Jag föreslår en övre gräns för hur många år man får jobba som ”debattör”. Efter fem år måste man göra ett uppehåll på minst tre där man jobbar med något annat, för att återställa de neurala banorna så att man inte får permanenta skador.
De exakta gränserna kan behöva justeras, jag vet bara att människor som tillbringat för många år med att ha åsikter publikt till slut börjar tappa kontakten med verkligheten. Eller kanske snarare, de börjar se verkligheten som bara en källa ur vilken de kan utvinna nya hot takes. Ingen tanke, hur kortlivad och obetydlig den än må vara, är för liten för att blåsas upp till en helsidestext där man försöker argumentera att ens halvbakade hjärnfis faktiskt säger något om samhället.
Det här är hur vi får texter som den där Kajsa Dovstad tänkte rasistiska tankar när hon gick in i en butik med konstig mat och sen försökte argumentera att det var ett samhällsfenomen värt att ta på allvar. Eller som när Alex Schulman blev milt irriterad på Pokémon Go på en semester och därför kände sig tvungen att skriva om hur spelet var ett symptom på ett kollapsande samhälle för att barn inte faktiskt tittade på runstenar, eller någon sån skit.
Eller, som när Hanne Kjöller nyligen blev irriterad på att en kompis bjöd sina ungar på semester. “Pling” sa det i hennes sönderdebatterade hjärna, här har vi lite halm att spinna åsiktsguld av.
Hur långt upp i åren ska vi föräldrar fortsätta att curla våra ungar? frågar hon sig och börjar rada upp exempel på curlande föräldrar hon stött på i sitt eget liv. Eller, radar upp är fel att säga. Hon ger ett exempel. På en bekant som bjuder sina vuxna barn på skidresor. Det är vad vi har att jobba med när vi nu ska försöka diagnostisera vårt moderna samhälle.
Jag tror faktiskt att Kjöller själv måste ha känt att det var ett tunt material hon jobbade med. Någonstans mellan stycket om Triangle of Sadness, referatet av SVT-programmet Idébyråns avsnitt om kärlek och referensen till sexologen Malena Ivarssons tankar om hur kyrkan har ersatts av parrelationen börjar man riktigt känna hur Hanne kämpar för att få den här spiken att resultera i en någotsånär passabel soppa.
Men det största problemet med texten är nog det där allestädes närvarande “vi”:et. Hur länge ska “vi” fortsätta curla våra ungar? Hur länge ska “vi” stå för hela skidresan?
När Hanne Kjöller sist interagerade med någon som inte befinner sig i den absoluta toppen av medelklassen eller uppåt kan jag inte svara på, men låt mig hjälpa till med en liten insikt: “Vi”, som i “vi, det svenska folket”, bjuder inte våra barn på skidresor. Att bjuda sina barn på skidresor är en väldigt liten klick förunnat. För de flesta är det något som är milsvida utom räckhåll.
Hanne försöker göra en allmän poäng baserad på en upplevelse som bara är relevant för en väldigt liten och väldigt specifik grupp. En ledare behöver så klart inte begränsa sig till upplevelser som precis alla kan relatera till, men det faktum att texten inte för en sekund pausar och funderar över hur den här upplevelsen kan skilja sig över klassgränser gör att texten känns nästan helt och hållet irrelevant.
Finns det en vettig poäng i texten? Kanske. Klart det finns överklassungar vars curlande föräldrar har gjort dem till verklighetsfrånvända kapitalistmonster. Absolut. Men om det var poängen som Hanne ville göra hade hon behövt fokusera sin text på det, vilket hon så klart inte kan göra. Hanne Kjöller är liberal, då går det inte an att vända knivsudden mot överklassen.
Nu tänker jag erkänna något här. När jag säger att “vi” inte curlar våra ungar, så stämmer det att jag inte ingår där. Jag har inga ungar att curla, om man inte räknar mina katter, som jag visserligen skämmer bort något enormt. Men jag är ändå inte helt separerad från det där vi:et. För mina föräldrar har faktiskt bjudit mig på skidresa i vuxen ålder.
Jag ger alla en sekund att återhämta sig. Jag vet, det är chockerande. Men jag och min bror blev faktiskt bjudna på en skidresa bara det här året. Det blev visserligen aldrig någon resa eftersom pappa bestämde sig för att slita av hälsenan istället, men det var en sak som absolut var på väg att hända. Väl där var väl tanken att vi själva skulle stå för mycket av våra utgifter, men eftersom jag känner mina föräldrar så vet jag att de ändå skulle ha betalat för det mesta.
