Nu ska sägas att jag inte är ekonom. Huruvida det faktiskt finns några belägg för att lafferkurvan har någon relevans för verkligheten, och var i så fall gränsen går där höjd skatt leder till lägre intäkter, det lämnar jag till någon annan. Vi kan väl lite kort säga att “lafferkurvan” av allt att döma inte är den slam dunk som Timbroiterna verkar tro, eller kanske låtsas, att den är.

– Jag

Efter att nyligen ha delat en tidigare text där jag väldigt snabbt tar upp, och kastar åsido, lafferkurvan, fick jag ett svar som sa att texten hade varit starkare om jag faktiskt förklarade varför lafferkurvan inte stämmer. Istället för att bara fnysa i kurvans generella riktning borde jag ha förklarat teorins problem.

Som jag skrev i den texten så var poängen aldrig att diskutera kurvans vara eller icke vara. Min poäng var att Timbro-liberaler konstant verkar komma till precis samma slutsatser, även om det ibland kräver att de helt byter ut de ekonomiska förklaringsmodellerna de använder för att komma dit. Teorierna i sig verkar de inte direkt bry sig om, så länge de kan användas för att argumentera för vad de redan tycker, vilket perfekt summeras av hur de droppar lafferkurvan i diskussioner som om det vore någon slags stjärnstopp.

Men att liberaler inte har något intellektuellt intresse för teorierna de namedroppar betyder inte att vi inte behöver ha det. Så låt oss ta en närmare titt på lafferkurvan!

Personen som svarade på texten sa att jag borde ha förklarat varför teorin bakom lafferkurvan inte stämmer. Vilket inte är riktigt vad jag sa i min text. Problemet med lafferkurvan är nämligen inte att teorin inte stämmer, utan att den lägger fram en så otroligt banal truism att den är meningslös.

Så vad är det då Laffers teori faktiskt säger? Jag var på väg att säga att jag skulle ge en väldigt kort förklaring, men något annat än en kort förklaring är svårt att ge, eftersom det är en otroligt simpel teori. Här kommer den i listform.

1. Stater tjänar pengar genom skatter som betalas in av företag och privatpersoner.
2. Om skatten är på 0% så får staten inte in några pengar.
3. Om skatten är på 100% så kommer människor sluta arbeta, eftersom de inte får någon lön, vilket också kommer resultera i att staten inte får in några pengar.
4. Eftersom båda ändar av spektrat ger noll inkomst och punkter däremellan inte ger noll inkomst så bildar relationen mellan skattesats och inkomst till staten en parabolisk kurva, där den högsta inkomsten till staten ligger någonstans mellan de två punkterna.

Och där har vi lafferkurvan. Det är allt teorin säger. Statlig inkomst är högst någonstans ovanför noll procent, men under 100%. Och om er första tanke just nu är “ja, uppenbarligen?” så förstår ni precis varför min impuls är att inte ta människor som refererar till den på allvar.

Först och främst så förutsätter teorin att det enda möjliga ekonomiska systemet är liberal kapitalism. Att föreställa sig något annat än 1900-talskapitalism med varierande skattesats kommer inte på tal.

Utöver det så ignorerar teorin det faktum att när skatten höjs eller sänks så påverkar det andra saker än bara skatt in till staten och pengar ut till arbetare och företag. Väldigt lite tanke vigs åt att skattepengar i den verkliga världen faktiskt gör saker. Saker som kommer såväl arbetare som företag till gagn. Pengar betalade i skatt sparas ofta in på saker som istället inte behöver betalas för ur egen ficka.

Ett tydligt exempel på detta är sjukvård. I USA så “slipper” invånarna betala för sin sjukvård på skattsedeln. Istället måste de betala för sjukvården själva, vilket för den absoluta majoriteten av människor innebär att de betalar en större andel av sin lön för att få sjukvård än i länder där man “tvingas” betala för den med skatt.

Ett land med en skattesats på 100% skulle alltså troligtvis inte vara ett land där ingen jobbade eftersom de inte fick något för det, utan ett land utan pengar där man jobbade för att bidra till det gemensamma goda och i utbyte fick alla sina behov mötta. Huruvida man tror att det är en ekonomisk modell som är praktiskt genomförbar är så klart något man kan ha olika åsikter om, men det är ett scenario som inte på något plan tas i beräkning av Laffers modell.

Men säg att vi accepterar allt det här, men sätter det åt sidan. Poängen med alla modeller är att förenkla verkligheten och förklara specifika aspekter av den. Så lafferkurvan kanske inte är applicerbar på något annat än vårt specifika moderna ekonomiska system, men det betyder inte att den inte är applicerbar alls. Vi lever ju trots allt i vårt specifika moderna ekonomiska system just nu.

Problemet är att modellen på egen hand inte säger särskilt mycket alls då heller. Om du diskuterade hur hög marginalskatt vi borde ha och någon sa att den mest inkomstbringande skattesatsen ligger någonstans mellan noll och hundra procent så hade du mest troligt tittat på dem som om de var en absolut idiot. Och när någon kastar fram “lafferkurvan” som om det vore ett argument i sig bör reaktionen var densamma.

För att göra ett faktiskt argument om var skatten borde ligga så behöver man precisera var någonstans den där högsta punkten på lafferkurvan befinner sig. Och det är inte helt enkelt.

Det är inte som att det inte gjorts försök. Flera stycken faktiskt. Det är bara att de tenderar att nå väldigt olika slutsatser. Och inte sällan är slutsatsen att så gott som alla länder har en skattesats lägre än lafferkurvans högsta punkt, vilket innebär att lafferkurvan blir ett argument för högre skatt.

2017 gjordes exempelvis en studie som visserligen kom fram till att Österrike, Belgien, Danmark, Finland och Sverige hade en skattesats som låg över lafferkurvans peak, men också att alla 22 andra länder som var med i studien låg under den. Faktum är att de flesta praktiska applikationer av kurvan verkar komma fram till att nästan alla länder har en skatt som är för låg. Visserligen är Sverige i flera fall ett av få länder (ibland det enda) som är på andra sidan kurvan, men även i de fallen är den föreslagna sänkningen av Sveriges skatt inte på nivån som Timbro-liberalerna förespråkar.

Det låter alltså som att lafferkurvan lika gärna skulle kunna användas som ett Uno reverse card av folk till vänster som av folk till höger, men det skulle fortfarande vara att missa poängen: lafferkurvan slätar över verkligheten till den grad att alla slutsatser är så gott som meningslösa.

Skatt är mer komplext än bara hur hög den är i genomsnitt. Man måste också ta i beräkning vad och vem som beskattas och hur skattepengarna sen används. Målet med skatt är inte att maximera hur mycket pengar staten får in, vilket ärligt talat känns som något liberaler borde hålla med om. Målet med skatt är att skapa ett jämlikt samhälle där alla får sina behov mötta, oavsett vad de behoven är och vad de har möjlighet att prestera.

Att lafferkurvan är så populär som den är bland Timbro-liberaler är för att den är barnsligt enkelt att förstå, och att de inte tenderar att ha en särskilt djup förståelse för hur världen faktiskt fungerar. De vet väldigt lite om ekonomisk teori, men vill väldigt gärna ha legitimiteten som de upplever att ekonomisk teori ger. Så en teori som både är på en nivå som de kan förstå, och som verkar stötta slutsatsen de redan hade kommit till (att skatten borde sänkas) blir därför oemotståndlig.

Beväpnade med sin lilla teori kan de sedan vifta bort precis alla inkommande motargument. Världens komplexiteter rår inte på deras knivskarpa laffer-sabel. Allting är bara gordiska knutar för dem att klyva i tu.

Har du hört om lafferkurvan?

Bara undrar, är det nån form av naturlag för advokater att stå på brottslighetens sida rent generellt? Såklart rimligt att de står på sina klienters sida, men varför tycks de, i alla debatter, i princip vara mot all form av brottsbekämpning?

— Jenny Strindlöv (@JennyStrindlov) October 3, 2023

Varför står alla advokater på brottslighetens sida och hatar all form av brottsbekämpning? Det är en fråga som Jenny Strindlöv på Expressen perkolerade ihop uppe på hjärnkontoret. I debatt efter debatt är allt hon ser advokater som absolut inte vill att brott ska bekämpas.

Exakt vilka debatter det gäller vill hon inte riktigt svara på. Om hon pekar på något specifikt fall där en advokat kritiserat en “brottsbekämpande åtgärd” så kan ju folk påpeka att det faktiskt finns anledning att vara kritisk till den specifika åtgärden, och då skulle Jenny behöva göra ett faktiskt argument. Och det är ju skitjobbigt.

