Month: October 2023

Nu ska sägas att jag inte är ekonom. Huruvida det faktiskt finns några belägg för att lafferkurvan har någon relevans för verkligheten, och var i så fall gränsen går där höjd skatt leder till lägre intäkter, det lämnar jag till någon annan. Vi kan väl lite kort säga att “lafferkurvan” av allt att döma inte är den slam dunk som Timbroiterna verkar tro, eller kanske låtsas, att den är.

– Jag

Efter att nyligen ha delat en tidigare text där jag väldigt snabbt tar upp, och kastar åsido, lafferkurvan, fick jag ett svar som sa att texten hade varit starkare om jag faktiskt förklarade varför lafferkurvan inte stämmer. Istället för att bara fnysa i kurvans generella riktning borde jag ha förklarat teorins problem.

Som jag skrev i den texten så var poängen aldrig att diskutera kurvans vara eller icke vara. Min poäng var att Timbro-liberaler konstant verkar komma till precis samma slutsatser, även om det ibland kräver att de helt byter ut de ekonomiska förklaringsmodellerna de använder för att komma dit. Teorierna i sig verkar de inte direkt bry sig om, så länge de kan användas för att argumentera för vad de redan tycker, vilket perfekt summeras av hur de droppar lafferkurvan i diskussioner som om det vore någon slags stjärnstopp.

Men att liberaler inte har något intellektuellt intresse för teorierna de namedroppar betyder inte att vi inte behöver ha det. Så låt oss ta en närmare titt på lafferkurvan!

Personen som svarade på texten sa att jag borde ha förklarat varför teorin bakom lafferkurvan inte stämmer. Vilket inte är riktigt vad jag sa i min text. Problemet med lafferkurvan är nämligen inte att teorin inte stämmer, utan att den lägger fram en så otroligt banal truism att den är meningslös.

Så vad är det då Laffers teori faktiskt säger? Jag var på väg att säga att jag skulle ge en väldigt kort förklaring, men något annat än en kort förklaring är svårt att ge, eftersom det är en otroligt simpel teori. Här kommer den i listform.

1. Stater tjänar pengar genom skatter som betalas in av företag och privatpersoner.
2. Om skatten är på 0% så får staten inte in några pengar.
3. Om skatten är på 100% så kommer människor sluta arbeta, eftersom de inte får någon lön, vilket också kommer resultera i att staten inte får in några pengar.
4. Eftersom båda ändar av spektrat ger noll inkomst och punkter däremellan inte ger noll inkomst så bildar relationen mellan skattesats och inkomst till staten en parabolisk kurva, där den högsta inkomsten till staten ligger någonstans mellan de två punkterna.

Och där har vi lafferkurvan. Det är allt teorin säger. Statlig inkomst är högst någonstans ovanför noll procent, men under 100%. Och om er första tanke just nu är “ja, uppenbarligen?” så förstår ni precis varför min impuls är att inte ta människor som refererar till den på allvar.

Först och främst så förutsätter teorin att det enda möjliga ekonomiska systemet är liberal kapitalism. Att föreställa sig något annat än 1900-talskapitalism med varierande skattesats kommer inte på tal.

Utöver det så ignorerar teorin det faktum att när skatten höjs eller sänks så påverkar det andra saker än bara skatt in till staten och pengar ut till arbetare och företag. Väldigt lite tanke vigs åt att skattepengar i den verkliga världen faktiskt gör saker. Saker som kommer såväl arbetare som företag till gagn. Pengar betalade i skatt sparas ofta in på saker som istället inte behöver betalas för ur egen ficka.

Ett tydligt exempel på detta är sjukvård. I USA så “slipper” invånarna betala för sin sjukvård på skattsedeln. Istället måste de betala för sjukvården själva, vilket för den absoluta majoriteten av människor innebär att de betalar en större andel av sin lön för att få sjukvård än i länder där man “tvingas” betala för den med skatt.

Ett land med en skattesats på 100% skulle alltså troligtvis inte vara ett land där ingen jobbade eftersom de inte fick något för det, utan ett land utan pengar där man jobbade för att bidra till det gemensamma goda och i utbyte fick alla sina behov mötta. Huruvida man tror att det är en ekonomisk modell som är praktiskt genomförbar är så klart något man kan ha olika åsikter om, men det är ett scenario som inte på något plan tas i beräkning av Laffers modell.

