”Istället för undergångsskräck borde medborgarna erbjudas en nyfiken och frimodig offentlig ventilering av oenigheterna om orsakssambanden i det komplexa system som naturen utgör.”

Så inleder Lena Andersson sin ledartext ”Trösten i en heltäckande förklaring” i Svenska Dagbladet. Det är en väldigt imponerande samling fina ord som nästan gör att man missar vad det är hon faktiskt säger: istället för att prata om global uppvärmning borde vi prata om att vissa faktiskt inte tror på global uppvärmning.

Jag tänker inte göra någon djupare genomgång om det aktuella forskningsläget, inte lägga energi på att visa att den enda kontrovers som finns gällande global uppvärmning är fullständigt artificiell och driven av oljepengar. Men, eh, håll det i tankarna. Nej, eftersom Lena Anderssons text är helt ointresserad av vetenskap så tänker jag fokusera på vad texten faktiskt handlar om: en radikal omdefinition av vad skepsis är.

”Den heltäckande förklaringen är en ständig frestelse. Somliga är psykoanalytiskt orienterade och har barndomen som förklaring till det som händer, andra är marxistiskt eller ekonomistiskt orienterade och belyser intresset. Den evolutionärt sinnade analyserar handlingar utifrån överlevnad och chansen att sprida de egna generna. En del tror att den strukturella rasismen ger svaren, andra att kulturen formar en till den man är. På nationell nivå kan kolonialismen, eller Montesquieus klimatlära, klargöra landets status och position.”

Den centrala tesen som Lena driver genom sin text är att det inte finns en enskild teori som kan förklara hela världen, och att alla försök att hitta en sån teori bara är ett försök att hitta ett substitut för Gud. På någon nivå kan jag väl hålla med Lena, världen är väldigt komplex och måste analyseras från flera olika synvinklar för att kunna helt förstås.

Men för att driva sitt argument så måste Lena bygga en armé av halmgubbar att attackera. Jag vet inte hur mycket av detta är att Lena faktiskt inte vet hur akademisk samhällsanalys fungerar och hur mycket av det är att hon bara spelar dum för att göra sina poänger, men teorierna som hon nämner har alltså inte som syfte att förkasta alla andra förklaringsmodeller. Det är fullt möjligt att exempelvis tro både på evolution och på marxistisk teori, och ingen av dem krockar med teorier om strukturell rasism eller kolonialism. Den “heltäckande förklaringen” som Lena är så arg på är inte något som någon av de här teorierna förespråkar.

Vad Lena vill etablera här är idén om vetenskapligt dogma. Att vetenskapsmän istället för att analysera data för att komma till en slutsats, använder sig av en existerande vetenskaplig modell och bara mosar in all data i den tills det passar. Och det finns väl säkert exempel på det överallt i vetenskapsvärlden, men istället för att på något konkret plan diskutera faktiska fall av det så vill Lena bara göra en vag gest och slå fast att det ju är så forskare är.

Av alla texter jag skrivit om på den här bloggen så är Lenas kanske den mest substanslösa. Den är en ren uppvisning i retorik, vilket nästan gör den svårare att bemöta än en text med riktiga argument. Lena försöker inte övertyga dig om att hon har rätt. Hon är uppenbarligen kritisk till rådande forskningskonsensus gällande klimatet, men istället för att försöka övertyga läsarna om att klimatet inte håller på att bli varmare eller att det inte är orsakat av människor, så försöker hon övertyga oss att den rimligaste hållningen är att inte tror på någonting alls.

Lena förespråkar i sin text en slags extrem skepsis. Inte skepsis som har som syfte att undersöka bevisen och komma till en slutsats, utan en skepsis vars hela syfte är att förkasta alla slutsatser och för evigt leva i en värld där man inte kan veta någonting säkert. Vissa människor tror att människor påverkar klimatet, andra tror inte det. Men eftersom det enligt Lena inte går att veta säkert vem som har rätt, så är det enda vi kan göra att konstant ifrågasätta.

Men det spelar ingen roll vilka retoriska krumbukter Lena ägnar sig åt, det ändrar inte det faktum att hennes text är vetenskapsföraktande nonsens som Svenska Dagbladet ärligt talat inte borde publicera på sin ledarplats.

När jag gick i högstadiet hade jag en SO-lärare som var liberal. Det vet jag inte för att han sa det, utanför att jag i efterhand har insett att hans sätt att lära ut samhällskunskap hade en viss vinkling.

På SO:n fick jag lära mig att det fanns två huvudsakliga inriktningar i svensk politik: vänster och höger, där högern ville att alla skulle få vad de förtjänade och vänstern ville att folk som bara latade sig skulle få av de arbetandes pengar.

Jag gick ut högstadiet som folkpartist.

Med åren har jag sen lärt mig att min SO-lärare inte riktigt hade återgivit en korrekt version av det politiska spektrat, och att min politiska förståelse i den åldern var väldigt grund och barnslig. I takt med att jag lärt mig mer och mer om hur världen fungerar har jag rört mig längre och längre vänsterut.

Anledningen att jag berättar allt det här är att det ibland känns som att många vuxna liberaler inte tycks ha utvecklats förbi den där ytliga högstadiementaliteten.

Och på tal om det, låt oss prata om Margareta Barabashs text ”Låt de rika männen rädda världen”.

Det är inte lätt att ha mycket pengar. Utomstående har ständigt åsikter om vad man borde göra med sina rikedomar, och man kan inte göra någonting rätt. Väljer den rike att lägga pengarna på sig själv, är denne en dålig människa eftersom hen inte har skänkt dem till välgörenhet i stället.

En av Margaretas centrala teser i den här texten är att det är väldigt jobbigt att vara rik. Folk bara går runt och har åsikter om vad man ska göra med sina pengar och det är väldigt, väldigt jobbigt för rika människor. Man kan riktigt föreställa sig hur de ligger vakna om natten i sina massiva herrgårdar. Kanske måste de till och med be hembiträdet om ett glas varm mjölk.

Jag har dock en liten fråga till Margareta: hur tror hon det är att vara fattig? Jag menar, folk har konstant åsikter om vad fattiga borde och inte borde göra med sina pengar, och medan folk som Bezos kan skita högaktningsfullt i folks åsikter – oavsett vad folk tycker har han fortfarande mer pengar än vad en människa kan göra av med under tio livstider – så är fattiga människor i högsta grad påverkade om exempelvis politiker bestämmer sig för att de inte har rätt att spara sitt socialbidrag.

En annan stor skillnad mellan att vara rik och att vara fattig är att det är väldigt enkelt att sluta vara rik, men väldigt svårt att sluta vara fattig. Om du tycker att det är jobbigt att vara rik, ge bort dina pengar. Så enkelt är det! Då slipper du att folk säger dumma saker om dig på internet. I alla fall av den anledningen.

Men, argumenterar Margareta, folk kommer faktiskt inte tycka om dig ändå!

Väljer den rike att skänka pengar till välgörande ändamål är denne en dålig människa, eftersom det inte anses vara tillräckligt – eller också är det bevis för att denne bara vill försöka framstå som en bättre person, utan att vara äkta i sin gärning.

Vad Margareta missar när hon skriver ovanstående är att rika människor faktiskt får enormt mycket beröm när de skänker till välgörenhet. “Kolla vad mycket pengar den här personen skänkte” är praktiskt taget en helt egen journalistisk genre.

