblandade med högerliberala floskler och knyter sedan ihop det med en blöt fis om att debatten alltid måste fortgå.

Under coronapandemin fanns det många forskare som inte höll med varandra, eller till och med bytte åsikt med tiden, säger Adam. Från det plockar Adam inte läxan att man måste väga och värdera information och vara beredd att korrigera vad man tror när nya bevis framkommer. Istället är hans slutsats att om man vill undvika att ha fel, så ska man helst inte tycka eller tro något alls.

Han svänger därefter vilt in på frågan om Nato-medlemsskap, något sossarna förr var emot, men nu är för. Vad exakt han vill säga med det är högst oklart, men att politiska partier ibland byter åsikt säger i alla fall någonting om någonting, får man anta.

Fortfarande inte helt säker på vart han är på väg dyker Adam för ett litet stycke in i invandringsfrågan. Förr fick man inte säga att vi borde ha mindre invandring, säger han, uppenbarligen omedveten om att det är ungefär det enda som sagts av den samlade borgerligheten i snart 20 år nu. Han avslutar stycket med att åsikten som man förr inte fick ha (om man ignorerar alla människor som byggt hela karriärer på att ha den åsikten) nu är helt normal. Någon explicit slutsats drar han inte heller här, men man får väl anta att vad han försöker säga är “undvik att kalla någon rasist idag, för imorgon kan rasisternas åsikter ha normaliserats“.

Ena dagen är det fel att vilja gasa judar, andra dagen så är det helt normalt att vilja gasa judar. Värt att tänka på.

Ett till exempel plockar Adam fram innan han tafatt försöker stappla sig mot en slutsats. Lena Andersson har nyligen varit dum i huvudet offentligt igen, och Adam tycker det är förskräckligt att folk påpekade det. Han tar upp att hon kallades klimatförnekare (vilket hon är), men istället för att argumentera att hon inte är det så lämnar han det bara där, som om det faktum att folk påpekade att Lena är en klimatförnekare var bevis nog för att hon utsatts för en enorm oförrätt.

Vissa åsikter får man minsann inte ha, säger han, och glider i rask takt förbi det faktum att hon inte bara fick ha sin åsikt, utan dessutom publicera den på ledarplats i en av Sveriges största tidningar, något de flesta av oss inte har möjlighet till. När ska jag få skriva en ledartext, Adam? När ska åsiktskorridoren bli vid nog för mig att trycka mina åsikter i halsen på hundratusentals tidningsläsare?

När exemplen är över så är allt som finns kvar att slänga ur sig så många faux-intellektuella floskler som möjligt tills teckengränsen är nådd, för att försöka dölja att han inte faktiskt sagt någonting alls. De viktigaste åsikterna att försvara är de som är mest kokobäng, säger Adam, för åsikterna som är kokobäng idag kan visa sig vara sanning imorgon, och om de kokobänga människorna blir tystade så kommer vi aldrig kunna lista ut det. Ge alla kokobänger en ledarplats!

Förr tyckte man att det var rätt att sterilisera vissa människor, men nu tycker vi inte det längre, så allt man tror är rätt idag kan i framtiden visa sig vara lika fel som det. Du kanske tycker att vi borde låta människor som flyr från krig få stanna i Sverige, men om femtio år kan det visa sig att det är lika illa som att vilja tvångssterilisera folk, säger Adam med en läskig röst och lyser upp sitt ansikte underifrån med en ficklampa. Det faktum att inte alla faktiskt tyckte det var rätt att sterilisera människor, och att det finns folk som baserar sina åsikter på en ideologisk och moralisk kompass, snarare än vad “folk tycker” är ingenting som för en sekund blixtrar förbi i Adams medvetande.

Adam gör ingen skillnad på vetenskapliga teorier och personliga åsikter, allt är bara saker man tror, och man måste faktiskt få tro vad man vill. Det är inte utan att mina tankar dras till en annan av Lena Anderssons texter, där hon gör ungefär samma argument, bara med aningen mer tjack i kroppen. Bevis och belägg har ingen plats i diskussionen, det viktiga är att ingen debatt någonsin får ta slut. Ingen åsikt får avvisas, för då dör vår demokrati.

Ju mer jag läser texten desto tydligare blir det att Adam kunde ha besparat oss alla en massa tid genom att istället bara skriva “man får faktiskt tycka vad man vill!!! :(” och låta det vara bra så. Och ja, Adam, det är sant att man får tycka precis vad man vill. Det är fritt att gå runt och tycka lite precis vad fan som helst, oavsett hur dumt i huvudet det är. Det är varje människas rätt. Men det är inte varje människas rätt att ställa sig på ett podium och ropa ut sin dumma jävla åsikt inför hela världen och inte bli kallad idiot.

Adam skulle säga att jag begår precis den synd han argumenterar emot när jag nu kallar honom för en ynkrygg. Man ska underminera åsikterna, inte personen som framför dem, säger Adam. Men Adam för inte fram några åsikter, inte egentligen. Det hade krävt att han faktiskt tog mod till sig och stod för något. Och det är han uppenbarligen inte beredd att göra.

Greta Thunberg är dömd för ett brott. Hon var ohörsam mot ordningsmakten. Och nu jävlar myser hela högern. ”Titta!” Säger de. ”Se hur er hjälte har fallit!”

Och vad det här visar är att folk på högern förstår ungefär ingenting. Låt mig förklara med ett exempel.

Så det här är uppenbarligen en väldigt korkad tweet av en väldigt korkad person. En person med snuthjärna skulle man kunna säga. Någon som förstår ingenting alls om den verkliga världen. Men vi ska se om vi inte kan hjälpa honom tugga en ensam tanke genom sin otroligt släta hjärna.

Så vi börjar med ett väldigt simpelt påstående: Huruvida en handling bryter mot lagen eller inte är inte detsamma som huruvida den handlingen är moralisk eller inte. Det finns definitivt överlapp mellan dem, mord är generellt både olagligt och omoraliskt. Men det finns också handlingar som är omoraliska utan att bryta mot lagen och handlingar som är olagliga utan att för den sakens skulle nödvändigtvis vara omoraliska. Ett exempel på det föregående är faktiskt något som Anders själv tar upp i tweeten: Ebba Buschs husköp.

Under husköpsgate så bröt Ebba mot lagen när hon förtalade mannen som hon köpte huset från. Men kritiken började inte när hon bröt mot lagen, det kom ganska sent i processen. Kritiken kom redan när husköpet blev publikt, trots att det av allt att döma följde lagen. Det ansågs vara lagligt, men eventuellt oetiskt. Det ansågs också vara opassande för en partiledare.

Och här kommer en annan poäng in. Att folk tyckte att PM och EB borde avgå från sina positioner var inte specifikt för att de brutit mot lagen, utan för att de gjort saker som ansågs opassande för sina positioner. Båda två höll poster som anses vara förtroendepositioner, det vill säga att de kräver att människor känner ett förtroende för dem. När de då agerar på sätt som många anser visar på dåligt omdöme så skadas det förtroendet. Och i de här fallen så skadades förtroendet extra mycket eftersom de båda två är företrädare för partier som lägger väldigt mycket fokus på ”lag och ordning”, vilket sätter extra mycket press på dem att följa just lag och ordning.

