Month: March 2023

Konkurrens är bra, tycker ekonomer. Det är hur pris hålls nere. Förutom när konkurrens är dåligt, och höjer priser. Det där kanske låter lite förvirrande, men som tur är finns ekonomidoktoranden John Norell här och kan ge oss en förklaring på en nivå som vi dumhuvuden kan förstå.

Först lite bakgrund. Livsmedelskedjor, för den som undrar, är alltså när en livsmedelshandlare, som exempelvis Ica, äger inte bara butiken, utan även de underleverantörer som levererar mat till butiken. Det vill säga hela kedjan från produktion till konsumtion. Det här, skulle ju vän av ordning påpeka, kommer att göra det svårare för nya aktörer att etablera sig, eftersom de inte kan konkurrera på samma villkor. Även om du har kapital till att starta en butik, så kommer du antagligen inte ha kapital till att sätta upp din helt egna leveranskedja.

Så när matpriserna nu skenar, och det faktum att hela livsmedelsmarknaden kontrolleras nästan uteslutande av tre massiva företag, så har förslag om att bryta upp dessa kedjor, för att minska marknadskoncentrationen, dykt upp. Ska vi nu ha en fri marknad så måste vi se till att den inte devalverar till ett oligopol, vilket är vad som har hänt.

Men, se där har folk fel. Konkurrens är bara bra när det inte är dåligt, måste vi förstå. Och här tar John det hela vägen tillbaka till dagisnivå, så att till och med den otvättade massan kan fatta varför livsmedelskedjor faktiskt inte ska brytas upp.

En snabb sammanfattning av Johns lilla fabel är som följer: Om du har en bro med ett troll så har det trollet monopol, och kan ta ut vilken brokostnad som det vill. Om du däremot har två broar, med ett troll under varje, så kommer trollen tvingas konkurrera om brotrafiken, och måste därför hålla sina priser så låga som möjligt.

Hittills inga konstigheter, väldigt grundläggande marknadsteori. Konkurrens bra. Men, säger John, om vi istället föreställer oss att det satt två troll under samma bro, en som tar betalt när du stiger på, och en när du stiger av, så skulle kostnaden öka, eftersom båda troll skulle ha incitament att maximera sin egen inkomst, och därmed ta mer än bara halva broavgiften var, vilket är känt som the double maginalization problem.

Om vi har en kedja av leverantörer så kommer varje leverantör lägga på en extra avgift för att kunna plocka ut vinst, vilket gör slutkostnaden större än om bara ett företag plockade ut vinst för hela processen.

Och där har vi då Johns lilla saga som förklarar varför vi inte borde dela upp bron utan istället borde göra det enklare för fler nya broar att byggas.

Det kan ju tyckas märkligt att en ekonom hänfaller till sagor om tomtar och troll, men det finns faktiskt en väldigt god anledning till det: om man applicerar sina ekonomiska teorier på en sagovärld, så slipper man ta den besvärliga verkligheten i beaktning.

Problemet med att överföra John exempel till den verkliga världen är att han gjort en rad arbiträra gränsdragningar. I hans lilla låtsasvärld så representerar en bro en komplett livsmedelskedja, en fast och tydlig enhet. I verkligheten finns det tyvärr ingen sådan enkel avgränsning att göra. Vad som räknas in i en sådan kedja är väldigt oklart, och det blir väldigt svårt att avgöra var man ska dra gränsen för den här logiken.

Körs Icas varor ut till butikerna av ett externt åkeri? Oj, det är ett troll till under bron, bäst om Ica köper upp dem. Ica-reklamerna produceras också av externa troll, så där borde Ica antagligen expandera sin operation. Och borde inte bro-trollet också ta hand om vägarna, murarna, städerna och byarna, för att vi inte ska behöva betala en massa extra till en massa andra troll? I slutändan blir det här ett argument mot alla typer av externa leverantörer och för att koncentrera så mycket makt som möjligt på så få företag som möjligt.

Sen kan ju Johan i sin lilla fabel peka ut att han faktiskt tycker att det ska finnas många broar som konkurrerar, men om man tar i åtanke att de här broarna kommer växa sig till massiva monoliter är det svårt att se hur det ska vara möjligt för någon att smälla upp en konkurrerande bro. Speciellt inte om de redan existerande broarna har börjat ta över de kringliggande vägarna, och kan begränsa den nya brons tillgång till trafiken.