Vad Margareta har rätt om är att den typen av artiklar har mött mer och mer motstånd de senaste åren. Vilket, med Margaretas inramning, kan låta märkligt. Jag menar, hur kan man vara kritisk mot att någon skänker pengar till välgörenhet? Men hade Margareta tagit ungefär fyra sekunder och faktiskt läst kritiken hade det genast blivit lättare att förstå vad det handlar om.

Det är nämligen så att de stora summorna som väldigt rika människor skänker, procentuellt ofta är under genomsnittet. De skänker alltså mindre av sin förmögenhet än vad betydligt mindre rika människor gör. Att det fortfarande blir mycket pengar beror enbart på att de har väldigt mycket pengar. Så att berömma dem blir lite som att berömma en väldigt lång person för att de når väldigt högt.

Pengarna de skänker till välgörenhet används också väldigt ofta som en skatteavskrivning, så att rika människor istället för att betala skatt kan skicka in stora summor pengar till välgörenhetsföreningar som de inte sällan själva har en position inom, eller där de åtminstone har sitt namn på dörren. Istället för att bara bidra till det gemensamma goda så blir det alltså ett sätt för dem att förbättra sitt varumärke. För om det är något rika människor älskar så är det att sätta sitt namn på saker.

Och väljer den rike att ge bort hela sin förmögenhet är denne en dålig människa i alla fall. Ingen skulle förstås ha haft så mycket pengar i första taget.

Här skulle jag vilja fråga Margareta vad hon har för källa. Vilka är dessa rika personer som gett bort alla sina pengar? Jag kan hitta några enstaka exempel på människor som det hävdas har gjort det, och som fått väldigt mycket beröm för det, men det är alltid med vissa asterisker. De ger bort sina pengar lagom tills de dör, när de ändå inte behöver dem, eller så ger de bort “alla” sina pengar, förutom pengarna de satt undan för att kunna fortsätta leva mer bekvämt än 99% av jordens befolkning.

Och för att adressera slutet på Margaretas mening: nej, ingen borde ha så mycket pengar. Så mycket pengar har du bara från första början för att du tjänat pengar på andras arbete. Ingen människa kan jobba ihop miljarder, det är omöjligt. Så nej, jag kommer inte berömma någon bara för att de ger bort sina illegitima rikedomar. Men om de bestämmer sig för att ge bort sina pengar och ansluta sig till den politiska kampen, så kommer jag alltid att välkomna en ny kamrat.

För “rik” är inte ett inneboende karaktärsdrag. Det här handlar inte om någon slags rasism mot rika. Det handlar om en kritik mot systematisk ojämlikhet.

Men nog om rikemansmobbningen, låt oss komma till Margaretas faktiska poäng.

Av den anledningen väcker rymdkapplöpningen mellan miljardärerna Jeff Bezos, Richard Branson och Elon Musk starka känslor. USA:s tidigare arbetsmarknadsminister Robert Reich twittrade, med anledning av Bransons rymdfärd tidigare i veckan, att det är bekymmersamt att miljardärer ägnar sig åt privata rymdresor, medan det rekordvarma vädret ”har skapat moln likt eldsprutande drakar och leder till att havets djur kokas till döds i sina skal”.

Folk borde sluta twittra elakt om miljardärernas rymdskepp. Det sårar deras väldigt rika känslor. Antar jag. Margareta kommer framåt i texten försöka få det här att verka handla om något större och bredare, men håll hela tiden i huvudet att det här handlar om att folk twittrar kritiskt om miljardärer.

Liknande tongångar hörs från andra. Man menar att miljardärerna borde ägna sig åt att lösa klimatkrisen, få slut på världshungern och råda bot på global fattigdom, i stället för att skjutsa runt sina rika vänner bland stjärnorna.

Margareta radar här upp folks knasiga idéer om att rika människor borde lösa klimatkrisen eller värdshungern, utan att nämna att de faktiskt skulle kunna göra reel skillnad i båda de fallen. Deras pengar skulle kunna ha en faktisk positiv effekt för miljarder människor, istället för att gå till att skjuta ut rika människor i rymden. Det Margareta nämner här är en rimlig hållning.

Men hon har så klart motargument.

Det är sant att de flesta av oss aldrig kommer att ha råd med en turistresa med Bransons Virgin Galactic – prislappen för en biljett ligger mellan 200 000 och 250 000 dollar (1,7–2,1 miljoner kronor). Det spelar likväl ingen roll. Vi kommer nämligen ha nytta av tekniken som bolagen utvecklar på andra sätt.

Det här är ett klassiskt liberalt argument, bara i rymddräkt. Om vi bara låter rika människor göra lite vad fan de vill, så kommer det ha som sekundär effekt att något bra händer för oss alla andra. Det är precis så som trickle down economics är tänkt att funka. Om rika människor bara får tjäna jättemycket pengar så kommer lite pengar också komma till de fattiga.

Det uppenbara motargumentet här är så klart, tänk om vi istället bara la pengarna på att utveckla sakerna som är bra för oss alla, istället för att lägga majoriteten av dem på att låta rika turista på månen? Tänk om de positiva sakerna vara huvudfokus, istället för bara en sidoeffekt?

Effekten av rymdturism, och den teknologi som krävs, är att rymden görs tillgänglig för allt fler. Det är viktigt, eftersom hela den digitala infrastrukturen som behövs för att vår värld ska fungera upprätthålls av komplexa satellitsystem. Internet, telefoni, television, navigation, väder- observation bygger på den sortens teknik. Rymdturismen är på grund av sina höga kostnader bara förbehållet några få privatpersoner, men tillgängligheten som den nya tekniken skapar gynnar företag och forskningsinstitut. Det i sin tur kommer att hjälpa många människor i vardagen.

Margareta pratar här som om vi inte hade internet och TV innan rika jeppar började sin raketbaserade kukmätartävling. Som om inte infrastruktur kan byggas och historiskt har byggts genom kollektiva satsningar.

Och här nämns heller inget om de negativa effekterna. Anledningen att USA:s tidigare arbetsmarknadsminister Robert Reich twittrade om rymdturismen i relation till klimatet är att rymdturism ur ett klimatperspektiv är lite som vanlig turism på steroider. Vilket vore dåligt.

Det finns en anledning till varför stater backar på rymdområdet. Teknologin har med åren blivit mer avancerad och resurskrävande, vilket gör att det offentliga tvingats omprioritera.

Det här är bara en bisarr poäng. Stater åker inte till rymden för att det är för dyrt. Men stater har generellt tillgång till enormt mycket mer resurser än vad privata företag har. Och det är av den anledningen som många av de privata företagen förlitat sig på statlig finansiering.

Som Margareta själv kommer nämna i samma stycke så är ett av de huvudsakliga sättet företagen tjänar pengar genom att sälja till NASA, så helt utfattiga är NASA uppenbarligen inte.

Samtidigt har privata aktörer upptäckt att det går att tjäna pengar på tekniken, vilket gör att statliga myndigheter som NASA i stället kan köpa in färdiga system från företagen. Den fria konkurrensen fortsätter dessutom att driva forskningen inom området framåt snabbare än någonsin, eftersom den inte längre begränsas av statlig byråkrati.

