Lena Mellin och den politiska kaffesumpen

Få saker får det att pirra till i magen på politiska kommentatorer som en ny opinionsundersökning att sätta tänderna i. Likt en spågumma petar de fingrarna djupt i den politiska kaffesumpen och slänger ur sig vilda spekulationer som vore det strålat in i deras huvuden direkt från en högre makt.

Det som möjligtvis kan konkurrera om att ge politikspanarna ståpäls är en gammal hederlig regeringskris. Aldrig har det funnits ett mer gyllene läge att med säker stämma deklarera vad precis alla borde ha gjort annorlunda.

Så föreställ er bara den jackpot det innebär när de två sakerna kombineras.

Häromdagen var det Lena Mellin på Aftonbladets tur att låta ögonen lysa mjölkvita och spana in i etern. Och resultatet blev ett politiskt horoskop dränkt från ingress till byline i tveksamma slutsatser och genomskinlig partiskhet. Låt oss ta en närmre titt!

Förtroendet för V-ledaren Nooshi Dadgostar har gått som en raket under denna korta period. Andelen som har stort eller mycket stort förtroende för henne har ökat med hela sju procentenheter under denna korta tid. Nu har 39 procent, nästan fyra av tio, stort eller mycket stort förtroende för henne.

Förtroendet för Vänsterpartiets partiledare har skjutit i höjden efter att hon tog ställning mot marknadshyror. Det här var något Vänsterpartiet hade lovat att göra sen länge, och att en politiker faktiskt gör vad de lovat är uppenbarligen något som uppskattas av många väljare. Det här är ärligt talat en ganska enkel analys att göra. Men den verkar inte passa in i Lena Mellins världsbild, för hon väljer istället en annan väg.

Man kan tycka att det är märkligt eftersom det var Vänsterpartiets motstånd mot ett utredningsförslag om fri hyressättning i nybyggda hus som utlöste den nuvarande krisen och att regeringen röstades bort. Många väljare anser att det är rent trams. Men trots det ökar förtroendet för Dadgostar.

Trots att Lena Mellin alltså sitter på facit – att det Nooshi Dadgostar och vänsterpartiet gjorde var enormt populärt bland deras väljare – så väljer hon att kasta bort det till förmån för att påpeka att många väljare faktiskt tyckte att det var tramsigt. Istället för att fundera på varför förtroendet ökar gör hon poängen att det inte borde öka.

Om jag vore en cyniker hade jag kanske sagt att Lena Mellin är mer intresserad av att uttrycka sin egen åsikt än att skildra verkligheten här. Men låt oss istället gå vidare och se vad mer för guldkorn vi kan gräva fram.

Det gör det också för statsminister Stefan Löfven. Under den senaste veckan, sedan han röstades bort för att en majoritet i riksdagen saknade förtroende för honom, har hans förtroende stärkts hos allmänheten med två procentenheter.

Här görs ingen analys alls, vilket kan tyckas märkligt. Ungefär lika märkligt som det kan tyckas att Löfven stigit i förtroende trots att han röstats bort från sin position som statsminister. Kanske kände Lena inte att hon hade någon bra analys här och gav istället bara upp.

En intressant sak att ta upp här är konceptet felmarginal. En sak som ni kanske inte vet om mig är att jag pluggade journalistik en gång för ungefär fyra miljarder år sedan. Jag var visserligen en absolut bedrövlig student som snubblade mig genom mina tre år på universitetet och sedan direkt gav upp på idén att bli journalist, men någonstans långt bak i huvudet minns jag fortfarande lektionerna i statistik.

När man gör en statistisk undersökning är det sällan möjligt att fråga hela populationen man vill dra slutsatser om. Demoskop, som utfört den här opinionsundersökningen, har exempelvis inte frågat alla tio miljoner invånare i Sverige om deras åsikt om partiledarna. Istället har de frågat 1184 personer, och extrapolerat statistiken från svaren de fick.