Men säg att vi accepterar allt det här, men sätter det åt sidan. Poängen med alla modeller är att förenkla verkligheten och förklara specifika aspekter av den. Så lafferkurvan kanske inte är applicerbar på något annat än vårt specifika moderna ekonomiska system, men det betyder inte att den inte är applicerbar alls. Vi lever ju trots allt i vårt specifika moderna ekonomiska system just nu.

Problemet är att modellen på egen hand inte säger särskilt mycket alls då heller. Om du diskuterade hur hög marginalskatt vi borde ha och någon sa att den mest inkomstbringande skattesatsen ligger någonstans mellan noll och hundra procent så hade du mest troligt tittat på dem som om de var en absolut idiot. Och när någon kastar fram “lafferkurvan” som om det vore ett argument i sig bör reaktionen var densamma.

För att göra ett faktiskt argument om var skatten borde ligga så behöver man precisera var någonstans den där högsta punkten på lafferkurvan befinner sig. Och det är inte helt enkelt.

Det är inte som att det inte gjorts försök. Flera stycken faktiskt. Det är bara att de tenderar att nå väldigt olika slutsatser. Och inte sällan är slutsatsen att så gott som alla länder har en skattesats lägre än lafferkurvans högsta punkt, vilket innebär att lafferkurvan blir ett argument för högre skatt.

2017 gjordes exempelvis en studie som visserligen kom fram till att Österrike, Belgien, Danmark, Finland och Sverige hade en skattesats som låg över lafferkurvans peak, men också att alla 22 andra länder som var med i studien låg under den. Faktum är att de flesta praktiska applikationer av kurvan verkar komma fram till att nästan alla länder har en skatt som är för låg. Visserligen är Sverige i flera fall ett av få länder (ibland det enda) som är på andra sidan kurvan, men även i de fallen är den föreslagna sänkningen av Sveriges skatt inte på nivån som Timbro-liberalerna förespråkar.

Det låter alltså som att lafferkurvan lika gärna skulle kunna användas som ett Uno reverse card av folk till vänster som av folk till höger, men det skulle fortfarande vara att missa poängen: lafferkurvan slätar över verkligheten till den grad att alla slutsatser är så gott som meningslösa.

Skatt är mer komplext än bara hur hög den är i genomsnitt. Man måste också ta i beräkning vad och vem som beskattas och hur skattepengarna sen används. Målet med skatt är inte att maximera hur mycket pengar staten får in, vilket ärligt talat känns som något liberaler borde hålla med om. Målet med skatt är att skapa ett jämlikt samhälle där alla får sina behov mötta, oavsett vad de behoven är och vad de har möjlighet att prestera.

Att lafferkurvan är så populär som den är bland Timbro-liberaler är för att den är barnsligt enkelt att förstå, och att de inte tenderar att ha en särskilt djup förståelse för hur världen faktiskt fungerar. De vet väldigt lite om ekonomisk teori, men vill väldigt gärna ha legitimiteten som de upplever att ekonomisk teori ger. Så en teori som både är på en nivå som de kan förstå, och som verkar stötta slutsatsen de redan hade kommit till (att skatten borde sänkas) blir därför oemotståndlig.

Beväpnade med sin lilla teori kan de sedan vifta bort precis alla inkommande motargument. Världens komplexiteter rår inte på deras knivskarpa laffer-sabel. Allting är bara gordiska knutar för dem att klyva i tu.

Har du hört om lafferkurvan?

Bara undrar, är det nån form av naturlag för advokater att stå på brottslighetens sida rent generellt? Såklart rimligt att de står på sina klienters sida, men varför tycks de, i alla debatter, i princip vara mot all form av brottsbekämpning?

— Jenny Strindlöv (@JennyStrindlov) October 3, 2023

Varför står alla advokater på brottslighetens sida och hatar all form av brottsbekämpning? Det är en fråga som Jenny Strindlöv på Expressen perkolerade ihop uppe på hjärnkontoret. I debatt efter debatt är allt hon ser advokater som absolut inte vill att brott ska bekämpas.

