Jag kan inte sluta tänka på filmen The Tomorrow War. Den har borrat sig in i min hjärna och byggt bo. Vilket är ett problem eftersom ingen människa bryr sig det minsta om filmen The Tomorrow War. När jag tittar folk i ögonen och upprört berättar att filmen heter The Tomorrow War, men att kriget i filmen kontinuerligt refereras till som The Future War så tittar folk bara blankt tillbaka och frågar om jag pratar om den där filmen med Chris Pratt som de inte har sett.
Men vad folk inte förstår är att The Tomorrow War är en fascinerande film! Inte en bra film, definitivt inte en bra film. Men en intressant film.
The Tomorrow War handlar om ett krig i framtiden. Någon form av läskig rymdvarelse har kommit till jorden och börjat mörda ihjäl folk och mänskligheten har gått ihopa för att besegra dem, men håller trots det på att förlora. Mänskligheten använder då all sin teknologiska kunskap, inte för att skapa robotsoldater eller mer effektiva drönare eller typ större bomber, utan för att skapa en tidsmaskin så att de kan åka bakåt i tiden och rekrytera människor i det förflutna för att åka framåt i tiden och hjälpa dem i kriget.
Och det kanske låter som en vild jävla premiss, eftersom det är det. Man försöker sälja det genom att hålla en väldigt seriös ton när man säger alla väldigt vilda saker, men det lyckas väl överlag ”sådär”. Under ingen del av filmen känner man riktigt ”amen okej, under etablerade premisser känns det här inte helt orimligt”. Men inget av det är riktigt varför jag inte kan sluta tänka på filmen. Jag har sett scifi-filmer som haft lite problem att sälja in sin egen premiss förr, och jag kan se förbi det och ha en rolig liten stund i soffan.
Men The Tomorrow War är också en film om PTSD. Eller, den var antagligen en film om PTSD under någon gång mellan att den skrevs och att den blev en färdig film. I den färdiga filmen finns det inte så mycket ett PTSD-tema som det finns de sprattlande resterna av ett PTSD-tema. Jag har inte kunnat hitta en kopia av det ursprungliga manuset, men enligt den information jag kan hitta hade filmen från början en betydligt mörkare ton, och gissningsvis ett mörkare slut, men studion fegade ur och valde att istället döna på med ett riktigt actionfilmsslut där alla lever lyckliga i resten av sina dar.
För att verkligen förstå vad det är jag pratar om behöver vi lite kort gå igenom handlingen av The Tomorrow War.
Snoppsis
Huvudrollsinnehavare i filmen är Chris Pratt, som spelar en generisk amerikansk man. Han har ett förflutet i det militära, men är nu en biologilärare med drömmar om att få bedriva någon form av forskning. Han är lyckligt gift, med en fru som jobbar med soldater som lider av PTSD, och har en dotter som han älskar och som älskar honom. Han har också en pappa som han inte har kontakt med längre efter att han övergav Chris Pratt och hans mamma när Chris Pratt var ett barn.
Akt 1
Filmen öppnar med att vi får se Chris Pratt bli nekad sitt drömjobb som forskare, något som gör honom väldigt ledsen. Han lägger dock de känslorna åt sidan för att gå och titta på en fotbollsmatch på TV med sin dotter. Om det känns som att jag lägger mycket fokus på små detaljer så är det för att det här kommer att få betydelse senare, på det absolut dummaste tänkbara sättet. Men vi kommer till det.
Matchen de tittar på blir plötsligt avbruten när ett gäng futuriska soldater kliver ut på planen genom en portal och säger ”hej vi är från framtiden och vi har ett framtidskrig mot rymdvarelser som ni måste tidsresa till för att hjälpa oss”.
Och istället för att direkt fängsla soldaterna i Guantánamo Bay och försöka tortera fram på vilket sätt de egentligen är terrorister, vilket antagligen är vad som skulle hända i verkligheten, så säger alla “okej, kör i vind”. En rekryteringsprocess sätts upp och alla vuxna män och kvinnor som anses kunna tillföra något i ett krig rekryteras, förutsatt att deras framtida jag har hunnit dö i framtiden.
Det visar sig att Chris Pratt passar perfekt in på den beskrivningen och efter att kriget pågått ett tag blir han inkallad för att hoppa till framtiden och kriga. Han får reda på att hans framtida jag dog i en bilolycka ett gäng år innan rymdvarelserna dök upp och att det därför är svinlungt att hiva honom genom tid och rum. För att han inte ska försöka fly fäster de en högteknologisk armboja på hans arm som kommer hålla koll på var han är.