Man kan så klart inte veta säkert att de 1184 personerna är ett perfekt genomsnitt för det svenska folket, så därför måste man räkna med en viss felmarginal. Aftonbladet har inte valt att publicera någon information om undersökningens felmarginal, i alla fall inte i den här texten, vilket tyvärr är vanligare än man skulle önska i tidningsbranschen, men lite googlande tog mig till Demoskops egen sida om felmarginal.

Säg att skattningen av sympatierna för ett visst parti är 18 % i ett urval om 1000 personer. Det ger en felmarginal på +/- 2,5 %. Felmarginalen kompletteras med något slags sannolikhetsutlåtande, en konfidensnivå. Ofta är denna nivå satt till 95%. Det betyder att om undersökningen upprepades många gånger skulle felmarginalen skriven som ett konfidensintervall 18% +/- 2,5 % innehålla det sanna värdet i 95 % av fallen.

De räknar alltså med en felmarginal på 2,5%, med en konfidensnivå på 95%. När jag gjorde en egen uträkning via en tjänst online så fick jag det till 3%, men jag är ganska dum i huvudet, så jag kan inte svara på vem som har rätt. Oavsett om felmarginalen är 2,5% eller 3% så är den dock högre än den rapporterade ökningen med två procentenheter för Löfven. Vilket betyder att den siffran är helt meningslös, något man tycker att en professionell journalist som Lena Mellin borde veta.

Har förtroendet för Löfven ökat? Kanske. Men statistiken som Aftonbladet har kan inte användas för att dra den slutsatsen.

Förlorat på regeringskrisen har däremot Centerledaren Annie Lööf gjort. Väljarnas förtroende för henne har minskat med tre procentenheter på drygt en vecka.

Tre procentenheter är precis över felmarginalen som Demoskop anger, så låt oss anta att förtroendet faktiskt har sjunkit för Annie Lööf, även om det är ganska osäkert. Vad kan då detta bero på?

Förklaringen kan vara hennes motstånd mot allt samarbete med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Hon kan framstå som alltför principfast.

Slutsatsen att det är Annies Lööfs överdrivna principfasthet som gjort att hon fallit i allmänhetens ögon är bara möjlig om man ignorerar det faktum att Nooshi Dadgostar fått ökat förtroende just tack vare sin principfasthet. Som tur är har Lena Mellin gjort precis det, så här finns ingen logisk inkonsistens att hitta.

Det kan så klart vara så att det faktiskt är ovilligheten att samarbeta med båda SD och V som satt henne i skiten, det låter för mig som en inte helt otrolig analys faktiskt, men om det är så så skulle jag inte säga att problemet var hennes principfasthet. Om jag skulle gissa skulle jag istället tro att problemet är det konsekventa likställandet av de två partierna som folk nu börjar tycka skaver.

Men vi är inte här för att diskutera vad jag tror, det här är Lenas tid att skina.

Tappat har också Moderatledaren Ulf Kristersson gjort. Han förklarade att det var omöjligt för honom att väljas till statsminister efter att ha funderat på saken i mindre än två dygn.

Förtroendet för Kristersson har under den senaste veckan minskat lika mycket som den ökat för Stefan Löfven, två procentenheter. Men Kristersson är fortfarande den partiledare som flest väljare har stort eller mycket stort förtroende för.

Här har vi igen ett fall där ändringen faller inom felmarginalen, så vi borde helt bortse från siffran. Men det har inte Lena Mellin gjort, så det är fortfarande intressant att ta det i beaktning när vi tänker på hennes övergripande analys. Om det nu faktiskt var så att Ulf hade fallit i opinionen så går det ju lite emot Lena Mellins tankar om att det skulle vara Annie Lööfs principfasthet som var problemet, eftersom Kristersson helt saknar principer.

Det kan ju fortfarande vara så att det är Kristerssons principlöshet som gjort honom så populär som han är, och att det är andra saker som nu ställt till det (eller inte ställt till det, siffrorna är som sagt fortfarande inom felmarginalen), men nog känns det lite som att Lena mest gissar här.

Vilket ju så klart är precis vad hon gör.

