Bland tomtar och troll

Konkurrens är bra, tycker ekonomer. Det är hur pris hålls nere. Förutom när konkurrens är dåligt, och höjer priser. Det där kanske låter lite förvirrande, men som tur är finns ekonomidoktoranden John Norell här och kan ge oss en förklaring på en nivå som vi dumhuvuden kan förstå.

Först lite bakgrund. Livsmedelskedjor, för den som undrar, är alltså när en livsmedelshandlare, som exempelvis Ica, äger inte bara butiken, utan även de underleverantörer som levererar mat till butiken. Det vill säga hela kedjan från produktion till konsumtion. Det här, skulle ju vän av ordning påpeka, kommer att göra det svårare för nya aktörer att etablera sig, eftersom de inte kan konkurrera på samma villkor. Även om du har kapital till att starta en butik, så kommer du antagligen inte ha kapital till att sätta upp din helt egna leveranskedja.

Så när matpriserna nu skenar, och det faktum att hela livsmedelsmarknaden kontrolleras nästan uteslutande av tre massiva företag, så har förslag om att bryta upp dessa kedjor, för att minska marknadskoncentrationen, dykt upp. Ska vi nu ha en fri marknad så måste vi se till att den inte devalverar till ett oligopol, vilket är vad som har hänt.

Men, se där har folk fel. Konkurrens är bara bra när det inte är dåligt, måste vi förstå. Och här tar John det hela vägen tillbaka till dagisnivå, så att till och med den otvättade massan kan fatta varför livsmedelskedjor faktiskt inte ska brytas upp.

En snabb sammanfattning av Johns lilla fabel är som följer: Om du har en bro med ett troll så har det trollet monopol, och kan ta ut vilken brokostnad som det vill. Om du däremot har två broar, med ett troll under varje, så kommer trollen tvingas konkurrera om brotrafiken, och måste därför hålla sina priser så låga som möjligt.

Hittills inga konstigheter, väldigt grundläggande marknadsteori. Konkurrens bra. Men, säger John, om vi istället föreställer oss att det satt två troll under samma bro, en som tar betalt när du stiger på, och en när du stiger av, så skulle kostnaden öka, eftersom båda troll skulle ha incitament att maximera sin egen inkomst, och därmed ta mer än bara halva broavgiften var, vilket är känt som the double maginalization problem.

Om vi har en kedja av leverantörer så kommer varje leverantör lägga på en extra avgift för att kunna plocka ut vinst, vilket gör slutkostnaden större än om bara ett företag plockade ut vinst för hela processen.

Och där har vi då Johns lilla saga som förklarar varför vi inte borde dela upp bron utan istället borde göra det enklare för fler nya broar att byggas.

Det kan ju tyckas märkligt att en ekonom hänfaller till sagor om tomtar och troll, men det finns faktiskt en väldigt god anledning till det: om man applicerar sina ekonomiska teorier på en sagovärld, så slipper man ta den besvärliga verkligheten i beaktning.

Problemet med att överföra John exempel till den verkliga världen är att han gjort en rad arbiträra gränsdragningar. I hans lilla låtsasvärld så representerar en bro en komplett livsmedelskedja, en fast och tydlig enhet. I verkligheten finns det tyvärr ingen sådan enkel avgränsning att göra. Vad som räknas in i en sådan kedja är väldigt oklart, och det blir väldigt svårt att avgöra var man ska dra gränsen för den här logiken.

Körs Icas varor ut till butikerna av ett externt åkeri? Oj, det är ett troll till under bron, bäst om Ica köper upp dem. Ica-reklamerna produceras också av externa troll, så där borde Ica antagligen expandera sin operation. Och borde inte bro-trollet också ta hand om vägarna, murarna, städerna och byarna, för att vi inte ska behöva betala en massa extra till en massa andra troll? I slutändan blir det här ett argument mot alla typer av externa leverantörer och för att koncentrera så mycket makt som möjligt på så få företag som möjligt.

Sen kan ju Johan i sin lilla fabel peka ut att han faktiskt tycker att det ska finnas många broar som konkurrerar, men om man tar i åtanke att de här broarna kommer växa sig till massiva monoliter är det svårt att se hur det ska vara möjligt för någon att smälla upp en konkurrerande bro. Speciellt inte om de redan existerande broarna har börjat ta över de kringliggande vägarna, och kan begränsa den nya brons tillgång till trafiken.

Jag säger inte ens här att Johan har fel i sak. Det är möjligt att en centralt styrd livsmedelskedja resulterar i lägre priser än en på alla nivåer fri marknad. Jag skulle kanske till och med gå så långt som att säga att det är troligt, förutsatt att ägaren av den kedjan inte har ett sådant övertag på marknaden att de kan sätta ockerpriser, vilket är situationen vi är i nu. Att ha en enhetlig styrning i alla led låter i mina öron faktiskt betydligt mer effektivt än att splittra upp alla delar och låta dem agera fristående från varandra.

Men det är ju för att jag är en smutsig socialist. Jag tror inte på att konkurrens kommer leda till det mest effektiva systemet, utan att samarbete är betydligt mer effektivt. Men det är ju inte vad Johan tycker, i alla fall inte på papper. Han är för konkurrens. Ekonomer älskar konkurrens mer än livet självt. Men när det blir dags att sätta begränsningar på företag då börjar det plötsligt dyka upp undantag.

Om nu konkurrens inte gör att underleverantörer håller priserna nere, varför har vi fått höra att vår sjukvård kommer bli effektivare och billigare om vi lejer ut den till en miljard olika företag, istället för att hålla den till en kedja? Vår sjukvård är idag en bro med så många troll under att de börjar få svårt att få plats.

Jag hör så klart invändningen man kan göra här, att de olika sjukvårdsföretagen är många olika broar, istället för många troll under en bro, och det här är styrkan i Johns lilla fabel: beroende på vad du kallar en bro och vad du kallar flera broar så kan du använda den som argument för ganska precis vad du vill. Man kan argumentera för ökad konkurrens och mot ökad konkurrens precis som man vill. Det är ett ekonomiskt Barnum-uttalande. En fabel vars enda sensmoral är att företag borde få göra precis vad de vill, för det blir faktiskt bäst så.

Men om att företag är troll, där håller vi i alla fall med varandra.

Är du korkad eller en lögnare, John?

Varje gång en Timbroit öppnar munnen finner jag mig ställd inför samma fråga: är de korkade, eller ljuger de? Tror de faktiskt på den absolut infantila skiten de säger, eller är de fullt medvetna om att det är absolut skitsnack?

Det senaste exemplet i raden är ekonomi-studenten John Norell som hoppat ut på twitter för att fundera lite kring strandskyddet, något Timbro så klart hatar. Det är ju trots allt en av förmyndarstaten inrättad begränsning på den vackraste naturkraften vi har: den fria marknaden.

Strandskyddet har som syfte att se till att Sveriges stränder inte fullständigt privatiseras och gör det omöjligt för människor som inte har råd att köpa sin egen bit strand att få tillgång till dem. Men, argumenterar John, strandskyddet har haft motsatt effekt, eftersom det gjort fritidshus vid havet väldigt dyra.

Om man kisar lite, och helt stänger av hjärnan, kan man ju förstå vad han menar. Bara de väldigt, väldigt rika har råd med något av de hus som är byggda vid stranden, eftersom antalet sådana hus är väldigt begränsat. Ifall strandskyddet upphörde skulle många fler sådana hus kunna byggas, vilket hade ökat tillgången och därmed sänkt priset, i alla fall i teorin. Det skulle göra att även de bara väldigt rika, och till och med kanske de bara ganska rika, skulle ha råd med en strandtomt.