Jag säger inte ens här att Johan har fel i sak. Det är möjligt att en centralt styrd livsmedelskedja resulterar i lägre priser än en på alla nivåer fri marknad. Jag skulle kanske till och med gå så långt som att säga att det är troligt, förutsatt att ägaren av den kedjan inte har ett sådant övertag på marknaden att de kan sätta ockerpriser, vilket är situationen vi är i nu. Att ha en enhetlig styrning i alla led låter i mina öron faktiskt betydligt mer effektivt än att splittra upp alla delar och låta dem agera fristående från varandra.

Men det är ju för att jag är en smutsig socialist. Jag tror inte på att konkurrens kommer leda till det mest effektiva systemet, utan att samarbete är betydligt mer effektivt. Men det är ju inte vad Johan tycker, i alla fall inte på papper. Han är för konkurrens. Ekonomer älskar konkurrens mer än livet självt. Men när det blir dags att sätta begränsningar på företag då börjar det plötsligt dyka upp undantag.

Om nu konkurrens inte gör att underleverantörer håller priserna nere, varför har vi fått höra att vår sjukvård kommer bli effektivare och billigare om vi lejer ut den till en miljard olika företag, istället för att hålla den till en kedja? Vår sjukvård är idag en bro med så många troll under att de börjar få svårt att få plats.

Jag hör så klart invändningen man kan göra här, att de olika sjukvårdsföretagen är många olika broar, istället för många troll under en bro, och det här är styrkan i Johns lilla fabel: beroende på vad du kallar en bro och vad du kallar flera broar så kan du använda den som argument för ganska precis vad du vill. Man kan argumentera för ökad konkurrens och mot ökad konkurrens precis som man vill. Det är ett ekonomiskt Barnum-uttalande. En fabel vars enda sensmoral är att företag borde få göra precis vad de vill, för det blir faktiskt bäst så.

Men om att företag är troll, där håller vi i alla fall med varandra.

Varje gång en Timbroit öppnar munnen finner jag mig ställd inför samma fråga: är de korkade, eller ljuger de? Tror de faktiskt på den absolut infantila skiten de säger, eller är de fullt medvetna om att det är absolut skitsnack?

Det senaste exemplet i raden är ekonomi-studenten John Norell som hoppat ut på twitter för att fundera lite kring strandskyddet, något Timbro så klart hatar. Det är ju trots allt en av förmyndarstaten inrättad begränsning på den vackraste naturkraften vi har: den fria marknaden.

Strandskyddet har som syfte att se till att Sveriges stränder inte fullständigt privatiseras och gör det omöjligt för människor som inte har råd att köpa sin egen bit strand att få tillgång till dem. Men, argumenterar John, strandskyddet har haft motsatt effekt, eftersom det gjort fritidshus vid havet väldigt dyra.

Syftet med strandskyddet var att möjliggöra för fler att vistas vid havet oavsett plånbok.

Men strandskyddet har i stället gjort vistelsen vid havet till en plånboksfråga. Fritidshus vid havet är nämligen svindyra. pic.twitter.com/vowkjH2WNw

— John Norell (@JERNorell) March 14, 2023

Om man kisar lite, och helt stänger av hjärnan, kan man ju förstå vad han menar. Bara de väldigt, väldigt rika har råd med något av de hus som är byggda vid stranden, eftersom antalet sådana hus är väldigt begränsat. Ifall strandskyddet upphörde skulle många fler sådana hus kunna byggas, vilket hade ökat tillgången och därmed sänkt priset, i alla fall i teorin. Det skulle göra att även de bara väldigt rika, och till och med kanske de bara ganska rika, skulle ha råd med en strandtomt.

Problemet med Johns argument är att ha tillgång till en strand, och att äga en strand, inte är samma sak. Att ta bort strandskyddet skulle kanske göra att fler hade möjlighet att äga en strandtomt, men det hade gjort att färre människor hade tillgång till stranden, eftersom den allmänna stranden skulle försvinna. John argumenterar till och med i samma tråd att om strandskyddet försvann skulle vi kunna se betydligt fler hotell och caféer längs våra stränder. Så på något sätt har han antingen lyckats lura sig själv, eller så försöker han lura oss, att strandåtkomst kommer bli mindre av en plånboksfråga ifall vi bara låter privata företag äga stranden.

Extra rolig blir hans tråd av att han bildsatt den med AI-genererade bilder av pittoreska öar täckta i bildsköna sekelskifteshus, som om det är vad som skulle byggas istället för rika idioters massiva skrytbyggen. Det är ju uppenbarligen inte så det kommer se ut, vilket han själv måste förstå. Visst måste han väl förstå det, eller?

