De rika männen kommer inte rädda världen

När jag gick i högstadiet hade jag en SO-lärare som var liberal. Det vet jag inte för att han sa det, utanför att jag i efterhand har insett att hans sätt att lära ut samhällskunskap hade en viss vinkling.

På SO:n fick jag lära mig att det fanns två huvudsakliga inriktningar i svensk politik: vänster och höger, där högern ville att alla skulle få vad de förtjänade och vänstern ville att folk som bara latade sig skulle få av de arbetandes pengar.

Jag gick ut högstadiet som folkpartist.

Med åren har jag sen lärt mig att min SO-lärare inte riktigt hade återgivit en korrekt version av det politiska spektrat, och att min politiska förståelse i den åldern var väldigt grund och barnslig. I takt med att jag lärt mig mer och mer om hur världen fungerar har jag rört mig längre och längre vänsterut.

Anledningen att jag berättar allt det här är att det ibland känns som att många vuxna liberaler inte tycks ha utvecklats förbi den där ytliga högstadiementaliteten.

Och på tal om det, låt oss prata om Margareta Barabashs text ”Låt de rika männen rädda världen”.

Det är inte lätt att ha mycket pengar. Utomstående har ständigt åsikter om vad man borde göra med sina rikedomar, och man kan inte göra någonting rätt. Väljer den rike att lägga pengarna på sig själv, är denne en dålig människa eftersom hen inte har skänkt dem till välgörenhet i stället.

En av Margaretas centrala teser i den här texten är att det är väldigt jobbigt att vara rik. Folk bara går runt och har åsikter om vad man ska göra med sina pengar och det är väldigt, väldigt jobbigt för rika människor. Man kan riktigt föreställa sig hur de ligger vakna om natten i sina massiva herrgårdar. Kanske måste de till och med be hembiträdet om ett glas varm mjölk.

Jag har dock en liten fråga till Margareta: hur tror hon det är att vara fattig? Jag menar, folk har konstant åsikter om vad fattiga borde och inte borde göra med sina pengar, och medan folk som Bezos kan skita högaktningsfullt i folks åsikter – oavsett vad folk tycker har han fortfarande mer pengar än vad en människa kan göra av med under tio livstider – så är fattiga människor i högsta grad påverkade om exempelvis politiker bestämmer sig för att de inte har rätt att spara sitt socialbidrag.

En annan stor skillnad mellan att vara rik och att vara fattig är att det är väldigt enkelt att sluta vara rik, men väldigt svårt att sluta vara fattig. Om du tycker att det är jobbigt att vara rik, ge bort dina pengar. Så enkelt är det! Då slipper du att folk säger dumma saker om dig på internet. I alla fall av den anledningen.

Men, argumenterar Margareta, folk kommer faktiskt inte tycka om dig ändå!

Väljer den rike att skänka pengar till välgörande ändamål är denne en dålig människa, eftersom det inte anses vara tillräckligt – eller också är det bevis för att denne bara vill försöka framstå som en bättre person, utan att vara äkta i sin gärning.

Vad Margareta missar när hon skriver ovanstående är att rika människor faktiskt får enormt mycket beröm när de skänker till välgörenhet. “Kolla vad mycket pengar den här personen skänkte” är praktiskt taget en helt egen journalistisk genre.

Vad Margareta har rätt om är att den typen av artiklar har mött mer och mer motstånd de senaste åren. Vilket, med Margaretas inramning, kan låta märkligt. Jag menar, hur kan man vara kritisk mot att någon skänker pengar till välgörenhet? Men hade Margareta tagit ungefär fyra sekunder och faktiskt läst kritiken hade det genast blivit lättare att förstå vad det handlar om.

Det är nämligen så att de stora summorna som väldigt rika människor skänker, procentuellt ofta är under genomsnittet. De skänker alltså mindre av sin förmögenhet än vad betydligt mindre rika människor gör. Att det fortfarande blir mycket pengar beror enbart på att de har väldigt mycket pengar. Så att berömma dem blir lite som att berömma en väldigt lång person för att de når väldigt högt.