Greta Thunberg kan också anses ha något av en förtroendeposition. Hon står för något väldigt specifikt: kampen för klimatet. Så om hon hade började flyga jorden runt eller hälla råolja i havet så skulle förtroendet för henne skadas. Vad som däremot inte skadar hennes förtroende är när hon agerar exakt i enlighet med sina uttalade värderingar. Vilket är vad hon gjorde när hon arresterades.

Och så har vi kommit tillbaka till den moraliska frågan. Vad Greta gjorde är att klassa som civil olydnad, det vill säga en form av aktivism där man på ett icke-våldsamt sätt bryter mot lagen för att påvisa att lagen borde förändras. Det här är något som har gjorts vid många tillfällen genom vår historia i kampen för rättvisa. Ett klassiskt exempel är Rosa Parks bussprotest, vilket få människor skulle hävda var en omoralisk handling. Det är alltså möjligt att bryta mot lagen på ett moraliskt sätt.

Vid diskussioner om civil olydnad finns det ett återkommande, och väldigt korkat, argument som går ”men hur skulle du känna om den andra sidan gjorde samma sak?”. Det vill säga om exempelvis fossil-pervon skulle sabotera grön energi eller liknande. Och svaret på den frågan är: jag skulle tycka att det var dåligt. Uppenbarligen.

Civil olydnad är i sig själv varken moraliskt eller omoraliskt, varken ”bra” eller ”dåligt”, det beror på vad man försöker uppnå. Om man försöker uppnå något bra, som att stoppa klimatförändringar, så är det bra. Om man försöker uppnå något dåligt, så är det dåligt.

Bra och dåligt är så klart inga objektiva värden, utan beror på vilka värderingar man har. Så det är fullt möjligt att tycka att det Greta gjorde var dåligt. Det är din fulla rätt att tycka det. Men att låtsas som att alla lagbrott är exakt likvärdiga, vare sig det är tjuvfiske av en utrotningshotad fisk eller civil olydnad för att demonstrera för klimatet, är otroligt korkat.

Om, det vill säga, man inte går runt och tycker att moral och lagar matchar varandra 1:1. Och i så fall finns det väl egentligen ingenting jag kan göra för att hjälpa den personen. De är förlorade.

PS. Jag har i den här texten inte kommenterat det faktum att Anders antyder att Greta har begått bedrägeri genom att ljuga om sin inkomst, som om detta inte var något som kontrollerades. Tror Anders att folk bara kan säga precis vilken inkomst de vill och att rätten bara litar på dem? Anders, du är polis, du måste veta att det inte är så det fungerar.

Snälla gud i himlen kan folk fatta att chatGPT är en SPRÅKMODELL. Den söker inte upp information, den har inget koncept om fakta, den bara ger det svar som är statiskt mest sannolikt att vara ~språkligt~ korrekt baserat på träningsdatan.

— Bossakungen Astor Qvarts (@denvitadrogen) April 17, 2023

Häromdagen skrev jag en tweet, eftersom jag var less på att drivor av folk diskuterar maskininlärning som stort och chatGPT specifikt utan att ha någon grundläggande förståelse för hur teknologin fungerar. Det är ju på ett sätt väldigt förståeligt, det är en komplicerad teknologi som väldigt få människor verkligen förstår på djupet*. Men vissa saker är grundläggande nog att de borde vara möjliga att förstå även för människor utan djupare teknologisk kunskap. Som till exempel att chatGPT är baserad på en språkmodell och har som syfte att så korrekt som möjligt modellera språk – och inget annat. Den söker inte upp information, exempelvis, och den har inga tankar eller åsikter. Den producerar språk, så korrekt som möjligt, punkt slut.

Det tog inte lång tid efter att tweeten publicerades innan Snubbarna började dyka upp. Nej du, lilla vän, nu tror jag inte att du vet vad du pratar om. ChatGPT är faktiskt väldigt kraftfull, och kan göra väldigt många saker.

Det var en något förvirrande respons, eftersom allt jag sa i min tweet är 100% korrekt. Det är inga åsikter, och ingen kontroversiell ståndpunkt. Utvecklarna själva säger precis samma sak som jag gör. ChatGPT är en språkmodell. Det är bokstavligt talat vad den är (eller rent tekniskt en chattbot baserad på en språkmodell, men låt oss inte klyva hår). Det är en bot skapad för att ”förstå” och producera skrivet språk, vilket den gör genom att utgå ifrån vad den “lärt” sig genom att matas med en massiv mängd exempel.

Vad det här innebär i praktiken kan vara lite rörigt, och det främsta frågetecknet folk verkar ha är gällande hur chatGPT hanterar fakta. Det korta svaret på den frågan är att chatGPT inte hanterar fakta alls. Den har inget koncept om sant eller falskt. För att citera OpenAIs överblick av tjänsten:

ChatGPT sometimes writes plausible-sounding but incorrect or nonsensical answers. Fixing this issue is challenging, as: (1) during RL training, there’s currently no source of truth;

Vad som gör det här lite förvirrande är att chatGPT ofta ger korrekta svar på frågor som ställs, vilket ju kan kännas som det motsäger ovanstående. ChatGPT är på det stora hela ganska bra på att ge fakta. Men det är inte ett resultat av att den söker upp och värderar information, utan att träningsdatan innehåller väldigt mycket information. När chatGPT då analyserar det mest språkligt korrekta svaret på en fråga, kommer det ofta, men långt ifrån alltid, vara det korrekta svaret, så länge den informationen fanns med i träningsdatat. Om informationen saknades i träningsdatat, eller om träningsdatat innehöll inkorrekt information så kommer chatGPT inte kunna svara, eller svara felaktigt.

Genomgående för svaren jag fick på min tweet var att folk verkade tro att jag på något vis försökte “förringa” chatGPT. Att jag försökte underminera tjänsten, av oklar anledning. Men ingenstans skrev jag att chatGPT inte är en kraftfull teknologi, eller att den inte fyller en funktion. Allt jag pekade ut var att det är en tjänst som är byggd för att göra vissa saker, och inte andra. Man tycker ju inte att det borde vara ett kontroversiellt uttalande. Att förstå en teknologis begränsningar är essentiellt för att inte över- eller underskatta den. Det spelar ingen roll hur avancerad en tvättmaskin är, om du försöker använda den för att diska tallrikar kommer du antagligen inte tycka att den gör ett bra jobb.

Och det här är vad som händer när folk försöker använda chatGPT som en sökmotor och blir besvikna när den ger svar som är inkorrekta. Trots att chatGPT inte är tänkt att fungera som en sökmotor (vilket också gör det så jävla pinsamt att flera företag försökte lansera det som en).

ChatGPT är en väldigt avancerad teknologi som kommer ha massiv påverkan på vårt samhälle, men för att det ska vara sant behöver vi inte låtsas att den är något annat än vad den är. Vad den faktiskt är, räcker gott och väl.

Vad det är som gör att folk reagerar som de gör på chatGPT tror jag beror på två saker.