Syftar som sagt inte på någon särskild debatt. Det kanske egentligen kryllar av advokater som är positiva till nya brottsbekämpande åtgärder, men syns gör de inte. Välkomnar exempel.

— Jenny Strindlöv (@JennyStrindlov) October 4, 2023

När exempel efterfrågas vänder Jenny istället på steken. Hon har minsann inga exempel på advokater som älskar brottslighet, men tar gladeligen emot exempel på det motsatta. Varför skulle bevisbördan ligga på den som gör argumentet? I rest my case.

Vad exakt det är för exempel som skulle få Jenny att ändra sin ståndpunkt är lite oklart. Det är svårt att hitta exempel på när folk inte är kritiska till något, eftersom det generellt skrivs ganska få texter med tesen “här finns det ingenting att kritisera”. Att man oftare hör debattörer vara kritiska än positiva är väl kanske något man skulle kunna kritisera på ett bredare strukturellt plan om man vill det, men att agera som att det är något exceptionellt för den här frågan känns ärligt talat smått bisarrt.

Som illustrativt exempel kan vi ta att Jenny själv inte verkar ha skrivit någonting alls om frågor där hon och advokater håller med varandra. Ska vi alltså ta det som en naturlag att Jenny tycker advokater har fel eftersom vi inte har något exempel på det motsatta?

Om Jenny nu verkligen vill ha exempel på när advokater varit positiva till “brottsbekämpande åtgärder” så skulle jag argumentera att man kan ta exakt alla gånger som de inte uttalat sig kritiskt mot en “brottsbekämpande åtgärd”. Med tanke på att advokater varje dag i sitt jobb arbetar med att implementera lagen så som den är skriven så skulle jag säga att de av allt att döma har en ganska positiv grundinställning till “brottsbekämpande åtgärder”.

Kanske är det så att advokater under de senaste åren ofta uttalat sig kritiskt mot nya “brottsbekämpande åtgärder” eftersom lagar är deras expertområde, och våra politiker allt oftare kastar ur sig reaktionära skitförslag som inskränker människors rättigheter? Det faktum att de är extremt insatta i hur lagar fungerar gör kanske att de är mer medvetna än gemene man om vad nya lagar kan få för negativa effekter? Men vad fan vet jag.

Att kalla Jennys tweet för en hundvissla känns missvisande. Hon står snarare och vrålar den stackars hunden rakt i örat. Visst kan man lobotomera sig själv och låtsas att allt hon gör är att “ställa frågor”, men det känns som att det krävs en hel del mental gymnastik för att argumentera att hennes syfte inte är att misstänkliggöra advokater som yrkeskår.

Hon gör det kanske utan att rakt ut säga att advokatskrået är full av korrupta skurkar, men personerna som delar inlägget är inte fullt lika blyga med sina teorier.

Förklaringsmodellerna är tudelade. Å ena sidan finns det de som menar att det här är resultatet av en vänstervridning inom advokatsamfundet. De är smutsiga kulturmarxister hela högen. Det här är något jag skrev om alldeles nyligen i en annan text, fast då om Röda Korset. Samma mekaniker är dock involverade: i takt med att man glider längre högerut så kommer alla som står kvar där de var tidigare verka vara mer och mer vänster. Så klart kan det vara så att det i själva verket är advokatsamfundet som är på glid, men jurister som värnar om en robust rättsstat känns i mina ögon inte som något nytt fenomen.

Den andra förklaringen är pengar. Advokater älskar pengar, och slänger utan problem sina principer i papperskorgen för att tjäna mer av dem. Och eftersom advokater tjänar pengar på att skydda brottslingar så är det självklart att de gör allt i sin makt för att sätta stopp för “brottsbekämpande åtgärder”.

Det finns bara ett litet problem med den här teorin: för att advokater ska kunna tjäna pengar på ett försvara en brottsling så krävs det att den brottslingen har blivit arresterad för brott. Det är lite så systemet fungerar. Så om det bara var pengar som motiverade dem så borde de ju vilja att så många människor arresterades som möjligt, inte sant?

Ett ytterligare problem med båda de här två teorierna är att folk verkar tro på dem båda två samtidigt, trots att de rimligtvis borde stå i konflikt med varandra. Antingen är advokater blödiga marxister som följer sin ideologi över allt annat, eller så är de blodtörstiga kapitalister vars enda mål är att berika sig själva. Att vara båda samtidigt låter i mina ögon väldigt svårt. Men det kanske bara är jag som inte är tillräckligt mentalt flexibel.

Jenny Strindlövs tweet var dålig, men hennes uppföljande svar var sämre. Hon har gjort sig själv omöjlig att diskutera med genom att vägra ge några som helst exempel på vad hon menar samtidigt som hon vid varje givet tillfälle kräver motexempel från alla som försöker ifrågasätta henne. Hon antingen är, eller spelar, helt och hållet ignorant inför ämnet hon så självsäkert dundrat rakt in i. Och med tanke på hur mycket ryggdunkar hon nu får från folk som är, eller spelar, precis lika dumma i huvudet som hon, så gissar jag att hon gladeligen kommer fortsätta dundra fram på samma bana.

“Vi är ett godhetsknarkande folk som tror att det mesta kan lösas med handhjärtan.”
Sven Gustafsson (M), ordförande i KSO

Det politiska samtalet har verkligen gått käpprätt åt helvete. Folkvalda politiker står i rikstelevision och får mysballe av att säga den absolut dummaste tänkbara skiten. Jag får fortfarande skamflashbacks till den där gången en 54-årig Johan Pehrson stod i en partiledardebatt och hasplade ur sig högstadiepärlan ”problemet med socialister är att de förr eller senare får slut på andras pengar” som om det vore en alldeles dräpande replik.

Sven Gustavsson är också han gammal nog att ha börjat få gråa stänk i skägget och försöker av allt att döma övertyga världen om att han är en seriös politiker. Ändå ställer han sig i Agenda och stammar fram ett citat som känns hämtat direkt från ett anonymt sifferkonto på twitter, med ett ansiktsuttryck som avslöjar att det här är något han gått och vässat på länge och nu är asnöjd över att ha fått drämma till med.

Sveriges tidningsredaktioner är fulla av politiska kommentatorer som gör djuplodande analyser om allvarliga ämnen. På den här bloggen gör vi det motsatta. Här fokuserar vi på den riktigt löjliga skiten. Och idag är det Svennes dumjävla citat vi ska djupdyka i.

Vad Sven försöker säga är inte svårt att förstå. Sverige, kanske specifikt jävla sosse-Sverige, är en mjäkig plats fylld av naiva mjukisar som tror att positivt tänkande kommer lösa alla problem. Vi daltar med våra brottslingar när vad vi egentligen borde göra är att ta i med hårdhandskarna: fler poliser, mer övervakning, längre straff, inget internet efter 20.00.

Ifall jag vore en sån som gjorde djuplodande analyser av allvarliga ämnen så hade jag här pekat ut att det finns betydligt starkare belägg för att brott förebyggs av sociala investeringar, snarare än av fler poliser och hårdare straff. Så vill man faktiskt stoppa brottslighet och inte bara verka tuff på TV så är det vad man borde förespråka. Men nu är jag inte en sån, så istället ska vi ta en smärtsamt detaljerad titt på Svens val av ord.

“Vi är ett godhetsknarkande folk som tror att det mesta kan lösas med handhjärtan.”

För den som inte aktivt trasat sönder sitt mänskliga psyke på twitter de senaste femton åren måste den här meningen låta något märklig. Visst kan man av kontexten förstå vad Svege menar, men “godhetsknarkande” och “handhjärtan” är ett otroligt märkligt sätt att säga det. För oss som har bestämt oss för att vår mentala hälsa är ett billigt pris att betala för att bli tillfälligt distraherade när vi bajsar är det här dock ord vi är alldeles för medvetna om.

Den internet-marinerade högerns lexikon är något som länge fascinerat mig. De pratar nästan som i någon form av extremt töntig kod. Det är godhetsknarkare och handhjärtan, skäggbarn och vänsterblivna, batikhäxor och menskonst. Och när man ser alltihopa sammantaget så börjar ett mönster framträda.

2014 gjorde Gustav Fridolin en extremt pinsam video om näthat, där han gav Sveriges samlade elevkår ett handhjärta. Han blev genast brutalt mobbad av mer eller mindre alla i hela Sverige, men medan de flesta av oss glömde bort videon relativt snabbt, så blev handhjärtat i högerns ögon en symbol för vänsterns naiva ineffektivitet så till den milda grad att de uppenbarligen fortfarande inte har kunnat släppa det.

