Jag hatar WordPress djupt och innerligt. WordPress är en absolut och genuint vidrig plattform som i en rimlig värd hade dött en ceremonilös död för mer än tio år sedan. Men nu lever vi inte i den världen. Nu lever vi i den här världen. Och den här hemsidan använder WordPress.
WordPress har två stora problem, ett tekniskt och ett kulturellt. Det tekniska problemet är att WordPress är ett råttbo av kod som fortsatt bygga på samma bas i år efter år, när det rimliga hade varit att vid någon punkt bara riva ner och började om. WordPress ursprung som ett rent bloggverktyg står ofta i direkt konflikt med dess nuvarande form som en generell hemsidesbas. Det är imponerande att du fortfarande kan uppdaterar från första till senaste versionen av WordPress med ett enda knapptryck, men imponerande lite på samma sätt som när någon kan svepa en hel flaska Explorer. Det är ett trick som antyder att något inte står helt rätt till där bakom.
Men det är ärligt talat mitt minsta problem med plattformen. Att mitt ansikte smälter som i Indiana Jones varje gång jag tittar i databasen kan jag leva med. Att inställningarna verkar har spridits ut slumpmässigt i de olika undermenyerna, som påskägg gömda i ett filskåp, det är nästan lite charmigt.
Nej, det stora problemet med WordPress är kulturellt.
WordPress är open source. För de som inte vet vad det är så innebär det att kodbasen är öppen för vem som helst att ladda ner och använda hur de vill. Man kan göra precis vilka ändringar och tillägg man vill i koden utan begränsningar. Det har även gjorts enkelt att installera teman och tillägg från tredje part, vilket har resulterat i att det idag går att hitta och installera ganska precis allt som man kan behöva på en hemsida.
Och så långt låter allt bra. Jag älskar open source. Jag tycker det är en av de finaste sakerna vi har. Folk som utan egen direkt vinning utvecklar verktyg för alla att använda (jag räknar mig själv till den skaran). Tyvärr har dock delen om att inte utveckla för egen vinning gått helt förlorad på WordPress och istället för fri- och öppenhet har vi fått den nionde cirkeln i freemium-helvetet.
Alla teman och verktyg du någonsin kan tänka dig finns visserligen, men de kommer alltid med åtminstone hälften av de grundläggande funktionerna låsta bakom en betalvägg. De är tekniskt sett gratis, men utvecklarna har gjort allt de kan för att göra gratisupplevelsen absolut vidrig.
Häromåret flyttades ett gäng designfunktioner i ett galleriplugin som jag använder plötsligt in bakom en betalvägg. Istället tvingades jag använda fältet för att lägga till min egen kod för att manuellt återställa funktionen. Vilket funkade fram tills nyligen, då de tydligen begränsade vad det manuella kodfältet kunde användas till, så att man inte skulle kunna komma runt betalväggen.
Så, jag installerade ett annat plugin för att kunna lägga till egen kod genom det, bara för att upptäcka att det så klart också hade en premiumversion och att vissa kod-funktioner bara gick att använda om man betalade. Inte specifika kodspråk, bara viss funktionalitet. Det här är alltså ett plugin vars enda funktion är att ta koden jag skriver och lägga den på hemsidan, det krävs inte mer eller mindre av pluginet baserat på vad koden innehåller. Så när man betalar så är det ingenting som läggs till, utan de stänger bara av delen av pluginet som går in och stänger av funktioner.
Jag hittade till slut en annan lösning och nu funkar allt som jag vill, men det tog mig flera steg av att aktivt jobba runt artificiella spärrar. Och det är den konstanta upplevelsen av att använda WordPress, förutsatt att man inte bara viker sig och betalar.
Och nu kanske du tänker att det väl faktiskt inte är helt och hållet orimligt att folk tar betalt för sitt arbete. Om någon utvecklar något så borde de väl kunna tjäna pengar på det. Och det finns absolut en poäng där, om man tillhandahåller en tjänst så är det ens fulla rätt att begära kompensation. Men WordPress existerar i en så stark kontrast till hur open source-kulturen vanligtvis ser ut att det är svårt att inte se det som absurt.
Folk som utvecklar teman och plugins till wordpress går till parodiska längder för att försöka tjäna pengar och det gör användarupplevelsen outhärdlig. En gång installerade jag ett plugin för att generera en tabell bara för att inse att för att komma åt ens grundläggande designfunktioner så behövde jag betala – varje månad. Jag behövde prenumerera på en jävla tabell.
Det slutade med att jag skrev mitt eget jävla plugin.
Jag tror att en stor anledning till att WordPress har blivit som det har blivit är att det huvudsakligen riktar sig mot en mindre teknisk användarbas. Folk som inte kan skriva sina egna teman och plugins och som inte vet hur man fulhackar sig runt betalväggarna. Alternativt till webbutvecklare som kanske skulle kunna göra det, men som inte behöver eftersom de kan skicka alla kostnader vidare till en ovetande kund. (Det finns säkert en och annan professionell WordPressutvecklare som är reko, jag har bara inte stött på någon än.)
Nu kvarstår väl en stor fråga som jag behöver besvara. Om jag nu hatar WordPress så mycket, varför använder jag det? Det är en legitim fråga. Och den har lite olika svar beroende på situationen.
Först och främst handlar det väl om att jag, trots allt, kan WordPress. Jag vet hur man sätter upp det och hur man använder det. Så det finns väl ett lättja där. När jag satte upp den här sidan tittade jag på andra alternativ, men de kändes alla lite mer tekniska än vad jag var ute efter.
Jag tror det faktum att sociala medier och allt-i-ett-tjänster som Wix och Squarespace har tagit över rollen som hemsidesplattform för folk med begränsad teknisk kunskap har gjort att modernare CMS i samma anda som WordPress har riktat sig mer mot mer tekniska användare.Och även om jag väl skulle klassas in under “mer teknisk användare” så är det inte vad jag ville hålla på med på den här sidan. Jag ville bara ha ett ställe att dumpa text, och om man inte ska hålla på och pilla med design särskilt mycket kan slipper man för det mesta interagera med delarna av WordPress som suger.
Där jag behöver interagera med de pissiga delarna är antingen på sidor som sattes upp under WordPress storhetstid och nu är fast där, eller sidor jag satt upp åt andra som jag vill bibehålla möjligheten att lämna över till någon annan i framtiden. WordPress må vara en pissig standard, men det är en standard oavsett. Om jag en dag vill sluta driva en sida är det skönt att veta att den är byggd i ett verktyg som någon annan enkelt kan ta över.
Så, systemets tröghet håller mig fast i WordPress omloppsbana och kommer inte loss. Istället är allt jag kan göra att klaga. På min WordPress-blogg.