Som ni kanske vet, eftersom jag vägrar hålla käft om det, så är jag en utbildad journalist. I min ungdom sköt jag 180HP högoktanig journalistutbildning rakt i mina vener. Okej, det var på Linnéuniversitetet så den var väl kanske inte så högoktanig. Medel- till lågoktanig journalistutbildning. Och det efter tre år på ett gymnasium med inriktning journalistik.
Jag följde sen upp det med att absolut inte bli journalist. Jag gick ut universitetet och bailade direkt stenhårt på hela projektet. Och det av två huvudsakliga anledningar:
1. Journalistbranschen var (och är) hemsk. Det finns ungefär fyra fasta journalisttjänster i hela Sverige och jag är inte bra på att hantera osäkerhet.
Och:
2. Tre år på universitetet hade gjort det smärtsamt tydligt att jag var en bedrövlig journalist. Min talang för att skriva jättelånga meningar med fula ord i gjorde tydligen väldigt lite för min förmåga att producera nyheter.
Jag vill att ni håller punkt två i huvudet när ni fortsätter läsa den här texten. Den kommer innehålla kritiska åsikter om svensk publicistik och jag vill att har i åtanke att jag inte skriver det här utifrån en position som en sylvass journalist. Jag var så dålig på journalistik att jag fick börja jobba med IT trots att jag bara ungefär visste vad en dator var. Men är det någon jag kan så är det att vara dryg mot folk med mer kunskap och talang än jag.
Den lilla koppling jag fortfarande har till mina journalistdrömmar är Medierna i P1 som jag lyssnar på varje vecka. Jag började lyssna på universitetet för att det kändes som ett sätt att få lite koll på branschen, och har fortsatt för att det bara är fascinerande lyssning. Medierna gör journalistik om journalistik, och består till stor del av reportage där de frågar andra journalister hur fan de tänkte nu.
Det som gör det hela så fascinerande är att journalister, trots att de är journalister, inte verkar ha lärt sig någonting om hur man bemöter journalister. De svarar precis lika illa på frågor som politiker och företagsledare, om inte sämre. Och det blir ofta tydligt att journalistikens ofta så högtflygande principer och värderingar väldigt lätt kan formas om lite hur som helst för att kunna motivera ett publicistiskt beslut som redan tagits.
Publicister vill aldrig säga “vi publicerade det för att vi trodde att folk skulle klicka på det”, så de måste komma på något som låter bättre. Och vad de kommer fram till är oftast en slags alfabetssoppa av journalist-ord, som låter typ, men inte riktigt, som att de betyder något.
Genom åren har det funnits ett antal återkommande personer i den svenska journalist-faunan, personer som är så profilerade att de blivit som återkommande karaktärer i såpoperan som är svensk media. Och att följa dem när de rör sig mellan positioner och arbetsplatser kan ofta vara väldigt avslöjande.
Utan att direkt nämna namn så kan jag säga att det finns ett antal olika personer som innehavt rollen som ansvarig utgivare på någon av våra två stora kvällstidningar, Expressen och Aftonbladet. Och det är lika intressant varje gång en person som uttalat sig klokt och genomtänkt i en rad olika ämnen genom åren, plötsligt attack-lobotomerar sig själva när deras jobb blir att försvara kvällstidningspublikationer, och sedan låter hjärnsoppan läka igen när de befriats från positionen. När du måste försvara sämre publiceringar, så blir dina argument dummare, det är svårt att komma ifrån.
Journalister skrattar gärna åt en papegojande intervjuperson som ger samma svar igen och igen, men hänfaller själva ofta åt en rad färdiga fraser som de kan rabbla som ett mantra.
De förklarar att de gjort ”en samlad bedömning”, vilket är ett annat sätt att säga att de saknar en riktigt motivering. Eller så måste texten ”ses som en del i en pågående publicering”, vilket betyder att texten inte kan bedömas utan att ta alla andra, tidigare och framtida, artiklar om samma sak med i bedömningen. Så inte alls, egentligen.
