Konkurrens är bra, tycker ekonomer. Det är hur pris hålls nere. Förutom när konkurrens är dåligt, och höjer priser. Det där kanske låter lite förvirrande, men som tur är finns ekonomidoktoranden John Norell här och kan ge oss en förklaring på en nivå som vi dumhuvuden kan förstå.
Först lite bakgrund. Livsmedelskedjor, för den som undrar, är alltså när en livsmedelshandlare, som exempelvis Ica, äger inte bara butiken, utan även de underleverantörer som levererar mat till butiken. Det vill säga hela kedjan från produktion till konsumtion. Det här, skulle ju vän av ordning påpeka, kommer att göra det svårare för nya aktörer att etablera sig, eftersom de inte kan konkurrera på samma villkor. Även om du har kapital till att starta en butik, så kommer du antagligen inte ha kapital till att sätta upp din helt egna leveranskedja.
Så när matpriserna nu skenar, och det faktum att hela livsmedelsmarknaden kontrolleras nästan uteslutande av tre massiva företag, så har förslag om att bryta upp dessa kedjor, för att minska marknadskoncentrationen, dykt upp. Ska vi nu ha en fri marknad så måste vi se till att den inte devalverar till ett oligopol, vilket är vad som har hänt.
Men, se där har folk fel. Konkurrens är bara bra när det inte är dåligt, måste vi förstå. Och här tar John det hela vägen tillbaka till dagisnivå, så att till och med den otvättade massan kan fatta varför livsmedelskedjor faktiskt inte ska brytas upp.
En snabb sammanfattning av Johns lilla fabel är som följer: Om du har en bro med ett troll så har det trollet monopol, och kan ta ut vilken brokostnad som det vill. Om du däremot har två broar, med ett troll under varje, så kommer trollen tvingas konkurrera om brotrafiken, och måste därför hålla sina priser så låga som möjligt.
Hittills inga konstigheter, väldigt grundläggande marknadsteori. Konkurrens bra. Men, säger John, om vi istället föreställer oss att det satt två troll under samma bro, en som tar betalt när du stiger på, och en när du stiger av, så skulle kostnaden öka, eftersom båda troll skulle ha incitament att maximera sin egen inkomst, och därmed ta mer än bara halva broavgiften var, vilket är känt som the double maginalization problem.
Om vi har en kedja av leverantörer så kommer varje leverantör lägga på en extra avgift för att kunna plocka ut vinst, vilket gör slutkostnaden större än om bara ett företag plockade ut vinst för hela processen.
Och där har vi då Johns lilla saga som förklarar varför vi inte borde dela upp bron utan istället borde göra det enklare för fler nya broar att byggas.
Det kan ju tyckas märkligt att en ekonom hänfaller till sagor om tomtar och troll, men det finns faktiskt en väldigt god anledning till det: om man applicerar sina ekonomiska teorier på en sagovärld, så slipper man ta den besvärliga verkligheten i beaktning.
Problemet med att överföra John exempel till den verkliga världen är att han gjort en rad arbiträra gränsdragningar. I hans lilla låtsasvärld så representerar en bro en komplett livsmedelskedja, en fast och tydlig enhet. I verkligheten finns det tyvärr ingen sådan enkel avgränsning att göra. Vad som räknas in i en sådan kedja är väldigt oklart, och det blir väldigt svårt att avgöra var man ska dra gränsen för den här logiken.
Körs Icas varor ut till butikerna av ett externt åkeri? Oj, det är ett troll till under bron, bäst om Ica köper upp dem. Ica-reklamerna produceras också av externa troll, så där borde Ica antagligen expandera sin operation. Och borde inte bro-trollet också ta hand om vägarna, murarna, städerna och byarna, för att vi inte ska behöva betala en massa extra till en massa andra troll? I slutändan blir det här ett argument mot alla typer av externa leverantörer och för att koncentrera så mycket makt som möjligt på så få företag som möjligt.
Sen kan ju Johan i sin lilla fabel peka ut att han faktiskt tycker att det ska finnas många broar som konkurrerar, men om man tar i åtanke att de här broarna kommer växa sig till massiva monoliter är det svårt att se hur det ska vara möjligt för någon att smälla upp en konkurrerande bro. Speciellt inte om de redan existerande broarna har börjat ta över de kringliggande vägarna, och kan begränsa den nya brons tillgång till trafiken.
Jag säger inte ens här att Johan har fel i sak. Det är möjligt att en centralt styrd livsmedelskedja resulterar i lägre priser än en på alla nivåer fri marknad. Jag skulle kanske till och med gå så långt som att säga att det är troligt, förutsatt att ägaren av den kedjan inte har ett sådant övertag på marknaden att de kan sätta ockerpriser, vilket är situationen vi är i nu. Att ha en enhetlig styrning i alla led låter i mina öron faktiskt betydligt mer effektivt än att splittra upp alla delar och låta dem agera fristående från varandra.
Men det är ju för att jag är en smutsig socialist. Jag tror inte på att konkurrens kommer leda till det mest effektiva systemet, utan att samarbete är betydligt mer effektivt. Men det är ju inte vad Johan tycker, i alla fall inte på papper. Han är för konkurrens. Ekonomer älskar konkurrens mer än livet självt. Men när det blir dags att sätta begränsningar på företag då börjar det plötsligt dyka upp undantag.
Om nu konkurrens inte gör att underleverantörer håller priserna nere, varför har vi fått höra att vår sjukvård kommer bli effektivare och billigare om vi lejer ut den till en miljard olika företag, istället för att hålla den till en kedja? Vår sjukvård är idag en bro med så många troll under att de börjar få svårt att få plats.
Jag hör så klart invändningen man kan göra här, att de olika sjukvårdsföretagen är många olika broar, istället för många troll under en bro, och det här är styrkan i Johns lilla fabel: beroende på vad du kallar en bro och vad du kallar flera broar så kan du använda den som argument för ganska precis vad du vill. Man kan argumentera för ökad konkurrens och mot ökad konkurrens precis som man vill. Det är ett ekonomiskt Barnum-uttalande. En fabel vars enda sensmoral är att företag borde få göra precis vad de vill, för det blir faktiskt bäst så.
Men om att företag är troll, där håller vi i alla fall med varandra.