Det första är att chatGPT använder just språk. Folk verkar betydligt mindre benägna att övertolka funktionaliteten i instanser av maskininlärning som kan generera eller redigera bilder och video. Det är betydligt mindre spekulation kring huruvida till exempel Midjourney kan “tänka”, än vad det är för chatGPT, trots att det i grunden är samma typ av teknologi som används, bara applicerat på olika saker. Midjourney använder i breda drag samma teknik för att generera bilder, som chatGPT använder för att generera text.

Och det andra är att vi valt att använda termen “AI”. Vilket jag tror att vi borde sluta med, eftersom det gör snubbarna alldeles för förvirrade.

Att slå fast att maskininlärning inte är artificiell intelligens är lite knepigt. Det här är definitivt något man kan ha olika åsikter om, eftersom det inte finns någon stenhård definition av vad AI är. Maskininlärning inkluderar definitivt saker som vi skulle klassificera som en typ av intelligens, exempelvis förmågan att använda språk, och förmågan att “lära sig”. Baserat på det är det absolut inte fel att kalla chatGPT för AI. Men på samma premisser finns det också betydligt mer rudimentär teknologi som går att kalla för artificiell intelligens, teknologi som vi idag generellt inte skulle kalla för det.

Jag skulle argumentera att även om den faktiska tekniska definitionen av AI är både vag och bred, så är den generella bilden av AI som folk får upp i huvudet när de hör uttrycket betydligt mer specifik.

Folk tänker på maskiner med ett medvetande. Vilket inte är vad maskininlärning är.

Det här är, igen, inget försök att underminera maskininlärning. Jag är väldigt medveten om precis hur kraftfull teknologin är, och gjorde nyligen en video om hur jag tror att den kommer att påverka vårt samhälle på ett massivt och ganska skrämmande sätt. Men oavsett hur kraftfull den är, och oavsett hur snabbt utvecklingen av teknologin går, så är vi inte idag “på gränsen till” att skapa en riktig AI.

Även om många förutspår att vi kommer att utveckla “riktig” AI, så är det fortfarande bara spekulation. Vi vet inte faktiskt om vi kommer bygga en maskin som tänker på ett sätt som är på något vis jämförbart med en människa, och om vi gör det vet vi inte om den teknologin kommer bygga på dagens maskininlärning, eller på någon annan teknik som ännu inte tagits fram. Maskininlärning kan visa sig vara en återvändsgränd, en väg som kan ta oss en bit, men inte hela vägen fram.

Att kalla maskininlärning för AI är lite som att kalla en telegraf för en telefon. De två teknologierna är definitivt relaterade till varandra, och det finns en tydlig linjen från den ena till den andra, men säger du ”telefon” och sen ger någon en telegraf, så kommer de bli besvikna.

Så just nu skulle jag säga att det är missvisande att använda uttrycket AI om vår existerande teknologi. Och, som sagt, det är en åsikt jag har, och inte fakta. Jag tror personligen att det kommer vara betydligt lättare för folk att förstå vad teknologin innebär om vi bara använder uttrycket jag använt i den här texten: maskininlärning (även om jag inte för mitt liv kan sluta skriva “maskinlärning” istället för “maskininlärning”). Jag gillar också termen ”simulerad intelligens” eftersom jag känner att det mer beskriver vad maskininlärning är. Det är kod som simulerar aspekter av intelligens, som exempelvis språk.

Jag inser så klart att försöka få hela världen att ändra hur de refererar till teknologin är en omöjlig uppgift. Det kommer inte hända, AI är termen som är i bruk. Men jag tycker ändå att vi borde göra ett försök. För att hjälpa de stackars snubbarna.

*Jag är ingen expert på maskininlärning, och vill absolut inte råka placera mig i facket med snubbar som presenterar en uppblåst bild av sin egen kunskap. Så jag tänkte erbjuda mina bonafides, så att ni kan avgöra hur full av skit jag verkar.

Jag jobbar inom IT och har gjort så i ungefär tio års tid. Under den tiden har jag jobbat med högt och lågt, men på senare år med ett fokus på devops. På mitt nuvarande jobb sitter jag i ett projekt som inbegriper praktisk applicering av maskininlärning, men jag jobbar inte personligen direkt med den teknologin. På mitt förra jobb arbetade mer direkt med att sammanställa data och använda den för att träna upp en maskininlärningsmodell i ett POC-projekt, men jag kan inte säga att jag gick på djupet i teknologin bakom maskininlärningen, utan använde bara existerande bibliotek. 

Så medan jag har arbetat med maskininlärning, och hållit på med det en hel del på fritiden, så kommer min främsta kunskap om hur det fungerar på ett djupare plan från saker jag läst. Så på något plan är jag bara en snubbe som googlat, och det är inte omöjligt att jag har fel om vissa detaljer. Men jag är ganska säker på att jag i den här texten håller mig väl inom ramarna för vad som är väl etablerade sanningar kring maskininlärning.

Nu jävlar ska det sluta vara fett att vara arbetslös, meddelar twittertrollet Johan Pehrson. Det är ett uttalande så korkat att det inte borde finnas någon anledning att lyssna på något som spånhuvudet säger någonsin igen. Tyvärr så har Johan, utöver sitt huvudsakliga jobb som absolut stolpskott på twitter, också ett extraknäck som arbetsmarknads- och integrationsminister, vilket gör att de intellektuella aborterna som rullar ur hans mun har en reell påverkan på Sveriges politik. Jag vet att det låter osannolikt, men det är tyvärr helt sant.

“Arbetslinjen. Punkt.” slår han fast i sin tweet. Så låt oss ta en titt på vad arbetslinjen faktiskt består av. Och för att göra det tar vi återigen hjälp av vår gamla vän John Norell.

Här har vi ytterligare ett uttalande från en människa som tillbringat som mest ett sommarlov i sin ungdom i verkligheten. Det är otroligt tråkigt att pendeltågsförarna går i strejk över det faktum att tågvärdarna tagits bort, tycker John. Arbetare som kräver en dräglig arbetsmiljö är riktigt jävla oskönt, faktiskt. Men det finns i alla fall en positiv aspekt som han kan glädja sig åt: det här kommer eventuellt leda till att alla tågförarna får sparken.

Så, med båda de här uttalandena i hand kan vi nu försöka pussla ihop vad “arbetslinjen” faktiskt innebär:

1. 1. Arbetares villkor ska försämras. Det behövs lägre löner, mindre anställningssäkerhet och färre rättigheter. Med eufemismer som “sänkta trösklar” till arbetsmarknaden ska livet som arbetare göras svårare. Ett dåligt jobb är bättre än inget jobb, säger de, och gör de existerande jobben sämre och sämre.
   2. Arbetare som inte nöjer sig ska sparkas. Det absolut viktigaste är att få folk i arbete. Förutom så klart om arbetarna har krav, då ska arbetet tas ifrån dem. Det ska göras så lätt som möjligt för företag att sparka anställda som inte rättar sig i ledet, antingen genom att göra det möjligt att ersätta dem med teknologi, eller genom att minska reglerna runt en uppsägning.

Den skarpsynte av er inser så klart att punkt ett oundvikligen kommer leda till att punkt två kommer appliceras mer och mer. Sämre villkor kommer göra att fler människor protesterar, vilket kommer göra att fler människor förlorar jobbet, vilket kommer leda till färre människor i arbete, istället för fler. Vilket ju känns som motsatsen till vad arbetslinjen har som mål. Men det löser vi i steg tre!