Problemet med Johns argument är att ha tillgång till en strand, och att äga en strand, inte är samma sak. Att ta bort strandskyddet skulle kanske göra att fler hade möjlighet att äga en strandtomt, men det hade gjort att färre människor hade tillgång till stranden, eftersom den allmänna stranden skulle försvinna. John argumenterar till och med i samma tråd att om strandskyddet försvann skulle vi kunna se betydligt fler hotell och caféer längs våra stränder. Så på något sätt har han antingen lyckats lura sig själv, eller så försöker han lura oss, att strandåtkomst kommer bli mindre av en plånboksfråga ifall vi bara låter privata företag äga stranden.

Extra rolig blir hans tråd av att han bildsatt den med AI-genererade bilder av pittoreska öar täckta i bildsköna sekelskifteshus, som om det är vad som skulle byggas istället för rika idioters massiva skrytbyggen. Det är ju uppenbarligen inte så det kommer se ut, vilket han själv måste förstå. Visst måste han väl förstå det, eller?

En AI-genererad bild av en ö täckt av bildsköna sekelskifteshus i rött tegel.
Absolut inte hur en värld utan strandskyddet skulle se ut.

Frågan återkommer, idiot eller lögnare. Det är samma fråga jag ställer mig varje gång de motiverar massiva skattelättnader med att det kommer hjälpa arbetare och småföretagare, då de kommer få mer pengar i fickan, trots att den absoluta majoriteten av skattelättnaden kommer gå till storföretag och de superrika. Vet de inte om att det är de allra rikaste som kommer gynnas av deras föreslagna politik, eller ljuger de och använder “den vanliga människan” som en slags sköld att gömma sig bakom?

Jag har mina aningar, men inga svar. Oavsett så är dock Johns förslag dumma i huvudet.

Kapitalismens teodicéproblem

Att vara ekonom verkar jävligt lattjo. Allt du gör är att sitta och gissa hur ekonomin kommer att gå, och även om du nästan alltid har fel så kommer folk ändå komma till dig när ekonomin helt oväntat gått åt helvete, så att du kan spekulera fritt om varför det skedde och vad vi borde göra nu.

Generellt sett tycks svaret antingen vara att de fattiga har för mycket pengar, eller att de rika har för lite pengar.

Ekonomer pratar ofta om ekonomin på samma sätt som fascister pratar om sina fiender: den är samtidigt ofantligt stark, och extremt svag. Den fria marknaden är en perfekt organism som kan hantera precis alla problem, förutom om den minsta lilla saken går fel, då kommer den helt kollapsa.

Kanske mer korrekt är att ekonomin är en klassisk katolsk gud, allsmäktig och god, men samtidigt otroligt besvärad av även de minsta av mänskliga transgressioner.

Just nu är ekonomin arg. Jättearg. Priser skenar och kastar ut de fattigaste i kylan. Dags att kalla in ekonomerna, så att de kan spå i sina teblad och förklara för oss vad vi måste göra. O store gud, sträck ner din osynliga hand och visa oss vägen.

Det första vi måste förstå är att vi inte kan göra något åt ekonomin på en strukturell nivå, för då kommer ekonomin att bli ännu argare, förklarar ekonomen. Vi kan inte reglera eller begränsa eller försöka mildra effekterna av ekonomins ilska, för det kommer bara reta upp den ytterligare.

Marknaden är ett självreglerande system, förklarar ekonomen. Varor kommer aldrig kosta mer än vad människor har råd med, säger han. Det är så systemet fungerar. Tillgång och efterfrågan säger han och pekar på sin graf. Om vi försöker manuellt ändra på det kommer systemet slängas helt ur fas.

Staten får aldrig ställa dig i vägen för företagen. Dessa måste tillåtas leva fritt; om företagen bara får göra precis vad de vill så kommer resultatet bli det bästa möjliga för alla inblandade. Företagen, säger ekonomen, får enbart interageras med om deras fria leverne riskerar att få dem att rasa. Likt föräldern till ett barn som lär sig cykla ska staten alltid springa bakom, redo att fånga dem om de trillar, men aldrig be dem sakta ner. Den fria marknaden löser allt, och om det är problem på den fria marknaden är svaret mer fri marknad.

Ekonomens enda verktyg är en hammare, men som tur är har de kommit fram till att även det här problemet är en spik.

Dilemmat som ekonomen nu ställs inför är att systemet inte riktigt fungerar så som hans modeller säger att det borde. I verkligheten kommer folk inte bara avstå varor som egentligen är för dyra, ifall de varorna är saker som mat. För utan mat dör man, i den verkliga världen. Så därför är det fritt fram för handlarna att höja priserna på varorna långt över vad människors ekonomi kan hantera. För oavsett så kommer de inte sluta äta.

Hur mycket ekonomen än hamrar, så fortsätter priserna stiga.

Så hur ska han lösa detta ekonomiska teodicéproblem? Som mången predikare genom åren hänfaller han åt att peka fingret mot sin församling. Om gud bestraffar er, ställ er frågan vilken synd ni har begått för att förtjäna det. Om marknaden prövar oss men höga priser är det kanske i själva verket vårt fel. Det är vi som frossat, som köpt när vi borde låtit bli.

Marknadens budord säger att högre priser möts med lägre konsumtion, men ändå har vi, den syndiga massan, fortsatt äta mat. Och så når vi vårt svar. Om marknadskrafterna inte är nog för att få oss att agera som modellerna säger, så måste vi börja agera i enlighet med modellerna på egen hand. Modellerna är oföränderliga, om verkligen inte matchar dem så är det verkligheten som behöver ändra på sig.

Få är människorna som förstår mindre om ekonomi än ekonomerna. De rabblar sina modeller som vore de tyskagloser. Tillgång, efterfrågan, lafferkurvan, durch, für, gegen, ohne, um. Verkligheten har de inte levt i på många år. Men vem behöver veta saker när man har tro. Och tror gör de, för allt vad tygen håller.

Har du ens hört talas om lafferkurvan?

Jasså, ni vill höja skatten på rika? Har ni ens hört talas om lafferkurvan? Den säger faktiskt att höjda skatter på rika är dåligt, eftersom höjda skatter gör att ekonomin saktar ner, vilket leder till mindre skatt för staten. Schack matt, sossar!

"Har du hört om lefferkurvan?" frågar Lovisa Lanryd på Timbo Per Sicking som skrivit om hur regeringen sänker skatten och välfärden tar en smäll.

Vad enkelt det verkar vara att jobba för Timbro.

Nu ska sägas att jag inte är ekonom. Huruvida det faktiskt finns några belägg för att lafferkurvan har någon relevans för verkligheten, och var i så fall gränsen går där höjd skatt leder till lägre intäkter, det lämnar jag till någon annan. Vi kan väl lite kort säga att “lafferkurvan” av allt att döma inte är den slam dunk som Timbroiterna verkar tro, eller kanske låtsas, att den är.

Men det åsido, så har jag lite frågor. Specifikt kan jag inte låta bli att undra vem det är, i den liberala världsbilden, som driver ekonomin?

Svaret på den frågan kan verka enkelt. Rika människor. Det är rika människor som driver ekonomin, vilket är varför rika människor behöver lägre skatter. Det är vad Lovisa menar när hon hänvisar till lafferkurvan. Mer pengar till de rikaste kommer leda till en mer aktiv ekonomi, och i slutändan mer pengar till alla andra. Trickle down, och så vidare.

"Låt några köra Merca så att andra kan köra Volvo" frågar något flan vänsterpartiet efter att de twittrat ut att de fem rikaste personerna i Sverige äger mer än vad fem miljoner svenskar äger tillsammans.

Och det kan man ju som sagt ifrågasätta. Tricke down-effekten har historiskt visat sig svår att se några resultat från. Men det är fortfarande inte vad den här texten riktigt handlar om.