Här kan jag nästan höra min egen spruckna högstadiestämma. Att som vuxen människa haspla ur sig den här typen av innehållslös kapitalistpropaganda vore nästan gulligt om det inte var så pinsamt. Men låt oss faktiskt titta på vad vi fått ut av att slippa all statlig byråkrati:

SpaceX’s Starlink-satelliter kunde exempelvis skippa över de jobbiga stegen man behöver ta för att inte helt förstöra natthimlen för astronomer. SpaceX har också kunnat chilla lite med säkerhetsaspekterna, och skita helt i vad människorna som bor nära deras uppskjutningsplats tycker och tänker. Och så behöver de så klart inte tänka på vad de har för effekter på utrotningshotade djur.

Move fast and break things är ett talesätt från Silicon Valley som haft enorm påverkan på vår nya generation av teknikmiljardärer. Och fort går det, absolut. Men ibland är det nog bättre att det går lite långsamt.

Det finns sådant som är helt legitimt att diskutera och ifrågasätta när det gäller rymdkapplöparna och deras förmögenheter. Exempelvis har både Jeff Bezos och Elon Musk kritiserats för att de knappt betalar någon inkomstskatt i USA, trots enorma inkomster. Men att sitta och klaga på rika män och deras ”rymdleksaker” är den mest lata formen av vänsterpopulism. Världen blir en bättre plats tack vare vetenskapens framsteg och modern teknik. Oavsett om det råkar vara just rika män som säkerställer den utvecklingen.

Att Margareta inte här kan lägga ihop två och två och inse att kritiken mot hur miljardärerna spenderar sina pengar, och det faktum att de inte betalar någon skatt, på något sätt hänger ihop är fascinerande. Att hon inte heller drar någon koppling mellan det och hennes argument om att det blivit dyrt för stater att investera i rymdforskning är också det imponerande.

Men jag kan väl på något vis hålla med henne om att ifall kritiken mot miljardärernas rymdleksaker bara handlade om just deras rymdleksaker, så vore det en ganska lat kritik. Men bara för att Margaretas tolkning av kritiken är lat och innehållslös, betyder inte det att den faktiska kritiken är det.

Få saker får det att pirra till i magen på politiska kommentatorer som en ny opinionsundersökning att sätta tänderna i. Likt en spågumma petar de fingrarna djupt i den politiska kaffesumpen och slänger ur sig vilda spekulationer som vore det strålat in i deras huvuden direkt från en högre makt.

Det som möjligtvis kan konkurrera om att ge politikspanarna ståpäls är en gammal hederlig regeringskris. Aldrig har det funnits ett mer gyllene läge att med säker stämma deklarera vad precis alla borde ha gjort annorlunda.

Så föreställ er bara den jackpot det innebär när de två sakerna kombineras.

Häromdagen var det Lena Mellin på Aftonbladets tur att låta ögonen lysa mjölkvita och spana in i etern. Och resultatet blev ett politiskt horoskop dränkt från ingress till byline i tveksamma slutsatser och genomskinlig partiskhet. Låt oss ta en närmre titt!

Förtroendet för V-ledaren Nooshi Dadgostar har gått som en raket under denna korta period. Andelen som har stort eller mycket stort förtroende för henne har ökat med hela sju procentenheter under denna korta tid. Nu har 39 procent, nästan fyra av tio, stort eller mycket stort förtroende för henne.

Förtroendet för Vänsterpartiets partiledare har skjutit i höjden efter att hon tog ställning mot marknadshyror. Det här var något Vänsterpartiet hade lovat att göra sen länge, och att en politiker faktiskt gör vad de lovat är uppenbarligen något som uppskattas av många väljare. Det här är ärligt talat en ganska enkel analys att göra. Men den verkar inte passa in i Lena Mellins världsbild, för hon väljer istället en annan väg.

Man kan tycka att det är märkligt eftersom det var Vänsterpartiets motstånd mot ett utredningsförslag om fri hyressättning i nybyggda hus som utlöste den nuvarande krisen och att regeringen röstades bort. Många väljare anser att det är rent trams. Men trots det ökar förtroendet för Dadgostar.

Trots att Lena Mellin alltså sitter på facit – att det Nooshi Dadgostar och vänsterpartiet gjorde var enormt populärt bland deras väljare – så väljer hon att kasta bort det till förmån för att påpeka att många väljare faktiskt tyckte att det var tramsigt. Istället för att fundera på varför förtroendet ökar gör hon poängen att det inte borde öka.

Om jag vore en cyniker hade jag kanske sagt att Lena Mellin är mer intresserad av att uttrycka sin egen åsikt än att skildra verkligheten här. Men låt oss istället gå vidare och se vad mer för guldkorn vi kan gräva fram.

Det gör det också för statsminister Stefan Löfven. Under den senaste veckan, sedan han röstades bort för att en majoritet i riksdagen saknade förtroende för honom, har hans förtroende stärkts hos allmänheten med två procentenheter.

Här görs ingen analys alls, vilket kan tyckas märkligt. Ungefär lika märkligt som det kan tyckas att Löfven stigit i förtroende trots att han röstats bort från sin position som statsminister. Kanske kände Lena inte att hon hade någon bra analys här och gav istället bara upp.

En intressant sak att ta upp här är konceptet felmarginal. En sak som ni kanske inte vet om mig är att jag pluggade journalistik en gång för ungefär fyra miljarder år sedan. Jag var visserligen en absolut bedrövlig student som snubblade mig genom mina tre år på universitetet och sedan direkt gav upp på idén att bli journalist, men någonstans långt bak i huvudet minns jag fortfarande lektionerna i statistik.

När man gör en statistisk undersökning är det sällan möjligt att fråga hela populationen man vill dra slutsatser om. Demoskop, som utfört den här opinionsundersökningen, har exempelvis inte frågat alla tio miljoner invånare i Sverige om deras åsikt om partiledarna. Istället har de frågat 1184 personer, och extrapolerat statistiken från svaren de fick.

Man kan så klart inte veta säkert att de 1184 personerna är ett perfekt genomsnitt för det svenska folket, så därför måste man räkna med en viss felmarginal. Aftonbladet har inte valt att publicera någon information om undersökningens felmarginal, i alla fall inte i den här texten, vilket tyvärr är vanligare än man skulle önska i tidningsbranschen, men lite googlande tog mig till Demoskops egen sida om felmarginal.

Säg att skattningen av sympatierna för ett visst parti är 18 % i ett urval om 1000 personer. Det ger en felmarginal på +/- 2,5 %. Felmarginalen kompletteras med något slags sannolikhetsutlåtande, en konfidensnivå. Ofta är denna nivå satt till 95%. Det betyder att om undersökningen upprepades många gånger skulle felmarginalen skriven som ett konfidensintervall 18% +/- 2,5 % innehålla det sanna värdet i 95 % av fallen.

De räknar alltså med en felmarginal på 2,5%, med en konfidensnivå på 95%. När jag gjorde en egen uträkning via en tjänst online så fick jag det till 3%, men jag är ganska dum i huvudet, så jag kan inte svara på vem som har rätt. Oavsett om felmarginalen är 2,5% eller 3% så är den dock högre än den rapporterade ökningen med två procentenheter för Löfven. Vilket betyder att den siffran är helt meningslös, något man tycker att en professionell journalist som Lena Mellin borde veta.

Har förtroendet för Löfven ökat? Kanske. Men statistiken som Aftonbladet har kan inte användas för att dra den slutsatsen.

