Högern står inför en identitetskris. Eller nej, högern som stort verkar ärligt talat ha hittat och tagit fasta på sin identitet ganska bra under de senaste åren: regressiv konservatism, aggressiv nationalism, reaktionärt vetenskapsförakt, orubblig klimatskepsis och ett högljutt motstånd mot medborgerliga och mänskliga rättigheter. Eller “klassikerna” som jag kallar dem.
Men för de delar av högern som fortfarande inte är villiga att fullt ut anamma samma politik som Tengil har det här lett till lite av en kris. Och jag förstår det, det måste vara jobbigt att ha en bild av sig själv som ung och hipp och progressiv och plötsligt finna sig i en politisk strömning vars högst ljudande röst är Donald Trump.
Välkommen till scenen Johanna Trapp. Johanna är projektledare på Timbro Miljöinstitut, en position som bara i sig själv måste vara en bra grogrund för inre konflikt. Att försöka driva miljöpolitik på en tankesmedja med direkta kopplingar till oljebranschen är inte min idé av ett party.
Johanna vill, av allt att döma, inget hellre än att vara någon slags urban vänsterhipster, som cyklar runt i en bilfri innerstad i en fräsig secondhand-outfit. Men problemet är att Johanna är moderat. Och det här har uppenbarligen skapat någon slags psykopolitisk schism och fått henne att skriva en av de mest bisarra politiska texter jag läst i hela mitt liv.
Men det är ju höger! är en plågsam läsning. Det är en direkt ångestgivande resa genom en persons politiska neuros. En text som är avslöjande både där den helt saknar självinsikt, och där den uppvisar en pinsamt blottande ärlighet.
I texten lägger Johanna fram argument för att cykling, bilfria innerstäder, kollektivtrafik, vegetarisk mat, secondhand och “ren luft” inte bara faktiskt är bra saker, utan dessutom egentligen är högerpolitik. Du kanske tror att det är vänsterpolitik, bara för att det är vänstern som generellt förespråkar, främjar och lever det, men nej, så är inte fallet.
Det intressanta är att texten på inget sätt är riktad till någon utgrupp. Det här är en intern text, menad inte att övertyga oss om att cykling är höger, utan att övertala högern om att det är det. Och för att göra det ägnar Johanna sig åt den mest exceptionella mentala gymnastik jag någonsin bevittnat. Hon balanserar på en knivsegg hela texten igenom och jag blir utmattad bara av att läsa det.
Utmaningen Johanna har skapat för sig själv är att argumentera att cykling och secondhand och allt vad det är är bra, men inte av några av de anledningar som vänstern säger att det är bra. Secondhandshopping är exempelvis inte bra för att vi som samhälle måste konsumera mindre, tvärtom. Vi ska inte under några omständigheter konsumera mindre, konsumtion är bra, herregud ni får inte tro att konsumtion är dåligt.
Nej secondhand är bra för att det är “borgerligt att köpa begagnat, ta hand om sina kläder och använda marknaden till sin fördel även efter att plagget har använts”, och för att Storbritanniens kung Charles III köpte begagnat(?). Att handla begagnade kläder är “en hyllning till den fria marknaden”, får vi veta.
Så här flyter texten på, från ämne till ämne, med det ena ansträngda argumentet efter det andra. Mestadels kokar det ner till hur viktigt det är med privat egendom. Exempelvis får vi veta att det är “viktigt för cyklister” att “värna sin egen egendom” vilket man kan se på att de låser sina cyklar.
Man skulle ju kunna argumentera att om bilfria innerstäder och vegetarisk kost nu var höger, så skulle man inte behöva jobba så här hårt för att övertyga högern om det, men här har Timbro svar på tal. Det är inte högerns fel att högern tycker sakerna som högern tycker — det är vänsterns!
Högern hatar inte cykelbanor för att det är i högerns natur, utan för att vänstern har gjort frågan ideologisk. Vänstern har politiserat en fråga som borde vara opolitisk, och med opolitisk menar jag högerpolitisk. Om det inte vore för vänstern så vore de här sakerna opolitiskt högerpolitiska!
Tydligast blir det här argumentet i PM Nilssons förord (där han också berättar för oss att han minsann cyklar för att det är effektivt så att vi inte ska tro att han är någon jävla homomiljömupp).
“Det vi kallar kulturkrig rör påfallande ofta frågor där den levda praktiska erfarenheten av vardagen har ideologiserats av vänstern och som skapar en motreaktion hos högern. Om vänstern förordar cykeln för att den vinglar bort från tillväxtsamhället kommer högern till slut förorda fler p-platser. Om vänstern kidnappar attraktiva dygder som måttlighet, renlighet, ansvarskänsla och omsorg om barnens hälsa kommer en höger utan ord till slut bli oattraktiv.”
Vänstern “kidnappar attraktiva dygder” skriver PM och menar med det att vänstern tycker bra saker, vilket helt enkelt tvingar högern att tycka dåliga saker bara för att. Vad högern tror på och står för är alltså inte huvudsakligen rotat i någon ideologi, utan den starkast styrande faktorn är att tycka tvärtemot vad vänstern tycker. Högern vill kanske ideologiskt bry sig om barns hälsa, men om vänstern också gör det så får barnen tyvärr dra åt helvete.
Det finns en del av mig som vill protestera, som vill säga att den mycket enklare anledningen till att högern är emot secondhand och cykling är för att det står i konflikt med det absolut viktigaste i den marknadsliberala världssynen: kapitalet. Johanna kan argumentera sig blå om att secondhandmarknaden faktiskt också är en marknad, men till skillnad förstahandsmarknaden så är det inte en marknad som effektivt göder kapitalet (även om secondhand-apparna gör sitt bästa för att förändra det). Cyklar kanske är det mest effektiva sättet att traversera innerstan, men det konsumerar inte bensin och bensinen behöver konsumeras.
Men jag tror också att PM och Johanna har rätt om sina ideologiska gelikar har här. Till och med viljan att blidka kapitalet får ibland stå åtsidan för det brinnande hatet mot allting som man upplever att vänstern är för. Som påpekas i texten så leder en bilfri innerstad till högre ekonomisk tillväxt, vilket borde sätta det i linje med marknadsliberalernas världssyn. Men eftersom vänstern gillar det så måste högern hata det. Fler bilar i innerstan. Bilar överallt. Förbjud fotgängare.
Det är en djupt tragisk syn att ha på människorna som man räknar som sina meningsfränder. Det är en tragisk text överlag. Jag blir lite ledsen när jag läser den. Om inte annat får den mig att sympatisera med människorna som vill fortsätta leva med bilden av den anständiga högern. Som vill fortsätta vara emot problemen som orsakas av kapitalism, men låtsas att kapitalismen kan lösa dem. Det måste vara jättejobbigt för dem just nu.
Jag tror inte Timbro kommer lyckas övertala den samlade högern om att börja cykla och handla secondhand. De kommer inte kunna vrida tillbaka klockan till en tid när högern fortfarande låtsades bry sig om klimatet. Det här är den gröna kapitalismens sista dödsryckning, och även om jag inte kommer sörja den, så känner jag en viss empati för de som gör det.