Month: September 2023

När jag gick på högstadiet var jag liberal. Det är något jag skrivit om förr. Jag var liberal eftersom jag hade en väldigt grund och tonårig politisk analys. Sen växte jag upp, lärde mig hur världen faktiskt fungerar, och blev vänster.

Att min väg till politisk mognad såg ut precis så har också färgat min syn på politik och politiker. Jag har väldigt svårt att inte se liberaler som människor som helt enkelt fastnat i utvecklingen. Folk som bildade sig en uppfattning i högstadiet och därefter inte lagt varken tid eller energi på att omvärdera sina åsikter.

Jag är så klart medveten om att det inte är en riktigt rättvis syn på folk som är liberala. Eller på tonåringar, för den delen. Många liberaler är faktiskt helt och hållet vuxna. Att de tror på saker som så uppenbart är dumma i huvudet är inte alltid ett resultat av att de är förvuxna tonåringar, man kan faktiskt ha jättefel oavsett ålder.

Men hur jag än försöker, så kan jag inte sluta titta på dem och tänka “en dag kommer du nog också att växa upp och börja fatta hur saker fungerar”. Och de gör det verkligen inte lätt för mig.

Karolina Wallström är av allt att döma en vuxen människa. 46 år på dagen idag, enligt Wikipedia. Grattis på födelsedagen, Karolina! Hon är dessutom en erfaren politiker, hon har varit engagerad i Liberalerna sen de fortfarande hette Folkpartiet och har varit sittande kommunalråd i Örebro sen 2014.

Men när hon nu hamnat i nyheterna vägrar min hjärna acceptera att det här är en vuxen person som pratar.

Karolina Wallström (L) ilsknade till efter att Röda Korset tagit ställning i frågan om den så kallade angiverilagen.

Hon tänker lämna organisationen.

– Nu bildar man opinion i en politisk konflikt. Jag känner mig inte hemma där nu. Neutralitet i Röda korset är viktigt för mig, säger hon.

Röda Korset har tagit ställning mot regeringens nya angiverilagstiftning, och det har gjort Karolina topp tunnor rasande. För Röda Korset ska vara neutrala, tycker Karolina. Det är väldigt viktigt för henne. Och det är så korkat att jag ärligt talat hade lite svårt att formulera en reaktion. Hur är det här ett uttalande från en person gammal nog att ha ett bolån?

Det stämmer visserligen, som Karolina säger, att Röda Korset är en neutral organisation. I konflikter tar de ingen sida. Istället är deras syfte att agera som en opartisk aktör vars mål är att försöka begränsa lidande för alla personer involverade i och drabbade av konflikten. Så jag kan väl på ett sätt förstå varför Karolina blivit förvirrad. Men att vara en neutral part i en konfliktsituation är alltså inte detsamma som att inte ha några som helst ideal eller värderingar.

Röda Korset är en humanitär organisation och står för mänskliga rättigheter. Det faktum att de inte tar någon part i en konflikt innebär inte att de alltid ger tummen upp till allt som de olika parterna gör i det kriget. De försöker exempelvis se till att alla parter följer de etablerade lagarna för krig. De ställer sig neutrala inför konflikten eftersom det gör det möjligt för dem att jobba för ett politiskt mål: att begränsa mänskligt lidande.

Det här är något som återkommande verkar förvirra liberaler. De läser ord som “partipolitiskt obunden”, “opartisk” och “neutral”, och sluter sig till att det refererar till något som är “opolitiskt”. Jag har tidigare här skrivit en text om när Expressens ledarredaktion blåste topplocket över svenska kyrkans upplevda vänstervridenhet. “Kyrkan ska ju inte vara politisk!” ropade de, uppenbarligen omedvetna om all mänsklig historia.

Roten till den här förvirringen tror jag ligger i att de tror att “opolitisk” är något som ens är möjligt att vara, ett missförstånd som visserligen delas av människor över hela det politiska spektrat, men verkar extra koncentrerat bland folk på högerkanten. Det var något jag som tonåring absolut trodde på, innan jag som sagt växte upp och började faktiskt förstå saker.