2014 hålls även utställningen Period Pieces i Göteborg, där elva konstnärer ställer ut konst på temat mens. Jag vill absolut inte förringa den här utställningen, den var av allt att döma väldigt framgångsrik, men jag måste ifrågasätta om den verkligen var så inflytelserik att det är rimligt att fortfarande vara vara upprörd över menskonst i vår herres år 2023?

2014 fortsätter leverera, och gav oss “jag identifierar mig som en attackhelikopter”, som fortsätter vara mer eller mindre det enda skämtet högern kan klämma ur sig. Man skulle kanske kunna vara lite generös och ge dem att deras användning av “groomer” för att referera till alla människor som bryr sig om transpersoners välbefinnande är ett relativt nytt ord i deras ordförråd, men att micra homofobi från åttiotalet och servera det som något nytt och fräscht förtjänar inte direkt stående ovationer.

Tydligen var 2014 också året “skäggbarn” äntrade lexikonet, även om det inte riktigt tog fart förrän året efter. 2015 började vi dessutom se de första rubrikerna om ett kamelcenter i Angered, som sen nådde sin nyhetspeak 2017. Centret fortsatte visserligen göra rubriker så sent som 2020, men det får snarast ses som efterskalv, så jag vet inte om man kan ge internethögern poäng för aktualitet när de fortsätter ta upp det som ett relevant exempel år efter år.

Godhetsknarkare är faktiskt imponerande gammalt, då det verkar ha tagits i bruk redan innan “virtue signaling” blev ett buzzword runt 2015. Det här är till och med en term jag skulle kunna ställa mig bakom, i alla fall i sin ursprungliga betydelse. Det finns absolut ett problem med folk som använder innehållslöst faux-altruistiskt koketterande för att plocka billiga poänger, utan att faktiskt bidra med något konkret. Men eftersom “godhetsknarkare” idag refererar alla som är till vänster om Hitler så använder jag hellre den alternativa termen “liberal”.

Även hur länge “batikhäxa” har kastats omkring verkar svårt att helt precisera, men det känns som att termen var utdaterad redan när den togs i bruk någonstans i slutet av 00-talet. Eller fanns det en faktisk trend av vänstermänniskor i batik den här sidan om millenniebuggen?

Så vad är den gemensamma nämnaren? Alla de här exemplen är i internet-termer antika.

Jag blir genuint upprörd när jag ser uttrycken användas och händelserna refereras till. Inte för att de är i sig särskilt upprörande, de är obeskrivligt pinsamma och påminner mest om en obstinat femåring som säger att man är ett bajshuvud. Nej, det som upprör mig är att de här människorna inte kan komma på någonting ens lite nytt. Högerns åsiktsbubblor är en kreativ atomvinter. Deras förolämpningar är den reaktionära versionen av att lite fnissigt dela “I can has cheezburger”-memes och fortfarande tro att det är höjden av humor.

Att vara ett rövhål online är en konstform och något jag tar på otroligt stort allvar. Jag gör mitt yttersta för att vara åtminstone lite kreativ när jag är en liten pisstomte på sociala medier. Det skulle aldrig falla mig in att återanvända en femton år gammal förolämpning när jag istället kan säga exempelvis att Sven Gustafsson ser ut som en före detta Dressman-modell som inte längre får vara ensam i ett rum med de kvinnliga praktikanterna.

Men jag antar att om man tagit sin inställning till HBTQ-frågor från 80-talet, sin jämlikhetspolitik från 50-talet och sin invandringspolitik från 30-talet, så är skällsord från 2010 jämförelsevis hypermoderna.

När jag gick på högstadiet var jag liberal. Det är något jag skrivit om förr. Jag var liberal eftersom jag hade en väldigt grund och tonårig politisk analys. Sen växte jag upp, lärde mig hur världen faktiskt fungerar, och blev vänster.

Att min väg till politisk mognad såg ut precis så har också färgat min syn på politik och politiker. Jag har väldigt svårt att inte se liberaler som människor som helt enkelt fastnat i utvecklingen. Folk som bildade sig en uppfattning i högstadiet och därefter inte lagt varken tid eller energi på att omvärdera sina åsikter.

Jag är så klart medveten om att det inte är en riktigt rättvis syn på folk som är liberala. Eller på tonåringar, för den delen. Många liberaler är faktiskt helt och hållet vuxna. Att de tror på saker som så uppenbart är dumma i huvudet är inte alltid ett resultat av att de är förvuxna tonåringar, man kan faktiskt ha jättefel oavsett ålder.

Men hur jag än försöker, så kan jag inte sluta titta på dem och tänka “en dag kommer du nog också att växa upp och börja fatta hur saker fungerar”. Och de gör det verkligen inte lätt för mig.

Karolina Wallström är av allt att döma en vuxen människa. 46 år på dagen idag, enligt Wikipedia. Grattis på födelsedagen, Karolina! Hon är dessutom en erfaren politiker, hon har varit engagerad i Liberalerna sen de fortfarande hette Folkpartiet och har varit sittande kommunalråd i Örebro sen 2014.

Men när hon nu hamnat i nyheterna vägrar min hjärna acceptera att det här är en vuxen person som pratar.

Karolina Wallström (L) ilsknade till efter att Röda Korset tagit ställning i frågan om den så kallade angiverilagen.

Hon tänker lämna organisationen.

– Nu bildar man opinion i en politisk konflikt. Jag känner mig inte hemma där nu. Neutralitet i Röda korset är viktigt för mig, säger hon.

Röda Korset har tagit ställning mot regeringens nya angiverilagstiftning, och det har gjort Karolina topp tunnor rasande. För Röda Korset ska vara neutrala, tycker Karolina. Det är väldigt viktigt för henne. Och det är så korkat att jag ärligt talat hade lite svårt att formulera en reaktion. Hur är det här ett uttalande från en person gammal nog att ha ett bolån?

Det stämmer visserligen, som Karolina säger, att Röda Korset är en neutral organisation. I konflikter tar de ingen sida. Istället är deras syfte att agera som en opartisk aktör vars mål är att försöka begränsa lidande för alla personer involverade i och drabbade av konflikten. Så jag kan väl på ett sätt förstå varför Karolina blivit förvirrad. Men att vara en neutral part i en konfliktsituation är alltså inte detsamma som att inte ha några som helst ideal eller värderingar.

Röda Korset är en humanitär organisation och står för mänskliga rättigheter. Det faktum att de inte tar någon part i en konflikt innebär inte att de alltid ger tummen upp till allt som de olika parterna gör i det kriget. De försöker exempelvis se till att alla parter följer de etablerade lagarna för krig. De ställer sig neutrala inför konflikten eftersom det gör det möjligt för dem att jobba för ett politiskt mål: att begränsa mänskligt lidande.

Det här är något som återkommande verkar förvirra liberaler. De läser ord som “partipolitiskt obunden”, “opartisk” och “neutral”, och sluter sig till att det refererar till något som är “opolitiskt”. Jag har tidigare här skrivit en text om när Expressens ledarredaktion blåste topplocket över svenska kyrkans upplevda vänstervridenhet. “Kyrkan ska ju inte vara politisk!” ropade de, uppenbarligen omedvetna om all mänsklig historia.

Roten till den här förvirringen tror jag ligger i att de tror att “opolitisk” är något som ens är möjligt att vara, ett missförstånd som visserligen delas av människor över hela det politiska spektrat, men verkar extra koncentrerat bland folk på högerkanten. Det var något jag som tonåring absolut trodde på, innan jag som sagt växte upp och började faktiskt förstå saker.

Politik är lite som luft. Luft är överallt omkring oss varje dag i hela vårt liv. Som mest kan vi under extrema förhållanden lyckas skapa en liten ficka av vakuum, som innehåller mindre luft än utanför, men vi kommer aldrig helt ifrån den där jävla luften. Ofta märker vi dock inte av den, i alla fall så länge den håller ungefär samma temperatur som vår hud. Blir luften mycket varmare eller mycket kallar blir vi däremot genast medvetna om den.

Så också med politik. Om du går runt och inte märker av någon politik så betyder det bara att den omkringliggande politiken håller samma generella temperatur som du gör. Du är inte i ett vakuum, du är bara väl acklimatiserad. Och liberaler har under ganska många år nu fått leva i en värld där temperaturen är ganska trevlig för dem, vilket har gjort att de fått för sig att om de inte märker av någon politik så betyder det att det inte finns någon politik.

Eftersom Karolinas och Röda Korsets politiska värderingar legat relativt väl i linje har hon kunnat leva i villfarelsen att Röda Korset inte faktiskt har några politiska värderingar. Visst har hon väl varit medveten om att de har någon typ av värderingar, men inga som är politiska. Bara neutrala, normala värderingar. Opolitiska värderingar.