3. Arbetslösa ska svältas in i arbete. Målet är, som det alltid har varit, att tvinga arbetare att jobba så mycket som möjligt, för så lite som möjligt. Att vara arbetslös är så klart inte på något plan “fett”, oavsett vad Johan Pehrsons liberal-picklade hjärna fått för sig. Men om jobb fortsätter göras sämre och sämre, med lägre och lägre lön, så kommer det till slut komma till en punkt där det inte är värt att arbeta. Så om det är nästan omöjligt att leva med ett jobb, måste vi göra det helt omöjligt att leva utan ett jobb. Arbetslösa ska komma i arbete, eller dö. Att det oundvikligen kommer leda till att människor faktiskt dör, det spelar ingen roll. En död människa är ju trots allt också en människa som slutat gå på bidrag.

Arbetslinjen är en vidrig, människofientlig politik driven av empatilösa as. Människor som helt saknar all förmåga, eller kanske snarare all vilja, att förstå hur livet ser ut för människor i andra livssituationer. Och det är fan skamligt att vi låtit dem få någon som helst politisk makt.

Konkurrens är bra, tycker ekonomer. Det är hur pris hålls nere. Förutom när konkurrens är dåligt, och höjer priser. Det där kanske låter lite förvirrande, men som tur är finns ekonomidoktoranden John Norell här och kan ge oss en förklaring på en nivå som vi dumhuvuden kan förstå.

Först lite bakgrund. Livsmedelskedjor, för den som undrar, är alltså när en livsmedelshandlare, som exempelvis Ica, äger inte bara butiken, utan även de underleverantörer som levererar mat till butiken. Det vill säga hela kedjan från produktion till konsumtion. Det här, skulle ju vän av ordning påpeka, kommer att göra det svårare för nya aktörer att etablera sig, eftersom de inte kan konkurrera på samma villkor. Även om du har kapital till att starta en butik, så kommer du antagligen inte ha kapital till att sätta upp din helt egna leveranskedja.

Så när matpriserna nu skenar, och det faktum att hela livsmedelsmarknaden kontrolleras nästan uteslutande av tre massiva företag, så har förslag om att bryta upp dessa kedjor, för att minska marknadskoncentrationen, dykt upp. Ska vi nu ha en fri marknad så måste vi se till att den inte devalverar till ett oligopol, vilket är vad som har hänt.

Men, se där har folk fel. Konkurrens är bara bra när det inte är dåligt, måste vi förstå. Och här tar John det hela vägen tillbaka till dagisnivå, så att till och med den otvättade massan kan fatta varför livsmedelskedjor faktiskt inte ska brytas upp.

En snabb sammanfattning av Johns lilla fabel är som följer: Om du har en bro med ett troll så har det trollet monopol, och kan ta ut vilken brokostnad som det vill. Om du däremot har två broar, med ett troll under varje, så kommer trollen tvingas konkurrera om brotrafiken, och måste därför hålla sina priser så låga som möjligt.

Hittills inga konstigheter, väldigt grundläggande marknadsteori. Konkurrens bra. Men, säger John, om vi istället föreställer oss att det satt två troll under samma bro, en som tar betalt när du stiger på, och en när du stiger av, så skulle kostnaden öka, eftersom båda troll skulle ha incitament att maximera sin egen inkomst, och därmed ta mer än bara halva broavgiften var, vilket är känt som the double maginalization problem.

Om vi har en kedja av leverantörer så kommer varje leverantör lägga på en extra avgift för att kunna plocka ut vinst, vilket gör slutkostnaden större än om bara ett företag plockade ut vinst för hela processen.

Och där har vi då Johns lilla saga som förklarar varför vi inte borde dela upp bron utan istället borde göra det enklare för fler nya broar att byggas.

Det kan ju tyckas märkligt att en ekonom hänfaller till sagor om tomtar och troll, men det finns faktiskt en väldigt god anledning till det: om man applicerar sina ekonomiska teorier på en sagovärld, så slipper man ta den besvärliga verkligheten i beaktning.

Problemet med att överföra John exempel till den verkliga världen är att han gjort en rad arbiträra gränsdragningar. I hans lilla låtsasvärld så representerar en bro en komplett livsmedelskedja, en fast och tydlig enhet. I verkligheten finns det tyvärr ingen sådan enkel avgränsning att göra. Vad som räknas in i en sådan kedja är väldigt oklart, och det blir väldigt svårt att avgöra var man ska dra gränsen för den här logiken.

Körs Icas varor ut till butikerna av ett externt åkeri? Oj, det är ett troll till under bron, bäst om Ica köper upp dem. Ica-reklamerna produceras också av externa troll, så där borde Ica antagligen expandera sin operation. Och borde inte bro-trollet också ta hand om vägarna, murarna, städerna och byarna, för att vi inte ska behöva betala en massa extra till en massa andra troll? I slutändan blir det här ett argument mot alla typer av externa leverantörer och för att koncentrera så mycket makt som möjligt på så få företag som möjligt.

Sen kan ju Johan i sin lilla fabel peka ut att han faktiskt tycker att det ska finnas många broar som konkurrerar, men om man tar i åtanke att de här broarna kommer växa sig till massiva monoliter är det svårt att se hur det ska vara möjligt för någon att smälla upp en konkurrerande bro. Speciellt inte om de redan existerande broarna har börjat ta över de kringliggande vägarna, och kan begränsa den nya brons tillgång till trafiken.

Jag säger inte ens här att Johan har fel i sak. Det är möjligt att en centralt styrd livsmedelskedja resulterar i lägre priser än en på alla nivåer fri marknad. Jag skulle kanske till och med gå så långt som att säga att det är troligt, förutsatt att ägaren av den kedjan inte har ett sådant övertag på marknaden att de kan sätta ockerpriser, vilket är situationen vi är i nu. Att ha en enhetlig styrning i alla led låter i mina öron faktiskt betydligt mer effektivt än att splittra upp alla delar och låta dem agera fristående från varandra.

Men det är ju för att jag är en smutsig socialist. Jag tror inte på att konkurrens kommer leda till det mest effektiva systemet, utan att samarbete är betydligt mer effektivt. Men det är ju inte vad Johan tycker, i alla fall inte på papper. Han är för konkurrens. Ekonomer älskar konkurrens mer än livet självt. Men när det blir dags att sätta begränsningar på företag då börjar det plötsligt dyka upp undantag.

Om nu konkurrens inte gör att underleverantörer håller priserna nere, varför har vi fått höra att vår sjukvård kommer bli effektivare och billigare om vi lejer ut den till en miljard olika företag, istället för att hålla den till en kedja? Vår sjukvård är idag en bro med så många troll under att de börjar få svårt att få plats.

Jag hör så klart invändningen man kan göra här, att de olika sjukvårdsföretagen är många olika broar, istället för många troll under en bro, och det här är styrkan i Johns lilla fabel: beroende på vad du kallar en bro och vad du kallar flera broar så kan du använda den som argument för ganska precis vad du vill. Man kan argumentera för ökad konkurrens och mot ökad konkurrens precis som man vill. Det är ett ekonomiskt Barnum-uttalande. En fabel vars enda sensmoral är att företag borde få göra precis vad de vill, för det blir faktiskt bäst så.