Han går moloken därifrån och åker för att berätta vad som hänt för sin fru. Han väljer att göra detta när hon är på jobbet, mitt i en gruppterapi-session, vilket känns som en icke-optimal tid att göra det. Jag förstår att det här är ett jobbigt läge för dig, Chris, men snälla respektera din frus arbetstid.
Syftet med den här scenen är så klart att påminna oss tittare om att Chris Pratts fru jobbar med veteraner som lider av PTSD. Hon har sen framtidskriget började pratat med otaliga trasiga människor som kommit tillbaka och är fullt förståeligt mindre sugen på att skicka iväg sin man till samma konflikt. Hon bestämmer sig därför för att det bästa de kan göra är att fly, vilket kommer kräva att de får bort armbojan. Som tur är är Chris Pratts pappa en regeringshatande konspirationsteoretiker som lever utanför samhället och vet exakt hur man går tillväga för att för att få bort den, och Chris Pratt går motvilligt med på att gå och be honom om hjälp.
Chris Pratt går till flygplanshangaren där hans pappa… bor(?) och ber honom ta av bojan, och de två börjar prata om deras förflutna. Chris Pratt är arg på sin pappa för att han övergav Chris Pratt och hans mamma, och inte ens dök upp när Chris Pratts mamma dog. Chris Pratts pappa förklarar att han hade så hemsk PTSD när han kom hem från Vietnam att han ansåg att det var det bästa för alla inblandade ifall han höll sig borta. Chris Pratt tycker den förklaringen är skitsnack och blir så arg att han går därifrån utan att ta bort armbojan.
Han meddelar för sin familj att han tänker göra kriget i alla fall och drar iväg till träningslägret där han och hans medsoldater ska briefas. Jag säger medsoldater, men i själva verket är nästan alla människor där civila, eftersom man redan har hunnit bränna igenom landets militär och nu bara skickar vem fan man än kan hitta.
De här människorna, som i många fall aldrig har hanterat ett vapen förut, ska nu få sju dagars utbildning innan de skickas framåt i tiden till det dödligaste kriget i mänsklig historia. Vilket låter som en genial plan utan brister. De kommer att hoppas framåt i tiden, tillbringa en vecka där, och sedan automatiskt skickas tillbaka oavsett var de råkar befinna sig vid den tidpunkten.
Här blir vi också för första gången presenterade för filmens monster. Eller snarare, vi blir presenterade för det faktum att monstrena är så läskiga att de inte vill visa dem för någon av de blivande soldaterna, eftersom ingen då skulle vilja åka och slåss mot dem, vilket känns som en märklig motivering med tanke på att folk inte direkt har ett val. Och med tanke på hur många människor som dör och hur människorna som kommer tillbaka mår så tycker jag att folk redan borde vara maximalt otaggade på att ge sig av, men vad vet jag.
Innan träningsveckan är över så uppstår en kris i framtiden och Chris Pratt och co måste skickas iväg i förtid. Hoppet går dessutom fel och släpper av dem långt över marken, vilket gör att bara de få som har turen att landa i en pool på taket av ett höghus överlever.
Akt 2
Den lilla gruppen som överlevde går samman och ger sig iväg för att utföra uppdraget, vilket består av att försöka extrahera en grupp forskare från en byggnad. Det visar sig snabbt att det är monster överallt och att forskarna redan är döda, men Chris Pratt får tag i ett provrör med forskningsvätska och lyckas fly från staden precis innan den blir bombad från luften.
Efter det vaknar Chris Pratt upp på en militärbas, där han träffar överstemilitärforskaren som var den som ville ha forskningsvätskan. Det visar sig att hon är hans framtida dotter, som har väldigt kluvna känslor inför honom eftersom hennes pappa skiljde sig från hennes mamma, eftersom han var missnöjd med sitt liv, och sen dog i en bilkrasch. Det här är väldigt upprörande för Chris Pratt eftersom han är så arg på sin pappa för att han övergav familjen, och att han därför inte kan tänka sig att han skulle göra samma sak.
De sätter sina personliga känslor åsido och börjar jobba vidare på forskningsvätskan, som visar sig vara basen till ett gift som ska döda rymdvarelserna. De har lyckats ta fram ett gift som fungerar på artens hanar, men inget som funkar på de mer ovanliga honorna, vilket de nu måste ordna. De tar en hona fången och flyger henne till deras flytande forskningsbas ute i havet, dit de tror att monstren inte kan ta sig.
Akt 3
Tillsammans forskar Chris Pratt och hans dotter fram ett fungerande gift och medan han tänker “toppen, nu kan vi döda alla monster” så säger hon att deras framtid redan är för långt gången. De har ingen möjlighet att producera giftet i så stor skala som de behöver, utan han måste istället ta med sig giftet till det förflutna och massproducera det där, så att samma sak inte händer i deras tidslinje.