Förlorat på regeringskrisen har däremot Centerledaren Annie Lööf gjort. Väljarnas förtroende för henne har minskat med tre procentenheter på drygt en vecka.

Tre procentenheter är precis över felmarginalen som Demoskop anger, så låt oss anta att förtroendet faktiskt har sjunkit för Annie Lööf, även om det är ganska osäkert. Vad kan då detta bero på?

Förklaringen kan vara hennes motstånd mot allt samarbete med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Hon kan framstå som alltför principfast.

Slutsatsen att det är Annies Lööfs överdrivna principfasthet som gjort att hon fallit i allmänhetens ögon är bara möjlig om man ignorerar det faktum att Nooshi Dadgostar fått ökat förtroende just tack vare sin principfasthet. Som tur är har Lena Mellin gjort precis det, så här finns ingen logisk inkonsistens att hitta.

Det kan så klart vara så att det faktiskt är ovilligheten att samarbeta med båda SD och V som satt henne i skiten, det låter för mig som en inte helt otrolig analys faktiskt, men om det är så så skulle jag inte säga att problemet var hennes principfasthet. Om jag skulle gissa skulle jag istället tro att problemet är det konsekventa likställandet av de två partierna som folk nu börjar tycka skaver.

Men vi är inte här för att diskutera vad jag tror, det här är Lenas tid att skina.

Tappat har också Moderatledaren Ulf Kristersson gjort. Han förklarade att det var omöjligt för honom att väljas till statsminister efter att ha funderat på saken i mindre än två dygn.

Förtroendet för Kristersson har under den senaste veckan minskat lika mycket som den ökat för Stefan Löfven, två procentenheter. Men Kristersson är fortfarande den partiledare som flest väljare har stort eller mycket stort förtroende för.

Här har vi igen ett fall där ändringen faller inom felmarginalen, så vi borde helt bortse från siffran. Men det har inte Lena Mellin gjort, så det är fortfarande intressant att ta det i beaktning när vi tänker på hennes övergripande analys. Om det nu faktiskt var så att Ulf hade fallit i opinionen så går det ju lite emot Lena Mellins tankar om att det skulle vara Annie Lööfs principfasthet som var problemet, eftersom Kristersson helt saknar principer.

Det kan ju fortfarande vara så att det är Kristerssons principlöshet som gjort honom så populär som han är, och att det är andra saker som nu ställt till det (eller inte ställt till det, siffrorna är som sagt fortfarande inom felmarginalen), men nog känns det lite som att Lena mest gissar här.

Vilket ju så klart är precis vad hon gör.

Nooshi Dadgostar når tre toppnoteringar i den här mätningen. Hon är för det första den partiledare som de kvinnliga väljarna just nu har det högsta förtroendet för. För det andra är hon den partiledare som den yngsta väljargruppen, under 30 år, har högst förtroende för. Det kan bero på frågan hon tagit stridit för eller snarare emot, fri hyressättning. Den frågan är större och viktigare bland de yngre väljarna än bland andra.

Ding ding ding! Det känns kanske lite märkligt att det tog så här lång tid innan Lena Mellin nådde slutsatsen att väljarna gillar en politikers politik, men jag är bara glad att hon till slut hittade hit. Grattis Lena!

Dadgostar är dessutom den partiledare som lägst andel väljare saknar förtroende för. ”Bara” en fjärdedel av väljarkollektivet saknar helt förtroende för henne. Samma siffra för Nyamko Sabuni (L), som ligger sämst till, är 64 procent.

Tänka sig, trots att “många väljare”, enligt Lena Mellin, anser att V:s handlingar är “rent trams” så är det väldigt få som inte har förtroende Dadgostar. Det är ju rent av chockerande.

Stefan Löfven ligger femma i partiledarnas förtroendeliga. Statsministern borde ligga högre men har alltså stärkt sin ställning något sedan han röstades bort.

Det har han alltså inte.

Noteras bör dock att det är fler som helt saknar förtroende för Löfven, 52 procent, än som har det, 35 procent.

Hälften av alla manliga väljare har stort eller mycket stort förtroende för Ulf Kristersson (M), något färre än för en vecka sedan. Det är där han har sin starkaste supportergrupp. Annie Lööf har alltså tappat förtroende i hela väljarkollektivet men allra mest bland männen. Där kan man tala om ett ras, nio procentenheter på bara drygt en vecka. Kanske retar hennes principfasta hållning upp dem?

Lenas något inkonsekventa hållning tidigare får här kanske sin förklaring. Det är så klart män som hatar principfasthet. De ser något med principer och börjar genast tugga fradga, slå näven i bordet och hoppa upp och ner i rent raseri.

Men Lööf har också tappat stort bland väljarna under 30 år under den senaste veckan, fem procentenheter. Förklaringen kan vara samma som för Dadgostars uppgång – hyresfrågan. En varningsklocka för Lööf borde det också vara att hela 60 procent helt saknar förtroende för henne. Bara Nyamko Sabuni och Per Bolund (MP) ligger sämre till.

Liberalerna med Nyamko Sabuni i spetsen bytte sidan i politiken samma dag som Stefan Löfven fick sparken av riksdagen och den förra Demoskopmätningen gjordes. Sedan dess har förtroendet för henne ökat något, med två procentenheter. Hon ligger inte längre sist i förtreondeligan. Bara näst sist. Vi får se om trenden är bestående.

Återigen pratar vi här om en ändring med två procentenheter, vilket är inom felmarginalen och kan ignoreras. Men att byta sida i politiken är antagligen principlöst nog för att ökningen ska passa perfekt in i Lena Mellins världsbild.

En solklar vinnare på regeringskrisen är alltså Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. Av huvudrollsinnehavarna har också Stefan Löfven gynnats. Medan förtroendet för Annie Lööf och Ulf Kristersson har minskat.

Av de fyra partiledare som Lena Mellin lyfter fram i sin slutsats är det alltså bara två vars popularitetsförändring faktiskt är statistiskt säkerställd, och den ena av dem bara precis. Men sådana detaljer kan vi så klart inte låta stå i vägen när vi plirar i spåkulan.

Jag har en teori om att politisk analys har en degenerativ effekt på den mänskliga hjärnan. Jag har inga direkta belägg för den teorin, men det känns väl ganska passande i sammanhanget.

Folk som tillbringar all sin tid med att kommentera politik som om det vore en fotbollsmatch förlorar med tiden sin förmåga att faktiskt förstå att politiken också påverkar och påverkas av verkligheten. Istället reduceras politiken till en rad taktiska manövrer vars enda syfte är att plocka politiska poäng. Och det är bara i den världsbilden som principfasthet kan presenteras som ett problem att göra sig av med.

“Varför kan jag inte få felköna transpersoner?” frågar sig Helena Granström i en text på Expressens kultursidor. Hennes text erbjuder ett smörgåsbord av gamla transfoba käpphästar och bidrar med väldigt lite nytt till debatten som fått ny fart i kölvattnet efter Kajsa Ekis Ekmans nya bok ”Om könets existens”.

Det brukar sägas att fakta inte bryr sig om dina känslor, men Helena Granström går ett steg längre och bryr sig varken om fakta eller känslor. Diskussioner om sakfel eller bristande empati är enligt henne oviktiga, istället bör vi diskutera runt det och fokusera på bokens kärnfråga, som hon beskriver som “hur vi som samhälle kommit att gå från en syn på genus som social konstruktion, till en syn på genus som som absolut och okränkbar essens”.