Men så, en dag, så börjar Karolina och Röda Korset hamna ur fas. Och plötsligt så verkar de där opolitiska värderingarna misstänkt politiska.

Det här kan så klart ha skett på två olika sätt. Antingen för att Karolina har bytt åsikt, eller för att Röda Korset har det. Och om ni undrar vilket av de två det är som har hänt, så rekommenderar jag er att kolla upp liberalernas inställning till samarbete med SD över de senaste tjugo åren.

Jag skulle hävda att Röda Korsets uttalande är precis i linje med samma värderingar som de alltid haft. Jag skulle till och med hävda att det är ett uttalande som går i linje med deras neutralitet. För ett exempel på något som i mina ögon inte är neutralt, är att ange flyktingar till en stat som har som syfte att utvisa dem.

Liberalismen har inget inbyggt försvar mot fascism. Det har visat sig om och om genom historien och det håller just nu på att visas igen. Våra svenska liberalers motstånd mot den växande inhemska fascismen visade sig inte sträcka sig längre än till snusförnuftiga clapbacks på twitter. När de upptäckte att fascisterna kunde hjälpa dem till makten (något som troligtvis kommer visa sig vara precis tvärtom) så hade våra liberala frihetskämpar inget emot att ta en svängom med postorder-Hitler.

Och i takt med att regeringspartierna fortsätter glida längre och längre till höger så kommer de märka att fler och fler organisationer som tidigare var, i deras ögon, neutrala inte längre verkar vara det. Röda Korset är plötsligt vänstervridna. Kyrkan är vänstervriden. Universiteten och media är vänstervridna. Till och med våra storföretag börjar låta som rena marxister. Och i ett försök att tvinga världen tillbaka till sitt opolitiska normalläge så kommer liberalerna gladeligen ta emot fascisternas lösningar.

Svenska folket är ett stillsamt folk. Vi vill inte ställa till problem. När pensionsåldern i höjs i Frankrike så sätter de eld på hela landet, när den höjs i Sverige så knyter vi näven i fickan. Men nu har till och med svenskarna nått sin gräns. Nu har staten gått för långt. Nu är folket redo att ta till vapen och storma Rosenbad.

Nu har socialstyrelsen nämligen sänkt gränsen för riskbruk från fjorton enheter i veckan, till bara tio (i alla fall för män, kvinnor hade tidigare en lägre gräns). Och inte är man säker bara för att man håller sig under den gränsen, om man dricker mer än fyra enheter vid ett och samma tillfälle (vad socialstyrelsen kallar “intensivkonsumption”, och svenska folket kallar “en ganska lugn AW”) minst en gång i månaden, då jävlar står man på alkoholismens rand.

Jag kan förstå och relatera till upprördheten. Jag tror inte genomsnittssvensken någonsin skulle tänka på fyra öl på en kväll som särskilt intensivt alkoholintag, och så plötsligt kommer farbror staten och kallar en alkis. Fy fan! Men som någon som varit akut medveten om definitionen av riskbruk i flera år nu, så kan jag lugna er med att ni antagligen söp för mycket redan innan. Gränsen för intensivkonsumption låg då nämligen på fem enheter, och jag tvivlar på att de flesta hade satt sin gräns specifikt efter öl nummer fyra. Så om man inte brydde sig om gränsen förut, så kan man nog låta bli att göra det nu också.

Men när man plötsligt blir medveten om att gränsen för vad som är “för mycket alkohol” har dragits en bra bit under där man för tillfället står är det lätt att lacka till, speciellt när man inte tycker att man dricker mer än folk i gemen. Och det är fan svårt att inte titta på fyra 33or öl på en kväll och känna att det är en absolut löjlig jävla gräns. Så låt oss ta en liten närmare titt på de här gränserna.

Hur mycket alkohol är för mycket alkohol? Ja, det beror på vilken risk det är man försöker undvika. Om vad man försöker undvika är risk för den fysiska hälsan, så går riskbruksgränsen mer eller mindre vid första klunken. Det finns ingen nivå av alkohol som inte är onyttig*. “Men ett glas vin om dagen” nej. Nej ett glas vin om dagen är inte nyttigt. Alkohol är onyttigt. Det är bara så det är. Om vi letar efter ett rekommenderat dagligt intag av alkohol så kommer det vara noll enheter.

Men det finns en skillnad mellan onyttigt och farligt, så klart. Det finns en jävla massa onyttiga saker man intar mest hela tiden. Om jag skulle tvingas avstå från allt som är onyttigt för mig så skulle jag dyka med huvudet först från min balkong. Vilket skulle suga, för jag bor på andra våningen, så risken är att jag bara skulle skada mig väldigt illa.

Så var går då gränsen mellan onyttigt och farligt? Det är en fråga utan ett riktigt svar. De flesta kan dricka bra mycket mer än vad socialstyrelsen säger är riskbruk utan att riskera att drabbas av skrumplever, eller få alkohol-abstinens, så om det är de klassiska “alkis-symptomen” man vi klara sig undan så kan man köra rätt hårt. Men det är en glidande skala, där alla delar av skalan medför någon form av hälsorisk.

Men den risken socialstyrelsen fokuserar på är nog snarare den psykologiska än den fysiska. Gränsen är inte dragen där alkohol börjar bli farligt för kroppen, utan där man anser att det börjar bli farligt för sinnet. Där drickandet övergår från något man vill göra till något man måste göra. Ett beroende.

Så, är den fjärde starkölen på en fredagkväll brytpunkten där våra sinnen övertas av Törsten och det är dags att börja knapra antabus? Vi återkommer till den frågan.

Jag brukade dricka mycket alkohol. En massa. Ohemula mängder sprit hinkade jag i mig. Jag gick från att supa mycket som student, till att supa mycket med mina kollegor, till att bara mysdricka för mig själv. Jag älskar att dricka alkohol. Det är fan toppen. Jag är dessutom jävligt bra på det, jag hade inga problem att sköta varken arbete eller ett socialt liv. Jag kunde dricka som en vilde med nära till noll konsekvenser.

Eller nära till noll sociala konsekvenser, i alla fall. Fysiskt var det en lite annan fråga. Det var inte så att jag var nära att supa ihjäl mig direkt, men det kom en punkt när min läkare tittade på mig och sa “lägg ner”. Så jag fick lägga ner.

Gängse visdom om hur man ska hantera när man druckit för mycket är att sluta dricka. Vi har en tendens att se alkoholmissbruk som något binärt. Antingen dricker man normalt, eller så dricker man för mycket och är en alkis. Och är man en alkis, då är det kört. Då måste man släppa flaskan och bli spiknykter. Det finns ingen gråzon. Det här är exempelvis AAs filosofi. Om du dricker ens någon alkohol över huvud taget, då har du tappat kontrollen.

Och det här är enligt mig dumt i huvudet. Jag vet att det finns folk som AA fungerar jättebra för, och människor som genuint inte kan dricka bara lite, utan måste sluta helt. Men som ett generellt synsätt ställer jag mig starkt emot det.

Om alternativen var att fortsätta dricka som förut, eller sluta helt och hållet, så hade jag antagligen fortsatt köra på. För, som sagt, alkohol är toppen. Att dricka några bärs med polarna är en av mina favoritsaker. Rödvin till en god middag, eller en god drink på en cocktailbar, det är saker jag inte skulle vilja ta bort från mitt liv.

Och om en öl är lite mycket för mycket som tio öl, är inte det i sig något som kommer leda till att folk som trillar av vagnen kommer känna att det är lika bra att bara gå all out?

Istället började jag dricka mindre. Det var en lite knagglig omställning, många vanor som behövde brytas, men det gick. Sen slutet på 2019 har jag loggfört mitt drickande så att jag kan hålla koll på att jag inte börjar falla tillbaka i gamla mönster. Jag har utgått från den tidigare gränsen för riskbruk bara för att ha något att sikta på, och vet därför var jag legat i relation till den vid varje givet tillfälle. Och har på så vis insett att det är bra jävla många människor som ligger på fel sida gränsen, utan att de för den sakens skull behöver gå på torken.

Gränsen för riskbruk är inte någon hård gräns. Gränsen mellan kul kille och fult fyllo är inte knivskarp. Riskbruksgränsen är ett riktvärde, över vilket det kan vara värt att vara fundersam. Gränsen är också satt så för att det finns människor som inte kan hantera den mängden alkohol, och därför behöver söka vård, och med en högre gräns kan det svara svårare för dem att få vård. Förutsatt att vården inte börjar använda det här som ett svepskäl att säga att alla som druckit mer än fyra öl senaste månaden måste bli nyktra innan de kan får annan vård. Vilket kanske inte är något man borde förutsätta.