Precis när giftet är klart och tiden börjar ta slut på Chris Pratts vecka så blir deras havsbas attackerad av en massiv svärm av monster som kommit för att frita honan. Chris Pratt och hans dotter försöker fly, men monstren är för många. Chris Pratts dotter faller mot sin död och Chris Pratt kastar sig efter henne, men just då kickar tidsresemaskinen igång och kastar honom tillbaka i tiden.
En ärrad Chris Pratt landar tillbaka i sin egen tid, lämnar över motgiftet och åker hem, där han fortfarande chockad träffar sin fru och dotter. På samma gång samma dotter som han precis såg dö, och en helt annan person.
Det här är nog Chris Pratts bäst agerade scen i filmen, och hade filmen tagit slut här hade jag antagligen inte tänkt så mycket mer på den. Den hade sorterats in i min mentala mapp med mediokra actionfilmer och sen hade jag aldrig tänkt på den igen.
Men filmen tar inte slut här. Istället tuggar den mödosamt igång igen och släpar med oss in i vad jag bara kan beskriva som en andra tredje akt.
Akt 3: II
Chris Pratt bestämmer sig för att han på egen hand måste stoppa den monsterfyllda framtiden från att inträffa, och samlar ihop två personer han hängde med på sitt uppdrag till framtiden, en snubbe som har en monsterklo som en souvenir och en snubbe som är geolog. Tillsammans lyckas de hitta skum vulkanaska på klon och med hjälp av en av Chris Pratts högstadieelever som gillar vulkaner listar de ut att rymdvarelserna är infrusna i den sibiriska tundran och kommer att attackera när den globala uppvärmningen smälter isen runt dem.
Chris Pratt tar informationen till regeringen, men eftersom den sista attacken i framtiden förstörde tidsresemaskinen är hela mänskligheten övertygad om att de alla kommer dö inom 30 år och regeringen är inte intresserade av att skicka iväg en expedition till Sibirien. Istället tar Chris Pratt hjälp av några av soldaterna från framtiden som strandats i deras tid för att producera mer av giftet, och beger sig med sina två kompisar, och sin pappa som vet hur man flyger militärflygplan, på egen hand till Sibirien.
I Sibirien hittar de skeppet med rymdvarelserna och börjar injicera dem med giftet, men en av dem lyckas fly, så Chris Pratt och hans pappa jagar efter. Monstret lyckas nästan mörda Chris Pratt, men hans pappa offrar sig själv för att lura monstret över en kant. Det är en väldigt emotionell scen där Chris Pratts pappa till slut får visa att han verkligen älskar honom genom att ge sitt liv för hans.
Förutom att det inte händer, för Chris Pratt lyckas använda distraktionen för att döda monstret och båda överlever, vilket gör att hela den emotionella uppbyggnaden mot att hans pappa ska offra sig inte leder till något.
Istället förlåter Chris Pratt sin pappa och de åker hem igen och Chris Pratt introducerar sin pappa för sin dotter för första gången och säger i voice over att hans “best future was always right in front of me”.
Men varför?
Så, varför har jag nu lagt nästan 10 000 ord på att beskriva handlingen i en tidsresefilm med Chris Pratt? Jo, för att jag inte kan sluta fascineras över hur bisarr den här filmen är på ett rent strukturellt plan. Om man kisar ser den ut som bara ännu en ganska generisk scifi-actionfilm, men så fort man börjar syna den närmare så är det något som bara inte stämmer. Överallt finns det små tecken på att den här filmen är resultatet av att någon tagit en färdig berättelse, hackat upp den till småflisor och sedan limmat ihop den igen i en något sånär berättelseliknande form.
Vad vi vet är att under filmens produktion så togs beslutet att filmen de höll på att göra var alldeles för mörk och deprimerande. Filmen skrevs därför om för att bli mer lättsam, så att den skulle kunna dra en bredare publik, vilket av allt att döma innebar att stora delar av originalmanuset togs bort, och andra delar lite hafsigt lades till.
Men när filmen ändrades så lämnades för mycket av originalmanuset kvar, och resultatet blev att man kan se formen som den ursprungliga filmen antagligen skulle ha haft, med formen som filmen slutligen fick lite hastigt slängd över sig.
Jag tänker nu ta och lista alla saker i filmen som är skitkonstiga och mina teorier kring varför de är så. Vi börjar med de kortare punkterna där jag inte har så mycket belägg för mina gissningar.
Varför gömma monstren?