Så, rika människor driver ekonomin i den liberala världsbilden. Ägaren av fabriken, inte arbetarna i den. Inget nytt där. Förutom att det inte alltid verkar stämma. Mer specifikt så verkar det inte stämma när inflation kommer på tal.

En twitterdiskussion mellan mig och något nylle som argumenterar att för att vi ska stävja inflationen så måste det vara de fattiga som får mindre, eftersom rikas pengar inte påverkar marknaden lika mycket.

De rika behöver alltså sina pengar för att driva på ekonomin, men om vi behöver sakta ner ekonomin för att stävja inflation, då har deras pengar plötsligt ingen större påverkan. Då är det plötsligt de fattigaste som är den drivande faktorn. Ska pengar ges, så bör de ges till de som redan har mest, men ska de tas, då bör de tas från de med minst.

Liberaler gömmer sig alltid bakom argumentet att de bara vill vad som är bäst för ekonomin, och därmed för alla. De vill inte nödvändigtvis att de rika ska bli rikare, men det är vad som är bäst för ekonomin, så då måste det bli så. Men konstigt nog verkar deras motivering för varför rika måste blir rikare skifta beroende på situationen. De ekonomiska teorierna skiftar, slutsatsen att rika behöver bli rikare kvarstår.

När det faktum att ökande klyfter faktiskt har en negativ effekt på deras annars så vördade tillväxt kommer på tal, så blir det tyst. Att skydda ekonomin slutar vara det högsta målet när vägen dit skulle innebära mindre pengar till våra allra rikaste. Då blir det istället snack om ideal som “personlig frihet”, trots att ideal annars alltid fått stå åtsidan för ekonomisk pragmatism.

I slutändan verkar den enda konstanta faktorn vara att mycket minsann förtjänar mer.

Jag är medveten om att jag i den här texten plockar exempel från ett antal lösryckta personer, som inte nödvändigtvis helt och hållet delar ideologi, vilket ju kan kan ses som något oärligt. Men jag har valt de här utdragen inte för att exemplifiera en specifik persons hyckleri, utan för att de väldigt väl representerar tankar jag ser återkomma från vårt lands marknadsliberaler som kollektiv. Att ses som ett kollektiv gör dem antagligen superarga, vilket är en liten bonus.

Det ska löna sig att födas rik

Sveriges rikaste fem personer har gemensamt mer pengar än vad Sveriges fem miljoner fattigaste har. Det är fem personer med mer pengar än strax under halva landets befolkning. Av dessa fem har fyra ärvt sina pengar, medan den femte inte ärvde sina pengar, utan istället ärvde HM.

Det ska löna sig att arbeta heter det. Men vad som lönar sig mest är uppenbarligen att ha rika föräldrar.

Trots detta lever och frodas myten om meritokratin i vår svenska politik. Den som jobbar hårt blir också belönad. Pengarna går till de som förtjänar dem, vilket är varför inkomstklyftor inte bara är acceptabelt, utan rent ut sagt bra. Det är motiverande. Varför skulle någon jobba hårt om de inte kunde bli ohemult rika?

Men om nu meritokrati är vad vi vill ha, om de personer som tror på konceptet verkligen vill att det är så världen ska fungera, så borde vi väl eliminera arv som en faktor? Om förmögenhet ska fungera som en belöning för hårt arbete, borde inte alla börja på samma punkt? Det känns ju inte rättvist att guldmedaljen går till någon som började racet halvvägs till mållinjen. Eller för den delen redan i mål.

Men här börjar meritokrati-vurmarna direkt protestera. Kanske har arvingarna inte gjort sig förtjänta av pengarna, men deras rika föräldrar har min själ gjort sig förtjänta av att kunna lämna pengar till sina barn. Klart människor som jobbat hårt hela livet ska ha rätt att ta hand om sina efterlevande.

Men då är ju frågan hur många generationer den införtjänade rätten sträcker sig? Om någon blivit rik tack vare sitt arv, och sedan skänker den förmögenheten vidare i generation efter generation, faller det för evigt under deras arbetande förfaders rätt? Har en arbetande person tjänat in rätten för deras ätt att för evigt leva på avkastningen och aldrig igen lyfta ett finger? Och i så fall, vad skiljer det systemet från att bara ha en adel? Man får ju anta att någon av adelsfamiljens förfäder också gjort någonting för att tillskansa sig titeln som deras ättlingar nu lever gott av. Så då kan vi väl bara säga Johan af HM och få det överstökat.

Om vi nu inte faktiskt vill återinföra adelssystemet så behöver vi någonstans sätta en gräns för när någon inte längre kan leva helt på sina förfäders pengar. Och rent praktiskt är det svårt att se en annan lösning än att sätta stopp för det redan i första ledet. Jag förespråkar inte nödvändigtvis att ingenting ska kunna överlämnas från förälder till barn, men någon slags begränsning känns inte på något vis som ett extremt förslag. En övre gräns, för att förhindra uppkomsten av en modern adel.

Hur man kan titta på en situation där fem personer har mer än fem miljoner och tänka att det är precis som det ska kan jag för mitt liv inte förstå. Men att dessutom acceptera att de fem personerna till stor del ärvt sig till sin förmögenhet är rent av bisarrt.

”Vadå, tycker du att någon annan har mer rätt till de pengarna?” frågas det upprört i svaren till en tweet om de fem arvingarna. Och vet ni vad? Ja, jag tycker att Sveriges fattigaste fem miljoner förtjänar de pengarna mer än vad fem personer som gjorde det hårda arbetet att födas i rätt familj gör. Och om du inte håller med kunde du väl i alla fall göra mig tjänsten att vara ärlig och erkänna att det är feodalism och inte meritokrati du förespråkar.

Argumenten mot ett slöjförbud

Folk har väldigt många åsikter om hur kvinnor bör klä sig. Det är mer eller mindre en folksport. Vad är för mycket, vad är för lite? Slampigt? Sexigt? Gud vad folk tycker. 

Där den här frågan kommer till din absoluta spets, är i den så hetskt debatterade slöjan. I Iran pågår just nu massiva protester över det faktum att kvinnor där inte är lagligt tillåtna att röra sig i offentligheten utan slöja. I Sverige har vi istället en helt motsatt rörelse, som vill göra det olagligt för kvinnor att röra sig i offentligheten med slöja, för att på så sätt göra det omöjligt för muslimska män i Sverige att tvinga muslimska kvinnor i Sverige att bära slöja. 

Och om du är av den åsikten, hej. Välkommen till texten. Det här är en text till stor del riktad till dig. Jag vill ha en ärlig och rationell diskussion om ämnet, och tänker därför lägga fram mina argument och tankar på ett så rättframt sätt som möjligt. Förhoppningsvis kan du läsa den här texten, lyssna på vad jag har att säga, och sen besluta huruvida du håller med eller inte. Förhoppningsvis kan det få dig att få lite bättre förståelse för varför människor har en annan åsikt än vad du har, utan att hoppa till slutsatsen att de är för kvinnoförtryck.

Jag vill börja med att säga att jag, som en väldigt modern och medveten person, så klart tycker att det är fel att kvinnor tvingas bära slöja. Jag tänker till och med gå så långt som att säga att jag inte tycker att kvinnor borde tvingas att bära, eller för den delen inte bära, några plagg över huvud taget, med ett litet fåtal undantag*. 

Jag tycker, helt enkelt, att kvinnor själva borde välja hur de klär sig. Och jag hoppas att vi kan etablera det som vår gemensamma bas här. Oavsett våra andra åsikter, så tänker jag utgå ifrån att vi båda håller med varandra om att kvinnor, och för den delen alla andra också, har rätt att välja sina egna utstyrslar. 