Pengarna de skänker till välgörenhet används också väldigt ofta som en skatteavskrivning, så att rika människor istället för att betala skatt kan skicka in stora summor pengar till välgörenhetsföreningar som de inte sällan själva har en position inom, eller där de åtminstone har sitt namn på dörren. Istället för att bara bidra till det gemensamma goda så blir det alltså ett sätt för dem att förbättra sitt varumärke. För om det är något rika människor älskar så är det att sätta sitt namn på saker.

Och väljer den rike att ge bort hela sin förmögenhet är denne en dålig människa i alla fall. Ingen skulle förstås ha haft så mycket pengar i första taget.

Här skulle jag vilja fråga Margareta vad hon har för källa. Vilka är dessa rika personer som gett bort alla sina pengar? Jag kan hitta några enstaka exempel på människor som det hävdas har gjort det, och som fått väldigt mycket beröm för det, men det är alltid med vissa asterisker. De ger bort sina pengar lagom tills de dör, när de ändå inte behöver dem, eller så ger de bort “alla” sina pengar, förutom pengarna de satt undan för att kunna fortsätta leva mer bekvämt än 99% av jordens befolkning.

Och för att adressera slutet på Margaretas mening: nej, ingen borde ha så mycket pengar. Så mycket pengar har du bara från första början för att du tjänat pengar på andras arbete. Ingen människa kan jobba ihop miljarder, det är omöjligt. Så nej, jag kommer inte berömma någon bara för att de ger bort sina illegitima rikedomar. Men om de bestämmer sig för att ge bort sina pengar och ansluta sig till den politiska kampen, så kommer jag alltid att välkomna en ny kamrat.

För “rik” är inte ett inneboende karaktärsdrag. Det här handlar inte om någon slags rasism mot rika. Det handlar om en kritik mot systematisk ojämlikhet.

Men nog om rikemansmobbningen, låt oss komma till Margaretas faktiska poäng.

Av den anledningen väcker rymdkapplöpningen mellan miljardärerna Jeff Bezos, Richard Branson och Elon Musk starka känslor. USA:s tidigare arbetsmarknadsminister Robert Reich twittrade, med anledning av Bransons rymdfärd tidigare i veckan, att det är bekymmersamt att miljardärer ägnar sig åt privata rymdresor, medan det rekordvarma vädret ”har skapat moln likt eldsprutande drakar och leder till att havets djur kokas till döds i sina skal”.

Folk borde sluta twittra elakt om miljardärernas rymdskepp. Det sårar deras väldigt rika känslor. Antar jag. Margareta kommer framåt i texten försöka få det här att verka handla om något större och bredare, men håll hela tiden i huvudet att det här handlar om att folk twittrar kritiskt om miljardärer.

Liknande tongångar hörs från andra. Man menar att miljardärerna borde ägna sig åt att lösa klimatkrisen, få slut på världshungern och råda bot på global fattigdom, i stället för att skjutsa runt sina rika vänner bland stjärnorna.

Margareta radar här upp folks knasiga idéer om att rika människor borde lösa klimatkrisen eller värdshungern, utan att nämna att de faktiskt skulle kunna göra reel skillnad i båda de fallen. Deras pengar skulle kunna ha en faktisk positiv effekt för miljarder människor, istället för att gå till att skjuta ut rika människor i rymden. Det Margareta nämner här är en rimlig hållning.

Men hon har så klart motargument.

Det är sant att de flesta av oss aldrig kommer att ha råd med en turistresa med Bransons Virgin Galactic – prislappen för en biljett ligger mellan 200 000 och 250 000 dollar (1,7–2,1 miljoner kronor). Det spelar likväl ingen roll. Vi kommer nämligen ha nytta av tekniken som bolagen utvecklar på andra sätt.

Det här är ett klassiskt liberalt argument, bara i rymddräkt. Om vi bara låter rika människor göra lite vad fan de vill, så kommer det ha som sekundär effekt att något bra händer för oss alla andra. Det är precis så som trickle down economics är tänkt att funka. Om rika människor bara får tjäna jättemycket pengar så kommer lite pengar också komma till de fattiga.

Det uppenbara motargumentet här är så klart, tänk om vi istället bara la pengarna på att utveckla sakerna som är bra för oss alla, istället för att lägga majoriteten av dem på att låta rika turista på månen? Tänk om de positiva sakerna vara huvudfokus, istället för bara en sidoeffekt?