Min rekommendation är i alla fall att inte oroa sig så mycket över var den nya gränsen hamnar. Var försiktig med hur mycket ni dricker, tänk på det oavsett om ni är över eller under gränsen. Men se inte gränsen som något budord.

Och socialstyrelsen? Om ni nu ska komma här och skruva åt rekommendationerna för sprit kan ni väl åtminstone låta oss röka gräs istället?

*Det här stämmer inte riktigt, det är klart det går att inta saker med spår av alkohol utan att det medföljer någon fara. Det finns alkohol i filmjölk, men din lever kommer inte förtvina för att du äter en skål fil och flingor till frukost.

Jag föreslår en övre gräns för hur många år man får jobba som ”debattör”. Efter fem år måste man göra ett uppehåll på minst tre där man jobbar med något annat, för att återställa de neurala banorna så att man inte får permanenta skador.

De exakta gränserna kan behöva justeras, jag vet bara att människor som tillbringat för många år med att ha åsikter publikt till slut börjar tappa kontakten med verkligheten. Eller kanske snarare, de börjar se verkligheten som bara en källa ur vilken de kan utvinna nya hot takes. Ingen tanke, hur kortlivad och obetydlig den än må vara, är för liten för att blåsas upp till en helsidestext där man försöker argumentera att ens halvbakade hjärnfis faktiskt säger något om samhället.

Det här är hur vi får texter som den där Kajsa Dovstad tänkte rasistiska tankar när hon gick in i en butik med konstig mat och sen försökte argumentera att det var ett samhällsfenomen värt att ta på allvar. Eller som när Alex Schulman blev milt irriterad på Pokémon Go på en semester och därför kände sig tvungen att skriva om hur spelet var ett symptom på ett kollapsande samhälle för att barn inte faktiskt tittade på runstenar, eller någon sån skit.

Eller, som när Hanne Kjöller nyligen blev irriterad på att en kompis bjöd sina ungar på semester. “Pling” sa det i hennes sönderdebatterade hjärna, här har vi lite halm att spinna åsiktsguld av.

Hur långt upp i åren ska vi föräldrar fortsätta att curla våra ungar? frågar hon sig och börjar rada upp exempel på curlande föräldrar hon stött på i sitt eget liv. Eller, radar upp är fel att säga. Hon ger ett exempel. På en bekant som bjuder sina vuxna barn på skidresor. Det är vad vi har att jobba med när vi nu ska försöka diagnostisera vårt moderna samhälle.

Jag tror faktiskt att Kjöller själv måste ha känt att det var ett tunt material hon jobbade med. Någonstans mellan stycket om Triangle of Sadness, referatet av SVT-programmet Idébyråns avsnitt om kärlek och referensen till sexologen Malena Ivarssons tankar om hur kyrkan har ersatts av parrelationen börjar man riktigt känna hur Hanne kämpar för att få den här spiken att resultera i en någotsånär passabel soppa.

Men det största problemet med texten är nog det där allestädes närvarande “vi”:et. Hur länge ska “vi” fortsätta curla våra ungar? Hur länge ska “vi” stå för hela skidresan?

När Hanne Kjöller sist interagerade med någon som inte befinner sig i den absoluta toppen av medelklassen eller uppåt kan jag inte svara på, men låt mig hjälpa till med en liten insikt: “Vi”, som i “vi, det svenska folket”, bjuder inte våra barn på skidresor. Att bjuda sina barn på skidresor är en väldigt liten klick förunnat. För de flesta är det något som är milsvida utom räckhåll.

Hanne försöker göra en allmän poäng baserad på en upplevelse som bara är relevant för en väldigt liten och väldigt specifik grupp. En ledare behöver så klart inte begränsa sig till upplevelser som precis alla kan relatera till, men det faktum att texten inte för en sekund pausar och funderar över hur den här upplevelsen kan skilja sig över klassgränser gör att texten känns nästan helt och hållet irrelevant.

Finns det en vettig poäng i texten? Kanske. Klart det finns överklassungar vars curlande föräldrar har gjort dem till verklighetsfrånvända kapitalistmonster. Absolut. Men om det var poängen som Hanne ville göra hade hon behövt fokusera sin text på det, vilket hon så klart inte kan göra. Hanne Kjöller är liberal, då går det inte an att vända knivsudden mot överklassen.

Nu tänker jag erkänna något här. När jag säger att “vi” inte curlar våra ungar, så stämmer det att jag inte ingår där. Jag har inga ungar att curla, om man inte räknar mina katter, som jag visserligen skämmer bort något enormt. Men jag är ändå inte helt separerad från det där vi:et. För mina föräldrar har faktiskt bjudit mig på skidresa i vuxen ålder.

Jag ger alla en sekund att återhämta sig. Jag vet, det är chockerande. Men jag och min bror blev faktiskt bjudna på en skidresa bara det här året. Det blev visserligen aldrig någon resa eftersom pappa bestämde sig för att slita av hälsenan istället, men det var en sak som absolut var på väg att hända. Väl där var väl tanken att vi själva skulle stå för mycket av våra utgifter, men eftersom jag känner mina föräldrar så vet jag att de ändå skulle ha betalat för det mesta.

Hemskt, jag vet. Jag är en av ungarna som Hanne Kjöller pratar om. Som Hanne säger, jag har en egen lön, och dessutom en ganska bra sådan. Så varför står jag inte bara för skidresan på egen hand?

Min första impuls är att säga att jag inte har råd, men det stämmer inte riktigt. Om jag var okej med att yeeta mitt sparkonto åt helvete så skulle jag kunna leva loppan i fjällen, absolut. Men jag känner inte för att göra det för en skidresa. Ärligt talat så krävdes det viss övertalning att få med mig på en betald skidresa eftersom jag inte stått på ett par skidor sen jag var sex år gammal, och är livrädd. Så för att kunna göra resan som de ville göra med oss, så bestämde sig mina föräldrar för att bjuda. För de har råd.

Jag vill inte göra det här till en text som försvarar rika föräldrars rätt att bjuda sina barn på skidresor, det är inte min poäng. Min poäng är att folk har olika mycket pengar, olika mycket råd att göra vissa saker. Och även saker som man har råd med kan vara olika mycket i någons budget. Jag hade tekniskt sett haft råd att åka skidor, men den ekonomiska effekten det skulle ha på mitt övriga liv är för stor för att jag skulle göra det valet. Och för folk som inte tjänar fuck-off IT-lön som jag gäller samma sak för betydligt mindre saker. Som till exempel en lyxig lunch med päronen.

Jag tror att det mest talande stycket i Kjöllers text är det följande:

Få av oss skulle stå ut med en kompis som aldrig bjuder tillbaka och som utan tydlig anledning (som sjukdom) återkommande ber om hjälp med tvätt eller annan service – utan en tanke på att erbjuda samma hjälp tillbaka. Som lägger sina egna intjänade pengar på hög och glatt låter andra betala.

Det är svårt att säga emot scenariot som Hanne Kjöller målar upp här. Om man har en kompis som sparar en massa pengar på hög och alltid låter andra betala skulle man nog bli lite less. Om man hjälper någon utan att de någonsin hjälper tillbaka (utan en “tydlig anledning” som “sjukdom” säger Hanne Kjöller, som vid flera tillfällen har argumenterat att utbrändhet och utmattningssyndrom bara är gnäll) så kan man tröttna på att hjälpa till.

Men jag vänder mig emot att se relationer som så transaktionella. Stoppa in en hjälp, få en hjälp tillbaka. Så klart ska man inte plöja ner en massa energi i en relation som inte ger någonting tillbaka, men det är inte heller hälsosamt att föra loggbok över vem som gjort vad och när för att se till att hålla millimeterrättvisa.

Inte för att fortsätta hamra hem poängen, men jag tjänar som sagt ganska mycket pengar. Mer än många av mina vänner, mycket mer än vissa som exempelvis är sjukskrivna eller pluggar. Så om vi ska hitta på något kul som ligger utanför deras budget (vilket om man studerar eller är sjukskriven inkluderar mer eller mindre alla aktiviteter) så tar jag notan. Eftersom att dela på den vore vansinne. Att betala lika när samma summa har radikalt olika påverkan på de två parternas liv är inte “rättvist”.

Liberaler har någon slags bisarr idé om att det finns en värdighet att betala för saker själv. Kajsa Dovstad tyckte att det faktiskt var ovärdigt att gamla över 80 år fick gratis sjukvård. Mycket mer värdigt är det att betala själv. Och i ett stycke där Hanne Kjöller, på ett sätt som antagligen är mer avslöjande än vad hon hade tänkt, tillskriver viljan att bjuda barnen på lunch till existentiell ångest förklarar hon att det minsann inte är grunden för en “sund, respektfull och jämlik vuxenrelation“.