Hemskt, jag vet. Jag är en av ungarna som Hanne Kjöller pratar om. Som Hanne säger, jag har en egen lön, och dessutom en ganska bra sådan. Så varför står jag inte bara för skidresan på egen hand?
Min första impuls är att säga att jag inte har råd, men det stämmer inte riktigt. Om jag var okej med att yeeta mitt sparkonto åt helvete så skulle jag kunna leva loppan i fjällen, absolut. Men jag känner inte för att göra det för en skidresa. Ärligt talat så krävdes det viss övertalning att få med mig på en betald skidresa eftersom jag inte stått på ett par skidor sen jag var sex år gammal, och är livrädd. Så för att kunna göra resan som de ville göra med oss, så bestämde sig mina föräldrar för att bjuda. För de har råd.
Jag vill inte göra det här till en text som försvarar rika föräldrars rätt att bjuda sina barn på skidresor, det är inte min poäng. Min poäng är att folk har olika mycket pengar, olika mycket råd att göra vissa saker. Och även saker som man har råd med kan vara olika mycket i någons budget. Jag hade tekniskt sett haft råd att åka skidor, men den ekonomiska effekten det skulle ha på mitt övriga liv är för stor för att jag skulle göra det valet. Och för folk som inte tjänar fuck-off IT-lön som jag gäller samma sak för betydligt mindre saker. Som till exempel en lyxig lunch med päronen.
Jag tror att det mest talande stycket i Kjöllers text är det följande:
Få av oss skulle stå ut med en kompis som aldrig bjuder tillbaka och som utan tydlig anledning (som sjukdom) återkommande ber om hjälp med tvätt eller annan service – utan en tanke på att erbjuda samma hjälp tillbaka. Som lägger sina egna intjänade pengar på hög och glatt låter andra betala.
Det är svårt att säga emot scenariot som Hanne Kjöller målar upp här. Om man har en kompis som sparar en massa pengar på hög och alltid låter andra betala skulle man nog bli lite less. Om man hjälper någon utan att de någonsin hjälper tillbaka (utan en “tydlig anledning” som “sjukdom” säger Hanne Kjöller, som vid flera tillfällen har argumenterat att utbrändhet och utmattningssyndrom bara är gnäll) så kan man tröttna på att hjälpa till.
Men jag vänder mig emot att se relationer som så transaktionella. Stoppa in en hjälp, få en hjälp tillbaka. Så klart ska man inte plöja ner en massa energi i en relation som inte ger någonting tillbaka, men det är inte heller hälsosamt att föra loggbok över vem som gjort vad och när för att se till att hålla millimeterrättvisa.
Inte för att fortsätta hamra hem poängen, men jag tjänar som sagt ganska mycket pengar. Mer än många av mina vänner, mycket mer än vissa som exempelvis är sjukskrivna eller pluggar. Så om vi ska hitta på något kul som ligger utanför deras budget (vilket om man studerar eller är sjukskriven inkluderar mer eller mindre alla aktiviteter) så tar jag notan. Eftersom att dela på den vore vansinne. Att betala lika när samma summa har radikalt olika påverkan på de två parternas liv är inte “rättvist”.
Liberaler har någon slags bisarr idé om att det finns en värdighet att betala för saker själv. Kajsa Dovstad tyckte att det faktiskt var ovärdigt att gamla över 80 år fick gratis sjukvård. Mycket mer värdigt är det att betala själv. Och i ett stycke där Hanne Kjöller, på ett sätt som antagligen är mer avslöjande än vad hon hade tänkt, tillskriver viljan att bjuda barnen på lunch till existentiell ångest förklarar hon att det minsann inte är grunden för en “sund, respektfull och jämlik vuxenrelation“.
Tack, jag hatar det. Att koppla “värdighet” till förmågan att betala för saker är äckligt. Det är kapitalistisk hjärnröta. Det är skit. Och jag vägrar acceptera det som en legitim världsbild.
Jag bjuder inte med tanken att det en dag kommer att bjudas tillbaka. Jag bjuder därför att jag kan. Och i framtiden kanske personen jag bjuder kan bjuda vidare till någon som har mindre än dem.
Och, för att citera en av vår tids stora poeter:
I feel like Ratatouille when I’m whippin’ the cheddar.