Exakt vilka debatter det gäller vill hon inte riktigt svara på. Om hon pekar på något specifikt fall där en advokat kritiserat en “brottsbekämpande åtgärd” så kan ju folk påpeka att det faktiskt finns anledning att vara kritisk till den specifika åtgärden, och då skulle Jenny behöva göra ett faktiskt argument. Och det är ju skitjobbigt.

Syftar som sagt inte på någon särskild debatt. Det kanske egentligen kryllar av advokater som är positiva till nya brottsbekämpande åtgärder, men syns gör de inte. Välkomnar exempel.

— Jenny Strindlöv (@JennyStrindlov) October 4, 2023

När exempel efterfrågas vänder Jenny istället på steken. Hon har minsann inga exempel på advokater som älskar brottslighet, men tar gladeligen emot exempel på det motsatta. Varför skulle bevisbördan ligga på den som gör argumentet? I rest my case.

Vad exakt det är för exempel som skulle få Jenny att ändra sin ståndpunkt är lite oklart. Det är svårt att hitta exempel på när folk inte är kritiska till något, eftersom det generellt skrivs ganska få texter med tesen “här finns det ingenting att kritisera”. Att man oftare hör debattörer vara kritiska än positiva är väl kanske något man skulle kunna kritisera på ett bredare strukturellt plan om man vill det, men att agera som att det är något exceptionellt för den här frågan känns ärligt talat smått bisarrt.

Som illustrativt exempel kan vi ta att Jenny själv inte verkar ha skrivit någonting alls om frågor där hon och advokater håller med varandra. Ska vi alltså ta det som en naturlag att Jenny tycker advokater har fel eftersom vi inte har något exempel på det motsatta?

Om Jenny nu verkligen vill ha exempel på när advokater varit positiva till “brottsbekämpande åtgärder” så skulle jag argumentera att man kan ta exakt alla gånger som de inte uttalat sig kritiskt mot en “brottsbekämpande åtgärd”. Med tanke på att advokater varje dag i sitt jobb arbetar med att implementera lagen så som den är skriven så skulle jag säga att de av allt att döma har en ganska positiv grundinställning till “brottsbekämpande åtgärder”.

Kanske är det så att advokater under de senaste åren ofta uttalat sig kritiskt mot nya “brottsbekämpande åtgärder” eftersom lagar är deras expertområde, och våra politiker allt oftare kastar ur sig reaktionära skitförslag som inskränker människors rättigheter? Det faktum att de är extremt insatta i hur lagar fungerar gör kanske att de är mer medvetna än gemene man om vad nya lagar kan få för negativa effekter? Men vad fan vet jag.

Att kalla Jennys tweet för en hundvissla känns missvisande. Hon står snarare och vrålar den stackars hunden rakt i örat. Visst kan man lobotomera sig själv och låtsas att allt hon gör är att “ställa frågor”, men det känns som att det krävs en hel del mental gymnastik för att argumentera att hennes syfte inte är att misstänkliggöra advokater som yrkeskår.

Hon gör det kanske utan att rakt ut säga att advokatskrået är full av korrupta skurkar, men personerna som delar inlägget är inte fullt lika blyga med sina teorier.

Förklaringsmodellerna är tudelade. Å ena sidan finns det de som menar att det här är resultatet av en vänstervridning inom advokatsamfundet. De är smutsiga kulturmarxister hela högen. Det här är något jag skrev om alldeles nyligen i en annan text, fast då om Röda Korset. Samma mekaniker är dock involverade: i takt med att man glider längre högerut så kommer alla som står kvar där de var tidigare verka vara mer och mer vänster. Så klart kan det vara så att det i själva verket är advokatsamfundet som är på glid, men jurister som värnar om en robust rättsstat känns i mina ögon inte som något nytt fenomen.

Den andra förklaringen är pengar. Advokater älskar pengar, och slänger utan problem sina principer i papperskorgen för att tjäna mer av dem. Och eftersom advokater tjänar pengar på att skydda brottslingar så är det självklart att de gör allt i sin makt för att sätta stopp för “brottsbekämpande åtgärder”.