Politik är lite som luft. Luft är överallt omkring oss varje dag i hela vårt liv. Som mest kan vi under extrema förhållanden lyckas skapa en liten ficka av vakuum, som innehåller mindre luft än utanför, men vi kommer aldrig helt ifrån den där jävla luften. Ofta märker vi dock inte av den, i alla fall så länge den håller ungefär samma temperatur som vår hud. Blir luften mycket varmare eller mycket kallar blir vi däremot genast medvetna om den.

Så också med politik. Om du går runt och inte märker av någon politik så betyder det bara att den omkringliggande politiken håller samma generella temperatur som du gör. Du är inte i ett vakuum, du är bara väl acklimatiserad. Och liberaler har under ganska många år nu fått leva i en värld där temperaturen är ganska trevlig för dem, vilket har gjort att de fått för sig att om de inte märker av någon politik så betyder det att det inte finns någon politik.

Eftersom Karolinas och Röda Korsets politiska värderingar legat relativt väl i linje har hon kunnat leva i villfarelsen att Röda Korset inte faktiskt har några politiska värderingar. Visst har hon väl varit medveten om att de har någon typ av värderingar, men inga som är politiska. Bara neutrala, normala värderingar. Opolitiska värderingar.

Men så, en dag, så börjar Karolina och Röda Korset hamna ur fas. Och plötsligt så verkar de där opolitiska värderingarna misstänkt politiska.

Det här kan så klart ha skett på två olika sätt. Antingen för att Karolina har bytt åsikt, eller för att Röda Korset har det. Och om ni undrar vilket av de två det är som har hänt, så rekommenderar jag er att kolla upp liberalernas inställning till samarbete med SD över de senaste tjugo åren.

Jag skulle hävda att Röda Korsets uttalande är precis i linje med samma värderingar som de alltid haft. Jag skulle till och med hävda att det är ett uttalande som går i linje med deras neutralitet. För ett exempel på något som i mina ögon inte är neutralt, är att ange flyktingar till en stat som har som syfte att utvisa dem.

Liberalismen har inget inbyggt försvar mot fascism. Det har visat sig om och om genom historien och det håller just nu på att visas igen. Våra svenska liberalers motstånd mot den växande inhemska fascismen visade sig inte sträcka sig längre än till snusförnuftiga clapbacks på twitter. När de upptäckte att fascisterna kunde hjälpa dem till makten (något som troligtvis kommer visa sig vara precis tvärtom) så hade våra liberala frihetskämpar inget emot att ta en svängom med postorder-Hitler.

Och i takt med att regeringspartierna fortsätter glida längre och längre till höger så kommer de märka att fler och fler organisationer som tidigare var, i deras ögon, neutrala inte längre verkar vara det. Röda Korset är plötsligt vänstervridna. Kyrkan är vänstervriden. Universiteten och media är vänstervridna. Till och med våra storföretag börjar låta som rena marxister. Och i ett försök att tvinga världen tillbaka till sitt opolitiska normalläge så kommer liberalerna gladeligen ta emot fascisternas lösningar.

Svenska folket är ett stillsamt folk. Vi vill inte ställa till problem. När pensionsåldern i höjs i Frankrike så sätter de eld på hela landet, när den höjs i Sverige så knyter vi näven i fickan. Men nu har till och med svenskarna nått sin gräns. Nu har staten gått för långt. Nu är folket redo att ta till vapen och storma Rosenbad.

Nu har socialstyrelsen nämligen sänkt gränsen för riskbruk från fjorton enheter i veckan, till bara tio (i alla fall för män, kvinnor hade tidigare en lägre gräns). Och inte är man säker bara för att man håller sig under den gränsen, om man dricker mer än fyra enheter vid ett och samma tillfälle (vad socialstyrelsen kallar “intensivkonsumption”, och svenska folket kallar “en ganska lugn AW”) minst en gång i månaden, då jävlar står man på alkoholismens rand.