Det är lätt att missa den lilla retoriska fint hon gör här, men genom att slå fast att den syn hon och Ekis argumenterar mot är vida accepterad av “samhället” placerar hon sig själv som en underdog, en tråd som löper genom texten. Helena är allt bra modig som vågar stå upp mot det elaka trans-etablissemanget. För vi vet ju alla att transpersoner är en otroligt privilegierad klass år 2021.

Helena tycker att det är jobbigt att personer som bara vill diskutera huruvida transpersoner faktiskt är könet de är anklagas för att gå till angrepp på ”extremt utsatta människor”, en term hon valt att sätta inom citationstecken. Det faktum att transpersoner alldeles uppenbart är en extremt utsatt grupp, det har ingen plats i den här diskussionen.

Ett exempel på hur det egentligen är debattörer som Helena som är de mest utsatta i den här debatten, är att Kajsa Ekis Ekman en gång inte fick föreläsa för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige efter att hennes bok kommit ut. Helena beskriver Roks som “ett nätverk som alltså organiserar kvinnojourer”, och det är visserligen korrekt, men sättet hon skriver det har också som syfte att påpeka det, enligt henne, bisarra att en kvinnojour inte accepterar transexkluderande retorik. 

Själv tycker jag att det känns ganska självklart att någon som inte anser att en hel underkategori av kvinnor faktiskt är kvinnor, inte ska föreläsa för en kvinnojour. Men det är kanske bara jag.

Att transpersoner, bara genom att existera, argumenterar för kön som en “okränkbar essens” är en myt som fortsätter återkomma. Den okränkbara essensen tycks sällan tas upp av transpersoner själva, utan det är istället kritikerna som gång på gång ålägger dem den åsikten, uppenbarligen omedvetna om att transpersoner inte är någon monolit som alla delar samma åsikter om vad kön är.

Men låt oss för tillfället acceptera Helenas premiss. Synen på genus har av “samhället” kommit att skifta från att vara en social konstruktion till en okränkbar essens. Okej. Det logiska resultatet av det borde väl i så fall vara att könskorrigerande behandlingar helt övergavs, eller? Och eftersom transvården fortfarande tillhandahåller könskorrigerande vård, tyder inte det snarare på att deras syn på kön faktiskt är ganska materialistisk?

Helena verkar tro att erkännandet av transpersoners blotta existens på något vis negerar idén om att vår syn på kön är formad av kulturella könsstereotyper. Vilket det alltså inte gör. Vi är alla, oavsett var vi befinner oss på könsspektrat, påverkade av samhällets syn på kön, och det är det ingen som förnekar. Men det förändrar inte heller det faktum att transpersoner fortfarande existerar. 

Det verkar som att vad Helena försöker säga att om vi levde i ett samhälle utan könsstereotyper så hade det inte funnits något behov för någon att transitionera. Och kanske har hon rätt om det, vad vet jag. Men vi lever inte i det samhället, och så länge hon inte har en plan för att få oss dit inom de kommande sex månaderna eller så, så kommer könsbekräftande medicin fortfarande vara nödvändigt för att rädda liv.

Helena frågar sig om hon också ska behöva genomgå en könskorrigerande behandling eftersom hon inte tycker om hur samhället behandlar kvinnor. Och om det är en farhåga hon har kan jag förstå att trans-debatten känns väldigt akut för henne. Men vilken tur att jag då kan stilla den oron. Nej, Helena, du behöver inte genomgå en könsbekräftande behandling om du inte vill. Om du vill fortsätta leva som kvinna är det helt och hållet upp till dig. Att du som cis-kvinna skulle tvingas att genomgå en transition är snarare att jämföra med att som transkvinna förnekas en transition. Istället för att som cis-kvinna försöka projicera dig själv på transmän kanske det vore mer givande att försöka sätta dig i en transkvinnas skor. Hur skulle det kännas för dig om du tvingades att leva i en mans kropp?

Både Helena och Kajsa Ekis Ekman verkar ha en stark oro över att transition ska tvingas på människor. Citatet ”då man förr tog bort klänningen från barn med penis, vill man nu ta bort penisen från barn med klänning.” är onekligen slående, men vem är dessa “man” som springer runt med skalpellen i högsta hugg och inte vill något hellre än att hugga penisen av pojkar i klänning? Sist jag kollade krävdes månader av utredningar innan ens de första stegen av en hormonbehandling hamnade på bordet.

Det känns som att Helena vet väldigt lite om den faktiska verkligheten som transpersoner lever i. Vad som faktiskt krävs för att tillåtas genomgå könsbekräftande behandling. Effekterna av att nekas tillgång till den behandlingen. Hon kallar det empati att oroa sig över biverkningarna av behandlingen, men har av allt att döma inget intresse av att lyssna på de hon säger sig sympatisera med. 

Särskilt mycket empati tycker jag mig inte finna i texten när hon går vidare och slår fast att det faktiskt inte är kränkande alls att kalla alla personer med penis för man, och alla personer med livmoder för kvinna. Det är enligt henne helt i linje med vad den feministiska rörelsen alltid velat. Att kalla transkvinnor för män och transmän för kvinnor är enligt en logik jag själv har svårt att följa tydligen en del av “feminismens kamp för att skilja könsroller från könsorgan”.

I slutändan argumenterar Helena här om en slags köns-metafysik. Transpersoners hela existens reduceras till en tanke-övning, en abstraktion. Hon slår ut med armarna och frågar sig hur det kan vara hotfullt att insistera att den som har livmoder ska kallas kvinna och den som har penis är en man. I hennes teoretiska ramverk är det inte det minsta hotfullt! Men kanske skulle Helena kunna lägga några minuter på att googla “trans panic” och läsa om det våld transpersoner utsätts för och hur det är direkt kopplat till att människor förnekar deras könsidentitet. Läsa om hur transkvinnor gång på gång mördas av män som inte anser att de är riktiga kvinnor och ser sin attraktion till dem som ett bedrägeri.

Hon frågar sig vad vi har att vinna på att tillåta transpersoner att leva som det kön de identifierar sig med. Att det räddar liv är tydligen inte tillräckligt. Åtminstone inte tillräckligt för att överväga hennes framfantiserade rädsla över att inte få “uttrycka sin mänsklighet”. Som om någon annans rätt att leva som sitt sanna jag på något vis skulle begränsa hennes.

Helena har en nedlåtande ton när hon tar upp diskussionen kring “den privilegierade ställningen för de så kallade ‘cis-personer’”, men det är svårt att förneka att hennes text är ett enda långt exempel på just det.

Kulturkriget rasar ständigt vidare. Den här veckan är det Jennifer Wegerup som plockat upp stridsyxan och gett sig ut på slagfältet med ett gutturalt krigsrop. Här ska PK-huvuden rulla, det ska ni fan få se. 

Men ska man vara reaktionär måste man liksom ha något att reagera på, och tyvärr verkar det varit riktigt tomt på den fronten just nu. För Jennifer kände sig uppenbarligen nödgad att spinna en hel text baserad på ett hypotetiskt argument som ingen människa verkar ha framfört. 

Ska Båtsman heta Båtsperson i nya Saltkråkan?

