Sveriges rikaste fem personer har gemensamt mer pengar än vad Sveriges fem miljoner fattigaste har. Det är fem personer med mer pengar än strax under halva landets befolkning. Av dessa fem har fyra ärvt sina pengar, medan den femte inte ärvde sina pengar, utan istället ärvde HM.
Det ska löna sig att arbeta heter det. Men vad som lönar sig mest är uppenbarligen att ha rika föräldrar.
Trots detta lever och frodas myten om meritokratin i vår svenska politik. Den som jobbar hårt blir också belönad. Pengarna går till de som förtjänar dem, vilket är varför inkomstklyftor inte bara är acceptabelt, utan rent ut sagt bra. Det är motiverande. Varför skulle någon jobba hårt om de inte kunde bli ohemult rika?
Men om nu meritokrati är vad vi vill ha, om de personer som tror på konceptet verkligen vill att det är så världen ska fungera, så borde vi väl eliminera arv som en faktor? Om förmögenhet ska fungera som en belöning för hårt arbete, borde inte alla börja på samma punkt? Det känns ju inte rättvist att guldmedaljen går till någon som började racet halvvägs till mållinjen. Eller för den delen redan i mål.
Men här börjar meritokrati-vurmarna direkt protestera. Kanske har arvingarna inte gjort sig förtjänta av pengarna, men deras rika föräldrar har min själ gjort sig förtjänta av att kunna lämna pengar till sina barn. Klart människor som jobbat hårt hela livet ska ha rätt att ta hand om sina efterlevande.
Men då är ju frågan hur många generationer den införtjänade rätten sträcker sig? Om någon blivit rik tack vare sitt arv, och sedan skänker den förmögenheten vidare i generation efter generation, faller det för evigt under deras arbetande förfaders rätt? Har en arbetande person tjänat in rätten för deras ätt att för evigt leva på avkastningen och aldrig igen lyfta ett finger? Och i så fall, vad skiljer det systemet från att bara ha en adel? Man får ju anta att någon av adelsfamiljens förfäder också gjort någonting för att tillskansa sig titeln som deras ättlingar nu lever gott av. Så då kan vi väl bara säga Johan af HM och få det överstökat.
Om vi nu inte faktiskt vill återinföra adelssystemet så behöver vi någonstans sätta en gräns för när någon inte längre kan leva helt på sina förfäders pengar. Och rent praktiskt är det svårt att se en annan lösning än att sätta stopp för det redan i första ledet. Jag förespråkar inte nödvändigtvis att ingenting ska kunna överlämnas från förälder till barn, men någon slags begränsning känns inte på något vis som ett extremt förslag. En övre gräns, för att förhindra uppkomsten av en modern adel.
Hur man kan titta på en situation där fem personer har mer än fem miljoner och tänka att det är precis som det ska kan jag för mitt liv inte förstå. Men att dessutom acceptera att de fem personerna till stor del ärvt sig till sin förmögenhet är rent av bisarrt.
”Vadå, tycker du att någon annan har mer rätt till de pengarna?” frågas det upprört i svaren till en tweet om de fem arvingarna. Och vet ni vad? Ja, jag tycker att Sveriges fattigaste fem miljoner förtjänar de pengarna mer än vad fem personer som gjorde det hårda arbetet att födas i rätt familj gör. Och om du inte håller med kunde du väl i alla fall göra mig tjänsten att vara ärlig och erkänna att det är feodalism och inte meritokrati du förespråkar.