Effekten av rymdturism, och den teknologi som krävs, är att rymden görs tillgänglig för allt fler. Det är viktigt, eftersom hela den digitala infrastrukturen som behövs för att vår värld ska fungera upprätthålls av komplexa satellitsystem. Internet, telefoni, television, navigation, väder- observation bygger på den sortens teknik. Rymdturismen är på grund av sina höga kostnader bara förbehållet några få privatpersoner, men tillgängligheten som den nya tekniken skapar gynnar företag och forskningsinstitut. Det i sin tur kommer att hjälpa många människor i vardagen.

Margareta pratar här som om vi inte hade internet och TV innan rika jeppar började sin raketbaserade kukmätartävling. Som om inte infrastruktur kan byggas och historiskt har byggts genom kollektiva satsningar.

Och här nämns heller inget om de negativa effekterna. Anledningen att USA:s tidigare arbetsmarknadsminister Robert Reich twittrade om rymdturismen i relation till klimatet är att rymdturism ur ett klimatperspektiv är lite som vanlig turism på steroider. Vilket vore dåligt.

Det finns en anledning till varför stater backar på rymdområdet. Teknologin har med åren blivit mer avancerad och resurskrävande, vilket gör att det offentliga tvingats omprioritera.

Det här är bara en bisarr poäng. Stater åker inte till rymden för att det är för dyrt. Men stater har generellt tillgång till enormt mycket mer resurser än vad privata företag har. Och det är av den anledningen som många av de privata företagen förlitat sig på statlig finansiering.

Som Margareta själv kommer nämna i samma stycke så är ett av de huvudsakliga sättet företagen tjänar pengar genom att sälja till NASA, så helt utfattiga är NASA uppenbarligen inte.

Samtidigt har privata aktörer upptäckt att det går att tjäna pengar på tekniken, vilket gör att statliga myndigheter som NASA i stället kan köpa in färdiga system från företagen. Den fria konkurrensen fortsätter dessutom att driva forskningen inom området framåt snabbare än någonsin, eftersom den inte längre begränsas av statlig byråkrati.

Här kan jag nästan höra min egen spruckna högstadiestämma. Att som vuxen människa haspla ur sig den här typen av innehållslös kapitalistpropaganda vore nästan gulligt om det inte var så pinsamt. Men låt oss faktiskt titta på vad vi fått ut av att slippa all statlig byråkrati:

SpaceX’s Starlink-satelliter kunde exempelvis skippa över de jobbiga stegen man behöver ta för att inte helt förstöra natthimlen för astronomer. SpaceX har också kunnat chilla lite med säkerhetsaspekterna, och skita helt i vad människorna som bor nära deras uppskjutningsplats tycker och tänker. Och så behöver de så klart inte tänka på vad de har för effekter på utrotningshotade djur.

Move fast and break things är ett talesätt från Silicon Valley som haft enorm påverkan på vår nya generation av teknikmiljardärer. Och fort går det, absolut. Men ibland är det nog bättre att det går lite långsamt.

Det finns sådant som är helt legitimt att diskutera och ifrågasätta när det gäller rymdkapplöparna och deras förmögenheter. Exempelvis har både Jeff Bezos och Elon Musk kritiserats för att de knappt betalar någon inkomstskatt i USA, trots enorma inkomster. Men att sitta och klaga på rika män och deras ”rymdleksaker” är den mest lata formen av vänsterpopulism. Världen blir en bättre plats tack vare vetenskapens framsteg och modern teknik. Oavsett om det råkar vara just rika män som säkerställer den utvecklingen.

Att Margareta inte här kan lägga ihop två och två och inse att kritiken mot hur miljardärerna spenderar sina pengar, och det faktum att de inte betalar någon skatt, på något sätt hänger ihop är fascinerande. Att hon inte heller drar någon koppling mellan det och hennes argument om att det blivit dyrt för stater att investera i rymdforskning är också det imponerande.

Men jag kan väl på något vis hålla med henne om att ifall kritiken mot miljardärernas rymdleksaker bara handlade om just deras rymdleksaker, så vore det en ganska lat kritik. Men bara för att Margaretas tolkning av kritiken är lat och innehållslös, betyder inte det att den faktiska kritiken är det.

1 comment

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *