Högern gillar att vara de vuxna i rummet. De realistiska pragmatikerna. Och man förstår ju det, när man befinner sig på sidan av det politiska spektrat som kontinuerligt kämpar för att ingenting någonsin ska bli bättre så måste man ju erbjuda något annat. När vänstern kommer med förslag baserade på en vilja att främja människors välmående så måste högern kunna kontra med något annat än “nä, vi vill inte göra världen till en bättre plats för majoriteten av människor, vil vill hellre göra en liten grupp fula gubbar jätterika”. Så då har man valt att köra på “era förbättringar är orealistiska och kommer inte funka” istället.
Och det finns väl någon slags legitimitet i det. Om någon går ut och lovar gratis glass och guldtoaletter till hela svenska befolkningen så behöver ju någon säga att det vore ekonomiskt oansvarigt, och att guld är en alldeles för mjuk metall att göra en toalettstol av, speciellt om man också matar alla landets laktosintoleranta med gräddglass. Det skulle bli en katastrof. Idealism måste balanseras med realism. Men det förutsätter att realismen också är… realistisk.
Lena Mellin tycker inte att klimataktivister borde klimataktivista. De borde sluta. Lägga ner och göra något bättre med sin tid. Det säger inte Lena Mellin för att hon inte bryr sig om klimatet, eller för att hon själv förespråkar en fullständigt ineffektiv klimatpolitik och tycker det är jobbigt när någon kommer och påpekar det, absolut inte. Lena Mellin är bara en realist, förstår ni. Och realistiskt sett så är det så att klimataktivism bara inte funkar. Det är meningslöst. Tråkigt, men sant.
Förutom det faktum att det inte är sant alls. Som Frida Hylander väldigt föredömligt förklarade i ett svar på ETC. Vad Lena Mellin presenterar som pragmatism och fakta är bara vad hon känner. Hon tycker att det känns som att klimataktivism inte funkar, och har gjort inget försök att bekräfta eller dementera den känslan. Känslan får agera fakta så att Lena Mellin kan fortsätta argumentera mot att kämpa för en bättre värld med argumentet att hon bara säger som det är.
Vi har redan pratat om Johan Pehrsons slappa argument mot sänkt arbetstid. Men nu får han uppbackning från hela DNs ledarredaktion. Förslaget om 35-timmars arbetsvecka är dåligt, tycker de. Så dåligt att man inte ens borde genomföra den föreslagna studien.
“För vad kan en sådan studie komma fram till? Rimligtvis samma sak som många liknande som gjorts. Deltagarna brukar svara att de gillar att arbeta mindre. Särskilt mycket om effekterna på samhällsekonomin och statens finanser lär den inte ha att säga.”
Klart folk gillar att jobba mindre, men det är inte realistiskt. Det skulle vara dåligt för ekonomin, så bara är det. Det är inte det att DNs ledarredaktion inte vill att vi ska kunna jobba mindre, de är bara pragmatiska realister som ser på världen med pragmatiskt realistiska ögon.
Till skillnad från Lena Mellin har ledarredaktionen här faktiskt något slags fakta på sin sida också. Typ. Kapitallobbyisterna på Svenskt Näringsliv har nämligen gjort lite matte och kommit fram till att arbetstidsförkortning hade fått allt att gå åt fan. Ekonomin skulle bli så ledsen att ni förstår inte.
I likhet med Lena Mellin har ledarredaktionen dock ignorerat att det finns riktiga studier som gjorts i den riktiga världen. Eller, de har lite tafatt erkänt att de existerar, men viftat bort dem som att allt de visar är att folk gillar att jobba mindre. Det faktum att studier har visat att reducerad arbetstid inte alls är dåligt för ekonomin, det har man visst helt missat. För det skulle ju avslöja att deras argument mot sänkt arbetstid inte alls har så mycket att göra med pragmatism.
Man får ha vilka åsikter man vill. Tyckandet är fritt. Om Lena Mellin tycker att klimataktivister borde lägga av och DNs ledarredaktion tycker att folk borde fortsätta jobba 40-timmarsveckor så får de väl tycka det. Men då kan de väl stå för att det är något de bara tycker och inte något baserat på objektiv sanning.
Högern har gjort sitt bästa för att lägga rabarber på etiketten som strama pragmatiker, trots att de gång på gång visar att så inte är fallet. De är antingen dåliga på att ta reda på fakta, eller ovilliga att acceptera att fakta allt som oftast motbevisar deras åsikter. Och med risk för att låta lite konservativ så tycker jag faktiskt inte att någon blir en realist bara för att de identifierar sig som det.