Tack, jag hatar det. Att koppla “värdighet” till förmågan att betala för saker är äckligt. Det är kapitalistisk hjärnröta. Det är skit. Och jag vägrar acceptera det som en legitim världsbild.

Jag bjuder inte med tanken att det en dag kommer att bjudas tillbaka. Jag bjuder därför att jag kan. Och i framtiden kanske personen jag bjuder kan bjuda vidare till någon som har mindre än dem.

Och, för att citera en av vår tids stora poeter:

I feel like Ratatouille when I’m whippin’ the cheddar.

Om det finns en typ av ledartext jag absolut inte tål (och det finns en hel hög med typer av ledartexter som jag inte tål) så är det texten som är för feg för att faktiskt argumentera för en ståndpunkt, och istället argumenterar för rätten att ha den ståndpunkten. Istället för att faktiskt lägga fram argument som belägger vad det är man tror, så bölar man om att det faktiskt måste vara tillåtet att tycka så.

Liberala ledarskribenter älskar att dansa den här dansen. De vill inte komma rakt ut och säga att de vill stänga gränserna, utvisa barnfamiljer, bränna råolja i trädgården och skjuta arbetslösa på öppen gata, då skulle ju någon kunna säga emot. Istället går de gång på gång ut på ledarplats och säger att oavsett var man står i “skjuta arbetslösa”-frågan, så är det minsann hemskt att folk som vill skjuta arbetslösa inte ens är tillåtna att tycka det i jävla sosse-Sverige.

“Åsiktskorridoren är så himla, himla trång!” gråter de från sin kolumn i en rikstäckande tidning.

När Adam Cwejman inte är upptagen med att dyka upp bakom människor som säger “marknadsliberal” tre gånger i spegeln jobbar han med att tycka saker i GP. Eller, mer specifikt, så jobbar han med att säga att man faktiskt borde få tycka saker i GP. För läsare av den här pågående psykosen som jag försöker övertyga folk är en blogg så är han känd för den där gången han argumenterade att man faktiskt måste få kalla transpersoner för fel pronomen. Adam själv säger förstås inte att transpersoner inte är könet som de är, han bara står upp för andras rätt att ha den åsikten och trycka den i transpersoners ögon. Som en äkta liberal.

Och nu rider han igen! Det är dags att att snöra på sig sina tyngsta kängor och ge den här döda hästen ett gäng extra sparkar. Eller, förlåt, jag menar att det är dags att snöra på sig sina debattklackar och argumentera för rätten att sparka på döda hästar. Adam skulle så klart aldrig själv plocka fram stålhättan.

Min första tanke när jag läser texten I Sverige ryms bara en åsikt åt gången är att jag fattar, Adam. Ibland har man en trött dag på jobbet. Man tog en öl för mycket kvällen innan och orkar inte göra någon större ansträngning. Ibland vill man bara prutta sig genom dagen och klocka ut vid 15.30. Och om det här inte är en text skriven med halva hjärnan på semester så borde Adam se sig om efter en annan yrkesbana.

Texter om hur trång åsiktskorridoren är är så klart alltid till någon mån substanslösa, men den här texten är särdeles blek. Ingenstans i texten känns det som att Adam har lyckats väva något riktigt narrativ, istället kastar han bara ur sig lite lösryckta exempel uppblandade med högerliberala floskler och knyter sedan ihop det med en blöt fis om att debatten alltid måste fortgå.

Under coronapandemin fanns det många forskare som inte höll med varandra, eller till och med bytte åsikt med tiden, säger Adam. Från det plockar Adam inte läxan att man måste väga och värdera information och vara beredd att korrigera vad man tror när nya bevis framkommer. Istället är hans slutsats att om man vill undvika att ha fel, så ska man helst inte tycka eller tro något alls.

Han svänger därefter vilt in på frågan om Nato-medlemsskap, något sossarna förr var emot, men nu är för. Vad exakt han vill säga med det är högst oklart, men att politiska partier ibland byter åsikt säger i alla fall någonting om någonting, får man anta.

Fortfarande inte helt säker på vart han är på väg dyker Adam för ett litet stycke in i invandringsfrågan. Förr fick man inte säga att vi borde ha mindre invandring, säger han, uppenbarligen omedveten om att det är ungefär det enda som sagts av den samlade borgerligheten i snart 20 år nu. Han avslutar stycket med att åsikten som man förr inte fick ha (om man ignorerar alla människor som byggt hela karriärer på att ha den åsikten) nu är helt normal. Någon explicit slutsats drar han inte heller här, men man får väl anta att vad han försöker säga är “undvik att kalla någon rasist idag, för imorgon kan rasisternas åsikter ha normaliserats“.

Ena dagen är det fel att vilja gasa judar, andra dagen så är det helt normalt att vilja gasa judar. Värt att tänka på.

Ett till exempel plockar Adam fram innan han tafatt försöker stappla sig mot en slutsats. Lena Andersson har nyligen varit dum i huvudet offentligt igen, och Adam tycker det är förskräckligt att folk påpekade det. Han tar upp att hon kallades klimatförnekare (vilket hon är), men istället för att argumentera att hon inte är det så lämnar han det bara där, som om det faktum att folk påpekade att Lena är en klimatförnekare var bevis nog för att hon utsatts för en enorm oförrätt.

Vissa åsikter får man minsann inte ha, säger han, och glider i rask takt förbi det faktum att hon inte bara fick ha sin åsikt, utan dessutom publicera den på ledarplats i en av Sveriges största tidningar, något de flesta av oss inte har möjlighet till. När ska jag få skriva en ledartext, Adam? När ska åsiktskorridoren bli vid nog för mig att trycka mina åsikter i halsen på hundratusentals tidningsläsare?

När exemplen är över så är allt som finns kvar att slänga ur sig så många faux-intellektuella floskler som möjligt tills teckengränsen är nådd, för att försöka dölja att han inte faktiskt sagt någonting alls. De viktigaste åsikterna att försvara är de som är mest kokobäng, säger Adam, för åsikterna som är kokobäng idag kan visa sig vara sanning imorgon, och om de kokobänga människorna blir tystade så kommer vi aldrig kunna lista ut det. Ge alla kokobänger en ledarplats!

Förr tyckte man att det var rätt att sterilisera vissa människor, men nu tycker vi inte det längre, så allt man tror är rätt idag kan i framtiden visa sig vara lika fel som det. Du kanske tycker att vi borde låta människor som flyr från krig få stanna i Sverige, men om femtio år kan det visa sig att det är lika illa som att vilja tvångssterilisera folk, säger Adam med en läskig röst och lyser upp sitt ansikte underifrån med en ficklampa. Det faktum att inte alla faktiskt tyckte det var rätt att sterilisera människor, och att det finns folk som baserar sina åsikter på en ideologisk och moralisk kompass, snarare än vad “folk tycker” är ingenting som för en sekund blixtrar förbi i Adams medvetande.

Adam gör ingen skillnad på vetenskapliga teorier och personliga åsikter, allt är bara saker man tror, och man måste faktiskt få tro vad man vill. Det är inte utan att mina tankar dras till en annan av Lena Anderssons texter, där hon gör ungefär samma argument, bara med aningen mer tjack i kroppen. Bevis och belägg har ingen plats i diskussionen, det viktiga är att ingen debatt någonsin får ta slut. Ingen åsikt får avvisas, för då dör vår demokrati.

Ju mer jag läser texten desto tydligare blir det att Adam kunde ha besparat oss alla en massa tid genom att istället bara skriva “man får faktiskt tycka vad man vill!!! :(” och låta det vara bra så. Och ja, Adam, det är sant att man får tycka precis vad man vill. Det är fritt att gå runt och tycka lite precis vad fan som helst, oavsett hur dumt i huvudet det är. Det är varje människas rätt. Men det är inte varje människas rätt att ställa sig på ett podium och ropa ut sin dumma jävla åsikt inför hela världen och inte bli kallad idiot.

Adam skulle säga att jag begår precis den synd han argumenterar emot när jag nu kallar honom för en ynkrygg. Man ska underminera åsikterna, inte personen som framför dem, säger Adam. Men Adam för inte fram några åsikter, inte egentligen. Det hade krävt att han faktiskt tog mod till sig och stod för något. Och det är han uppenbarligen inte beredd att göra.

Greta Thunberg är dömd för ett brott. Hon var ohörsam mot ordningsmakten. Och nu jävlar myser hela högern. ”Titta!” Säger de. ”Se hur er hjälte har fallit!”

Och vad det här visar är att folk på högern förstår ungefär ingenting. Låt mig förklara med ett exempel.