Men om att företag är troll, där håller vi i alla fall med varandra.

Varje gång en Timbroit öppnar munnen finner jag mig ställd inför samma fråga: är de korkade, eller ljuger de? Tror de faktiskt på den absolut infantila skiten de säger, eller är de fullt medvetna om att det är absolut skitsnack?

Det senaste exemplet i raden är ekonomi-studenten John Norell som hoppat ut på twitter för att fundera lite kring strandskyddet, något Timbro så klart hatar. Det är ju trots allt en av förmyndarstaten inrättad begränsning på den vackraste naturkraften vi har: den fria marknaden.

Strandskyddet har som syfte att se till att Sveriges stränder inte fullständigt privatiseras och gör det omöjligt för människor som inte har råd att köpa sin egen bit strand att få tillgång till dem. Men, argumenterar John, strandskyddet har haft motsatt effekt, eftersom det gjort fritidshus vid havet väldigt dyra.

Syftet med strandskyddet var att möjliggöra för fler att vistas vid havet oavsett plånbok.

Men strandskyddet har i stället gjort vistelsen vid havet till en plånboksfråga. Fritidshus vid havet är nämligen svindyra. pic.twitter.com/vowkjH2WNw

— John Norell (@JERNorell) March 14, 2023

Om man kisar lite, och helt stänger av hjärnan, kan man ju förstå vad han menar. Bara de väldigt, väldigt rika har råd med något av de hus som är byggda vid stranden, eftersom antalet sådana hus är väldigt begränsat. Ifall strandskyddet upphörde skulle många fler sådana hus kunna byggas, vilket hade ökat tillgången och därmed sänkt priset, i alla fall i teorin. Det skulle göra att även de bara väldigt rika, och till och med kanske de bara ganska rika, skulle ha råd med en strandtomt.

Problemet med Johns argument är att ha tillgång till en strand, och att äga en strand, inte är samma sak. Att ta bort strandskyddet skulle kanske göra att fler hade möjlighet att äga en strandtomt, men det hade gjort att färre människor hade tillgång till stranden, eftersom den allmänna stranden skulle försvinna. John argumenterar till och med i samma tråd att om strandskyddet försvann skulle vi kunna se betydligt fler hotell och caféer längs våra stränder. Så på något sätt har han antingen lyckats lura sig själv, eller så försöker han lura oss, att strandåtkomst kommer bli mindre av en plånboksfråga ifall vi bara låter privata företag äga stranden.

Extra rolig blir hans tråd av att han bildsatt den med AI-genererade bilder av pittoreska öar täckta i bildsköna sekelskifteshus, som om det är vad som skulle byggas istället för rika idioters massiva skrytbyggen. Det är ju uppenbarligen inte så det kommer se ut, vilket han själv måste förstå. Visst måste han väl förstå det, eller?

Frågan återkommer, idiot eller lögnare. Det är samma fråga jag ställer mig varje gång de motiverar massiva skattelättnader med att det kommer hjälpa arbetare och småföretagare, då de kommer få mer pengar i fickan, trots att den absoluta majoriteten av skattelättnaden kommer gå till storföretag och de superrika. Vet de inte om att det är de allra rikaste som kommer gynnas av deras föreslagna politik, eller ljuger de och använder “den vanliga människan” som en slags sköld att gömma sig bakom?

Jag har mina aningar, men inga svar. Oavsett så är dock Johns förslag dumma i huvudet.

Att vara ekonom verkar jävligt lattjo. Allt du gör är att sitta och gissa hur ekonomin kommer att gå, och även om du nästan alltid har fel så kommer folk ändå komma till dig när ekonomin helt oväntat gått åt helvete, så att du kan spekulera fritt om varför det skedde och vad vi borde göra nu.

Generellt sett tycks svaret antingen vara att de fattiga har för mycket pengar, eller att de rika har för lite pengar.

Ekonomer pratar ofta om ekonomin på samma sätt som fascister pratar om sina fiender: den är samtidigt ofantligt stark, och extremt svag. Den fria marknaden är en perfekt organism som kan hantera precis alla problem, förutom om den minsta lilla saken går fel, då kommer den helt kollapsa.

Kanske mer korrekt är att ekonomin är en klassisk katolsk gud, allsmäktig och god, men samtidigt otroligt besvärad av även de minsta av mänskliga transgressioner.

Just nu är ekonomin arg. Jättearg. Priser skenar och kastar ut de fattigaste i kylan. Dags att kalla in ekonomerna, så att de kan spå i sina teblad och förklara för oss vad vi måste göra. O store gud, sträck ner din osynliga hand och visa oss vägen.

Det första vi måste förstå är att vi inte kan göra något åt ekonomin på en strukturell nivå, för då kommer ekonomin att bli ännu argare, förklarar ekonomen. Vi kan inte reglera eller begränsa eller försöka mildra effekterna av ekonomins ilska, för det kommer bara reta upp den ytterligare.

Marknaden är ett självreglerande system, förklarar ekonomen. Varor kommer aldrig kosta mer än vad människor har råd med, säger han. Det är så systemet fungerar. Tillgång och efterfrågan säger han och pekar på sin graf. Om vi försöker manuellt ändra på det kommer systemet slängas helt ur fas.

Staten får aldrig ställa dig i vägen för företagen. Dessa måste tillåtas leva fritt; om företagen bara får göra precis vad de vill så kommer resultatet bli det bästa möjliga för alla inblandade. Företagen, säger ekonomen, får enbart interageras med om deras fria leverne riskerar att få dem att rasa. Likt föräldern till ett barn som lär sig cykla ska staten alltid springa bakom, redo att fånga dem om de trillar, men aldrig be dem sakta ner. Den fria marknaden löser allt, och om det är problem på den fria marknaden är svaret mer fri marknad.

Ekonomens enda verktyg är en hammare, men som tur är har de kommit fram till att även det här problemet är en spik.

Dilemmat som ekonomen nu ställs inför är att systemet inte riktigt fungerar så som hans modeller säger att det borde. I verkligheten kommer folk inte bara avstå varor som egentligen är för dyra, ifall de varorna är saker som mat. För utan mat dör man, i den verkliga världen. Så därför är det fritt fram för handlarna att höja priserna på varorna långt över vad människors ekonomi kan hantera. För oavsett så kommer de inte sluta äta.

Hur mycket ekonomen än hamrar, så fortsätter priserna stiga.

Så hur ska han lösa detta ekonomiska teodicéproblem? Som mången predikare genom åren hänfaller han åt att peka fingret mot sin församling. Om gud bestraffar er, ställ er frågan vilken synd ni har begått för att förtjäna det. Om marknaden prövar oss men höga priser är det kanske i själva verket vårt fel. Det är vi som frossat, som köpt när vi borde låtit bli.

Marknadens budord säger att högre priser möts med lägre konsumtion, men ändå har vi, den syndiga massan, fortsatt äta mat. Och så når vi vårt svar. Om marknadskrafterna inte är nog för att få oss att agera som modellerna säger, så måste vi börja agera i enlighet med modellerna på egen hand. Modellerna är oföränderliga, om verkligen inte matchar dem så är det verkligheten som behöver ändra på sig.