De säger ”vi ska se över våra rutiner”, vilket betyder att någon gjorde fel trots att vi sagt åt dem att göra rätt, men nu har vi sagt åt dem att sluta med det. Och vill de vara riktigt spicy så kan de försöka hävda att de är “konsekvensneutrala”, det vill säga att de göra sina publiceringar helt utan att ta konsekvenser med i beräkningarna, något som är uppenbart falskt, men låter mer principfast än att bara säga “vi tycker inte att våra handlingar borde få konsekvenser 🙁“.
Jag har gått och knåpat på den här texten ett litet tag nu, och har i olika omgångar tänkt centrera den kring specifika exempel. Men istället tänkte jag nu att vi tar ett gäng av mina samlade exempel, och skrattar åt dem lite tillsammans.
Allmänintresse är ett sånt där journalist-begrepp som inte riktigt betyder vad många tror att det betyder. Det betyder alltså inte “något folk i allmänhet är intresserade av”, utan handlar om samhällsnytta. Är det här information som är viktig för folk i gemen att veta om för att kunna vara informerade samhällsmedborgare? Det ställs ofta i relation till publicitetsskada, det vill säga vad publiceringen har för effekter på människorna som blir omskrivna.
Exempelvis kan det vara av allmänintresse att skriva ut ifall Jimmie Åkesson, rent hypotetiskt, skulle ha gängkriminella på sitt bröllop, men inte nödvändigtvis om din granne skulle ha det. Var exakt den här gränsen dras är sen så klart en fråga som kan diskuteras, men det kräver att man faktiskt intellektuellt engagerar sig i frågan. Vilket, som vi kommer se, inte alltid är fallet.
Nyligen var det en välkänd internationell fotbollsstjärna som anklagades för våldtäkt på ett besök i Sverige. Jag skriver inte ut namnet för att det inte sades i avsnittet av Medierna som behandlade händelsen, och eftersom jag inte kan något om fotboll. Flera svenska tidningar valde dock att gå ut med namnet i ett väldigt tidigt stadium, och när de får frågan om varför svarar de, generöst beskrivet, genom att säga en rad ord efter varandra.
Aftonbladets Martin Schori får en fråga om den principiella hållningen kring en namnpublicering av det här slaget, och svarar genom att exakt beskriva händelseförloppet.
“Ja men det är ju att en av världens största idrottsstjärnor var i Sverige och nu misstänks för ett allvarligt brott.”
Ja, det stämmer, det är vad som har hänt. Bra jobbat.
Han lägger också till att den här fotbollsstjärnan själv har uttalat sig om händelsen. Visserligen efter att ha blivit namngiven, men ändå. Ett försök gjordes.
Radiosportens chef Tobias Rosvall har lite mer att säga. Inte i substans, men väl i mängd ord.
“Det blir ju alltid en avvägning att göra. Men för mig handlar det ju också någonstans till slut om en källvärdering av de källorna som finns och vilken tilltro man har till deras uppgifter. Och som sagt, som alltid, i varje enskilt fall, en sammanvägning av de olika omständigheterna.”
Kort förklarat, han tog ett beslut baserat på saker och grejer.
Det blir en frisk fläkt när Expressens Klas Granström får frågan och kommer med ett faktiskt koherent argument för deras beslut att namnpublicera. Man kan ha olika åsikter om han har rätt eller fel, men han ger faktiskt en ordentlig motivering vilket man måste uppskatta. Bra jobbat, fast inte sarkastiskt den här gången.
Alla tre får dock högre betyg på uppgiften än vad Aftonbladets sportchef Magnus Herbertsson får på sitt försök att diskutera allmänintresse i ett tidigare avsnitt. Aftonbladet har fått kritik efter att ha producerat ett antal videor där de filmar alla flådiga presenter Armand Duplantis fått från olika företag, bland annat en lyxig bil som de kärleksfullt filmar.
Medierna ställer den väldigt rimliga frågan “blir inte det här bara rakt av reklam?” och Magnus gör vad jag får anta är sitt bästa för att besvara det.
“Nä, det tycker jag inte, utan vi ser ett stort intresse för en sån här vinkel, att de blir bjudna på en bil.”