Tänk vad tokigt om någon hade föreslagit det, tycker Jennifer. Det tycker jag också, faktiskt. Det hade varit väldigt tokigt. Om någon hade föreslagit det. Nu har ju ingen gjort det, så att lägga 3,5 tusen tecken på att argumentera om hur tokigt det hade varit känns i alla fall för mig lite som overkill. Men av oss två är det bara Jennifer som har ett jobb som krönikör på Expressen, så antar att det är jag som är idioten.

Den kanske roligaste frågan i debatten kring nyheten att en modernare version ska spelas in. 

Nja, om vi får hitta på våra egna argument baserade på absolut ingenting så tror jag inte faktiskt att det är den roligaste frågan. Jag skulle nog kunna komma på något ännu tokigare som ingen argumenterat, om jag la manken till. Tänk om någon ville kalla serien Vi på Saltkråkhen, hade inte det varit alldeles kokobäng, så säg?

Att filmer och tv-serier görs om i modern tappning är inget unikt. Ibland blir det bättre, ibland sämre. Vi får se om nya Saltkråkan lyfter eller kraschlandar. 

Detta är korrekt. Ibland blir remakes bra och ibland blir de dåliga, och vi vet inte hur den här serien kommer att bli eftersom den inte ens är inspelad än. Efter att ha skrivit de här två meningarna kan jag känna att Jennifer borde ha pausat lite och insett vilken fullständigt meningslös text hon var på väg att skriva.

Somliga har framfört att Astrid Lindgren verkligen hade budskap bortom underhållningen, ett patos, en vilja att beskriva samhället. Det är sant. Men som den stora författare hon var skedde det framför allt mellan raderna. Hon blev aldrig öppet politisk, övertydlig, dömande. 

Om vi ignorerar de gånger Astrid Lindgren var öppet politisk så stämmer det absolut att Astrid Lindgren inte var öppet politisk. (Astrid Lindgren skrev bland annat ett flertal debattartiklar just i Expressen, men jag får väl anta att Jennifer bara refererar till hennes böcker). Däremot var hon väldigt ofta politisk, och inte superdiskret heller. Att lyfta upp Astrid Lindgren som om hennes storhet låg i att hon var apolitisk är nästan skrattretande. Och det faller precis i linje med konservativas tendens att hylla urvattnade versioner av historiska personer som de med all sannolikhet inte hade hållit med om de faktiskt var samtida. 

Hon försökte inte få med varenda tänkbar grupp i samhället i varje bok, för så ser inte verkligheten ut, det blir inte trovärdigt. Istället skrev hon många olika berättelser, tog med oss till olika världar. 

Jennifer fortsätter klampa runt och sparka upp imaginära dörrar. Astrid försökte faktiskt inte få med varenda tänkbar grupp i samhället i varje bok, till skillnad från… Ja, det är lite oklart. Någon hypotetiskt PK-författare som Jennifer fantiserat fram, antar jag.

Hon talade inte om för oss för vem vi skulle tycka om, tycka illa om eller tycka synd om. Det lämnade hon till oss läsare. Som en sann konstnär – och demokrat. 

Jag vet inte vad Jennifer menar här med att kalla Astrid Lindgren för en “sann demokrat”. Men om jag kisar lite och försöker förvrida min hjärna så att den här texten skulle kunna upplevas som nästan rimlig, så antar jag att hon menar att sanna demokrater, det är människor som absolut inte tar någon sida, någonsin. För en människa som är så upprörd över historierevisionism som Jennifer verkar vara, verkar hon också helt okej med att själv historierevisionera Astrid Lindgren till någon slags mellanmjölkig centrist. Om vi nu ska prata om Astrid Lindgren som en moralisk förebild ska vi kanske istället läsa vad hon faktiskt sa angående att hennes verk kanske inte till 100% höll i en föränderlig värld.

Jag vill förresten bara flika in här att en karaktär i en av Astrid Lindgrens mest kända böcker bokstavligt talat hade ett hjärta av sten, vilket vissa litteraturvetare har spekulerat i kan vara hennes subtila sätt att berätta vem vi ska tycka illa om.

Jag hoppas att de som nu ska nyförvalta hennes arv gör det i denna hennes geniala och toleranta anda.

Här får vi dra fram dekoder-ringen igen. Med tolerans menar Jennifer här så klart inte tolerans för olika samhällsgrupper, eller sånt PK-trams, utan en mer abstrakt tolerans för alla tänkbara sidor i en diskussion. En tolerans som innebär att aldrig säga att någon är bra eller dålig.

Det är ju annars märkliga tider vi lever i. Så upplysta och ändå stundtals så självrättfärdigt inskränkta att det till och med finns de vill skriva om vår historia. Böcker ska förbjudas, sånger ändras, statyer rivas. Äldre tiders bokbål i digital version. Men det är som den tyske författaren Heinrich Heine skrev redan för 200 år sen: ”Där man bränner böcker bränner man till sist också människor”. Drygt hundra år senare fanns hans verk bland dem nazisterna slängde på bålen. 

Nu är det dags för det tunga artilleriet. Att människor teoretiskt skulle vilja döpa om en hund i en TV-serie baserad på en barnbok, ja nog känns väl det ganska likt när nazisterna brände böcker? Det är en brant backe från Båtsperson till folkmord, förstår ni. Att det till stor del var specifikt böcker om transpersoner som brändes av nazisterna, och inte böcker som var alldeles för PK gällande kön, det gör vi så klart bäst i att förtränga.

Det är också i det här stycket som Jennifer breddar sitt argument och sätter det hela i kontext. Vi lever i en dingding värld, där kultur systematiskt förstörs. Böcker förbjuds, sånger ändras, statyer rivs. Hon presenterar inga exempel, utan gestikulerar bara lite vagt, men vi får väl anta att statyerna hon nämner är en referens till rörelsen att vilja ta ner statyer som är uppsatta för att hylla rasister och slavägare. Vilket reaktionärer varit riktigt upprörda över de senaste åren. Vi kan ju inte förstöra vår historia, säger de upprört. Och vi måste med trött stämma påpeka, igen och igen, att statyer inte är det främsta verktyget vi har för att bevara vår historia. Vilket är varför vi exempelvis kan minnas andra världskriget, utan att ha statyer av Hitler överallt.

Vilka böcker och sånger hon menar är jag mindre säker på. Kanske menar hon den där gången en Tintin-bok flyttades till en annan sektion i ett bibliotek. Vem vet. Annars är det ju faktiskt mest folk betydligt längre till höger som tenderar att förbjuda böcker, i min erfarenhet. 

Den som har makten över orden har i slutändan makten över våra tankar. Men vem ger någon rätten att ändra i vår historia? Vart leder det oss?

Om vi nu trots allt måste argumentera med Jennifers grundtes tagen för givet, vilket jag för att förtydliga egentligen absolut inte vill göra, så vill jag bara påpeka att om nyversionen av Saltkråkan döper om hunden, så kommer det alltså inte innebära att alla versioner av den tidigare serien letas upp och bränns på bål. Den kommer fortfarande att finnas kvar. Du kan faktiskt, och detta är helt sant, titta på den precis just nu, om du vill.

Frågan aktualiserades i vårt grannland Finland när en man från Kenya spelade Gustaf Mannerheim i en film. Många, inte minst krigsveteraner, tog extremt illa vid sig av att en finsk nationalhjälte spelades av en svart man, i en slags omskrivning av historien. 