Så det här är uppenbarligen en väldigt korkad tweet av en väldigt korkad person. En person med snuthjärna skulle man kunna säga. Någon som förstår ingenting alls om den verkliga världen. Men vi ska se om vi inte kan hjälpa honom tugga en ensam tanke genom sin otroligt släta hjärna.

Så vi börjar med ett väldigt simpelt påstående: Huruvida en handling bryter mot lagen eller inte är inte detsamma som huruvida den handlingen är moralisk eller inte. Det finns definitivt överlapp mellan dem, mord är generellt både olagligt och omoraliskt. Men det finns också handlingar som är omoraliska utan att bryta mot lagen och handlingar som är olagliga utan att för den sakens skulle nödvändigtvis vara omoraliska. Ett exempel på det föregående är faktiskt något som Anders själv tar upp i tweeten: Ebba Buschs husköp.

Under husköpsgate så bröt Ebba mot lagen när hon förtalade mannen som hon köpte huset från. Men kritiken började inte när hon bröt mot lagen, det kom ganska sent i processen. Kritiken kom redan när husköpet blev publikt, trots att det av allt att döma följde lagen. Det ansågs vara lagligt, men eventuellt oetiskt. Det ansågs också vara opassande för en partiledare.

Och här kommer en annan poäng in. Att folk tyckte att PM och EB borde avgå från sina positioner var inte specifikt för att de brutit mot lagen, utan för att de gjort saker som ansågs opassande för sina positioner. Båda två höll poster som anses vara förtroendepositioner, det vill säga att de kräver att människor känner ett förtroende för dem. När de då agerar på sätt som många anser visar på dåligt omdöme så skadas det förtroendet. Och i de här fallen så skadades förtroendet extra mycket eftersom de båda två är företrädare för partier som lägger väldigt mycket fokus på ”lag och ordning”, vilket sätter extra mycket press på dem att följa just lag och ordning.

Greta Thunberg kan också anses ha något av en förtroendeposition. Hon står för något väldigt specifikt: kampen för klimatet. Så om hon hade började flyga jorden runt eller hälla råolja i havet så skulle förtroendet för henne skadas. Vad som däremot inte skadar hennes förtroende är när hon agerar exakt i enlighet med sina uttalade värderingar. Vilket är vad hon gjorde när hon arresterades.

Och så har vi kommit tillbaka till den moraliska frågan. Vad Greta gjorde är att klassa som civil olydnad, det vill säga en form av aktivism där man på ett icke-våldsamt sätt bryter mot lagen för att påvisa att lagen borde förändras. Det här är något som har gjorts vid många tillfällen genom vår historia i kampen för rättvisa. Ett klassiskt exempel är Rosa Parks bussprotest, vilket få människor skulle hävda var en omoralisk handling. Det är alltså möjligt att bryta mot lagen på ett moraliskt sätt.

Vid diskussioner om civil olydnad finns det ett återkommande, och väldigt korkat, argument som går ”men hur skulle du känna om den andra sidan gjorde samma sak?”. Det vill säga om exempelvis fossil-pervon skulle sabotera grön energi eller liknande. Och svaret på den frågan är: jag skulle tycka att det var dåligt. Uppenbarligen.

Civil olydnad är i sig själv varken moraliskt eller omoraliskt, varken ”bra” eller ”dåligt”, det beror på vad man försöker uppnå. Om man försöker uppnå något bra, som att stoppa klimatförändringar, så är det bra. Om man försöker uppnå något dåligt, så är det dåligt.

Bra och dåligt är så klart inga objektiva värden, utan beror på vilka värderingar man har. Så det är fullt möjligt att tycka att det Greta gjorde var dåligt. Det är din fulla rätt att tycka det. Men att låtsas som att alla lagbrott är exakt likvärdiga, vare sig det är tjuvfiske av en utrotningshotad fisk eller civil olydnad för att demonstrera för klimatet, är otroligt korkat.

Om, det vill säga, man inte går runt och tycker att moral och lagar matchar varandra 1:1. Och i så fall finns det väl egentligen ingenting jag kan göra för att hjälpa den personen. De är förlorade.

PS. Jag har i den här texten inte kommenterat det faktum att Anders antyder att Greta har begått bedrägeri genom att ljuga om sin inkomst, som om detta inte var något som kontrollerades. Tror Anders att folk bara kan säga precis vilken inkomst de vill och att rätten bara litar på dem? Anders, du är polis, du måste veta att det inte är så det fungerar.

Snälla gud i himlen kan folk fatta att chatGPT är en SPRÅKMODELL. Den söker inte upp information, den har inget koncept om fakta, den bara ger det svar som är statiskt mest sannolikt att vara ~språkligt~ korrekt baserat på träningsdatan.

— Bossakungen Astor Qvarts (@denvitadrogen) April 17, 2023

Häromdagen skrev jag en tweet, eftersom jag var less på att drivor av folk diskuterar maskininlärning som stort och chatGPT specifikt utan att ha någon grundläggande förståelse för hur teknologin fungerar. Det är ju på ett sätt väldigt förståeligt, det är en komplicerad teknologi som väldigt få människor verkligen förstår på djupet*. Men vissa saker är grundläggande nog att de borde vara möjliga att förstå även för människor utan djupare teknologisk kunskap. Som till exempel att chatGPT är baserad på en språkmodell och har som syfte att så korrekt som möjligt modellera språk – och inget annat. Den söker inte upp information, exempelvis, och den har inga tankar eller åsikter. Den producerar språk, så korrekt som möjligt, punkt slut.

Det tog inte lång tid efter att tweeten publicerades innan Snubbarna började dyka upp. Nej du, lilla vän, nu tror jag inte att du vet vad du pratar om. ChatGPT är faktiskt väldigt kraftfull, och kan göra väldigt många saker.

Det var en något förvirrande respons, eftersom allt jag sa i min tweet är 100% korrekt. Det är inga åsikter, och ingen kontroversiell ståndpunkt. Utvecklarna själva säger precis samma sak som jag gör. ChatGPT är en språkmodell. Det är bokstavligt talat vad den är (eller rent tekniskt en chattbot baserad på en språkmodell, men låt oss inte klyva hår). Det är en bot skapad för att ”förstå” och producera skrivet språk, vilket den gör genom att utgå ifrån vad den “lärt” sig genom att matas med en massiv mängd exempel.

Vad det här innebär i praktiken kan vara lite rörigt, och det främsta frågetecknet folk verkar ha är gällande hur chatGPT hanterar fakta. Det korta svaret på den frågan är att chatGPT inte hanterar fakta alls. Den har inget koncept om sant eller falskt. För att citera OpenAIs överblick av tjänsten:

ChatGPT sometimes writes plausible-sounding but incorrect or nonsensical answers. Fixing this issue is challenging, as: (1) during RL training, there’s currently no source of truth;

Vad som gör det här lite förvirrande är att chatGPT ofta ger korrekta svar på frågor som ställs, vilket ju kan kännas som det motsäger ovanstående. ChatGPT är på det stora hela ganska bra på att ge fakta. Men det är inte ett resultat av att den söker upp och värderar information, utan att träningsdatan innehåller väldigt mycket information. När chatGPT då analyserar det mest språkligt korrekta svaret på en fråga, kommer det ofta, men långt ifrån alltid, vara det korrekta svaret, så länge den informationen fanns med i träningsdatat. Om informationen saknades i träningsdatat, eller om träningsdatat innehöll inkorrekt information så kommer chatGPT inte kunna svara, eller svara felaktigt.

Genomgående för svaren jag fick på min tweet var att folk verkade tro att jag på något vis försökte “förringa” chatGPT. Att jag försökte underminera tjänsten, av oklar anledning. Men ingenstans skrev jag att chatGPT inte är en kraftfull teknologi, eller att den inte fyller en funktion. Allt jag pekade ut var att det är en tjänst som är byggd för att göra vissa saker, och inte andra. Man tycker ju inte att det borde vara ett kontroversiellt uttalande. Att förstå en teknologis begränsningar är essentiellt för att inte över- eller underskatta den. Det spelar ingen roll hur avancerad en tvättmaskin är, om du försöker använda den för att diska tallrikar kommer du antagligen inte tycka att den gör ett bra jobb.

Och det här är vad som händer när folk försöker använda chatGPT som en sökmotor och blir besvikna när den ger svar som är inkorrekta. Trots att chatGPT inte är tänkt att fungera som en sökmotor (vilket också gör det så jävla pinsamt att flera företag försökte lansera det som en).

ChatGPT är en väldigt avancerad teknologi som kommer ha massiv påverkan på vårt samhälle, men för att det ska vara sant behöver vi inte låtsas att den är något annat än vad den är. Vad den faktiskt är, räcker gott och väl.