Få är människorna som förstår mindre om ekonomi än ekonomerna. De rabblar sina modeller som vore de tyskagloser. Tillgång, efterfrågan, lafferkurvan, durch, für, gegen, ohne, um. Verkligheten har de inte levt i på många år. Men vem behöver veta saker när man har tro. Och tror gör de, för allt vad tygen håller.

Jasså, ni vill höja skatten på rika? Har ni ens hört talas om lafferkurvan? Den säger faktiskt att höjda skatter på rika är dåligt, eftersom höjda skatter gör att ekonomin saktar ner, vilket leder till mindre skatt för staten. Schack matt, sossar!

Vad enkelt det verkar vara att jobba för Timbro.

Nu ska sägas att jag inte är ekonom. Huruvida det faktiskt finns några belägg för att lafferkurvan har någon relevans för verkligheten, och var i så fall gränsen går där höjd skatt leder till lägre intäkter, det lämnar jag till någon annan. Vi kan väl lite kort säga att “lafferkurvan” av allt att döma inte är den slam dunk som Timbroiterna verkar tro, eller kanske låtsas, att den är.

Men det åsido, så har jag lite frågor. Specifikt kan jag inte låta bli att undra vem det är, i den liberala världsbilden, som driver ekonomin?

Svaret på den frågan kan verka enkelt. Rika människor. Det är rika människor som driver ekonomin, vilket är varför rika människor behöver lägre skatter. Det är vad Lovisa menar när hon hänvisar till lafferkurvan. Mer pengar till de rikaste kommer leda till en mer aktiv ekonomi, och i slutändan mer pengar till alla andra. Trickle down, och så vidare.

Och det kan man ju som sagt ifrågasätta. Tricke down-effekten har historiskt visat sig svår att se några resultat från. Men det är fortfarande inte vad den här texten riktigt handlar om.

Så, rika människor driver ekonomin i den liberala världsbilden. Ägaren av fabriken, inte arbetarna i den. Inget nytt där. Förutom att det inte alltid verkar stämma. Mer specifikt så verkar det inte stämma när inflation kommer på tal.

De rika behöver alltså sina pengar för att driva på ekonomin, men om vi behöver sakta ner ekonomin för att stävja inflation, då har deras pengar plötsligt ingen större påverkan. Då är det plötsligt de fattigaste som är den drivande faktorn. Ska pengar ges, så bör de ges till de som redan har mest, men ska de tas, då bör de tas från de med minst.

Liberaler gömmer sig alltid bakom argumentet att de bara vill vad som är bäst för ekonomin, och därmed för alla. De vill inte nödvändigtvis att de rika ska bli rikare, men det är vad som är bäst för ekonomin, så då måste det bli så. Men konstigt nog verkar deras motivering för varför rika måste blir rikare skifta beroende på situationen. De ekonomiska teorierna skiftar, slutsatsen att rika behöver bli rikare kvarstår.

När det faktum att ökande klyfter faktiskt har en negativ effekt på deras annars så vördade tillväxt kommer på tal, så blir det tyst. Att skydda ekonomin slutar vara det högsta målet när vägen dit skulle innebära mindre pengar till våra allra rikaste. Då blir det istället snack om ideal som “personlig frihet”, trots att ideal annars alltid fått stå åtsidan för ekonomisk pragmatism.

I slutändan verkar den enda konstanta faktorn vara att mycket minsann förtjänar mer.

Jag är medveten om att jag i den här texten plockar exempel från ett antal lösryckta personer, som inte nödvändigtvis helt och hållet delar ideologi, vilket ju kan kan ses som något oärligt. Men jag har valt de här utdragen inte för att exemplifiera en specifik persons hyckleri, utan för att de väldigt väl representerar tankar jag ser återkomma från vårt lands marknadsliberaler som kollektiv. Att ses som ett kollektiv gör dem antagligen superarga, vilket är en liten bonus.

Sveriges rikaste fem personer har gemensamt mer pengar än vad Sveriges fem miljoner fattigaste har. Det är fem personer med mer pengar än strax under halva landets befolkning. Av dessa fem har fyra ärvt sina pengar, medan den femte inte ärvde sina pengar, utan istället ärvde HM.

Det ska löna sig att arbeta heter det. Men vad som lönar sig mest är uppenbarligen att ha rika föräldrar.

Trots detta lever och frodas myten om meritokratin i vår svenska politik. Den som jobbar hårt blir också belönad. Pengarna går till de som förtjänar dem, vilket är varför inkomstklyftor inte bara är acceptabelt, utan rent ut sagt bra. Det är motiverande. Varför skulle någon jobba hårt om de inte kunde bli ohemult rika?

Men om nu meritokrati är vad vi vill ha, om de personer som tror på konceptet verkligen vill att det är så världen ska fungera, så borde vi väl eliminera arv som en faktor? Om förmögenhet ska fungera som en belöning för hårt arbete, borde inte alla börja på samma punkt? Det känns ju inte rättvist att guldmedaljen går till någon som började racet halvvägs till mållinjen. Eller för den delen redan i mål.

Men här börjar meritokrati-vurmarna direkt protestera. Kanske har arvingarna inte gjort sig förtjänta av pengarna, men deras rika föräldrar har min själ gjort sig förtjänta av att kunna lämna pengar till sina barn. Klart människor som jobbat hårt hela livet ska ha rätt att ta hand om sina efterlevande.

Men då är ju frågan hur många generationer den införtjänade rätten sträcker sig? Om någon blivit rik tack vare sitt arv, och sedan skänker den förmögenheten vidare i generation efter generation, faller det för evigt under deras arbetande förfaders rätt? Har en arbetande person tjänat in rätten för deras ätt att för evigt leva på avkastningen och aldrig igen lyfta ett finger? Och i så fall, vad skiljer det systemet från att bara ha en adel? Man får ju anta att någon av adelsfamiljens förfäder också gjort någonting för att tillskansa sig titeln som deras ättlingar nu lever gott av. Så då kan vi väl bara säga Johan af HM och få det överstökat.

Om vi nu inte faktiskt vill återinföra adelssystemet så behöver vi någonstans sätta en gräns för när någon inte längre kan leva helt på sina förfäders pengar. Och rent praktiskt är det svårt att se en annan lösning än att sätta stopp för det redan i första ledet. Jag förespråkar inte nödvändigtvis att ingenting ska kunna överlämnas från förälder till barn, men någon slags begränsning känns inte på något vis som ett extremt förslag. En övre gräns, för att förhindra uppkomsten av en modern adel.

Hur man kan titta på en situation där fem personer har mer än fem miljoner och tänka att det är precis som det ska kan jag för mitt liv inte förstå. Men att dessutom acceptera att de fem personerna till stor del ärvt sig till sin förmögenhet är rent av bisarrt.

”Vadå, tycker du att någon annan har mer rätt till de pengarna?” frågas det upprört i svaren till en tweet om de fem arvingarna. Och vet ni vad? Ja, jag tycker att Sveriges fattigaste fem miljoner förtjänar de pengarna mer än vad fem personer som gjorde det hårda arbetet att födas i rätt familj gör. Och om du inte håller med kunde du väl i alla fall göra mig tjänsten att vara ärlig och erkänna att det är feodalism och inte meritokrati du förespråkar.

