“Vi är ett godhetsknarkande folk som tror att det mesta kan lösas med handhjärtan.”
Sven Gustafsson (M), ordförande i KSO
Det politiska samtalet har verkligen gått käpprätt åt helvete. Folkvalda politiker står i rikstelevision och får mysballe av att säga den absolut dummaste tänkbara skiten. Jag får fortfarande skamflashbacks till den där gången en 54-årig Johan Pehrson stod i en partiledardebatt och hasplade ur sig högstadiepärlan ”problemet med socialister är att de förr eller senare får slut på andras pengar” som om det vore en alldeles dräpande replik.
Sven Gustavsson är också han gammal nog att ha börjat få gråa stänk i skägget och försöker av allt att döma övertyga världen om att han är en seriös politiker. Ändå ställer han sig i Agenda och stammar fram ett citat som känns hämtat direkt från ett anonymt sifferkonto på twitter, med ett ansiktsuttryck som avslöjar att det här är något han gått och vässat på länge och nu är asnöjd över att ha fått drämma till med.
Sveriges tidningsredaktioner är fulla av politiska kommentatorer som gör djuplodande analyser om allvarliga ämnen. På den här bloggen gör vi det motsatta. Här fokuserar vi på den riktigt löjliga skiten. Och idag är det Svennes dumjävla citat vi ska djupdyka i.
Vad Sven försöker säga är inte svårt att förstå. Sverige, kanske specifikt jävla sosse-Sverige, är en mjäkig plats fylld av naiva mjukisar som tror att positivt tänkande kommer lösa alla problem. Vi daltar med våra brottslingar när vad vi egentligen borde göra är att ta i med hårdhandskarna: fler poliser, mer övervakning, längre straff, inget internet efter 20.00.
Ifall jag vore en sån som gjorde djuplodande analyser av allvarliga ämnen så hade jag här pekat ut att det finns betydligt starkare belägg för att brott förebyggs av sociala investeringar, snarare än av fler poliser och hårdare straff. Så vill man faktiskt stoppa brottslighet och inte bara verka tuff på TV så är det vad man borde förespråka. Men nu är jag inte en sån, så istället ska vi ta en smärtsamt detaljerad titt på Svens val av ord.
“Vi är ett godhetsknarkande folk som tror att det mesta kan lösas med handhjärtan.”
För den som inte aktivt trasat sönder sitt mänskliga psyke på twitter de senaste femton åren måste den här meningen låta något märklig. Visst kan man av kontexten förstå vad Svege menar, men “godhetsknarkande” och “handhjärtan” är ett otroligt märkligt sätt att säga det. För oss som har bestämt oss för att vår mentala hälsa är ett billigt pris att betala för att bli tillfälligt distraherade när vi bajsar är det här dock ord vi är alldeles för medvetna om.
Den internet-marinerade högerns lexikon är något som länge fascinerat mig. De pratar nästan som i någon form av extremt töntig kod. Det är godhetsknarkare och handhjärtan, skäggbarn och vänsterblivna, batikhäxor och menskonst. Och när man ser alltihopa sammantaget så börjar ett mönster framträda.
2014 gjorde Gustav Fridolin en extremt pinsam video om näthat, där han gav Sveriges samlade elevkår ett handhjärta. Han blev genast brutalt mobbad av mer eller mindre alla i hela Sverige, men medan de flesta av oss glömde bort videon relativt snabbt, så blev handhjärtat i högerns ögon en symbol för vänsterns naiva ineffektivitet så till den milda grad att de uppenbarligen fortfarande inte har kunnat släppa det.
2014 hålls även utställningen Period Pieces i Göteborg, där elva konstnärer ställer ut konst på temat mens. Jag vill absolut inte förringa den här utställningen, den var av allt att döma väldigt framgångsrik, men jag måste ifrågasätta om den verkligen var så inflytelserik att det är rimligt att fortfarande vara vara upprörd över menskonst i vår herres år 2023?
2014 fortsätter leverera, och gav oss “jag identifierar mig som en attackhelikopter”, som fortsätter vara mer eller mindre det enda skämtet högern kan klämma ur sig. Man skulle kanske kunna vara lite generös och ge dem att deras användning av “groomer” för att referera till alla människor som bryr sig om transpersoners välbefinnande är ett relativt nytt ord i deras ordförråd, men att micra homofobi från åttiotalet och servera det som något nytt och fräscht förtjänar inte direkt stående ovationer.
Tydligen var 2014 också året “skäggbarn” äntrade lexikonet, även om det inte riktigt tog fart förrän året efter. 2015 började vi dessutom se de första rubrikerna om ett kamelcenter i Angered, som sen nådde sin nyhetspeak 2017. Centret fortsatte visserligen göra rubriker så sent som 2020, men det får snarast ses som efterskalv, så jag vet inte om man kan ge internethögern poäng för aktualitet när de fortsätter ta upp det som ett relevant exempel år efter år.
Godhetsknarkare är faktiskt imponerande gammalt, då det verkar ha tagits i bruk redan innan “virtue signaling” blev ett buzzword runt 2015. Det här är till och med en term jag skulle kunna ställa mig bakom, i alla fall i sin ursprungliga betydelse. Det finns absolut ett problem med folk som använder innehållslöst faux-altruistiskt koketterande för att plocka billiga poänger, utan att faktiskt bidra med något konkret. Men eftersom “godhetsknarkare” idag refererar alla som är till vänster om Hitler så använder jag hellre den alternativa termen “liberal”.
Även hur länge “batikhäxa” har kastats omkring verkar svårt att helt precisera, men det känns som att termen var utdaterad redan när den togs i bruk någonstans i slutet av 00-talet. Eller fanns det en faktisk trend av vänstermänniskor i batik den här sidan om millenniebuggen?
Så vad är den gemensamma nämnaren? Alla de här exemplen är i internet-termer antika.
Jag blir genuint upprörd när jag ser uttrycken användas och händelserna refereras till. Inte för att de är i sig särskilt upprörande, de är obeskrivligt pinsamma och påminner mest om en obstinat femåring som säger att man är ett bajshuvud. Nej, det som upprör mig är att de här människorna inte kan komma på någonting ens lite nytt. Högerns åsiktsbubblor är en kreativ atomvinter. Deras förolämpningar är den reaktionära versionen av att lite fnissigt dela “I can has cheezburger”-memes och fortfarande tro att det är höjden av humor.
Att vara ett rövhål online är en konstform och något jag tar på otroligt stort allvar. Jag gör mitt yttersta för att vara åtminstone lite kreativ när jag är en liten pisstomte på sociala medier. Det skulle aldrig falla mig in att återanvända en femton år gammal förolämpning när jag istället kan säga exempelvis att Sven Gustafsson ser ut som en före detta Dressman-modell som inte längre får vara ensam i ett rum med de kvinnliga praktikanterna.
Men jag antar att om man tagit sin inställning till HBTQ-frågor från 80-talet, sin jämlikhetspolitik från 50-talet och sin invandringspolitik från 30-talet, så är skällsord från 2010 jämförelsevis hypermoderna.