Vad det är som gör att folk reagerar som de gör på chatGPT tror jag beror på två saker.

Det första är att chatGPT använder just språk. Folk verkar betydligt mindre benägna att övertolka funktionaliteten i instanser av maskininlärning som kan generera eller redigera bilder och video. Det är betydligt mindre spekulation kring huruvida till exempel Midjourney kan “tänka”, än vad det är för chatGPT, trots att det i grunden är samma typ av teknologi som används, bara applicerat på olika saker. Midjourney använder i breda drag samma teknik för att generera bilder, som chatGPT använder för att generera text.

Och det andra är att vi valt att använda termen “AI”. Vilket jag tror att vi borde sluta med, eftersom det gör snubbarna alldeles för förvirrade.

Att slå fast att maskininlärning inte är artificiell intelligens är lite knepigt. Det här är definitivt något man kan ha olika åsikter om, eftersom det inte finns någon stenhård definition av vad AI är. Maskininlärning inkluderar definitivt saker som vi skulle klassificera som en typ av intelligens, exempelvis förmågan att använda språk, och förmågan att “lära sig”. Baserat på det är det absolut inte fel att kalla chatGPT för AI. Men på samma premisser finns det också betydligt mer rudimentär teknologi som går att kalla för artificiell intelligens, teknologi som vi idag generellt inte skulle kalla för det.

Jag skulle argumentera att även om den faktiska tekniska definitionen av AI är både vag och bred, så är den generella bilden av AI som folk får upp i huvudet när de hör uttrycket betydligt mer specifik.

Folk tänker på maskiner med ett medvetande. Vilket inte är vad maskininlärning är.

Det här är, igen, inget försök att underminera maskininlärning. Jag är väldigt medveten om precis hur kraftfull teknologin är, och gjorde nyligen en video om hur jag tror att den kommer att påverka vårt samhälle på ett massivt och ganska skrämmande sätt. Men oavsett hur kraftfull den är, och oavsett hur snabbt utvecklingen av teknologin går, så är vi inte idag “på gränsen till” att skapa en riktig AI.

Även om många förutspår att vi kommer att utveckla “riktig” AI, så är det fortfarande bara spekulation. Vi vet inte faktiskt om vi kommer bygga en maskin som tänker på ett sätt som är på något vis jämförbart med en människa, och om vi gör det vet vi inte om den teknologin kommer bygga på dagens maskininlärning, eller på någon annan teknik som ännu inte tagits fram. Maskininlärning kan visa sig vara en återvändsgränd, en väg som kan ta oss en bit, men inte hela vägen fram.

Att kalla maskininlärning för AI är lite som att kalla en telegraf för en telefon. De två teknologierna är definitivt relaterade till varandra, och det finns en tydlig linjen från den ena till den andra, men säger du ”telefon” och sen ger någon en telegraf, så kommer de bli besvikna.

Så just nu skulle jag säga att det är missvisande att använda uttrycket AI om vår existerande teknologi. Och, som sagt, det är en åsikt jag har, och inte fakta. Jag tror personligen att det kommer vara betydligt lättare för folk att förstå vad teknologin innebär om vi bara använder uttrycket jag använt i den här texten: maskininlärning (även om jag inte för mitt liv kan sluta skriva “maskinlärning” istället för “maskininlärning”). Jag gillar också termen ”simulerad intelligens” eftersom jag känner att det mer beskriver vad maskininlärning är. Det är kod som simulerar aspekter av intelligens, som exempelvis språk.

Jag inser så klart att försöka få hela världen att ändra hur de refererar till teknologin är en omöjlig uppgift. Det kommer inte hända, AI är termen som är i bruk. Men jag tycker ändå att vi borde göra ett försök. För att hjälpa de stackars snubbarna.

*Jag är ingen expert på maskininlärning, och vill absolut inte råka placera mig i facket med snubbar som presenterar en uppblåst bild av sin egen kunskap. Så jag tänkte erbjuda mina bonafides, så att ni kan avgöra hur full av skit jag verkar.

Jag jobbar inom IT och har gjort så i ungefär tio års tid. Under den tiden har jag jobbat med högt och lågt, men på senare år med ett fokus på devops. På mitt nuvarande jobb sitter jag i ett projekt som inbegriper praktisk applicering av maskininlärning, men jag jobbar inte personligen direkt med den teknologin. På mitt förra jobb arbetade mer direkt med att sammanställa data och använda den för att träna upp en maskininlärningsmodell i ett POC-projekt, men jag kan inte säga att jag gick på djupet i teknologin bakom maskininlärningen, utan använde bara existerande bibliotek. 

Så medan jag har arbetat med maskininlärning, och hållit på med det en hel del på fritiden, så kommer min främsta kunskap om hur det fungerar på ett djupare plan från saker jag läst. Så på något plan är jag bara en snubbe som googlat, och det är inte omöjligt att jag har fel om vissa detaljer. Men jag är ganska säker på att jag i den här texten håller mig väl inom ramarna för vad som är väl etablerade sanningar kring maskininlärning.

Nu jävlar ska det sluta vara fett att vara arbetslös, meddelar twittertrollet Johan Pehrson. Det är ett uttalande så korkat att det inte borde finnas någon anledning att lyssna på något som spånhuvudet säger någonsin igen. Tyvärr så har Johan, utöver sitt huvudsakliga jobb som absolut stolpskott på twitter, också ett extraknäck som arbetsmarknads- och integrationsminister, vilket gör att de intellektuella aborterna som rullar ur hans mun har en reell påverkan på Sveriges politik. Jag vet att det låter osannolikt, men det är tyvärr helt sant.

“Arbetslinjen. Punkt.” slår han fast i sin tweet. Så låt oss ta en titt på vad arbetslinjen faktiskt består av. Och för att göra det tar vi återigen hjälp av vår gamla vän John Norell.

Här har vi ytterligare ett uttalande från en människa som tillbringat som mest ett sommarlov i sin ungdom i verkligheten. Det är otroligt tråkigt att pendeltågsförarna går i strejk över det faktum att tågvärdarna tagits bort, tycker John. Arbetare som kräver en dräglig arbetsmiljö är riktigt jävla oskönt, faktiskt. Men det finns i alla fall en positiv aspekt som han kan glädja sig åt: det här kommer eventuellt leda till att alla tågförarna får sparken.

Så, med båda de här uttalandena i hand kan vi nu försöka pussla ihop vad “arbetslinjen” faktiskt innebär:

1. 1. Arbetares villkor ska försämras. Det behövs lägre löner, mindre anställningssäkerhet och färre rättigheter. Med eufemismer som “sänkta trösklar” till arbetsmarknaden ska livet som arbetare göras svårare. Ett dåligt jobb är bättre än inget jobb, säger de, och gör de existerande jobben sämre och sämre.
   2. Arbetare som inte nöjer sig ska sparkas. Det absolut viktigaste är att få folk i arbete. Förutom så klart om arbetarna har krav, då ska arbetet tas ifrån dem. Det ska göras så lätt som möjligt för företag att sparka anställda som inte rättar sig i ledet, antingen genom att göra det möjligt att ersätta dem med teknologi, eller genom att minska reglerna runt en uppsägning.

Den skarpsynte av er inser så klart att punkt ett oundvikligen kommer leda till att punkt två kommer appliceras mer och mer. Sämre villkor kommer göra att fler människor protesterar, vilket kommer göra att fler människor förlorar jobbet, vilket kommer leda till färre människor i arbete, istället för fler. Vilket ju känns som motsatsen till vad arbetslinjen har som mål. Men det löser vi i steg tre!

3. Arbetslösa ska svältas in i arbete. Målet är, som det alltid har varit, att tvinga arbetare att jobba så mycket som möjligt, för så lite som möjligt. Att vara arbetslös är så klart inte på något plan “fett”, oavsett vad Johan Pehrsons liberal-picklade hjärna fått för sig. Men om jobb fortsätter göras sämre och sämre, med lägre och lägre lön, så kommer det till slut komma till en punkt där det inte är värt att arbeta. Så om det är nästan omöjligt att leva med ett jobb, måste vi göra det helt omöjligt att leva utan ett jobb. Arbetslösa ska komma i arbete, eller dö. Att det oundvikligen kommer leda till att människor faktiskt dör, det spelar ingen roll. En död människa är ju trots allt också en människa som slutat gå på bidrag.

Arbetslinjen är en vidrig, människofientlig politik driven av empatilösa as. Människor som helt saknar all förmåga, eller kanske snarare all vilja, att förstå hur livet ser ut för människor i andra livssituationer. Och det är fan skamligt att vi låtit dem få någon som helst politisk makt.