Jag kan förstå och relatera till upprördheten. Jag tror inte genomsnittssvensken någonsin skulle tänka på fyra öl på en kväll som särskilt intensivt alkoholintag, och så plötsligt kommer farbror staten och kallar en alkis. Fy fan! Men som någon som varit akut medveten om definitionen av riskbruk i flera år nu, så kan jag lugna er med att ni antagligen söp för mycket redan innan. Gränsen för intensivkonsumption låg då nämligen på fem enheter, och jag tvivlar på att de flesta hade satt sin gräns specifikt efter öl nummer fyra. Så om man inte brydde sig om gränsen förut, så kan man nog låta bli att göra det nu också.

Men när man plötsligt blir medveten om att gränsen för vad som är “för mycket alkohol” har dragits en bra bit under där man för tillfället står är det lätt att lacka till, speciellt när man inte tycker att man dricker mer än folk i gemen. Och det är fan svårt att inte titta på fyra 33or öl på en kväll och känna att det är en absolut löjlig jävla gräns. Så låt oss ta en liten närmare titt på de här gränserna.

Hur mycket alkohol är för mycket alkohol? Ja, det beror på vilken risk det är man försöker undvika. Om vad man försöker undvika är risk för den fysiska hälsan, så går riskbruksgränsen mer eller mindre vid första klunken. Det finns ingen nivå av alkohol som inte är onyttig*. “Men ett glas vin om dagen” nej. Nej ett glas vin om dagen är inte nyttigt. Alkohol är onyttigt. Det är bara så det är. Om vi letar efter ett rekommenderat dagligt intag av alkohol så kommer det vara noll enheter.

Men det finns en skillnad mellan onyttigt och farligt, så klart. Det finns en jävla massa onyttiga saker man intar mest hela tiden. Om jag skulle tvingas avstå från allt som är onyttigt för mig så skulle jag dyka med huvudet först från min balkong. Vilket skulle suga, för jag bor på andra våningen, så risken är att jag bara skulle skada mig väldigt illa.

Så var går då gränsen mellan onyttigt och farligt? Det är en fråga utan ett riktigt svar. De flesta kan dricka bra mycket mer än vad socialstyrelsen säger är riskbruk utan att riskera att drabbas av skrumplever, eller få alkohol-abstinens, så om det är de klassiska “alkis-symptomen” man vi klara sig undan så kan man köra rätt hårt. Men det är en glidande skala, där alla delar av skalan medför någon form av hälsorisk.

Men den risken socialstyrelsen fokuserar på är nog snarare den psykologiska än den fysiska. Gränsen är inte dragen där alkohol börjar bli farligt för kroppen, utan där man anser att det börjar bli farligt för sinnet. Där drickandet övergår från något man vill göra till något man måste göra. Ett beroende.

Så, är den fjärde starkölen på en fredagkväll brytpunkten där våra sinnen övertas av Törsten och det är dags att börja knapra antabus? Vi återkommer till den frågan.

Jag brukade dricka mycket alkohol. En massa. Ohemula mängder sprit hinkade jag i mig. Jag gick från att supa mycket som student, till att supa mycket med mina kollegor, till att bara mysdricka för mig själv. Jag älskar att dricka alkohol. Det är fan toppen. Jag är dessutom jävligt bra på det, jag hade inga problem att sköta varken arbete eller ett socialt liv. Jag kunde dricka som en vilde med nära till noll konsekvenser.

Eller nära till noll sociala konsekvenser, i alla fall. Fysiskt var det en lite annan fråga. Det var inte så att jag var nära att supa ihjäl mig direkt, men det kom en punkt när min läkare tittade på mig och sa “lägg ner”. Så jag fick lägga ner.