Det finns bara ett litet problem med den här teorin: för att advokater ska kunna tjäna pengar på ett försvara en brottsling så krävs det att den brottslingen har blivit arresterad för brott. Det är lite så systemet fungerar. Så om det bara var pengar som motiverade dem så borde de ju vilja att så många människor arresterades som möjligt, inte sant?

Ett ytterligare problem med båda de här två teorierna är att folk verkar tro på dem båda två samtidigt, trots att de rimligtvis borde stå i konflikt med varandra. Antingen är advokater blödiga marxister som följer sin ideologi över allt annat, eller så är de blodtörstiga kapitalister vars enda mål är att berika sig själva. Att vara båda samtidigt låter i mina ögon väldigt svårt. Men det kanske bara är jag som inte är tillräckligt mentalt flexibel.

Jenny Strindlövs tweet var dålig, men hennes uppföljande svar var sämre. Hon har gjort sig själv omöjlig att diskutera med genom att vägra ge några som helst exempel på vad hon menar samtidigt som hon vid varje givet tillfälle kräver motexempel från alla som försöker ifrågasätta henne. Hon antingen är, eller spelar, helt och hållet ignorant inför ämnet hon så självsäkert dundrat rakt in i. Och med tanke på hur mycket ryggdunkar hon nu får från folk som är, eller spelar, precis lika dumma i huvudet som hon, så gissar jag att hon gladeligen kommer fortsätta dundra fram på samma bana.

“Vi är ett godhetsknarkande folk som tror att det mesta kan lösas med handhjärtan.”
Sven Gustafsson (M), ordförande i KSO

Det politiska samtalet har verkligen gått käpprätt åt helvete. Folkvalda politiker står i rikstelevision och får mysballe av att säga den absolut dummaste tänkbara skiten. Jag får fortfarande skamflashbacks till den där gången en 54-årig Johan Pehrson stod i en partiledardebatt och hasplade ur sig högstadiepärlan ”problemet med socialister är att de förr eller senare får slut på andras pengar” som om det vore en alldeles dräpande replik.

Sven Gustavsson är också han gammal nog att ha börjat få gråa stänk i skägget och försöker av allt att döma övertyga världen om att han är en seriös politiker. Ändå ställer han sig i Agenda och stammar fram ett citat som känns hämtat direkt från ett anonymt sifferkonto på twitter, med ett ansiktsuttryck som avslöjar att det här är något han gått och vässat på länge och nu är asnöjd över att ha fått drämma till med.

Sveriges tidningsredaktioner är fulla av politiska kommentatorer som gör djuplodande analyser om allvarliga ämnen. På den här bloggen gör vi det motsatta. Här fokuserar vi på den riktigt löjliga skiten. Och idag är det Svennes dumjävla citat vi ska djupdyka i.

Vad Sven försöker säga är inte svårt att förstå. Sverige, kanske specifikt jävla sosse-Sverige, är en mjäkig plats fylld av naiva mjukisar som tror att positivt tänkande kommer lösa alla problem. Vi daltar med våra brottslingar när vad vi egentligen borde göra är att ta i med hårdhandskarna: fler poliser, mer övervakning, längre straff, inget internet efter 20.00.

Ifall jag vore en sån som gjorde djuplodande analyser av allvarliga ämnen så hade jag här pekat ut att det finns betydligt starkare belägg för att brott förebyggs av sociala investeringar, snarare än av fler poliser och hårdare straff. Så vill man faktiskt stoppa brottslighet och inte bara verka tuff på TV så är det vad man borde förespråka. Men nu är jag inte en sån, så istället ska vi ta en smärtsamt detaljerad titt på Svens val av ord.

“Vi är ett godhetsknarkande folk som tror att det mesta kan lösas med handhjärtan.”

För den som inte aktivt trasat sönder sitt mänskliga psyke på twitter de senaste femton åren måste den här meningen låta något märklig. Visst kan man av kontexten förstå vad Svege menar, men “godhetsknarkande” och “handhjärtan” är ett otroligt märkligt sätt att säga det. För oss som har bestämt oss för att vår mentala hälsa är ett billigt pris att betala för att bli tillfälligt distraherade när vi bajsar är det här dock ord vi är alldeles för medvetna om.

