Att vara ekonom verkar jävligt lattjo. Allt du gör är att sitta och gissa hur ekonomin kommer att gå, och även om du nästan alltid har fel så kommer folk ändå komma till dig när ekonomin helt oväntat gått åt helvete, så att du kan spekulera fritt om varför det skedde och vad vi borde göra nu.
Generellt sett tycks svaret antingen vara att de fattiga har för mycket pengar, eller att de rika har för lite pengar.
Ekonomer pratar ofta om ekonomin på samma sätt som fascister pratar om sina fiender: den är samtidigt ofantligt stark, och extremt svag. Den fria marknaden är en perfekt organism som kan hantera precis alla problem, förutom om den minsta lilla saken går fel, då kommer den helt kollapsa.
Kanske mer korrekt är att ekonomin är en klassisk katolsk gud, allsmäktig och god, men samtidigt otroligt besvärad av även de minsta av mänskliga transgressioner.
Just nu är ekonomin arg. Jättearg. Priser skenar och kastar ut de fattigaste i kylan. Dags att kalla in ekonomerna, så att de kan spå i sina teblad och förklara för oss vad vi måste göra. O store gud, sträck ner din osynliga hand och visa oss vägen.
Det första vi måste förstå är att vi inte kan göra något åt ekonomin på en strukturell nivå, för då kommer ekonomin att bli ännu argare, förklarar ekonomen. Vi kan inte reglera eller begränsa eller försöka mildra effekterna av ekonomins ilska, för det kommer bara reta upp den ytterligare.
Marknaden är ett självreglerande system, förklarar ekonomen. Varor kommer aldrig kosta mer än vad människor har råd med, säger han. Det är så systemet fungerar. Tillgång och efterfrågan säger han och pekar på sin graf. Om vi försöker manuellt ändra på det kommer systemet slängas helt ur fas.
Staten får aldrig ställa dig i vägen för företagen. Dessa måste tillåtas leva fritt; om företagen bara får göra precis vad de vill så kommer resultatet bli det bästa möjliga för alla inblandade. Företagen, säger ekonomen, får enbart interageras med om deras fria leverne riskerar att få dem att rasa. Likt föräldern till ett barn som lär sig cykla ska staten alltid springa bakom, redo att fånga dem om de trillar, men aldrig be dem sakta ner. Den fria marknaden löser allt, och om det är problem på den fria marknaden är svaret mer fri marknad.
Ekonomens enda verktyg är en hammare, men som tur är har de kommit fram till att även det här problemet är en spik.
Dilemmat som ekonomen nu ställs inför är att systemet inte riktigt fungerar så som hans modeller säger att det borde. I verkligheten kommer folk inte bara avstå varor som egentligen är för dyra, ifall de varorna är saker som mat. För utan mat dör man, i den verkliga världen. Så därför är det fritt fram för handlarna att höja priserna på varorna långt över vad människors ekonomi kan hantera. För oavsett så kommer de inte sluta äta.
Hur mycket ekonomen än hamrar, så fortsätter priserna stiga.
Så hur ska han lösa detta ekonomiska teodicéproblem? Som mången predikare genom åren hänfaller han åt att peka fingret mot sin församling. Om gud bestraffar er, ställ er frågan vilken synd ni har begått för att förtjäna det. Om marknaden prövar oss men höga priser är det kanske i själva verket vårt fel. Det är vi som frossat, som köpt när vi borde låtit bli.
Marknadens budord säger att högre priser möts med lägre konsumtion, men ändå har vi, den syndiga massan, fortsatt äta mat. Och så når vi vårt svar. Om marknadskrafterna inte är nog för att få oss att agera som modellerna säger, så måste vi börja agera i enlighet med modellerna på egen hand. Modellerna är oföränderliga, om verkligen inte matchar dem så är det verkligheten som behöver ändra på sig.
Få är människorna som förstår mindre om ekonomi än ekonomerna. De rabblar sina modeller som vore de tyskagloser. Tillgång, efterfrågan, lafferkurvan, durch, für, gegen, ohne, um. Verkligheten har de inte levt i på många år. Men vem behöver veta saker när man har tro. Och tror gör de, för allt vad tygen håller.