Folk har väldigt många åsikter om hur kvinnor bör klä sig. Det är mer eller mindre en folksport. Vad är för mycket, vad är för lite? Slampigt? Sexigt? Gud vad folk tycker. 

Där den här frågan kommer till din absoluta spets, är i den så hetskt debatterade slöjan. I Iran pågår just nu massiva protester över det faktum att kvinnor där inte är lagligt tillåtna att röra sig i offentligheten utan slöja. I Sverige har vi istället en helt motsatt rörelse, som vill göra det olagligt för kvinnor att röra sig i offentligheten med slöja, för att på så sätt göra det omöjligt för muslimska män i Sverige att tvinga muslimska kvinnor i Sverige att bära slöja. 

Och om du är av den åsikten, hej. Välkommen till texten. Det här är en text till stor del riktad till dig. Jag vill ha en ärlig och rationell diskussion om ämnet, och tänker därför lägga fram mina argument och tankar på ett så rättframt sätt som möjligt. Förhoppningsvis kan du läsa den här texten, lyssna på vad jag har att säga, och sen besluta huruvida du håller med eller inte. Förhoppningsvis kan det få dig att få lite bättre förståelse för varför människor har en annan åsikt än vad du har, utan att hoppa till slutsatsen att de är för kvinnoförtryck.

Jag vill börja med att säga att jag, som en väldigt modern och medveten person, så klart tycker att det är fel att kvinnor tvingas bära slöja. Jag tänker till och med gå så långt som att säga att jag inte tycker att kvinnor borde tvingas att bära, eller för den delen inte bära, några plagg över huvud taget, med ett litet fåtal undantag*. 

Jag tycker, helt enkelt, att kvinnor själva borde välja hur de klär sig. Och jag hoppas att vi kan etablera det som vår gemensamma bas här. Oavsett våra andra åsikter, så tänker jag utgå ifrån att vi båda håller med varandra om att kvinnor, och för den delen alla andra också, har rätt att välja sina egna utstyrslar. 

Vi håller därför också med varandra om att det som pågår i Iran är förfärligt, och stöttar iranska kvinnor till fullo. Om de behöver fly från sitt land för att kunna leva säkert så tycker jag i alla fall att vi borde slå upp våra portar och ge dem fristad. 

Och precis som att det är förfärligt att det i Iran är lagtvång på att kvinnor bär slöja offentligt, så vore det absolut förfärligt om ett sådant lagtvång fanns i Sverige. Men som tur är så gör det inte det. I Sverige är det helt och hållet lagligt att gå utan slöja, och det finns inget straff staten kan utsätta dig för ifall du tar av den. Vad som pågår i Iran är hemskt, och värt att fördöma, men det är inte faktiskt direkt relaterat till situationen i Sverige. Här får kvinnor, i alla fall lagligt sett, klä sig lite hur de vill. Så om en kvinna i Sverige bär slöja, så är det inte för att lagen har tvingat henne. 

”Men!” Ropar du så klart åt din dator just nu, ”det finns ju faktiskt andra tvång än rent lagliga. Det finns kulturella och familjära tvång, både implicita och explicita. Hur ska vi kunna veta om någon faktiskt bär slöja för att de vill, eller om de har blivit tvingande?”

Och det är helt rätt fråga! Bra jobbat! Och svaret är, så klart, att vi allt som oftast inte kan det. Vi kan aldrig riktigt veta om någon klär sig på ett specifikt sätt för att de vill klä sig så, eller om de har blivit utsatta för någon form av tvång. Så vad gör vi då?

Min lösning är som sagt inte att förbjuda klädesplagg, utan att istället verka för ett öppet och fritt samhälle där människor som lever under tvång har möjlighet att söka sig därifrån och få hjälp. Om säg ett barn tvingas bära slöja mot sin vilja tycker jag att det borde finnas vägar för det barnet att få hjälp att värna sin frihet. Det är ingen perfekt lösning, den kräver mycket arbete och tar lång tid att få resultat, men det är enligt mig den bästa lösningen som finns. 

Men så finns ju också lösningen som många andra har kommit till: att vi ska förbjuda slöjan. Då kommer ingen kunna tvingas att bära slöja, eftersom det vore ett lagbrott. Polisen kommer då att kunna, antar jag, arrestera eller åtminstone bötfälla kvinnor som bär slöja, vilket kommer att göra det praktiskt väldigt svårt för någon att bibehålla ett sånt tvång. 

Det finns dock ett antal problem med den här lösningen, som även den mest idoga försvararen av förslaget behöver fundera över. Som med alla politiska frågor finns det många olika aspekter att ta hänsyn till, så jag hoppas att du som är för ett sådant förbud är villig att läsa och ta till dig av mina reservationer. 

Ett problem är så klart att om det nu finns män som ser det som absolut otänkbart att kvinnorna i deras liv ska få gå utan slöja bland folk, och har makten att bestämma hur de klär sig, så är det inte svårt att föreställa sig att i alla fall en del av dem kommer åtgärda situationen genom att helt enkelt inte låta dessa kvinnor gå ut bland folk. Vilket knappast är en vinst för kvinnlig frihet. Jag har själv inte hört någon jättebra lösning på det här problemet, utan har mest fått känslan av att dessa eventuella kvinnors relativa frihetsförlust ses som ett acceptabelt pris för andra eventuella kvinnors relativa frihetsvinst. 

Sen har vi direkt praktiska problem. Som frågan om hur man lagligt sett definierar en slöja. Det kanske låter löjligt, men det är faktiskt en inte obesvärlig fråga att hitta ett svar på. Lagar måste vara tydliga och konkreta för att kunna appliceras, så vi behöver en bra och tydlig definition som täcker in allting som vi vill förbjuda, utan att få med någonting vi inte vill införa förbud mot. 

Så hur exakt definierar vi en slöja? Ett tygstycke man har på huvudet? Jag kan inte riktigt komma på en bättre objektiv beskrivning av plagget. Det är var en slöja är. Tyvärr är det också vad många andra saker är. Mössor till exempel. Hucklen, nunnedok, turbaner. De är alla huvudbonader i tyg, vissa av dem till och med med det explicita syftet att dölja håret, vilket gör dem både i form och funktion väldigt lika slöjor. Jag har svårt att se någon lag mot slöjor som inte åtminstone också kommer göra det olagligt med nunnedok, om den inte är explicit religiöst definierad. Det vill säga riktar sig enbart mot slöjor burna för att leva i enlighet med islam. Och om den är det behöver vi på något vis hitta ett sätt att avgöra den exakta motivationen bakom någons val av huvudbonad. Har du en slöja på dig för att du är muslim, eller är det bara en ”vanlig” slöja? 

Ifall den här typen av lag träder i kraft så hoppas jag att jag nu har påvisat att det kommer finnas problem med applikationen. Med väldigt stor sannolikhet skulle det till stor del falla på människorna som applicerar lagen att också tolka den. Det blir deras definition av vad som räknas som en slöja och inte som blir avgörande för vem de lagför. Och jag har väldigt svårt att se en version av det som inte kommer vara kraftigt påverkad av fördomar. Vad som räknas som en slöja kommer till stor del bero på vem som bär den. 