Den internet-marinerade högerns lexikon är något som länge fascinerat mig. De pratar nästan som i någon form av extremt töntig kod. Det är godhetsknarkare och handhjärtan, skäggbarn och vänsterblivna, batikhäxor och menskonst. Och när man ser alltihopa sammantaget så börjar ett mönster framträda.

2014 gjorde Gustav Fridolin en extremt pinsam video om näthat, där han gav Sveriges samlade elevkår ett handhjärta. Han blev genast brutalt mobbad av mer eller mindre alla i hela Sverige, men medan de flesta av oss glömde bort videon relativt snabbt, så blev handhjärtat i högerns ögon en symbol för vänsterns naiva ineffektivitet så till den milda grad att de uppenbarligen fortfarande inte har kunnat släppa det.

2014 hålls även utställningen Period Pieces i Göteborg, där elva konstnärer ställer ut konst på temat mens. Jag vill absolut inte förringa den här utställningen, den var av allt att döma väldigt framgångsrik, men jag måste ifrågasätta om den verkligen var så inflytelserik att det är rimligt att fortfarande vara vara upprörd över menskonst i vår herres år 2023?

2014 fortsätter leverera, och gav oss “jag identifierar mig som en attackhelikopter”, som fortsätter vara mer eller mindre det enda skämtet högern kan klämma ur sig. Man skulle kanske kunna vara lite generös och ge dem att deras användning av “groomer” för att referera till alla människor som bryr sig om transpersoners välbefinnande är ett relativt nytt ord i deras ordförråd, men att micra homofobi från åttiotalet och servera det som något nytt och fräscht förtjänar inte direkt stående ovationer.

Tydligen var 2014 också året “skäggbarn” äntrade lexikonet, även om det inte riktigt tog fart förrän året efter. 2015 började vi dessutom se de första rubrikerna om ett kamelcenter i Angered, som sen nådde sin nyhetspeak 2017. Centret fortsatte visserligen göra rubriker så sent som 2020, men det får snarast ses som efterskalv, så jag vet inte om man kan ge internethögern poäng för aktualitet när de fortsätter ta upp det som ett relevant exempel år efter år.

Godhetsknarkare är faktiskt imponerande gammalt, då det verkar ha tagits i bruk redan innan “virtue signaling” blev ett buzzword runt 2015. Det här är till och med en term jag skulle kunna ställa mig bakom, i alla fall i sin ursprungliga betydelse. Det finns absolut ett problem med folk som använder innehållslöst faux-altruistiskt koketterande för att plocka billiga poänger, utan att faktiskt bidra med något konkret. Men eftersom “godhetsknarkare” idag refererar alla som är till vänster om Hitler så använder jag hellre den alternativa termen “liberal”.

Även hur länge “batikhäxa” har kastats omkring verkar svårt att helt precisera, men det känns som att termen var utdaterad redan när den togs i bruk någonstans i slutet av 00-talet. Eller fanns det en faktisk trend av vänstermänniskor i batik den här sidan om millenniebuggen?

Så vad är den gemensamma nämnaren? Alla de här exemplen är i internet-termer antika.

Jag blir genuint upprörd när jag ser uttrycken användas och händelserna refereras till. Inte för att de är i sig särskilt upprörande, de är obeskrivligt pinsamma och påminner mest om en obstinat femåring som säger att man är ett bajshuvud. Nej, det som upprör mig är att de här människorna inte kan komma på någonting ens lite nytt. Högerns åsiktsbubblor är en kreativ atomvinter. Deras förolämpningar är den reaktionära versionen av att lite fnissigt dela “I can has cheezburger”-memes och fortfarande tro att det är höjden av humor.

Att vara ett rövhål online är en konstform och något jag tar på otroligt stort allvar. Jag gör mitt yttersta för att vara åtminstone lite kreativ när jag är en liten pisstomte på sociala medier. Det skulle aldrig falla mig in att återanvända en femton år gammal förolämpning när jag istället kan säga exempelvis att Sven Gustafsson ser ut som en före detta Dressman-modell som inte längre får vara ensam i ett rum med de kvinnliga praktikanterna.

Men jag antar att om man tagit sin inställning till HBTQ-frågor från 80-talet, sin jämlikhetspolitik från 50-talet och sin invandringspolitik från 30-talet, så är skällsord från 2010 jämförelsevis hypermoderna.