Vän av ordning skulle väl säga att huruvida folk är intresserade eller inte, inte i sig har någon påverkan på huruvida det är reklam att visa upp en väldigt fin bil från ett företag som vill att folk ska se deras fina bil, men om vi tolkar det generöst kan vi se argumentet som att allmänintresset väger tyngre i det här fallet. Kan vi få en liten fördjupning kring vad du menar med allmänintresse?
“Vi ser ett stort allmänintresse i en sån artikeln, att de har fått de här lyxprylarna. Det är ett stort intresse bland våra läsare att läsa den typen av artiklar.”
Det blir ett F på det svaret faktiskt.
Ibland måste till och med journalister erkänna att det blivit lite fel. Ett hoppsan. Men även om det blivit fel, betyder det inte faktiskt att det blivit fel. Som till exempel när ledarredaktioner över hela Sverige hoppade på en anekdot som inte visade sig stämma.
Det var efter ett panelsamtal i Almedalen där forskaren Christer Mattsson berättade en historia om antisemitism på en svensk skola som tyckonom-maskineriet tuggade igång och började skriva om det stora problemet med antisemitism i Sverige, med Christers berättelse som grund.
Det är ett bra och viktigt ämne, men när det visade sig att historien inte faktiskt stämde så blev det lite pinsamt och redaktionerna började gömma undan texterna. Extra pinsamt blev de dessutom när de valde att namnpublicera barnet som historien skulle ha inträffat för, utan att dubbelkolla med sagda barn eller hens familj.
I Mediernas avsnitt så pratar de med Patrik Kronqvist, politisk redaktör på Expressen, och Sofia Nerbrand, politisk redaktör Kristianstadsbladet och mindre kompetent Kajsa Dovstad-klon som behandlats på den här bloggen tidigare.
Både Patrik och Sofia är överens att det faktiskt var rätt att publicera anekdoten utan att dubbelkolla den. Att den senare visade sig inte stämma och tvingade dem att backa från sina publiceringar ändrar tydligen ingenting.
”Vi citerar ofta tjänstemän eller experter eller politiker” förklarar Patrik. “Sen i ett senare läge om den källan som vi har bedömt som trovärdig, om den uppgiften visar sig vara fel, då ändrar vi den naturligtvis.”
Ja men då så, det finns inga dåliga publiceringar, bara publiceringar som kan behöva fixas i efterhand.
Även Sofia tycker att det var bra att publicera texten även om vad den baserades på inte stämde. ”Jag tycker det här har varit en väldigt bra tankeställare.” förklarar hon, men stoppar sig från att lägga till “Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”.
Patrik erkänner visserligen att det var ett misstag att publicera namnet på barnet, men Sofia står bakom även det beslutet med motiveringen att namnet redan var publicerat av andra. När det påpekas att hon faktiskt måste ta ansvar för sina egna publicistiska beslut upprepar hon att det faktiskt redan var publicerat av andra så… schack matt? Hon lägger även till att hon faktiskt tog bort namnet när folk reagerade, och det är nog första gången jag hör någon försöka använda det faktum att de backade från ett beslut som argument för att ursprungsbeslutet var korrekt.
Vill man göra det enklare för sig själv när någon kommer med kritik finns det en sista taktik vi behöver prata om. Man kan bara säga “nä”. “Nä, jag tycker inte det.”
Nyligen publicerade SR ett inslag med rubriken:
VATTEN I VENTILATIONEN
Nya uppgifter: Det bidrog till att Estonia sjönk så snabbt
Detta möttes med kritik eftersom man vetat om att vatten i ventilationen bidrog till att Estonia sjönk snabbt sedan 2003, vilket betyder att uppgifterna inte alls var nya. Men när Medierna frågar så håller inte Karin Wettre, redaktör på Ekot, med om att de fått det att låta som att det var nya uppgifter.
“[…]Vi presenterade inte ventilationsuppgifterna som en nyhet, utan vi säger att undersökningen som pågår är ny.”
”Nya uppgifter måste väl ändå tolkas som att det här är ny information?”
”Nä, där tycker vi nog olika.”
Ja, där tycker vi nog olika.