Vi håller därför också med varandra om att det som pågår i Iran är förfärligt, och stöttar iranska kvinnor till fullo. Om de behöver fly från sitt land för att kunna leva säkert så tycker jag i alla fall att vi borde slå upp våra portar och ge dem fristad. 

Och precis som att det är förfärligt att det i Iran är lagtvång på att kvinnor bär slöja offentligt, så vore det absolut förfärligt om ett sådant lagtvång fanns i Sverige. Men som tur är så gör det inte det. I Sverige är det helt och hållet lagligt att gå utan slöja, och det finns inget straff staten kan utsätta dig för ifall du tar av den. Vad som pågår i Iran är hemskt, och värt att fördöma, men det är inte faktiskt direkt relaterat till situationen i Sverige. Här får kvinnor, i alla fall lagligt sett, klä sig lite hur de vill. Så om en kvinna i Sverige bär slöja, så är det inte för att lagen har tvingat henne. 

”Men!” Ropar du så klart åt din dator just nu, ”det finns ju faktiskt andra tvång än rent lagliga. Det finns kulturella och familjära tvång, både implicita och explicita. Hur ska vi kunna veta om någon faktiskt bär slöja för att de vill, eller om de har blivit tvingande?”

Och det är helt rätt fråga! Bra jobbat! Och svaret är, så klart, att vi allt som oftast inte kan det. Vi kan aldrig riktigt veta om någon klär sig på ett specifikt sätt för att de vill klä sig så, eller om de har blivit utsatta för någon form av tvång. Så vad gör vi då?

Min lösning är som sagt inte att förbjuda klädesplagg, utan att istället verka för ett öppet och fritt samhälle där människor som lever under tvång har möjlighet att söka sig därifrån och få hjälp. Om säg ett barn tvingas bära slöja mot sin vilja tycker jag att det borde finnas vägar för det barnet att få hjälp att värna sin frihet. Det är ingen perfekt lösning, den kräver mycket arbete och tar lång tid att få resultat, men det är enligt mig den bästa lösningen som finns. 

Men så finns ju också lösningen som många andra har kommit till: att vi ska förbjuda slöjan. Då kommer ingen kunna tvingas att bära slöja, eftersom det vore ett lagbrott. Polisen kommer då att kunna, antar jag, arrestera eller åtminstone bötfälla kvinnor som bär slöja, vilket kommer att göra det praktiskt väldigt svårt för någon att bibehålla ett sånt tvång. 

Det finns dock ett antal problem med den här lösningen, som även den mest idoga försvararen av förslaget behöver fundera över. Som med alla politiska frågor finns det många olika aspekter att ta hänsyn till, så jag hoppas att du som är för ett sådant förbud är villig att läsa och ta till dig av mina reservationer. 

Ett problem är så klart att om det nu finns män som ser det som absolut otänkbart att kvinnorna i deras liv ska få gå utan slöja bland folk, och har makten att bestämma hur de klär sig, så är det inte svårt att föreställa sig att i alla fall en del av dem kommer åtgärda situationen genom att helt enkelt inte låta dessa kvinnor gå ut bland folk. Vilket knappast är en vinst för kvinnlig frihet. Jag har själv inte hört någon jättebra lösning på det här problemet, utan har mest fått känslan av att dessa eventuella kvinnors relativa frihetsförlust ses som ett acceptabelt pris för andra eventuella kvinnors relativa frihetsvinst. 

Sen har vi direkt praktiska problem. Som frågan om hur man lagligt sett definierar en slöja. Det kanske låter löjligt, men det är faktiskt en inte obesvärlig fråga att hitta ett svar på. Lagar måste vara tydliga och konkreta för att kunna appliceras, så vi behöver en bra och tydlig definition som täcker in allting som vi vill förbjuda, utan att få med någonting vi inte vill införa förbud mot. 

Så hur exakt definierar vi en slöja? Ett tygstycke man har på huvudet? Jag kan inte riktigt komma på en bättre objektiv beskrivning av plagget. Det är var en slöja är. Tyvärr är det också vad många andra saker är. Mössor till exempel. Hucklen, nunnedok, turbaner. De är alla huvudbonader i tyg, vissa av dem till och med med det explicita syftet att dölja håret, vilket gör dem både i form och funktion väldigt lika slöjor. Jag har svårt att se någon lag mot slöjor som inte åtminstone också kommer göra det olagligt med nunnedok, om den inte är explicit religiöst definierad. Det vill säga riktar sig enbart mot slöjor burna för att leva i enlighet med islam. Och om den är det behöver vi på något vis hitta ett sätt att avgöra den exakta motivationen bakom någons val av huvudbonad. Har du en slöja på dig för att du är muslim, eller är det bara en ”vanlig” slöja? 

Ifall den här typen av lag träder i kraft så hoppas jag att jag nu har påvisat att det kommer finnas problem med applikationen. Med väldigt stor sannolikhet skulle det till stor del falla på människorna som applicerar lagen att också tolka den. Det blir deras definition av vad som räknas som en slöja och inte som blir avgörande för vem de lagför. Och jag har väldigt svårt att se en version av det som inte kommer vara kraftigt påverkad av fördomar. Vad som räknas som en slöja kommer till stor del bero på vem som bär den. 

Säg exempelvis att två svenska, kristna flickor är utklädda till påskkärringar. Gissningsvis är lagen inte tänkt att applicera på dem. Men säg att en av de två flickorna har föräldrar från Mellanöstern. Tror du möjligtvis att det då finns en risk att den personen tolkas som muslim enbart på grund av sin hudfärg och att hucklet de bär därmed tolkas som en olaglig slöja? Det är så klart ett väldigt specifikt fall, men jag hoppas att du kan förstå att det här är något som riskerar att hända i fler situationer än så. 

Så utöver kvinnorna vars frihet kan riskera att begränsad av lagen på det vis jag beskrev tidigare, finns också alla kvinnor vars friheter kommer begränsas av ett fördomsfullt polissystem som gör att vissa plagg riskerar att ses som olagliga enbart baserat på vem som bär dem. Båda dessa är saker som måste tas hänsyn till om man vill införa ett slöjförbud, vilket jag hoppas ger en liten indikation om varför vissa människor inte tycker att den här frågan är lika självklar som du gör. 

Men vad jag skulle peka ut som det främsta problemet med slöjförbud som verktyg för kvinnlig frihet, är att ifall det finns kvinnor som faktiskt väljer att bära slöja, helt utan påtryckningar, så kommer dessa nu att tvingas att sluta med det. Av staten. Där det tidigare inte fanns lagtvång kring vilken typ av huvudbonad kvinnor får ha i Sverige, så kommer det efter introduktion av en sådan lag att finnas det. Vi har, lagligt sett, tagit ifrån kvinnor rättigheter. 

Jag har hört argumentet att ingen kvinna faktiskt väljer att bära slöja, utan att det alltid är ett tvång, på ett eller annat sätt. Men för att föra den argumentationen behöver man vidga definitionen av tvång på ett sätt som kommer ha bredare implikationer. Jag tror nämligen att vi alla kan erkänna att det finns troende muslimska kvinnor som väljer att leva i enlighet med sin tro, vilket inkluderar att bära slöja, precis som att det finns personer av alla möjliga religioner som väljer att följa religiösa regler i sitt liv. Inget seriöst argument kan göras för att exakt alla muslimska kvinnor har blivit explicit tvingade att bära slöja av en person i deras närhet.

Istället får man då argumentera att det beslutet inte kan anses vara ett legitimt beslut, eftersom muslimska kvinnor blivit, i brist på bättre ord, “hjärntvättade” av sin religion. Även om de själva tror att de har valt sin slöja, så vet vi bättre. Slöjan är en symbol för förtryck, och kvinnorna som tror att de väljer att bära den vet inte sitt eget bästa.