Nooshi Dadgostar når tre toppnoteringar i den här mätningen. Hon är för det första den partiledare som de kvinnliga väljarna just nu har det högsta förtroendet för. För det andra är hon den partiledare som den yngsta väljargruppen, under 30 år, har högst förtroende för. Det kan bero på frågan hon tagit stridit för eller snarare emot, fri hyressättning. Den frågan är större och viktigare bland de yngre väljarna än bland andra.

Ding ding ding! Det känns kanske lite märkligt att det tog så här lång tid innan Lena Mellin nådde slutsatsen att väljarna gillar en politikers politik, men jag är bara glad att hon till slut hittade hit. Grattis Lena!

Dadgostar är dessutom den partiledare som lägst andel väljare saknar förtroende för. ”Bara” en fjärdedel av väljarkollektivet saknar helt förtroende för henne. Samma siffra för Nyamko Sabuni (L), som ligger sämst till, är 64 procent.

Tänka sig, trots att “många väljare”, enligt Lena Mellin, anser att V:s handlingar är “rent trams” så är det väldigt få som inte har förtroende Dadgostar. Det är ju rent av chockerande.

Stefan Löfven ligger femma i partiledarnas förtroendeliga. Statsministern borde ligga högre men har alltså stärkt sin ställning något sedan han röstades bort.

Det har han alltså inte.

Noteras bör dock att det är fler som helt saknar förtroende för Löfven, 52 procent, än som har det, 35 procent.

Hälften av alla manliga väljare har stort eller mycket stort förtroende för Ulf Kristersson (M), något färre än för en vecka sedan. Det är där han har sin starkaste supportergrupp. Annie Lööf har alltså tappat förtroende i hela väljarkollektivet men allra mest bland männen. Där kan man tala om ett ras, nio procentenheter på bara drygt en vecka. Kanske retar hennes principfasta hållning upp dem?

Lenas något inkonsekventa hållning tidigare får här kanske sin förklaring. Det är så klart män som hatar principfasthet. De ser något med principer och börjar genast tugga fradga, slå näven i bordet och hoppa upp och ner i rent raseri.

Men Lööf har också tappat stort bland väljarna under 30 år under den senaste veckan, fem procentenheter. Förklaringen kan vara samma som för Dadgostars uppgång – hyresfrågan. En varningsklocka för Lööf borde det också vara att hela 60 procent helt saknar förtroende för henne. Bara Nyamko Sabuni och Per Bolund (MP) ligger sämre till.

Liberalerna med Nyamko Sabuni i spetsen bytte sidan i politiken samma dag som Stefan Löfven fick sparken av riksdagen och den förra Demoskopmätningen gjordes. Sedan dess har förtroendet för henne ökat något, med två procentenheter. Hon ligger inte längre sist i förtreondeligan. Bara näst sist. Vi får se om trenden är bestående.

Återigen pratar vi här om en ändring med två procentenheter, vilket är inom felmarginalen och kan ignoreras. Men att byta sida i politiken är antagligen principlöst nog för att ökningen ska passa perfekt in i Lena Mellins världsbild.

En solklar vinnare på regeringskrisen är alltså Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. Av huvudrollsinnehavarna har också Stefan Löfven gynnats. Medan förtroendet för Annie Lööf och Ulf Kristersson har minskat.

Av de fyra partiledare som Lena Mellin lyfter fram i sin slutsats är det alltså bara två vars popularitetsförändring faktiskt är statistiskt säkerställd, och den ena av dem bara precis. Men sådana detaljer kan vi så klart inte låta stå i vägen när vi plirar i spåkulan.

Jag har en teori om att politisk analys har en degenerativ effekt på den mänskliga hjärnan. Jag har inga direkta belägg för den teorin, men det känns väl ganska passande i sammanhanget.

Folk som tillbringar all sin tid med att kommentera politik som om det vore en fotbollsmatch förlorar med tiden sin förmåga att faktiskt förstå att politiken också påverkar och påverkas av verkligheten. Istället reduceras politiken till en rad taktiska manövrer vars enda syfte är att plocka politiska poäng. Och det är bara i den världsbilden som principfasthet kan presenteras som ett problem att göra sig av med.

Leave a comment

Your email address will not be published.