Gängse visdom om hur man ska hantera när man druckit för mycket är att sluta dricka. Vi har en tendens att se alkoholmissbruk som något binärt. Antingen dricker man normalt, eller så dricker man för mycket och är en alkis. Och är man en alkis, då är det kört. Då måste man släppa flaskan och bli spiknykter. Det finns ingen gråzon. Det här är exempelvis AAs filosofi. Om du dricker ens någon alkohol över huvud taget, då har du tappat kontrollen.

Och det här är enligt mig dumt i huvudet. Jag vet att det finns folk som AA fungerar jättebra för, och människor som genuint inte kan dricka bara lite, utan måste sluta helt. Men som ett generellt synsätt ställer jag mig starkt emot det.

Om alternativen var att fortsätta dricka som förut, eller sluta helt och hållet, så hade jag antagligen fortsatt köra på. För, som sagt, alkohol är toppen. Att dricka några bärs med polarna är en av mina favoritsaker. Rödvin till en god middag, eller en god drink på en cocktailbar, det är saker jag inte skulle vilja ta bort från mitt liv.

Och om en öl är lite mycket för mycket som tio öl, är inte det i sig något som kommer leda till att folk som trillar av vagnen kommer känna att det är lika bra att bara gå all out?

Istället började jag dricka mindre. Det var en lite knagglig omställning, många vanor som behövde brytas, men det gick. Sen slutet på 2019 har jag loggfört mitt drickande så att jag kan hålla koll på att jag inte börjar falla tillbaka i gamla mönster. Jag har utgått från den tidigare gränsen för riskbruk bara för att ha något att sikta på, och vet därför var jag legat i relation till den vid varje givet tillfälle. Och har på så vis insett att det är bra jävla många människor som ligger på fel sida gränsen, utan att de för den sakens skull behöver gå på torken.

Gränsen för riskbruk är inte någon hård gräns. Gränsen mellan kul kille och fult fyllo är inte knivskarp. Riskbruksgränsen är ett riktvärde, över vilket det kan vara värt att vara fundersam. Gränsen är också satt så för att det finns människor som inte kan hantera den mängden alkohol, och därför behöver söka vård, och med en högre gräns kan det svara svårare för dem att få vård. Förutsatt att vården inte börjar använda det här som ett svepskäl att säga att alla som druckit mer än fyra öl senaste månaden måste bli nyktra innan de kan får annan vård. Vilket kanske inte är något man borde förutsätta.

Min rekommendation är i alla fall att inte oroa sig så mycket över var den nya gränsen hamnar. Var försiktig med hur mycket ni dricker, tänk på det oavsett om ni är över eller under gränsen. Men se inte gränsen som något budord.

Och socialstyrelsen? Om ni nu ska komma här och skruva åt rekommendationerna för sprit kan ni väl åtminstone låta oss röka gräs istället?

*Det här stämmer inte riktigt, det är klart det går att inta saker med spår av alkohol utan att det medföljer någon fara. Det finns alkohol i filmjölk, men din lever kommer inte förtvina för att du äter en skål fil och flingor till frukost.

Jag föreslår en övre gräns för hur många år man får jobba som ”debattör”. Efter fem år måste man göra ett uppehåll på minst tre där man jobbar med något annat, för att återställa de neurala banorna så att man inte får permanenta skador.

De exakta gränserna kan behöva justeras, jag vet bara att människor som tillbringat för många år med att ha åsikter publikt till slut börjar tappa kontakten med verkligheten. Eller kanske snarare, de börjar se verkligheten som bara en källa ur vilken de kan utvinna nya hot takes. Ingen tanke, hur kortlivad och obetydlig den än må vara, är för liten för att blåsas upp till en helsidestext där man försöker argumentera att ens halvbakade hjärnfis faktiskt säger något om samhället.

Det här är hur vi får texter som den där Kajsa Dovstad tänkte rasistiska tankar när hon gick in i en butik med konstig mat och sen försökte argumentera att det var ett samhällsfenomen värt att ta på allvar. Eller som när Alex Schulman blev milt irriterad på Pokémon Go på en semester och därför kände sig tvungen att skriva om hur spelet var ett symptom på ett kollapsande samhälle för att barn inte faktiskt tittade på runstenar, eller någon sån skit.