Låt oss säga att vi köper det argumentet för en sekund. Full förmyndarstat, för vi vet bäst. Men kan vi verkligen applicera det enbart på slöjan? Att följa mer eller mindre strikta regler, att förneka eller begränsa sig, är som sagt ganska vanligt inom religion. Många religoner har bestämmelser om hur man ska klä sig, eller vad man får eller inte får äta. Ortodoxa judiska män bär så gott som alltid kippah, buddhistiska munkar klär i orange och mormoner klär sig som elevrådsordföranden. Nunnor klär sig i nunnedok. Så hur avgör vi vem som anses ha valt att följa religiösa regler, och vem som utsatts för religiös hjärntvätt? 

Breddar man det ytterligare så finns det ju dessutom andra kulturella kontexter som implicit eller explicit tvingar på folk en klädkod. Att det i Sverige är vanligare att kvinnor bär klänning än män har ingenting med någon inneboende biologisk faktor, utan beror helt på att vi har en kulturellt betingad klädkod. Så har vi valt hur vi klär oss, eller är vi hjärntvättade av vår kultur? Jag menar, det är väl inte otänktbart att många som väljer att bryta mot den skulle kunna utsättas för hat, hot, hån och till och med våld. Jag skulle exempelvis inte kunna föreställa mig hur det hade varit för mig att gå i klänning till skolan i den skånska småstad där jag växte upp. Jag skulle troligtvis ha fått stryk så det sjöng om det. Så var det verkligen 100% mitt val att bära historiens fulaste baggy-jeans och hoodie varje dag?

Innan du börjar protestera och anklaga mig för att göra falska liknelser, så vill jag säga att jag inte säger att något av det här är samma sak. Det är uppenbart väldigt olika saker. Men de existerar på samma teoretiska spektrum. Och om man ska försöka skapa hårddragna regler måste man följa sina tankar till dess logiska slutpunkter. Vad exakt är det som gör slöjan så väsensskild från alla andra religiöst och kulturellt betingade plagg att vi utan problem kan separera ut den som något helt unikt?

Det har varit en pågående debatt det senaste året om Engelska skolans klädkod. Den tillät till exempel inte att flickor bar allt för korta kjolar, eftersom det var för avslöjande, och riskerade att distrahera skolans pojkar. Vilket är ganska precis exakt det argument som läggs fram av religiösa gubbar som tycker att alla flickor ska täcka sitt hår.

Och jag hör dig igen skrika åt skärmen att man inte kan likställa förbud mot kortkort med krav på niquab. Och det kan man så klart inte, det har du rätt i. Olika saker, absolut. Men om frågan är huruvida man ska få bestämma över kvinnors kläder eller ej, så är skillnaden mellan dem bara en gradfråga. Så är man mot det ena, men för det andra, så låter det som att man tycker att det är en fråga om hur man får tvinga en kvinna att klä sig, snarare än om man får det.

Om tvånget är att följa våra kulturella normer, då är det okej, men om det är någon annans så är det inte det. Och att börja introducera lagstadgade klädkoder utan en starkare grund än “vad vi känner är okej” kan lätt skapa problem längre fram, ifall “vad vi känner är okej” skulle ändras. Så jag föredrar om staten inte går in och bestämmer över människors kläder, oavsett vad jag tycker om dem.

Om du gick in i den här texten med åsikten att slöjor bör förbjudas, och har orkat följa med så här långt, så tackar jag dig för att du gett mig tiden. Jag hoppas att jag har kunnat ge en dig en djupare förståelse för kritiken mot slöjförbud än vad du tidigare hade, även om din åsikt inte skulle ha ändrats. Det här är en väldigt komplex fråga som är svår att diskutera i sociala medier eftersom argumenten inte enkelt kan kokas ner till några få meningar utan att förlora sin betydelse. Vilket märks tydligt på längden av den här texten. Med den här texten skriven tänker jag nu sluta försöka debattera min ståndpunkt i frågan på twitter, eftersom det sällan blir givande. Istället tänker jag hänvisa hit, och hoppas att det finns någon villig att läsa.

*Bland de få undantag jag skulle argumentera för finns exempelvis nazistuniformer. Det tycker jag varken män eller kvinnor borde få bära, eftersom det är ett plagg som symboliserar ett hat mot en tredje part, och en vilja att utrota dem. Det är ett plagg menat att signalera något väldigt tydligt utåt, mot någon annan. Jag har hört människor likställa slöjan med en nazistuniform, men tänker man i åtta sekunder så inser man att det är en bisarr jämförelse. 

 

Fängsla alla yttrandefrihetsabsolutister

Det finns få människor lika genuint pinsamma som ”yttrandefrihetsabsolutister”. Människor som hävdar sig vara för en absolut och obegränsad yttrandefrihet. De är uteslutande dryga tonåringar, och vuxna människor med en dryg tonårings förståelse för världen. Och ja, jag säger ”hävdar”, för det finns ingen människa som faktiskt är yttrandefrihetsabsolutist. Alla som säger att de är det ljuger antingen för världen, sig själv eller båda.

Vem Elon Musk ljuger för vågar jag inte svara på, men att han som han hävdat är absolut i frågan om yttrandefrihet har visat sig vara väldigt inkorrekt sedan han tog över twitter. Hans stora ord om att starta igång alla bannade konton ändrades snabbt till… inte det. Eftersom inte ens han är tillräckligt dum inuti hela huvudet för att inte inse att det är fullkomligt idiotiskt. Och bara idag kom ännu en begränsning på människors twittrande:

Alla människor som sätter någon annans namn som sitt eget på twitter utan att göra det extremt tydligt att det är en parodi kommer alltså omgående och permanent att stängas av.

Det finns två uppenbara anledningar bakom det här. Den första är att Elon har öppnat upp för vem som helst att köpa verifikation på twitter. Inte längre är bocken något som delas ut av twitter, den kan köpas av vilken jävla tjomme som helst, vilket kräver hårdare regler kring namngivning.

Den andra är att det sedan Musks köp av twitter blivit lite av en folksport att döpa om sig till Elon Musk och skriva fejkade Musk-tweets, och Elon Musk har hud tjock som rispapper.

Eftersom att byta visningsnamn för att göra parodi på någon är en anrik humorform på twitter så blev reaktionen på det här snabb och hård. Yttrandefrihetsabsolutisten som lovat att “göra humor lagligt på twitter” satte stenhårda begränsningar på en typ av humor eftersom han inte tyckte om att folk skämtade på hans bekostnad.

Och eftersom ingen i världen jobbar hårdare än nördar som försvarar Elon Musk online, så var reaktionen på reaktionen precis lika snabb och precis lika hård. Och nu är vi tillbaka till frågan om vad “absolut” i “yttrandefrihetsabsolutist” faktiskt betyder.

För Musks försvarare argumenterar att det här inte alls är en yttrandefrihetsfråga, utan en fråga om “identitetsstöld”, något som faktiskt är olagligt. Ett argument som är skrattretande på många nivåer. Nej, det är inte olagligt att ta någon annans namn på twitter. Det är inte vad “identitetsstöld” är. Sluta.

Den här typen av parodier gör inget försök att lura någon, även om det ibland så klart kan bli resultatet*. Användare byter till exempel vanligtvis bara ut sitt visningsnamn, men lämnar sitt handle oförändrat, vilket gör det enkelt för vem som helst att se att de inte är personen de utger sig för att vara. Det är väldigt enkelt att se skillnad på någon som försöker begå bedrägeri, och någon som gör parodi.