Frågan återkommer, idiot eller lögnare. Det är samma fråga jag ställer mig varje gång de motiverar massiva skattelättnader med att det kommer hjälpa arbetare och småföretagare, då de kommer få mer pengar i fickan, trots att den absoluta majoriteten av skattelättnaden kommer gå till storföretag och de superrika. Vet de inte om att det är de allra rikaste som kommer gynnas av deras föreslagna politik, eller ljuger de och använder “den vanliga människan” som en slags sköld att gömma sig bakom?

Jag har mina aningar, men inga svar. Oavsett så är dock Johns förslag dumma i huvudet.

Att vara ekonom verkar jävligt lattjo. Allt du gör är att sitta och gissa hur ekonomin kommer att gå, och även om du nästan alltid har fel så kommer folk ändå komma till dig när ekonomin helt oväntat gått åt helvete, så att du kan spekulera fritt om varför det skedde och vad vi borde göra nu.

Generellt sett tycks svaret antingen vara att de fattiga har för mycket pengar, eller att de rika har för lite pengar.

Ekonomer pratar ofta om ekonomin på samma sätt som fascister pratar om sina fiender: den är samtidigt ofantligt stark, och extremt svag. Den fria marknaden är en perfekt organism som kan hantera precis alla problem, förutom om den minsta lilla saken går fel, då kommer den helt kollapsa.

Kanske mer korrekt är att ekonomin är en klassisk katolsk gud, allsmäktig och god, men samtidigt otroligt besvärad av även de minsta av mänskliga transgressioner.

Just nu är ekonomin arg. Jättearg. Priser skenar och kastar ut de fattigaste i kylan. Dags att kalla in ekonomerna, så att de kan spå i sina teblad och förklara för oss vad vi måste göra. O store gud, sträck ner din osynliga hand och visa oss vägen.

Det första vi måste förstå är att vi inte kan göra något åt ekonomin på en strukturell nivå, för då kommer ekonomin att bli ännu argare, förklarar ekonomen. Vi kan inte reglera eller begränsa eller försöka mildra effekterna av ekonomins ilska, för det kommer bara reta upp den ytterligare.

Marknaden är ett självreglerande system, förklarar ekonomen. Varor kommer aldrig kosta mer än vad människor har råd med, säger han. Det är så systemet fungerar. Tillgång och efterfrågan säger han och pekar på sin graf. Om vi försöker manuellt ändra på det kommer systemet slängas helt ur fas.

Staten får aldrig ställa dig i vägen för företagen. Dessa måste tillåtas leva fritt; om företagen bara får göra precis vad de vill så kommer resultatet bli det bästa möjliga för alla inblandade. Företagen, säger ekonomen, får enbart interageras med om deras fria leverne riskerar att få dem att rasa. Likt föräldern till ett barn som lär sig cykla ska staten alltid springa bakom, redo att fånga dem om de trillar, men aldrig be dem sakta ner. Den fria marknaden löser allt, och om det är problem på den fria marknaden är svaret mer fri marknad.

Ekonomens enda verktyg är en hammare, men som tur är har de kommit fram till att även det här problemet är en spik.

Dilemmat som ekonomen nu ställs inför är att systemet inte riktigt fungerar så som hans modeller säger att det borde. I verkligheten kommer folk inte bara avstå varor som egentligen är för dyra, ifall de varorna är saker som mat. För utan mat dör man, i den verkliga världen. Så därför är det fritt fram för handlarna att höja priserna på varorna långt över vad människors ekonomi kan hantera. För oavsett så kommer de inte sluta äta.

Hur mycket ekonomen än hamrar, så fortsätter priserna stiga.

Så hur ska han lösa detta ekonomiska teodicéproblem? Som mången predikare genom åren hänfaller han åt att peka fingret mot sin församling. Om gud bestraffar er, ställ er frågan vilken synd ni har begått för att förtjäna det. Om marknaden prövar oss men höga priser är det kanske i själva verket vårt fel. Det är vi som frossat, som köpt när vi borde låtit bli.

Marknadens budord säger att högre priser möts med lägre konsumtion, men ändå har vi, den syndiga massan, fortsatt äta mat. Och så når vi vårt svar. Om marknadskrafterna inte är nog för att få oss att agera som modellerna säger, så måste vi börja agera i enlighet med modellerna på egen hand. Modellerna är oföränderliga, om verkligen inte matchar dem så är det verkligheten som behöver ändra på sig.

Få är människorna som förstår mindre om ekonomi än ekonomerna. De rabblar sina modeller som vore de tyskagloser. Tillgång, efterfrågan, lafferkurvan, durch, für, gegen, ohne, um. Verkligheten har de inte levt i på många år. Men vem behöver veta saker när man har tro. Och tror gör de, för allt vad tygen håller.