Eller, som när Hanne Kjöller nyligen blev irriterad på att en kompis bjöd sina ungar på semester. “Pling” sa det i hennes sönderdebatterade hjärna, här har vi lite halm att spinna åsiktsguld av.

Hur långt upp i åren ska vi föräldrar fortsätta att curla våra ungar? frågar hon sig och börjar rada upp exempel på curlande föräldrar hon stött på i sitt eget liv. Eller, radar upp är fel att säga. Hon ger ett exempel. På en bekant som bjuder sina vuxna barn på skidresor. Det är vad vi har att jobba med när vi nu ska försöka diagnostisera vårt moderna samhälle.

Jag tror faktiskt att Kjöller själv måste ha känt att det var ett tunt material hon jobbade med. Någonstans mellan stycket om Triangle of Sadness, referatet av SVT-programmet Idébyråns avsnitt om kärlek och referensen till sexologen Malena Ivarssons tankar om hur kyrkan har ersatts av parrelationen börjar man riktigt känna hur Hanne kämpar för att få den här spiken att resultera i en någotsånär passabel soppa.

Men det största problemet med texten är nog det där allestädes närvarande “vi”:et. Hur länge ska “vi” fortsätta curla våra ungar? Hur länge ska “vi” stå för hela skidresan?

När Hanne Kjöller sist interagerade med någon som inte befinner sig i den absoluta toppen av medelklassen eller uppåt kan jag inte svara på, men låt mig hjälpa till med en liten insikt: “Vi”, som i “vi, det svenska folket”, bjuder inte våra barn på skidresor. Att bjuda sina barn på skidresor är en väldigt liten klick förunnat. För de flesta är det något som är milsvida utom räckhåll.

Hanne försöker göra en allmän poäng baserad på en upplevelse som bara är relevant för en väldigt liten och väldigt specifik grupp. En ledare behöver så klart inte begränsa sig till upplevelser som precis alla kan relatera till, men det faktum att texten inte för en sekund pausar och funderar över hur den här upplevelsen kan skilja sig över klassgränser gör att texten känns nästan helt och hållet irrelevant.

Finns det en vettig poäng i texten? Kanske. Klart det finns överklassungar vars curlande föräldrar har gjort dem till verklighetsfrånvända kapitalistmonster. Absolut. Men om det var poängen som Hanne ville göra hade hon behövt fokusera sin text på det, vilket hon så klart inte kan göra. Hanne Kjöller är liberal, då går det inte an att vända knivsudden mot överklassen.

Nu tänker jag erkänna något här. När jag säger att “vi” inte curlar våra ungar, så stämmer det att jag inte ingår där. Jag har inga ungar att curla, om man inte räknar mina katter, som jag visserligen skämmer bort något enormt. Men jag är ändå inte helt separerad från det där vi:et. För mina föräldrar har faktiskt bjudit mig på skidresa i vuxen ålder.

Jag ger alla en sekund att återhämta sig. Jag vet, det är chockerande. Men jag och min bror blev faktiskt bjudna på en skidresa bara det här året. Det blev visserligen aldrig någon resa eftersom pappa bestämde sig för att slita av hälsenan istället, men det var en sak som absolut var på väg att hända. Väl där var väl tanken att vi själva skulle stå för mycket av våra utgifter, men eftersom jag känner mina föräldrar så vet jag att de ändå skulle ha betalat för det mesta.

Hemskt, jag vet. Jag är en av ungarna som Hanne Kjöller pratar om. Som Hanne säger, jag har en egen lön, och dessutom en ganska bra sådan. Så varför står jag inte bara för skidresan på egen hand?