Men vad som är viktigare är att i en diskussion om absolut yttrandefrihet så spelar det ingen roll. Om yttrandefriheten är absolut innebär det att inga begränsningar får finnas på den. Då får du säga precis vad fan du vill. Det är vad absolut betyder. Och det är varför ingen yttrandefrihetsabsolutist faktiskt är yttrandefrihetsabsolutist. De tror inte på en absolut yttrandefrihet som låter en säga exakt vad som helst. De har bara dragit en arbiträr linje i sanden runt vad de kallar “yttrande”. Och det gäller 100% av alla människor som ger sig själv den etiketten.

Vad en yttrandefrihetsabsolutist menar när de talar om absolut yttrandefrihet är att de ska få säga n-ordet. Eller mer specifikt att vi inte bör ha några lagar mot “hate speech”, eller annan form av kränkande uttalanden. Hets mot folkgrupp borde strykas ur lagböckerna. Men därefter blir det lite oklart. När man börjar prata om hot så börjar de direkt vrida lite på sig. Nämner man copyright och säkerhetsklassad information får man oftast en helt blank blick till svar, eftersom det är något de inte ens har tänkt på.

Argumentet de till slut drar till med kokar sen inte sällan ner till “men det räknas ju så klart inte”. Att döpa sig till Elon Musk på twitter, till exempel. Det räknas ju så klart inte som yttrandefrihet.

Så yttrandefrihetsabsolutisterna tycker precis som alla oss andra att yttrandefriheten har en gräns. Men till skillnad från oss vuxna människor som är medvetna om det, och att den faktiska diskussionen är var man drar den gränsen, så tycker absolutisterna att de kan hoppa över hela den komplexa diskussionen. Inte orkar de faktiskt ägna någon tankekraft åt sin ståndpunkt. Istället kallar de allt de tycker att man borde få säga för “yttrandefrihet” och allt de inte tycker att man får säga för “inte yttranden”, utan att motivera var de drar gränsen mellan de kategorierna, och tror att de har knäckt frågan.

Tyck vad ni vill om vad man borde få och inte få säga, var och när man borde få säga det, på vilket sätt, i vilket medium och med vilken dialekt, men var åtminstone ärliga med vad den åsikten är. Stå för vad ni tycker att man borde och inte borde få säga. Om man låtsas att man står över hela diskussionen så bidrar man ingenting, och då kan man lika gärna hålla käft.

Att kalla sig själv yttrandefrihetsabsolutist är så klart skyddat under yttrandefriheten, men min åsikt är att det inte borde vara det. Jag tycker att alla självutnämnda yttrandefrihetsabsolutister borde fängslas. Nu.


*Ett något starkare argument är att det ju faktiskt inte är otillåtet att göra parodi på någon, så länge man tydligt skriver ut att det är en parodi, så att man undviker att någon råkar bli lurad. Man här tänker jag citera The Onions inlaga till USAs högsta domstol:

The court’s decision suggests that parodists are in the clear only if they pop the balloon in advance by warning their audience that their parody is not true. But some forms of comedy don’t work unless the comedian is able to tell the joke with a straight face. Parody is the quintessential example. Parodists intentionally inhabit the rhetorical form of their target in order to exaggerate or implode it—and by doing so demonstrate the target’s illogic or absurdity.

Put simply, for parody to work, it has to plausibly mimic the original.

Uppdatering:

Image

Hahahahahahahahahaha

Det är något ovärdigt med Kajsa Dovstad

Kajsa Dovstad är en läkare och borgerlig debattör mest känd för den där gången hon skrev en hel text om hur hon blev rasist när hon gick in i en butik med “konstiga” matvaror. Det är dock lite orättvist att reducera hela hennes kolumnistiska gärning till bara den texten, när hon i själva verket producerar perfekta sammanfattningar av det anemiska “liberalkonervativa” tankegodsets förfall på regelbunden basis.

Det senaste exemplet är en text där hon argumenterar mot den av vänsterpartiet införda reformen som gav människor över 85 gratis sjukvård. Det är väl inget oväntat i sig att “gratis” är något som får det att krypa i skinnet på hela högerblocket, men det är ändå imponerande att välja att ge sig på gruppen “folk över 85” specifikt. Och vad som är än mer imponerande är hur hon valde att göra det.

På sitt twitterkonto har hon bemött kritik mot texten genom att låtsas att hennes egentliga poäng var att vi behöver en mer hållbar kostnadsutveckling i sjukvården, med fokus på omfördelningspolitik tidigare i livet, snarare än gratis vård i dess slutskede. Det är ett argument man kan ha olika åsikter om, men oavsett vad man tycker om det så är det inte vad hon sa i texten. Det är en ren efterhandskonstruktion menad att skifta fokus från vad det var hon faktiskt skrev.

I sin text argumenterar hon att det är “ovärdigt” att få gratis sjukvård när man är fyllda 85. Hon lägger som exempel fram en anekdot om en äldre släkting som blev direkt förorättad över att inte få betala när hon varit hos läkaren. Det är att bli “betraktad med ömklighet”, att “fråntas värdigheten av att behandlas som vuxna”. Att ingå i en grupp “samhället tycker synd om”.

Hela idén om att det här skulle handla om att vi tycker synd om gamla människor är ett missförstånd av själva grunderna i socialistisk ideologi, och är återkommande i borgerlig debatt. Det är samma logik som gör att så fort någon fokuserar på de strukturella orsakerna till kriminalitet så ses det som att “tycka synd” om brottslingar, snarare än det enda effektiva sättet att motverka kriminalitet. Det är en antiintellektuell hållning som kokar ner politik till personliga känslor, och fördummar hela det politiska samtalet.

Att fokusera på kränkta överklasskänslor är så klart inte allt hon gör i texten. Hon drar även till med en jabb eller två mot alla människor som inte har råd med vården, människor som inte “förberett sin ålderdom” lika väl som hennes släkting. Kostnaden för sjukvåd borde vara kvar för att “uppmuntra” människor att spara mer, eftersom människor som är fattigpensionärer så klart är det för att de valt att pissa bort sina pengar istället för att spara dem. Har man inte råd med sjukvård är det ens eget jävla fel, helt enkelt. En åsikt man bara kan ha om man lever hela sitt liv i en fantasivärld, skild från verkligheten alla vi andra lever i.

Kajsa Dovstad försöker i efterhand låtsas att hon inte på något sätt argumenterade emot en generell fri sjukvård, och det stämmer ju att hon inte rakt ut säger att vi ska nedmontera välfärden i texten. Det är så klart den underliggande poängen i hela Kajsa Dovstads och hennes arbetsgivare Timbros argumentation, men nej, det sägs inte rakt ut här. Men om vi nu också låtsas att det inte är vad Kajsa säger, vad kvarstår då av texten, utöver ett utdraget överklass-skriande?

Vem fan bryr sig om Arlanda?

Nu är kollapsen nära. Vårt samhälle faller i bitar framför våra ögon. Sverige sviker sina invånare, det är dags för regeringen att ta sitt ansvar och avgå! Nu är det nämligen långa köer på Arlanda.

Man kan diskutera fram och tillbaka vems fel det är att köerna är så långa. Är det den nuvarande regeringens fel, som oppositionen vill hävda, eller finns det andra mer eller mindre komplexa anledningar som ligger bakom? Det finns säkert starka argument för båda sidor, men mitt argument är att båda sidor behöver hålla käften. För vem i helvete bryr sig om långa köer på Arlanda?

Hur är det här plötsligt en brinnande politisk fråga i pågående valrörelse? Jag har svårt att nog understryka hur extremt oviktigt det är för vårt samhälles fortlevnad att familjen Liljeståhl måste köa en timme extra på väg till Mallorca. Om man så hade behövt åka till flygplatsen med sovsäck och luftmadrass och vänta i dagar så hade det inte skrapat botten på Sveriges topp 100 viktigaste politiska frågor. Och om det börjar avskräcka folk från att vilja flyga? Bra! De borde inte flyga. Stanna på marken era jävla flan.