Vad Jennifer refererar till här är filmen The Marshal of Finland, en finsk-kenyansk samproduktion från 2012, som presenterar en fiktionell version av Gustaf Mannerheim, och utspelar sig i Kenya. Man kan så klart kalla det för en omskrivning av historien, men det känns lite som att vara arg över att Abraham Lincoln: Vampire Hunter inte var en korrekt representation av Abe Lincolns liv. Det är också intressant att vad Jennifer väljer att fokusera på det faktum att huvudrollsinnehavaren var svart, och inte att filmen utspelar sig i Kenya. Hudfärgen är tydligen den viktigaste delen av den här historieskrivningen.

Konstens roll är att tänja på gränser. Å andra sidan bör de som fördömer protesterna fråga sig vad som hänt om en vit man skulle spelat Nelson Mandela eller Martin Luther King. 

Jag måste säga, jag är imponerad. Att år 2021 spela “omvänd rasism”-kortet utan att ens blinka är vad vi i branschen kallar ett baller ass move.

Tanken bakom att göra färgblinda historiska fantasi-dramer, som Familjen Bridgerton, känns skön och rätt i tiden. Å ena sidan. Å andra sidan skulle jag som kvinna inte vilja se könsblinda verk där vi låtsas som om det var annorlunda än det verkligen var förr. Det är ju ur vårt historiska kämpande och lidande, allt i från häxbålen till rösträttsbarrikaderna, och kunskapen om denna resa, som vi formar dagen och morgondagen.

“Att låta svarta människor vara med i kostymdraman är ju bra och så, men” fortsätter Jennifer. Tänk om alla kostymdramer skrevs om så att kvinnor hade byxor, hade inte det varit helt fruktansvärt? Hur skulle vi då, i den hypotetiska situation, ens komma ihåg att de faktiskt brukade ha klänning? Värt att tänka på.

Som liten flicka led jag av att det inte fanns några böcker med tjejer som fotbollstjärnor. Men aldrig skulle jag vilja skriva om min barndoms böcker eller se en film där man låtsas att vi tjejer räknades lika mycket som grabbarna på 1980-talets planer. Istället har jag skrivit en rad egna nutida böcker med spelande flickor i centrum. 

Och vet ni vad som också hade varit hemskt? Om någon skrev en fotbollsbok som utspelade sig på 80-talet där en tjej har huvudrollen och inte utsätts för en massa sexism. Det hade varit att atombomda vårt kollektiva minne av 80-talet. Ingen skulle ha någon som helst aning om att sexism ens fanns på 80-talet.

Där har jag också varit noga med att få med alla bra, sköna män som tränar damlag. Även männen är ju barn av vårt förflutna, föränderliga också de; vår färd framåt gör vi tillsammans, utan forcerade ställningskrig utifrån identitet.

Nu har Jennifer pratat väldigt mycket om sexism för att kunna göra sin poäng, men hon vill inte riskera att förlora sin huvudmålgrupp, som jag måste anta är medelålders, arga, vita män, så det är viktigt att påpeka att män faktiskt också är bra. Så att de inte känner sig attackerade.

Värt att tänka på är också att en dag kommer även vår samtid att granskas, revideras, kritiseras. Som de ska rotera i sina gravar då, de som så förmätet tycker att just de har alla rätt. Just de, just nu, trots att de likt oss alla bara är en blinkning i evigheten. Blott ett ögonblick i en historia utan slut. En historia vi inte ska skriva om, inte ens dess värsta kapitel, men aldrig sluta lära av.

Och så har vi då kommit till det tomma, platitydfyllda slutet. Vi är blott ett damkorn i ett evigt expanderande universum och det är faktiskt viktigt att barn får läsa böcker med n-ordet. 

Då har det visst blivit dags att börja blogga igen. Jag var väldigt säker på att den eran av mitt liv var över, men så läste jag en text som bara borrade sig in i min hjärna och tvingade mig att skriva ord. Det var den här texten om identitetspolitik publicerad i Expressen, ett lysande stycke tom retorik där skribenten Arvid Åhlund tar upp kampen mot de vänstervridna väderkvarnarna.

Men nog förspel, låt oss ta en titt på detta mästerverk.

USA präglas fortfarande starkt av strukturell rasism. Att påtala det är inte kontroversiellt, ens bland den mer behärskade amerikanska högern. 

Svarta amerikaner, främst män, lever kortare, tjänar mindre, döms hårdare i domstol och skjuts oftare av poliser än andra amerikaner. 

Mönstret är beständigt och förklaringarna som alltid sammansatta – men grundorsakerna är slaveriet samt det efterföljande apartheid-systemet, som avskaffades på 1960-talet men som fortsätter att göra sig gällande på mer eller mindre konkreta sätt.

Arvid går ut starkt och etablerar direkt sitt första fakta: rasism finns och är strukturell. Gott så, inga invändningar där. Vi håller med varandra så här långt. 

”Identitetspolitiken” – numera ett vanligt begrepp också i Sverige – har sina rötter i den bedrövliga realiteten. 

Den syftade i början till att belysa rasismens mer raffinerade mekanismer,

Okej, nu börjar vi kanske svaja lite, men fortfarande är vi inte helt ute och cyklar. Identitetspolitiken har sina rötter i realiteten att våra identiteter har en enorm påverkan på hur vi interagerar med världen och hur världen interagerar med oss. Och Arvid har tekniskt sett inte fel om att begreppet är vanligt också i Sverige nu, men med tanke på att han snart kommer försöka ta rollen som någon slags Vanliga Människans Förkämpe vore det kanske på sin plats att nämna att begreppets huvudsakliga användningsområden är i fisljumna ledartexter. 

Det riktigt besvärliga här är dock det där suggestiva “i början”-et, som leder oss in i textens första stora

men

Du vet att du är på rätt väg när du etablerar att rasism är verkligt och behöver bekämpas och sedan följer upp med ett riktigt kryddigt men. Okej, lägg det på mig, Arvid, men vadå?

men utvecklades efter hand till en inflytelserik lära som ser rasförtrycket i allt och alla och försöker bekämpa den på sätt som tenderar att gå över huvudet på vanligt folk.

Och så är vi framme vid Arvids centrala tes. Identitetspolitiken var kanske på rätt spår när den etablerades, men nu har antirasismen faktiskt gått för långt. I klassisk tramspopulistisk anda frammanar Arvid också här ett mytiskt “vanligt folk” som minsann inte förstår all den här snoffsiga identitetspolitiken. Arvid förstår så klart, men ni förstår, det vanliga folket. De hänger inte riktigt med.

Men du kan så klart inte bara kasta ur dig en halvbakad teori utan att ge lite halvbakade exempel. 

I liberala bastionen San Francisco har man till exempel beslutat att döpa om alla skolor som har namn efter Abraham Lincoln. På andra håll har den antirasistiska klassikern To Kill a Mockingbird – Obama citerade den i sitt sista tal som president – strukits ur undervisningen för att den innehåller n-ordet. 

Det här är textens enda två exempel på den här identitetspolitiken som löpt amok. I San Francisco har man beslutat att byta namn på skolor vars nuvarande namn refererar till personer med lite besvärliga kopplingar till landets rasistiska historia. Det är inte, som texten vill få det till, bara skolor döpta efter Abraham Lincoln det handlar om, men Abraham Lincoln är ett bra exempel. För han stoppade ju slaveriet! Han är ju en hjälte! Så människorna som vill ta bort hans namn från saker är ju uppenbarligen tokiga.