Hela delen där de pratar om monstren är som sagt konstig. Det är märkligt hur mycket vikt de lägger vid att de inte visar monstren. Först sägs det rakt ut att soldaterna inte kommer få se bilder av monstren och när de väl hoppar till framtiden så fortsätter filmen bygga upp monstren med hintar och glimtar innan vi faktiskt får se dem.
Sen när vi väl får se dem så är de bara… vanliga CGI-monster. Ganska väldesignade CGI-monster, det ger jag dem, men absolut inget spektakulärt.
Och en del av mig är medveten om att det finns en väldigt uppenbar förklaring för det här. De ville hypea upp sitt monster, låta det gro i tittarnas fantasier innan de visades upp. Det är ett klassiskt filmtrick. Men något med det så utstuderade sättet som deras utseende undanhålls oss får mig att känna som att filmen bygger upp mot en twist som sen aldrig kommer.
Och jag har en teori om varför. Det här är min allra minst underbyggda teori, min vildaste gissning, så ta allt det här med en enorm nypa salt.
Jag tror att monstren ursprungligen var tänkta att inte vara rymdvarelser, utan någon form av förvrängda människor. När människorna som skickats framåt i tiden först får se dem blir twisten alltså att det inte är något yttre hot, utan att något hänt i tidsspannet mellan de två tidsperioderna som gjort att vissa människor blivit monster. Det skulle förklara bättre varför framtidssoldaterna var så måna om att undanhålla sanningen och det skulle passa bättre in i hur filmen bygger upp monstren.
Men jag har exakt inga bevis för detta utöver min magkänsla.
Varför tar det så lång tid innan Chris Pratt blir inkallad?
Mellan det att kriget börjar och det att Chris Pratt blir värvad hinner det gå en relativt lång tid. När Chris Pratt blir inkallad har kriget tuggat sig genom en väsentlig del av världens befolkning, och hans pappa har hunnit hjälpa så många människor undfly militärtjänstgöring att han utan problem kan hjälpa till och plocka bort armbojan.
Så medan filmen gör tydligt att så många människor går åt i kriget att de väldigt snabbt måste börja skeppa över civila tjommar som varken är fysiskt eller psykiskt kapabla, med minimal träning, så lommar Chris Pratt bara runt i godan ro. Vi ska alltså köpa att Chris Pratt är en erfaren soldat i deffad Chris Pratt-form som uppfyller alla kriterier, men regeringen börjar skicka in skräckslagna lattemammor i krigszonen innan de hör av sig?
Min gissning är att rollen Chris Pratt innehar skrevs om ganska ordentligt när de lyckades haffa Chris Pratt. Kanske var karaktären äldre, mer ur form och/eller skadad på något vis från sin militära bakgrund, och att militären därför först inte ville kalla in honom. Men när man har Chris Pratt så vill man ju ha fräsiga hunk-Chris Pratt, och då kan man inte ge honom en massa brister.
Igen, det här är gissningar, och det kan vara så att det bara beror på att manuset är märkligt skrivet. Men när jag hör pitchen ”emotionell action-scifi om PTSD” så är min första tanke inte ”Chris Pratt”. Jag tror att redan när han castades så hade idéer börjat flyta om hur man skulle göra filmen mindre deppig och mer lättsam.
Vadå paradox?
När Chris Pratt ska skickas framåt i tiden får han veta att ett av grundkraven för att någon ska få skickas är att deras framtida jag redan har dött. Filmen säger klart och tydligt att anledningen att bara folk som inte längre lever i framtiden kan skickas dit är för att undvika paradoxer.
Men det här hänger inte alls ihop med hur filmens tidsresor fungerar. Med reglerna de har satt upp skulle det inte blir några paradoxer. De har klart och tydligt etablerat en förgrenande tidslinje, där händelser i det förflutna inte påverkar framtiden. Om Chris Pratt stötte på sitt framtids-jag skulle det baserat på allt vi får veta inte ha större risk att orsaka paradoxer än att han träffar sin dotter, eller för den delen vilken annan person som helst.
Igen, det här skulle kunna vara bara manuset som är märkligt skrivet. Kanske ville de bara ha ett svepskäl för att ingen får träffa sina framtida versioner och använde hittepå-tidsrese-vetenskap för att göra det. Men poängen de gör om att ens framtida jag måste vara död har ingen egentlig påverkan på filmen. Man skulle kunna klippa det helt utan att det skulle ändra någonting. Chris Pratts framtida jag skulle kunna vara död utan att det var ett krav för att han skulle få tidsresa, så varför ger man det ett sånt specifikt fokus?