Min första impuls är att säga att jag inte har råd, men det stämmer inte riktigt. Om jag var okej med att yeeta mitt sparkonto åt helvete så skulle jag kunna leva loppan i fjällen, absolut. Men jag känner inte för att göra det för en skidresa. Ärligt talat så krävdes det viss övertalning att få med mig på en betald skidresa eftersom jag inte stått på ett par skidor sen jag var sex år gammal, och är livrädd. Så för att kunna göra resan som de ville göra med oss, så bestämde sig mina föräldrar för att bjuda. För de har råd.

Jag vill inte göra det här till en text som försvarar rika föräldrars rätt att bjuda sina barn på skidresor, det är inte min poäng. Min poäng är att folk har olika mycket pengar, olika mycket råd att göra vissa saker. Och även saker som man har råd med kan vara olika mycket i någons budget. Jag hade tekniskt sett haft råd att åka skidor, men den ekonomiska effekten det skulle ha på mitt övriga liv är för stor för att jag skulle göra det valet. Och för folk som inte tjänar fuck-off IT-lön som jag gäller samma sak för betydligt mindre saker. Som till exempel en lyxig lunch med päronen.

Jag tror att det mest talande stycket i Kjöllers text är det följande:

Få av oss skulle stå ut med en kompis som aldrig bjuder tillbaka och som utan tydlig anledning (som sjukdom) återkommande ber om hjälp med tvätt eller annan service – utan en tanke på att erbjuda samma hjälp tillbaka. Som lägger sina egna intjänade pengar på hög och glatt låter andra betala.

Det är svårt att säga emot scenariot som Hanne Kjöller målar upp här. Om man har en kompis som sparar en massa pengar på hög och alltid låter andra betala skulle man nog bli lite less. Om man hjälper någon utan att de någonsin hjälper tillbaka (utan en “tydlig anledning” som “sjukdom” säger Hanne Kjöller, som vid flera tillfällen har argumenterat att utbrändhet och utmattningssyndrom bara är gnäll) så kan man tröttna på att hjälpa till.

Men jag vänder mig emot att se relationer som så transaktionella. Stoppa in en hjälp, få en hjälp tillbaka. Så klart ska man inte plöja ner en massa energi i en relation som inte ger någonting tillbaka, men det är inte heller hälsosamt att föra loggbok över vem som gjort vad och när för att se till att hålla millimeterrättvisa.

Inte för att fortsätta hamra hem poängen, men jag tjänar som sagt ganska mycket pengar. Mer än många av mina vänner, mycket mer än vissa som exempelvis är sjukskrivna eller pluggar. Så om vi ska hitta på något kul som ligger utanför deras budget (vilket om man studerar eller är sjukskriven inkluderar mer eller mindre alla aktiviteter) så tar jag notan. Eftersom att dela på den vore vansinne. Att betala lika när samma summa har radikalt olika påverkan på de två parternas liv är inte “rättvist”.

Liberaler har någon slags bisarr idé om att det finns en värdighet att betala för saker själv. Kajsa Dovstad tyckte att det faktiskt var ovärdigt att gamla över 80 år fick gratis sjukvård. Mycket mer värdigt är det att betala själv. Och i ett stycke där Hanne Kjöller, på ett sätt som antagligen är mer avslöjande än vad hon hade tänkt, tillskriver viljan att bjuda barnen på lunch till existentiell ångest förklarar hon att det minsann inte är grunden för en “sund, respektfull och jämlik vuxenrelation“.

Tack, jag hatar det. Att koppla “värdighet” till förmågan att betala för saker är äckligt. Det är kapitalistisk hjärnröta. Det är skit. Och jag vägrar acceptera det som en legitim världsbild.

Jag bjuder inte med tanken att det en dag kommer att bjudas tillbaka. Jag bjuder därför att jag kan. Och i framtiden kanske personen jag bjuder kan bjuda vidare till någon som har mindre än dem.

Och, för att citera en av vår tids stora poeter:

I feel like Ratatouille when I’m whippin’ the cheddar.