Vi kan lägga åsido det faktum att Abraham Lincolns relation till slaveri var mer komplicerad än “han avskaffade det”, vilket är en debatt för en helt annan dag, och istället nöja oss med att säga att det här inte är något stort eller skandalöst alls. Det är ett beslut som fått en hel del kritik från båda hållen, men är i slutändan bara en kommunpolitiskt fråga om att byta namn på skolor. Är det det viktigaste i världen? Nej. Är det fel? Jag skulle inte säga det. Är det ett bevis för att identitetspolitiken gått alldeles för långt? Snälla.

Exempel nummer två är om möjligt ännu tunnare. “På andra håll” borde egentligen vara “på annat håll” i singular, eftersom vad som hänvisas till hände i ett skoldistrikt i en delstat. En rad böcker plockades bort från läroplanen eftersom fyra föräldrar, varav tre svarta, invände mot böckernas användning av n-ordet, eftersom barn som lärt sig ordet från böckerna använt det mot svarta elever. 

Här kan man så klart ha olika åsikter om hur detta bör hanteras. Jag kanske inte, som Arvid, tycker att en bok står över kritik bara för att den citerades av Obama en gång, men tycker inte heller att böcker borde kategoriskt väljas bort för att de använder vissa ord. Jag vill dock inte tala över svarta röster när de berättar hur de upplever böckerna, och det är intressant att Arvid tydligen känner sig bekväm med att göra det med tanke på att han snart ska försöka argumentera att det är just att vita tar över diskussionerna och alienerar svarta som är problemet.

Det finns fler problem än så med exemplen som ges, men om vi inte går vidare kommer vi vara här hela dagen.

Det är moraliskt vansinne eftersom det sätter likhetstecken mellan dem som kämpade mot slaveriet och dem som slogs för det, samt mellan historiska verk som åskådliggör rasismen och sådana som ursäktar eller till och med försvarar den. 

“Moraliskt vansinne” är en fullständigt transcendental fras och är nästan tillräckligt distraherande för att man ska missa den fullständiga fabrikationen som upptar meningens andra halva. Nej, det sätter inte alls ett likhetstecken mellan dem. Det är inte alls vad det gör. Ingenstans har det dragits några likhetstecken. Det där hittade du bara på, Arvid. 

Men framför allt är det korttänkt politik. Inte för att de identitetspolitiska idéerna triggar arga vita män som hämnas genom att rösta på högerpopulister, utan för att idéerna inte talar till de grupper som förespråkarna anser sig tala för. 

Här kommer det då, det här är vita människor som talar över svarta människor, och det tycker Arvid Åhlund är ett problem. Det faktum att det exempelvis var huvudsakligen svarta personer som fick böckerna borttagna från läroplanen är en detalj vi kan ignorera.

Det är också intressant att Arvid kallar det för korttänkt politik, när ett av hans två (2) exempel inte ens handlar om politik (utöver i den mån allting så klart är politiskt). Att ett skoldistrikt väljer att ta bort böcker från läroplanen efter kritik från föräldrar är inte direkt demokratisk partipolitik, Arvid.

Omfattande ny röststatistik från valet i november visar det tydligt. Demokraterna fick fler röster än någonsin och ökade kraftigt bland högutbildade vita jämfört med fyra år tidigare. Samtidigt sjönk stödet bland svarta, spansktalande och asiatiska amerikaner.

Kanske har det något att göra med att minoriteter har en viss misstro mot det amerikanska etablissemanget och att demokraternas kandidat var Joe jävla Biden, men nä, absolut, det är nog för att några skolor skulle byta namn.

Partiets vita väljare ligger numera klart ”till vänster” om minoritetsväljarna i de stora frågorna om skatter, kriminalpolitik och rasdiskriminering, enligt opinionsanalytikern David Shor, som tidigare jobbade för Obama. 

Förklaringen är att högutbildade amerikaner har ”mer extrema åsikter än dem med arbetaryrken” samt tenderar att vara vita. 

Jag antar att Arvid här menar att de extrema åsikterna är att vissa skolor borde byta namn, annars är det lite oklart vad identitetspolitiken har att göra med skatte- och kriminalpolitiska frågor. Men det är väl en god poäng att ett av resultaten av den strukturella rasismen är att minoriteter i större utsträckning saknar högre utbildning, och att det korrelerar med åsikter som ligger längre åt höger. Men igen, lite oklart vad det har med identitetspolitiken att göra.  

”När vi lyfter ideologiska frågor där miljoner minoritetsväljare inte håller med oss, då förlorar vi”, konstaterar Shor.

Om vi för politik som våra väljare inte håller med om så förlorar vi de väljarna, säger Uppenbara Saker Vetaren. 

Journalisten Ezra Klein går ännu längre. Han varnar att de identitetspolitiska ”symbolhandlingarna” riskerar att bli ett slags substitut för riktig rättvisa och pekar ut Kalifornien som förebud. 

Där står Black Lives Matter-skyltarna som spön i backen i svindyra områden där invånarna i själva verket skickar ungarna till privatskola och bjuder benhårt motstånd så fort konkreta åtgärder som ”bussning” eller lokala ”sociala bostäder” föreslås.

Politiken i Kalifornien, konstaterar Klein, håller på att bli estetik. 

Ungefär där någonstans landar det. Identitetspolitiken syftar till att råda bot på vita privilegier. Men i praktiken är den på väg att utvecklas till ett slags botbevis för privilegierade vita. 

Det finns ironi där. 

För att knyta ihop säcken är vi tillbaka på ett område där jag och Arvid faktiskt håller med varandra. Politiska symbolhandlingar används ofta för att täcka för bristande realpolitik. Absolut. Mellanmjölkig liberalism älskar att sätta ett antirasistiskt klistermärke utanpå sin rasistiska politik, och det är dåligt. Men det är inte för att den är “för långt till vänster”, som verkar vara Arvids tes. Folk “på vänstern” gillar inte heller meningslös symbolpolitik. 

Det verkar råda en viss begreppsförvirring i Arvids hjärna. Symbolpolitik och identitetspolitik har på något vis blivit synonymer, och han glider sömlöst mellan att referera till det ena och till det andra utan att någonsin tydligt definiera sina termer. Istället slänger han ur sig modeord och svepande generaliseringar, som att antyda att Black Lives Matter tydligen är någon slags överklassrörelse? Eller så menar han bara att rika, vita människor bara stöttar BLM på ett ytligt plan, vilket igen, är något jag inte säger emot, men som inte heller riktigt har något att göra med textens centrala tes.

Någonstans i den här förvirrade röran till text finns kanske en vettig poäng om symbolpolitik, men nu är det identitetspolitik som är på modet att uppröras över, så då är det tydligen det som måste skrivas om. Och som vanligt blir resultatet mest blaj. 

Innan vi helt knyter ihop säcken måste vi prata om den enda delen av texten som jag hittills inte nämnt: rubriken. 

Identitetspolitiken drev svarta i famnen på Trump

Det är en väldigt slående rubrik. Väldigt kontroversiell, väldigt klickbar. Vore ju bra om det faktiskt underbyggdes över huvud taget i den faktiska texten, men jag antar att vi inte kan få allt här i världen.