Min gissning är att tidsresor inte från början var tänkta att fungera som de gör i den färdiga filmen. Specifikt tror jag inte att det handlade om två helt separata tidslinjer, utan att de var direkt sammankopplade. Det skulle förklara reglerna kring paradoxer, eftersom om de skickade fram en person som fortfarande levde i framtiden och de sen dog i kriget, så skulle deras äldre version också dö, och dessutom ha varit död under hela perioden då kriget pågick.
Det här skulle så klart introducera en hel hög med nya problem, så som tidsresor alltid gör, och det skulle behövas en massa extraregler för att förklara vad som är möjligt och inte, och jag tror att det är den komplexiteten som i slutändan gjorde att man valde en simplare väg. Den simplare vägen tror jag dock hade en enorm påverkan på filmens behandling av PTSD och var en av anledningarna till att den aspekten av filmen blev så hackig och menlös som den blev.
Vad fan hände med filmens centrala tema?
Det är ganska uppenbart att den ursprungliga tanken med The Tomorrow War var att utforska PTSD. Chris Pratts fru jobbar med veteraner som lider av PTSD och hans pappa övergav honom och hans mamma på grund av PTSD. Filmen försöker och misslyckas sen med att skapa en parallell mellan Chris Pratt och hans pappa, och när Chris Pratt kommer hem från kriget är det uppenbart att han är drabbad väldigt hårt av vad han precis upplevt. I ungefär en kvart, innan filmen börjar på sin pajiga andra tredje akt.
När Chris Pratt träffar på sin dotter i framtiden så är hon väldigt arg på honom, eftersom han övergav henne när hon var liten, på samma sätt som Chris Pratts pappa övergav honom. Det här är uppenbart menat att sätta upp en parallell som i slutändan kommer vara en chans för Chris Pratt att förstå och kanske till och med förlåta sin pappa. Men parallellen så som den är upplagd i filmen fungerar inte, eftersom Chris Pratts anledning för att lämna sin familj inte har någon som helst likhet med hans pappas.
Chris Pratts pappa lämnade familjen eftersom han led av PTSD och var orolig för att hans emotionella instabilitet skulle vara farlig för dem. Chris Pratt övergav tydligen sin familj bara för att han var… missnöjd med livet? Vilket enbart etablerats i scenen där han blir besviken över att han inte får sitt drömjobb, vilket är en helt rimlig reaktion och absolut inte är ett bevis för att han är djupt olycklig med sitt liv. Det kommer sedan tillbaka exakt en gång, när Chris Pratt i slutet av filmen säger att han nu lärt sig uppskatta sitt liv, något filmen alltså helt har misslyckats med att visa att han inte gjorde innan.
Chris Pratts sätt att “överge” sin familj visar sig dessutom vara att han och hans fru skiljer sig, och att han sen dör i en bilolycka. Vilket absolut kan vara väldigt jobbigt för hans dotter att processa, speciellt eftersom det skedde när hon var en tonåring, men det är väldigt annorlunda från vad Chris Pratts pappa gjorde. Kort sagt, ingen del av det här fungerar i den färdiga filmen.
Vad som däremot hade fungerat vore om det inte handlade om två tidslinjer, utan att Chris Pratts dotter växte upp med en Chris Pratt som kommit hem från framtidskriget med PTSD. Hon skulle då i framtiden veta att den version av hennes pappa hon nu träffade var det sista som fanns kvar av den pappa hon mindes från innan kriget, innan han såg henne dö i framtiden och sen kom tillbaka förändrad.
Den traumatiserade versionen av hennes pappa vore sen den versionen som hade övergivit familjen, av precis samma anledning som hans pappa hade övergivit sin familj, och när han träffar sin dotter i framtiden skulle han få se resultatet av det redan innan det ens inträffade. Vilket vore extremt intressant att se.
Jag tror dessutom att tidslinjen gällande hans död var ungefär densamma som i filmen, fast inte för att han dog i en bilolycka. Istället tror jag att han i originalmanuset tog livet av sig innan kriget han visste skulle börja, började.
Jag tror sen att Chris Pratt kom tillbaka till nutiden med giftet för att döda monstren, och på så vis ändrade tidslinjen, men att han fortfarande var traumatiserad av det som hände. Och där skulle filmen sluta, på en enormt bitterljuv not.
Slutkläm
Så, då var vi framme vid slutet av den här alldeles för långa texten om en film som ingen bryr sig om. Jag har en vag aning om att ingen kommer orka läsa hela vägen hit, men det viktigaste är att jag nu kommer kunna sluta tänka på filmen. Jag kan nu evakuera den delen av hjärnan och börja ägna mina tankar åt andra, mer givande saker.