Säg exempelvis att två svenska, kristna flickor är utklädda till påskkärringar. Gissningsvis är lagen inte tänkt att applicera på dem. Men säg att en av de två flickorna har föräldrar från Mellanöstern. Tror du möjligtvis att det då finns en risk att den personen tolkas som muslim enbart på grund av sin hudfärg och att hucklet de bär därmed tolkas som en olaglig slöja? Det är så klart ett väldigt specifikt fall, men jag hoppas att du kan förstå att det här är något som riskerar att hända i fler situationer än så. 

Så utöver kvinnorna vars frihet kan riskera att begränsad av lagen på det vis jag beskrev tidigare, finns också alla kvinnor vars friheter kommer begränsas av ett fördomsfullt polissystem som gör att vissa plagg riskerar att ses som olagliga enbart baserat på vem som bär dem. Båda dessa är saker som måste tas hänsyn till om man vill införa ett slöjförbud, vilket jag hoppas ger en liten indikation om varför vissa människor inte tycker att den här frågan är lika självklar som du gör. 

Men vad jag skulle peka ut som det främsta problemet med slöjförbud som verktyg för kvinnlig frihet, är att ifall det finns kvinnor som faktiskt väljer att bära slöja, helt utan påtryckningar, så kommer dessa nu att tvingas att sluta med det. Av staten. Där det tidigare inte fanns lagtvång kring vilken typ av huvudbonad kvinnor får ha i Sverige, så kommer det efter introduktion av en sådan lag att finnas det. Vi har, lagligt sett, tagit ifrån kvinnor rättigheter. 

Jag har hört argumentet att ingen kvinna faktiskt väljer att bära slöja, utan att det alltid är ett tvång, på ett eller annat sätt. Men för att föra den argumentationen behöver man vidga definitionen av tvång på ett sätt som kommer ha bredare implikationer. Jag tror nämligen att vi alla kan erkänna att det finns troende muslimska kvinnor som väljer att leva i enlighet med sin tro, vilket inkluderar att bära slöja, precis som att det finns personer av alla möjliga religioner som väljer att följa religiösa regler i sitt liv. Inget seriöst argument kan göras för att exakt alla muslimska kvinnor har blivit explicit tvingade att bära slöja av en person i deras närhet.

Istället får man då argumentera att det beslutet inte kan anses vara ett legitimt beslut, eftersom muslimska kvinnor blivit, i brist på bättre ord, “hjärntvättade” av sin religion. Även om de själva tror att de har valt sin slöja, så vet vi bättre. Slöjan är en symbol för förtryck, och kvinnorna som tror att de väljer att bära den vet inte sitt eget bästa.

Låt oss säga att vi köper det argumentet för en sekund. Full förmyndarstat, för vi vet bäst. Men kan vi verkligen applicera det enbart på slöjan? Att följa mer eller mindre strikta regler, att förneka eller begränsa sig, är som sagt ganska vanligt inom religion. Många religoner har bestämmelser om hur man ska klä sig, eller vad man får eller inte får äta. Ortodoxa judiska män bär så gott som alltid kippah, buddhistiska munkar klär i orange och mormoner klär sig som elevrådsordföranden. Nunnor klär sig i nunnedok. Så hur avgör vi vem som anses ha valt att följa religiösa regler, och vem som utsatts för religiös hjärntvätt? 

Breddar man det ytterligare så finns det ju dessutom andra kulturella kontexter som implicit eller explicit tvingar på folk en klädkod. Att det i Sverige är vanligare att kvinnor bär klänning än män har ingenting med någon inneboende biologisk faktor, utan beror helt på att vi har en kulturellt betingad klädkod. Så har vi valt hur vi klär oss, eller är vi hjärntvättade av vår kultur? Jag menar, det är väl inte otänktbart att många som väljer att bryta mot den skulle kunna utsättas för hat, hot, hån och till och med våld. Jag skulle exempelvis inte kunna föreställa mig hur det hade varit för mig att gå i klänning till skolan i den skånska småstad där jag växte upp. Jag skulle troligtvis ha fått stryk så det sjöng om det. Så var det verkligen 100% mitt val att bära historiens fulaste baggy-jeans och hoodie varje dag?

Innan du börjar protestera och anklaga mig för att göra falska liknelser, så vill jag säga att jag inte säger att något av det här är samma sak. Det är uppenbart väldigt olika saker. Men de existerar på samma teoretiska spektrum. Och om man ska försöka skapa hårddragna regler måste man följa sina tankar till dess logiska slutpunkter. Vad exakt är det som gör slöjan så väsensskild från alla andra religiöst och kulturellt betingade plagg att vi utan problem kan separera ut den som något helt unikt?

Det har varit en pågående debatt det senaste året om Engelska skolans klädkod. Den tillät till exempel inte att flickor bar allt för korta kjolar, eftersom det var för avslöjande, och riskerade att distrahera skolans pojkar. Vilket är ganska precis exakt det argument som läggs fram av religiösa gubbar som tycker att alla flickor ska täcka sitt hår.

Och jag hör dig igen skrika åt skärmen att man inte kan likställa förbud mot kortkort med krav på niquab. Och det kan man så klart inte, det har du rätt i. Olika saker, absolut. Men om frågan är huruvida man ska få bestämma över kvinnors kläder eller ej, så är skillnaden mellan dem bara en gradfråga. Så är man mot det ena, men för det andra, så låter det som att man tycker att det är en fråga om hur man får tvinga en kvinna att klä sig, snarare än om man får det.

Om tvånget är att följa våra kulturella normer, då är det okej, men om det är någon annans så är det inte det. Och att börja introducera lagstadgade klädkoder utan en starkare grund än “vad vi känner är okej” kan lätt skapa problem längre fram, ifall “vad vi känner är okej” skulle ändras. Så jag föredrar om staten inte går in och bestämmer över människors kläder, oavsett vad jag tycker om dem.

Om du gick in i den här texten med åsikten att slöjor bör förbjudas, och har orkat följa med så här långt, så tackar jag dig för att du gett mig tiden. Jag hoppas att jag har kunnat ge en dig en djupare förståelse för kritiken mot slöjförbud än vad du tidigare hade, även om din åsikt inte skulle ha ändrats. Det här är en väldigt komplex fråga som är svår att diskutera i sociala medier eftersom argumenten inte enkelt kan kokas ner till några få meningar utan att förlora sin betydelse. Vilket märks tydligt på längden av den här texten. Med den här texten skriven tänker jag nu sluta försöka debattera min ståndpunkt i frågan på twitter, eftersom det sällan blir givande. Istället tänker jag hänvisa hit, och hoppas att det finns någon villig att läsa.

*Bland de få undantag jag skulle argumentera för finns exempelvis nazistuniformer. Det tycker jag varken män eller kvinnor borde få bära, eftersom det är ett plagg som symboliserar ett hat mot en tredje part, och en vilja att utrota dem. Det är ett plagg menat att signalera något väldigt tydligt utåt, mot någon annan. Jag har hört människor likställa slöjan med en nazistuniform, men tänker man i åtta sekunder så inser man att det är en bisarr jämförelse.