När diskussionen gällde höga bensinpriser kunde jag absolut förstå att det var på agendan. Jag var till och med nära att skriva ett blogginlägg om hur less jag är på att storstadsvänstern ibland tycks helt oförstående inför att det finns folk på landet som faktiskt måste köra bensinbil, vars ekonomi inte har utrymme för höjda bensinpriser. De verkar inte medvetna om att en bil är inte lika mycket av en klassmarkör på en plats där du mer eller mindre måste äga en.

Men samma sak gäller inte för långa köer på Arlanda. För det finns fan ingen som “måste” flyga och inte kan stå lite längre i kö. Och innan någon kommer och drömmer upp extremt specifika scenarion där någons liv hänger på att de kan ta sig igenom säkerhetskontrollen på Arlanda på under 20 minuter så ber jag på mina bara knän att ni istället håller käften från nu och till tidens ände.

“Vissa människor måste faktiskt flyga i jobbet.” Jaha? Då får väl jobbet räkna in väntetiden då? Det finns värre saker att göra på betald arbetstid än att stå i kö. Ännu bättre, be ditt jävla jobb att köpa tågbiljetter, eller ladda ner fucking zoom? Det är 2022, om ett företag inte listat ut hur man gör sitt jobb utan att flyga folk kors och tvärs vid det här laget så förtjänar de att gå i konkurs.

Köerna på Arlanda har ingen påverkan på det svenska samhället som sträcker sig förbi “vissa människor behövde stå och vänta när de skulle åka på charter och det gjorde dem ledsna”. Så om ett parti går till val på att lösa “Arlanda-kaoset” får man ju anta att de är helt och hållet politiskt irrelevanta.

Oscars 2022

2021 var ett svagt Oscars-år. Kanske var det pandemin som fortfarande höll strypgrepp om filmbranschen, kanske hade världens regissörer bara ett dåligt år överlag. Men den generella känslan efter att ha sett nomineringarna i galans huvudsakliga kategorier var “jaha?”. Men vi låter inte det stoppa oss! Här kommer min genomgång av bästa film, regissör, animerat och skådisar!

Bästa kvinnliga biroll

Den som direkt sticker ut i den här listan är Kirsten Dunst, eftersom hon till skillnad från resten inte var särskilt bra. Av någon anledning har Oscarsjuryn fått fullständig dille på allting som har med The Power of the Dog att göra, men nej, att gå runt och se lite ledsen ut i två timmar är inte tillräckligt för att imponera på mig.

Den som istället stack ut på ett bra sätt för mig vad Jessie Buckley i The Lost Daughter, som nog gav den bästa prestationen i en film med ganska många bra rollprestationer, men inte jättemycket annat. Aunjanue Ellis förtjänar ett omnämnande bara för att hon lyckades med konststycket att inte försvinna i Will Smiths skugga i King Richard, en film som var konstruerad helt och hållet kring hans prestation.

Judi Dench är Judi Dench och är i princip alltid bra, så länge hon inte spelar en kåt gammal katt. I Belfast delade hon dock nästan alla sina scener med Ciaran Hinds, som definitivt stal dem. Och jag kände med Ariana DeBose som jag kände med alla skådisar i West Side Story, nämligen att hon försvann lite i materialet. Det var inte nödvändigtvis en dålig sak, men det var inte de enskilda prestationerna som fastnade i minnet.

Vinnare: Jessie Buckley (The Lost Daughter)

Bästa manliga biroll

Sa jag att juryn älskade The Power of the Dog? Både Jesse Plemons och Kodi Smit-McPhee knep en nominering och trots att jag absolut älskar Jesse Plemons i nästan allt han är med i så tycker jag inte att det här var en särskilt stark roll. Kodi Smit-McPhee hade mer att jobba med, men… nja.

J.K. Simmons nominering för Being the Ricardos känns snarare som en nominering för trogen tjänst än något annat. Troy Kotsur var riktigt bra i CODA och lyckades leverera en mer grundad version av karaktären än vad François Damiens gjorde i det franska originalet, även om en del av det nog har att göra med ändringar i manuset. Men den klara vinnaren i kategorin, i alla fall i mina ögon, är Ciaran Hinds i Belfast, som kändes lite som den filmens hjärta. Fem av fem mysgubbe.

Vinnare: Ciaran Hinds (Belfast)

Bästa skådespelerska

Nicole Kidman och Jessica Chastain hade båda imponerande filmsminkningar för att mer efterlikna de riktiga personerna som de spelade. I The Eyes of Tammy Faye fungerade det riktigt bra och lät Jessica Chastain försvinna in i rollen. I Being the Ricardos förvandlade det Nicole Kidman till en absolut uncanny valley-mardröm som gjorde det helt omöjligt att avgöra om hon spelade bra eller inte eftersom allt min hjärna kunde tänka var “herregud vad är fel med hennes ansikte”.

Olivia Colman var precis som Jessie Buckley väldigt bra i The Lost Daughter, och jag tror ärligt talat det mest imponerande med de bådas prestationer var hur väl de lyckades spela samma person på olika platser i livet. Penélope Cruz spelade skiten ur Parallel Mothers, men hennes prestation blir, kanske lite orättvist, nedsvärtad av filmens otroligt svaga slut.

Bäst var i mina ögon Kristen Stewart, som på egen hand (med lite hjälp från Sally Hawkins) bar hela filmen Spencer. Till skillnad från när Natalie Portman spelade Jackie i filmen från 2016 av samma regissör kändes det här inte bara som en ganska bra imitation av en historisk person, utan prestationen användes faktiskt för att berätta en historia.

Vinnare: Kristen Stewart (Spencer)

Bästa skådis

Igen med jävla The Power of the Dog. Benedict Cumberbatch var definitivt filmens MVP, men eftersom filmen överlag inte klickade för mig så gjorde inte den här rollprestationen heller det. Javier Bardem var väldigt Javier Bardem i Being the Ricardos, men hade tyvärr inte särskilt mycket att jobba med. Aaron Sorkin försökte desperat få ihop ett narrativ ur en hel hög löst relaterade trådar, men till slut blev det mest pannkaka av alltihopa och inte ens Javier Bardems charmiga accent kunde rädda det.

Jag ska ärligt säga att jag är för korkad för att förstå Shakespeariansk engelska, så när jag tittade på The Tragedy of Macbeth så njöt jag mest av hur fint allt var, med en wikipediaartikel om pjäsen uppe på mobilen för att kunna hänga med i handlingen. Av vad jag kunde döma gjorde alla väldigt fina skådespelarinsatser, till och med Alex Hassell som skämde ut sig som Vicious i Cowboy Bebop förra året.

Men skit i honom, det är ju Denzel Washington som är nominerad. Och ja, han var så klart skitbra. Man kunde riktigt se hur han njöt av att få spela en ordentlig teaterroll, och till skillnad från när han gjorde det i Fences 2016 så var det inte så tråkigt att jag ville dö.

Jag tycker inte om Rent, och jag tror det färgade min upplevelse av Tick, Tick… Boom!. Filmen förutsätter lite att du tycker att Rent är Bra och Viktig. Men jag tycker inte det. Och Tick, Tick… Boom! lider lite av samma problem som Rent, nämligen att det går runt en vit, straight snubbe mitt i filmen och gnäller om sin “konst” medan en massa queera PoCs runt om honom dör av AIDS. Jag har svårt att riktigt bry mig om din 30-åriskris kompis. Men Andrew Garfield gör det bästa av situationen och är trots allt riktigt bra.

Jag vet inte om vinnaren i den här kategorin är solklar, men Will Smith är nog trots allt den som sticker ut mest för mig. King Richard var som sagt byggd kring Will Smiths prestation och det fungerar. Det enda problemet är att Will Smiths val att härma Richard Williams väldigt speciella sätt att prata ibland slår över lite och får honom att kännas mer som en tecknad figur än en riktig människa. Vilket väl samtidigt inte är helt inkorrekt.

Vinnare: Will Smith (King Richard)

Bästa regissör:

Vinnare i den här kategorin är ju utan tvekan Denis Villeneuve för Dune, som hörde hemma i den här kategorin betydligt mer än den gjorde i bästa film. Att Dune över huvud taget fungerar som en film är Denis Villeneuves förtjänst och det är vansinnigt att den inte nominerades i den här kategorin. Men nu är det den världen i lever i, så låt oss gå vidare.

Alla filmerna i den här kategorin är också nominerade för bästa film, så jag sparar mina åsikter om majoriteten av dem till dess. Men jag tror att de två som förtjänar att nämnas specifikt här är Steven Spielberg för West Side Story och Ryusuke Hamaguchi för Drive My Car.

West Side Story är en hysteriskt välgjord film. Man känner i varenda bildruta att det här är en film regisserad av någon som Kan Sin Skit. Steven Spielberg är till ingens förvåning väldigt bra på att regissera filmer och det lyser verkligen igenom här.

Men det är Ryusuke Hamaguchi som kniper kategorin för mig. Drive My Car är ett tre timmar långt, lågmält drama som skiftar mellan japanska, engelska, kinesiska, koreanska och koreanskt teckenspråk, och på något vis lyckas Ryusuke Hamaguchi skapa en sammanhängande helhet av alltihopa. Det här var en av filmerna jag minst såg fram emot att se (tre timmar film där man måste läsa undertexterna kändes… mycket) men i slutändan satt jag som klistrad.

Vinnare: Ryusuke Hamaguchi (Drive My Car) (fast egentligen Denis Villeneuve (Dune))

Bästa animerade film

Om det var ett överlag svagt år för Oscarsfilmer, så var det ett extra svagt år specifikt för de animerade filmerna. Raya and the Last Dragon var kul, men försvann ur mitt huvud sekunden eftertexterna rullade. Encanto kändes genomgående halvbakad och både manus och låtar kändes inte sällan mer som ett första utkast än som något som borde ha kommit hela vägen till en färdig film. The Mitchells Vs. The Machines är den svagaste filmen jag sett hittills från Miller och Lord, och filmens animationsstil blev gammal snabbt.

Allt var inte bedrövligt dock. Luca var supermysig och rolig och hade varit en solklar vinnare i kategorin om det inte vore för Flee, som ärligt talat är den bästa filmen jag sett från hela galan. Det här är den andra animerade dokumentären jag någonsin sett (efter Waltz with Bashir) och det är vansinnigt hur väl det fungerar. Det är en helt fantastisk film som verkligen känns i hjärtat. Ska man se en film från någon kategori i årets gala så är det Flee.

Vinnare: Flee

Bästa Film

Jaha, då var vi framme vid huvudrätten. Vi tar filmerna i bokstavsordning.

Belfast var en av de första filmerna jag såg när jag började beta av Oscarsnomineringarna, om man inte räknar in filmerna jag hunnit se innan de utannonserades. Och såhär i efterhand är det en av mina absoluta favoriter. Jag var rädd att filmen skulle vara långtråkig, en svartvit film om konflikten mellan protestanter och katoliker i 60-talets Belfast fick mig inte direkt att studsa av spänning, men jag hade som tur var fel. Filmens tunga ämne lättas upp av välbehövd humor och värme och alla skådisar är fantastiska.

Roligt att vi fått se både Jamie Dornan och Dakota Johnson ge riktigt bra skådespelarinsatser i år, hoppas de kan komma långt ifrån Fifty Shades skugga.

Inför att se CODA passade jag på att se La Famille Bélier, vilket är det franska originalet. Och om jag ska vara helt ärlig så föredrog jag remaken. Flera av delarna av originalet som inte riktigt funkar har arbetats om, exempelvis har pappans försök att bli borgmästare skrivits om till att handla om att familjen försöker starta ett kooperativ, vilket funkar mycket bättre. Huvudkaraktärens intresse för musik har också skrivits om så att det är något hon har redan när filmen börjar och inte bara är något hon upptäcker av en slump för att hon följer efter en snygg kille.

Den största förändringen är filmens ton, mycket av originalets nästan buskis-aktiga humor har skalats bort och det är överlag till filmens fördel. Där originalet är överlägsen är dock slutet, som är betydligt starkare i La Famille Bélier. När vägen dit har förbättrats på så många sätt är det synd att slutet känns så blekt i jämförelse.

Jag älskar The Big Short. Tycker verkligen den är jättebra. Tyvärr har Adam McKays försök att återskapa samma känsla först i Vice och nu i Don’t Look Up gått sådär. Min åsikt om Don’t Look Up är att den är sådär. Den överdrivna berättarstilen fungerar inte alls lika bra när handlingen inte är baserad på riktiga händelser och satiren faller lite för ofta platt. Skådisarna gör ett hedervärt jobb dock, och framförallt romansen mellan Jennifer Lawrence och Timothee Chalamet var en höjdpunkt.

Jag har redan skrivit mina huvudsakliga tankar om Drive My Car, men ska jag ge den en kritik så är det att den trots allt var lite lång. Det hade nog gått att trimma den lite utan att tappa vad som gjorde den bra. Men överlag en riktigt… en del av mig vill säga “mysig” upplevelse, men det känns inte riktigt rätt. En mysigt melankolisk upplevelse kanske?

Dune var toppen. Men det är också bara en halv film med ganska märklig struktur. Som sagt, den här borde ha nominerats för bästa regi, och även om jag personligen tyckte väldigt mycket om den så kändes den inte som en bästa film.

King Richard var Will Smiths film och honom har vi redan pratat om. Det var en bra, om än inte exceptionell, film.

Jag vet inte riktigt hur jag känner inför Licorice Pizza. Vissa delar älskade jag, andra delar var betydligt svagare och i slutändan vet jag inte riktigt och det gick ihop till en sammanhängande helhet. Fantastiska rollprestationer av de två huvudrollsinnehavarna dock och en extremt rolig insats från Bradley Cooper som Jon Peters.

Nightmare Alley var en väldigt kompetent film rakt igenom, om än lite rumphuggen på slutet. Snygg och välspelad och väldigt stilistisk. Men jag har en misstanke om att jag inte kommer att tänka på den särskilt ofta efter att den här texten är färdig.

Jag gillade inte The Power of the Dog, som ni kanske har märkt genom den här texten. Oscarsjuryn älskade den och allting med den, men för mig klickade den inte alls. Jag kan väl på någon nivå se att det är en tekniskt välgjord film och att Benedict Cumberbatch jobbar väldigt hårt, men jag liksom… bryr mig inte särskilt mycket? Jag känner ingenting för karaktärerna och då spelar resten inte direkt någon roll.

Som jag sa tidigare så är Steven Spielberg väldigt bra på att göra filmer och det märks väldigt tydligt i West Side Story. Det är en väldigt välgjord film och av den anledningen hade jag väldigt trevligt när jag tittade på den. Men det var samtidigt “bara” West Side Story och jag bryr mig inte otroligt mycket om West Side Story.

Jag skiter i att utse en vinnare här, eftersom det ärligt talat inte finns någon film som känns riktigt solklar för den positionen. Förutom Flee. Flee är den bästa filmen på årets Oscarsgala.